Suck...

Det här har varit en trälig dag. Jag har inte haft koll på veckodagen, Är det söndag? Eller måndag? Eller var det bara lördag?

Ingen koll på exakt dag då dottern ska komma hem. Visst, hon åkte igår och förtjänar att få vara med sin pappa så länge hon vill. Men ovissheten är jobbig. Samma med sambon. Han åkte på julträff med sin familj igår och eftersom jag är sjuk, så stannade jag hemma. Men jag har liksom ingen koll på någonting, när någon kommer hem eller så.

Det är jobbigt att vara så här "mellansjuk" när man håller på att bli bättre. Inget känns bra på Tv. Soffan är inget skön. Inte sängen heller. För jobbigt att läsa, förtråkigt att glo på såpoperor. För trött för att lyxa till det med ett bad, men pigg nog att tycka att jag ser förjävlig ut i spegeln. För varmt med täcke, för kallt utan. Gah!

Och hemma finns bara vatten att dricka. Slut på annat. Gammal julmat med skrynkliga kanter i kylskåpet. Skulle vilja vara uppe i ett uppvärmt Torp, gå omkring i stortofflor, pyjamas, elda i vedspisen och titta ut på månen genom fönstret. Ha en iskall aloe-dryck, nåt salt att knapra på och en riktigt bra film att se. Ha en mysfilt att krypa under och bara må.

Var meningen att jag skulle starta värmen i Torpet, så att jag kan vara där över Nyår. Men med feber i kroppen, så är huvudet vimsigare än vanligt. Glömde så klart att gå in i Torpet och starta värmen, när jag var upp. Hade fullt upp med bottenfrusna vattenbaljor och törstiga hästar.

Som jag sagt så många gånger förr, så känner jag hur alla celler i min kropp skriker efter att vara uppe i Torpet. Om det är skogen, timmerväggarna, vättarna eller skägglaven som ropar på mig vet jag ej. Dags att topsa öronen och lyssna lite mer, kanske?

Kramis!

Sjukling

Jahopp. Då var den julen slut. Skinkan uppäten. Hyacinterna utblommade. Julklapparna öppnade. Och varje år samma sak; en slags ångest över att julen går så fort och att man inte hinner med allt som man skulle vilja.

Ligger här i soffan och är sjukling. Halsen är svullen och varig. Febern går upp och ner. Inte nog med det, så fick jag ett migränanfall ikväll också. Mår skit. Men kan ändå inte sova. Vänder och vrider mig. Svettas och fryser.

Är det någon gång man känner sig ynklig så är det väl när man är sjuk. Och har man det knakigt på andra plan samtidigt, så är det ett ännu djupare hål man faller i. Just nu så känner jag mig inte värd någonting. Som en fet, lat, sjuk, oförmögen, halvgammal, "ungtant" som skulle kunna försvinna från jordens yta, utan att det skulle göra särskilt mycket.

Man ska ju egentligen, lära sig att man ÄR ersättlig, just för att man bränner ut sig annars. Men som det känns nu så är det inte särskilt kul. Känner mig som en gnatkärring. Det är djuren som visar sin uppskattning, bara. Riktig sådan där att de kan mysa villkorslöst och ösa över en kärlek. Att jag köpt julklappar, julstädat och fixat julmat gick liksom bara "förbi". Trist. Styrker min känsla över att jag skulle ha "skitit" i julen och stängt in mig i Torpet...

Ensam hemma och uttråkad. Klen och ämlig. Sett de filmer som är värda att se. Vet inte vad jag ska leta fram. Kanske Det sjunde inseglet? Har faktiskt aldrig sett den, men velat göra det. Passar min stämning bra. Japp. Den får det bli. Med lite isvatten till.

Kramis!

Dagen före Dopparedagen

Dagen före Dopparedagen...och det känns helt okej. Rörost står på spisen (första gången jag gör egen, men vill man ha laktosfri, så får man göra själv), revbensspjällen (premiär) är klara, Kaviar-janssons står i ugnen (fiskallergin, då...).

Det är i alla fall "röjt" i lägenheten. Förutom mitt o sambons sovrum. Men det skiter jag i. Vi ska ändå inte ta hem nå folk eller så.

Granen står med ljus, men utan pynt. Det får bli pyntning efter vi har varit upp till hästarna senare i kväll. Ska försöka hinna med golven innan.

Det är inte lätt att få ihop allt, eftersom jag är inne på min...7:e migrändag. Tog en tablett för någon timme sedan och har lite läskiga biverkningar. Försöker ta det lugnt och inte känna efter så mycket. Annars går det lätt över i panikångest-attack. Inte kul.

Nu ska jag kolla rörosten. Knepig rackare det där, att koka. Sedan ska jag trolla bort ett vardagsrumsbord. Inte lätt i denna trånga lägenhet. Förrådet är också fullt, så jag vet inte vart jag ska ställa det.

Andaaaas...luuuugnt. In och uuuuuut. Ta det lugnt där ute i vintermörkret och julestöket!

Kramis! 

Ändrade planer...

Det blir ju sällan som man tänkt sig och därför är det så förbaskat svårt att planera nåt. Förvirrande, stressande och ibland helt underbart -när planerna ändras.
Jag beslutade mig tidigare i veckan för att "hoppa av" alla förväntade julmiddagar, träffar och traditionellt firande. Dottern hade ju beslutat sig för att vara hos sin pappa, min sambo för att vara med sin brors familj, min mamma för att jobba. Så jag såg mig själv uppe i Torpet md djuren. Lugn o ro.

Men nu börjar dottern att ändra sig. Hon har haft ont i magen i några dagar och funderar på att stanna hemma ändå. Då ändras ju hela planen. Men än vet jag inte hur det blir. Får se.

Nästan alla klappar är klara. Det är några små kvar, till ett "julklappsspel" med släkten. 5 klappar till värde av 100:- Kan bli kul!

I dag fick jag ett ovanligt ryck... Efter att ha varit helt slutkörd i ett par dagar, med migrän, pajad mage och hjärtrusningar, så upptäckte jag att det är GRYMT ljud i min nya mobil med tillhörande hörlurar. Låter som man står på dansgolvet i dom! Så jag poppade och storskrubbade diskbänk och tog mig an mastodontdisk. Sedan toaletten, handfat o badkar. Så nu är det bara "finlir" där innan själva julen. Så slipper man göra allt på tisdag kväll...

De här sista dagarna har varit en av de värsta dagarna, pressmässigt. Alltså att jag haft press på mig. Vi hade ju ett grupparbete i skolan, som skulle lämnas in o redovisas idag. Vi var 4 personer i gruppen och delade upp arbetet exakt lika, för att slippa missförstånd och orättvisor. Men i onsdags när vi hade "deadline" och skulle sammanställa materialet, så dök bara jag upp på angiven tid. En tjej var på sjukhuset -och det kan man inte rå för. En annan tjej hade pluggat så hårt att hon inte orkade åka in och tredje kom sent.

Eftersom jag var klar, med min del, så ville jag liksom gå vidare och sätta ihop hela arbetet. Men allt var inte klart i gruppens arbete. Jag tog på mig -för att vara snäll- rollen att ta emot materialet från alla och sammanställa, på kvällen. Men det kom inget material då. Så på torsdagen sket det sig. Vi kom helt enkelt inte överens, utan beslutade att ta "omtenta" efter Jullovet.

Piss. Jag hade ändå suttit säkert...20 timmar med mitt jobb och sammanlagt 3 nätter till efter 02. Fått hjärtrusningar, stress i varje kroppsdel och allt. Men så kan det gå. Många kockar -dålig soppa.

Nä. Nu ska jag försöka att känna av att jag faktiskt har Jullov! Sovmorgnar, glögg, hästar och klä på mig "mamma-förklädet" i Jul.

I morgon blir det lite mys uppe vid Torpet. Jag bjuder dit de som hjälpte till med hästflytten i höst på glögg och korvgrillning. I knarrande snö får man känna hur vintern biter tag i kinderna -för de lovar -10 i morgon. För nu har man ju tjatat på vinter o snö länge. Nog för att det bara ligger 5 cm snö på backen, men det är vitt i alla fall.

Nu ska jag lägga mig på golvet och sträcka ut ryggen. Det kostar på att städa och skrubba...

Kramisar!

Juletankar

Ja, pengar är inte allt... Man kan inte köpa sig lycka eller hälsa. Men det är klart; bristen på pengar gör ju att dt svider mer i de sår man redan har.

För lite mer än en vecka sedan, fick jag första CSN utbetalningen. Skönt! Äntligen! Ja, äntligen. Men nu är det ju så att jag redan låg nere på "botten" och crawlade och då behövs det lite mer i livet än pengar.

Ja, Julen blir räddad, med denna pengaskjuts. Skulder betalda och dotterns julklappar fixade. Hästarnas mat och förhoppningsvis räcker det till en tandläkarkur på gammelhästen.

Men bakom den rapande plånboken, så sitter jag som en skugga av vad jag borde vara. Trött. Utpumpad. Ledsen. Som en urvriden stinkande disktrasa. Vet liksom inte vart jag ska ta vägen med det här. Jag är kunnig inom detta med "ups and downs", depressioner och utmattning. Äter redan 2 sorters antidepressiva och har gjort i...14 år. Maxdos det senaste 2 åren, efter att jag totalkollapsade. Eller 3 år är det?!

Ju mer jag pratar med sambon, desto mer mussla blir han. Och jag klamrar honom inte! Jag känner dessutom igen det. Har ju haft några förhållanden i livet och alla brukar sluta på samma sätt; jag mår skit och karln känner sig maktlös för att inte kunna "hjälpa mig".

Märker på dottern också att hon märker skillnad på mig. "Är du ledsen igen mamma? Har du gråtit?" Så hemskt... Men vad ska jag göra? Kan ju inte gömma känslorna. Det pyser ju över!

Å så har vi Julen då...Suck. Ett tag hade jag hopp om en fin Jul. Lugn, lagom och fridfull. Men nu känns det bara bajs. Dottern har haft funderingar på att vara hos sin pappa över Jul. Förr har det svidit i mitt hjärta av att inte haft henne nära. Men nu känner jag liksom; "Jaa...där är dom glada i alla fall". Om hon vill vara där, så ska hon få vara där.

Vi är bortbjudna en av Julens dagar, med övernattning. Och Nyår är planerad. Men jag funderar ärligt på att OM dottern åker till pappan, så ska jag nog dra upp till Torpet. Jag och djuren. Hoppas på snö, så kan jag börja rida in Arbin. Jag, djuren, skogen, prinskorv, en julskinka och en massa julmust.

För som det känns, så skulle jag göra mig oh andra en tjänst, om jag lät bli att "förpesta" deras Julfirande med mitt sura humör. Magen är paj, migränen kommer så gott som dagligen och jag gråter för allt. Skulle vara skönt att sitta på höbalen och se stjärnorna. Lyssna på hästarnas tuggande och frystorka bort tårarna. Jag har gjort det förr och det hjälper...

Nä. Nu ska jag leta nåt att titta på via datorn. Kanske nån ny äcklig skräckis har släppts? Eller nån vildmarksfilm om människoätande vargar? Nån film som gör att jag kan längta ännu mer till Torpar-livet...

Kramis

Kåldolme-stadiet

Nu är det inte långt kvar till kokpunkten för min hjärna. Ett stegrande migränanfall lurar bakom hörnet och tycks vänta på att jag välkomnar det. Låter jättemysko, men eftersom jag har så mycket oro runt mig nu, så liksom "väntar" kroppen på att få bryta ihop.

Räknade lite grovt på hur mycket pengar jag "gått miste om" i höst, genom att CSN inte betalat ut nåt. Tja, 40.000:- i runda slängar. Bara DET skull kunna få vilken student som helst gråhårg (och flintskallig). Och de grå sprutar fram, trots hårfärgning...

Att det sedan är allt annat tjafs, är som ett extra grädde på...skiten.

I går kväll såg jag att det fanns en ny händelse på Min sida inne på CSN. Det stod att de "registrerat mina nya uppgifter". Tidigare så har det meddelandet och beslutet kommit samma dag. Men inte denna gång. Såg jag ringde CSN, satt i telefonkö för att få höra; "Vi jobbar så fort vi kan och kan inte jobba fortare..." Jag fann mig inte och antar att min brända hjärna fick tuppjuck..

Tänkte förut att jag skulle baka nåt, för att jag och dottern ska kunna "mysa" lite ikväll. Men det är slut på smör och socker. SÅ vad bakar man då? Och mat? Tur att dottern tycker om falukorv, för det var det som fanns.

Nä. Fy vad trött jag är. På allt. På inget. På det mesta. Jobbigt att andas Att blinka med ögonen. Att svälja. Att tänka. Tror jag ska göra "operation kåldolme"; rulla in mig i täcket för resten av kvällen. Ta en migränspruta först. För tabletterna är slut och vem har råd att lösa ut nya? Inte jag.

Kramisar

Ingen advent i sikte...

Jaha...nu är man 3 år från 40 bast. Ojojoj... Men egentligen så känns det som om jag haft 40-års kris sedan jag blev 30. Så...

Det blev en tårta i alla fall. En sån där maräng-mojäng med sockerkaksbotten. Som blev lite bränd i botten och därmed fick en...spännande smak.

Presenter blev x antal höbalar (av mamma o pappa), blommor och trisslotter av älsklingen, blommor av en vän  och en blomma till av min mamma. Och kanske det blir en present till från 2 av mina kurskamrater, men det får ligga på is ett tag. Kanske...

Jag har hittat tillbaka till en gammal "terapi" som är underbar; broderi! Jag broderade på 3 kvällar 2 st gardinomtag, till julgardinerna. Så skönt, för man tänker inte på nåt annat utan sitter med näsan nere i tyget och räknar stygn.

Tänkte börja med adventspyntet lite smått idag, men gick igenom obetalda räkningar, blev torr i halsen och betalade en brådskande räkning med de slantar som kommit in på kontot. Pengar som egentligen skulle gå till mitt barn...

Apropå pengar och barn och så... Denna Jul kommer nog att bli den jobbigaste på många år. Dels kommer saknaden efter en viktig person, min Mormor, att vara stor. Det var alltid dit vi åkte och träffades på Jul. Det blir träff och så, men utan Mormor...

Sen har vi det här med julklappar. Bara tanken på det ger mg ont i magen. Men jag har valt att lösa det på ett -kanske inte bästa sätt- men stressminimerande sätt. Jag kör på "konto" hos 2 st postorderföretag. Och betalar mer den dagen jag får bättre inkomst igen. Så på så sätt har jag nu skickat efter de flesta julklapparna.

En julklapp måste jag göra själv. Åt dottern. En specialare...Återkommer med detaljer.

Ja, vad jag egentligen skulle säga var att bläddret bland räkningarna tog bort allt vad adventsstämning heter.....

Tror jag tröstar mig med en skräckfilm. Japp, så får det bli.

Kramis

Novembersol

 

Novembersol 

 

Små kalla novemberstrålar,

letade sig in i mitt tunga hjärta.

 

De kämpade sig över berget,

över frost och kilometer. 

 

Fram till mitt fönster, ljudlöst igenom det.

Över mitt täcket och smygande sig fram till mitt ansiktet.

 

Trängande igenom tunga ögonlock,

som för att värma men inte väcka.

 

Värmde upp ända in i själen,

fastän jag sov...

Lite i diktar-tagen så här på förmiddagen. Bäst att passa på att göra ifrån sig lite, innan jag "kollapsar" igen. 
Sov som en björn i ide i natt. Ont i skallen när jag vaknade vid 5. Vinglig. Yr. Bestämde mig för att plugga hemifrån idag och "ladda batterierna".

 Pratade med pappa i telefon vid sex-tiden att jag inte skulle åka till tåget, men har inget minne av det telefonsamtalet. Det börjar bli illa nu, med minnet. Vet ju så väl att det beror på utmattning och att hjärnan "sållar" ut sånt som handlar om överlevnad och allt annat är liksom "överflödig" information.

Ungefär så här:
-Titta över axeln efter en björn i skogen=överlevnad. Den funktionen stannar aldrig av...
- Namn på skådespelare i favoritfilmen (som annars sitter gjutet) -borta!
- Har jag tagit medicinen? Näe? Eller joo...jag använde nog det där glaset då...
- Tvättid? Oj...det var i förrgår. Eller?

Ska försöka vara snäll mot mig själv idag. Korta upp det som ska göras och pausa mycket. Vila. Ladda. Plugga. Baka en tårta  -en enkel!

Nä. Nu ta lite fil.

Kramis!

Jag orkar inte...

Jag är så trött att jag mår fysiskt illa. Maten som jag lyckades peta i mig åker hiss. Som o kroppen skriker "GÅ OCH LÄGG DIG!"

Just nu är jag så grymt utmattad utmattad, så jag orkar knappt andas. Tur att det går per automatik, annars vet det faan. Allt känns så motigt tungt och jobbigt, så utan ljusglimtar så fortsätter jag att sjunka allt längre ner i det mörka hålet.

Jag orkar inte klä på mig. Har fortfarande pyjamasen på mig och kommer snart att åka upp till hästarna iklädd den, dunjacka och skoterstövlar.

Skulle ha åkt på skolan idag, men jag tog mig helt enkelt inte upp ur sängen. Fick upp dottern vid 8 och skulle lägga mig en timme till. Sen försvann hjärnan in i nåt drömtillstånd. Nån konstig dröm om trappor och folk med hatt som röt åt mig. Men när jag vaknade till, så valde jag att fortsätta drömma fastän drömmen var lite otäck.

I morgon fyller jag år. Men jag orkar inte det heller. Sedan jag blev "stor" nog att baka tårta själv, så har jag alltid gjort det. Men inte i år. Orkar inte. Skiter i det. Städar inte tills i morgon, för det planeras ändå inget kalas. Fyller ojämnt och orkar inte med folk. Rädd för att det ska synas genom mitt leende att det är falskt. Att jag kanske inte ens ORKAR le?

Skickade in de hårt ihop jobbade poängen till CSN dag. Men orkar inte tänka på vad som händer nu. Jag ligger liksom 30 tusen kr back (om man räknar utebliven CSN o andra bidrag i höst) och törs inte ens tänka på Jul. Eller "törs" är väl fel ord. Orkar inte.

Jag hoppas att jag kommer iväg på skolan i morgon. Intressanta föreläsningar väntar. Men just nu så samarbetar inte min kropp med min hjärna, så det kan bli lite hur som helst med den saken.

För det känns som om jag har "jobbat" i 3 månader utan lön. Alltså studierna. Allt jag har "fått" är att kriga mot halva världen och blivit utmattad i mitt redan sköra tillstånd.

Lite komiskt egentligen, då jag läser "Psykisk ohälsa" och jag är ett vandrande exempel på hur man kan hamna i skiten. På ett vis tror jag att det är bra med egen erfarenhet, så att man kan bygga upp förståelse för människor man kommer att möta på i livet. Men att nästan gå under själv och ligga och visa strupen under en längre tid-vet det tusan om någon mår bra av det?

Jag har kommit bortom stadiet där jag "klandrar" andra. Är i något slags likgiltighets-hål. För känslorna är liksom...slut.

Hoppas att det vänder snart. Ett uppåtsving skulle inte vara helt fel. Lite klirr i kassan, eller värme på elementen räcker fint.. Kallt som en jordkällare här inne. Har aldrig på de 8 år vi bott i lägenheten haft så här kallt inne. Man går som en pinne.

Nä. Nu ska jag ut med hund-tussarna en snabbis. I pyjamas. Lär väl möta nån sån där som man absolut inte vill möta i detta mående. Men jag är ju dum, jag med. För jag borde ha en Oscar-statyett i att spela gladare än vad jag är. "Hur är det?" frågar någon "Jo men det är bara bra!" säger jag med ett leende. Och dum som jag är så tänker jag  inte på att personen i fråga kanske har läst min blogg, och VET att jag INTE mår så jäkla bra! Och ändå står jag där och lismar...

Finns en förklaring till det. Jag vill nog berätta för omgivningen, men ORKAR inte. För många lir rädd för en. Tror att man ska bli "kaninkokerska" (Farlig förbindelse, Glenn Close) bara för att man är totalt utmattad. Andra tror att man är som ett rispapper och inte kan nuddas. Eller en vanlig reaktion att man är "konstig" och "lite knäpp".

Oavsett vad man tror, så är man människa oavsett om man är utmattad eller överlycklig. Ett "hej, hur är det?" med värme i rösten, betyder så mycket mer än något annat.

Ska nu sätta punkt och ta på mig storstövlarna. Eller vänta!? Det luktar hundskit... Ena trasselsudden har gjort en krämig korv på hallgolvet, nääää. Jag orkar inte.....

Kramis

Urk

Sitter här med vidrig migrän. Ångrar att jag tog en tablett och inte en spruta. Men jag trodde att det skulle avstanna i intencitet och inte öka.

Om jag graderar migränen från 0-10 så är 0 ingen och 10 ligger jag och gnyr och spyr. Nu har jag en 8. Men jag kan inte lägga mig nu, för jag måste på Apoteket och har vardagliga saker att göra, som ingen annan gör. Så det är bara att bita ihop, grimasera och stå ut.

Just nu så känner jag hur pupillerna drar ihop sig när jag tittar på datorskärmen och utvidgar sig när jag tittar på tangenterna. Dt nästan låter "bzzzt" som en automatisk kamera. Hänger inte med i dotterns samtal, utan svarar "mm", "jaa" och "jasså?" på måfå.

Var inte på skolan idag. Dels så hade migränen börjat i morse och så var dottern krasslig på morgonkvisten. Men hon gick till skolan efter lite ompysslande.

Har kikat om jag fått mitt sista poäng (för att CSN ska bli nöjd), men det lyser med sin frånvaro. Det tar sån energi!!! Fick barnbidragt idag och vet inte alls hur jag ska göra om jag ska "storhandla" (gluten o laktosfria produkter o sånt som dottern vill ha osv) eller om jag måst snåla för att poäng+CSN ska dröja ännu längre. Allt blir liksom lidande och om en stor bubblande stinkande soppa...

Nä. Tankarna står still. Återkommer.

Kramis

Sängen nästa...

I kväll ska jag göra något som jag sällan gör; lägga mig före 22.00. Eftersom jag är en "kvällsmänniska" så är jag som mest effektiv (ähum) efter 18-tiden på kvällen. Det är då jag är hungrig, det är då jag diskar, kommer på att det borde dammsugas, kollar film eller pluggar så där spontant.

Men igår och idag har varit påfrestande dagar. På olika vis, men både kropp och knopp är helt slut.

I går började dagen 05.30. Okristligt. Åkte till skolan och slog ihjäl en förmiddag på föreläsning om ångest.

Missade tåget som skulle gå 14.15. Fick gå tillbaka till skolan och sätta mig och plugga på egen i nästan 2 timmar. Väl på tåget hem, så hade jag inte nog med pengar på tågkortet. Tänkte lägga till resten i kontanter (snålade HELA dagen för att det skulle räcka hem) men det gick inte... Som tur var så var konduktören gullig (en tjej) så jag fick åka ändå.

Av på stationen så hade en lastbil kört in i en viadukt på vägen, så pappa kom inte fram till stationen för att hämta mig. Men efter en stund så...

Sen var det lite mer strul på kvällen, men inget värt att nämna.

Idag började det lika tidigt. Som tur var så hade jag löst tågpengarna (lånat av mamma...) och slapp tänka på det.

Förmiddagen bjöds på en riktigt intressant föreläsning om olika psykiska tillstånd bland patienter på Rättspsyk. En bra och påläst överläkare därifrån. Eftermiddagen fortsatte i samma anda, men en ny läkare som pratade om skattningsmetoder. Alltså hur man med hjälp av enkäter kan ställa en diagnos på en patient på tex Rättspsyk. Jätteintressant!

Orkar inte ens öppna dokumentet där jag skriver på min Utbränd-rapport. Helt slut i skallen. Dottern fick hjälp med matte-läxan förut och det var något i hästväg! Jag kom knappt på hur många centimeter det är på en meter. Tur man inte pluggar matte...

Laddar mig inför en heldag i morgon igen. Neuropsykiatri och Omvårdnadsforskning står på schemat. Spännande grejer.

Sen blir det tamejtusan en helg uppe i Torpet. Dags att mysa lite däruppe. Fixa ved inför vintern och skämma bort hästarna med lite putsning. Kanske våga mig upp på någon hästrygg. Känner att jag MÅSTE det. Ladda batterierna på bättre sätt, vet jag inte om det går.

Nä. Ska jag hinna på med nattskjortan innan 22 så får jag skynda mig!

Kramisar!

Bränna, brann, brunnit

Gäsp. Vilket tråkväder! Tunga moln som hotar med regn. Snön som kom och lyste upp, är snart helt borta. Bara nåt slask kvar.

Kaos i lägenheten. Kaos i min skalle och lite här och där dyker kaoset upp. Hela tiden. Funderar på att göra ett bål på mina "Tänk positivt! Lyckas i livet"-böcker. De är skit. Bajs. Avföring.

Jag har faktiskt ställt två stycken "positivt-tänkande"-gurus mot väggen, vid olika tillfällen och frågat dem; "Varför rasar mitt liv ÄNNU mer, när jag tar tag i mitt tänkande och jag verkligen anstränger mig till positiv förändring?".

Svaret har varit; "Tja...förmodligen för att du förväntar dig kaos. Då lägger ditt undermedvetna nog krokben för dig, för att du förväntar dig det..."

DET köper jag inte. Nä. För jag TROR inte att alla människor på denna jord som vänder sitt tankesätt och lyckas, redan från början är positiv. Nä. Bullshit.

En spådam sa att jag hade ett "moln" med negativ gegga runt mig, som gjorde att det mesta jäklas. Men hon visste inte hur jag skulle bli fri geggan. Har provat aurarening, healing, renande trumresor, gått "Må bättre kurs", andra kurser och verkligen försökt...

Just nu så orkar jag inte ens slå upp en bok i ämnet.

De enda böcker jag orkar bläddra i är de som hör till utbildningen. Och det är desto mer intressant. Fast de handlar om tunga ämnen så slukar min hjärna informationen. Härlig känsla!

Nu har vi ju börjat den nya kursen (nr 3!) som är Medicinsk vetenskap. Mycket sjukdomar, symtom, behandling osv. Mmm...me like!

Första uppgiften ska vara inlämnad i början av December. Individuell rapport om ett psykiskt tillstånd/sjukdom. 6-10 sidor. Vetenskapliga artiklar som referenser och kursböckerna. Valfritt ämne. Mitt valda ämne? UTBRÄND! Ha! Det är jag tyvärr "proffs" på. Insider-proffs. Men jag hoppas kunna hitta lite information som jag inte läst förut. Och kanske tips? Jag har lärt mig EN viktig sak i alla fall nom det ämnet;


 "Utbränd blir man om man har en hög stressnivå i sin vardag under en längre tid och man inte får den återhämtning man behöver..."

Mm. Återhämtning var det, ja. Det är ju den jag aldrig får fullt ut. Därför blir jag aldrig riktigt bra heller, från den här skiten som har spökat i 10 år. Vet att min bästa återhämtning är hästar, Torpet, skogen, läsa, sova. Men det verkar bara vara jag som dras till det stället. Ja, dottern i viss grad. Men hon vill mest vara med hästarna. Utedasset osv är väl ingen dröm för en 10 årig tjej...

Mer ego -mindre mes. Det ska bli mitt nyårslöfte.

Nä. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Sons of Anarchy. Sedan ner till tvätten.

Kramis!

Struts-tokig!

Om jag hade vetat hur svårt livet kan kännas, så skulle jag ha lått en annan spermie simmat om mig. Det är fan i mej mitt nya citat om livet -och jag har kommit på det själv.

Just nu känns det mesta skit. Som vanligt då? Nä. Värre.

Jag har i flera år varit duktig att hålla uppe en "fasad". Lurat folk att jag varit gladare, lyckligare och starkare än vad jag är. Och tro mig, man blir proffs på detta, när man blev mobbad i 7 år, haft panikångest sedan 15 års ålder (som ingen upptäckte), kämpat med depressioner, melankoli och allt skit däremellan.

Nu rasar fasaden, kan jag upplysa. Efter 30 år av skickligt döljande. Mungiporna pekar mest ner. Ögonen är blodsprängda. Hela kroppen gör ont. Minnet sviker. Hjärtat hugger av stress. Jag skriker och gråter varje dag.

Men jag är fortfarande skicklig på att gråta tyst. Proffs. Har alltid varit. I skolan. På väg hem från skolan. "Vad rödblommig du är?" fick jag höra. Hm. Rödgråten var ett annat namn på det.

Under alla år så har jag ofta gråtit mig till sömns eller i duschen. För där hörs det inte och man kan dölja det med kallvatten i ansiktet.

Men nu kommer tårarna när som helst och var som helst. Och inte bara dom, utan hela känsloregistret.

I morse ringde jag CSN. Efter strul och bortkoppling, så fick jag prata med en handläggare. Hon påstod att jag fått avslag på min ansökan om studiestöd, för att jag har "noll högskolepoäng registrerade".
- Nä, vad då noll? Jag har tjänat in 20 hp, läst 200% i höst och går på knäna! röt jag.
- Vänta nu...säger handläggaren.
Jag hör hur hon knappar nervöst på datorn.
- Du har då inte skickat in nåt bevis på det! säger hon surt.
- Jag har för faan skickat in under hela hösten för varje sketet poäng jag tjänat in! nästan skrek jag.
- Men lugna dig nu, säger hon. Du har bara 12 hp som är giltiga.
- Vad då "giltiga"?! Så du SÅG helt plötsligt dom där poängen? fortsatte jag.

Sen röt, skrek och snyftade jag omvartannat. Förbannad så hjärtat höll på att komma upp i halsen och hjärnan höll på att explodera.

Så de högskolepoäng som jag tog 2009 var helt plötsligt inte giltiga. De var de då tidigare i höst, men då hade jag inte nog många poäng.

Ja. Så är det. Bara att tjäna ihop fler poäng och sedan skicka in en ny ansökan. Ny väntetid. Ny vånda. Mer ångest o oro. Hjärtat kommer nog att springa ur bröstkorgen på mig innan dess.

Usch. Vill bara sova, men adrenalinet pumpar fortfarande i kroppen. Galopp i bröstet. Migrän som ebbade ut efter en och en halv migräntablett. Inte ens dåsigheten som man får av dem, infann sig idag. Snart är jag väl så förgiftad av mediciner så att jag går omkring och lyser grönt och har en varningstriangel på ryggen.

Nu har jag fått skriva av mig i alla fall. Terapi nr 1. Utan det skrivna ordet skulle jag inte alls hålla ihop. Men frågan är ju om jag gör det. I så fall hur länge?

Kramis   

Tår-kranen

Åh, det GICK att komma in här på bloggen!!! För ett par dagar sedan gick det inte, så jag trodde att "nu är det färdig-bloggat. Nu ska det här jävlas också..."

Sitter och småfryser lite. Längtar efter en kopp te och en brasa. Krypa ihop i en filt och läsa en spännande bok. Höra räven skrika utanför husknuten. Se månen lysa in genom fönstret...

Men men...Vem har sagt att det ska vara lätta att få som man vill? Och egentligen så kan jag ju göra just det jag skrev ovan. Men då måste Torpet först värmas upp och tömmas på lite muslortar. Får bli en annan helg.

Jag har en inre stress nu, å att hjärtat senar ibland. Balansen är som på en ettåring (eller 101-åring) och humöret pendlar upp och ner. Dels är det pengarna som spökar -som vanligt. CSN har nu skickat ett "beslut", men i "beslutet" står inte VAD de beslutat... Skitkorvar.

Sen är det ovissheten om jag kan fortsätta plugga. För får jag inget CSN -då går det ju inte. Då blir jag arbetslös igen, med en A-kassa som är slut.

Till råga på detta då, så dog min käraste Mormor för lite mer än en vecka sedan. Lite oväntat, eftersom hon var så pass pigg ändå och bodde själv -i hus- tills för någon månad sedan. Men hennes varma, fina och stora hjärta orkade inte mer. Det slog i lite mer än 87 år, för så många och så kärleksfullt för både djur och natur. Sedan tog det stopp.

Så på Torsdag är det begravning. Jag gråter så fort jag tänker på det. Har aldrig varit på en begravning för någon så "nära" . Så det blir nog lika jobbigt som fint. Ett nödvändigt ont. Usch.

Eftersom jag tar antidepressiva, så fungerar jag lite annorlunda på sorg, än vad jag skulle gjort annars. Jag kan låta bli att gråta i upp till 3 månader. Sedan är det som om någon vrider på en "tår-kran" och då kan jag inte sluta förrän alla tårar tagit slut. Kan liksom inte "skärpa mig" utan de bara rinner -för allt.

Nu har "tår-kranen" varit på i 10 dagar och tårarna verkar slå rekord i mängden. Grät till och med en skvätt på jobbet igår, då jag fick jobba extra. Det var lite av en chock att komma till ett ställe ed en massa gulliga gamla damer, så snart efter att mormor gick bort. Hålla handen, stryka någon på kinden och höra en dement säga "Du ser ledsen ut, jänta", kunde inte professionella jag hålla mig från att gå sönder lite.

Nä. Nu har jag öppnat tår-kranen igen. Får sluta här. Tangentbordet är inte av det vattentäta slaget ;-)

Kramisar

Deppig dé luxé

Det regnar ute så att jag tror snart att taket ger vika för dropparna. Det låter så i alla fall. Pissväder. Kallt i luften, dessutom. Det hade (enligt mig då) hellre fått komma i snö.

Känner mig deppig dé luxé idag. Allt är liksom skit. Eller nästan allt, i alla fall. Det är inte mycket som går smärtfritt i mitt liv, just nu. Det gnölas, gnälls, bölas och skälls. Hela tiden. Varje dag.

Det gäller i tunga tider att hitta saker att "ladda" upp sig med. Hitta andningshål och livbojar som man kan hålla sig flytande av. För ingen klarar av bara negativa händelser och känslor hela tiden, under en längre period. Då klappar man ihop. Eller går in i väggen.

Jag känner mig inmurad i väggen. Som om jag står ingjuten, med en bit av ansiktet framme och kan inte göra ett skit åt någonting.

Om man ska få en ljusare tillvaro, så måste man själv agera och vara kaptenen på skeppet mot förändring. Den biten är jag helt med på. Men jag ser mig själv stående på ett fallfärdigt skepp och styrratten bara fnasar sönder. Det går inte att styra eller manövrera...

Jag är "proffs" på positivt tänkande/utveckling/coaching GÄLLANDE ANDRA! Jag skulle nog kunna peppa en vän till mycket bra, men för mig själv är det katastrof.

Det tyngsta är att jag inte får någon "utdelning" på allt det jobb jag gör, för att få en drägligare tillvaro. Det ska jävlas, hela tiden! Ett exempel; jag köper nåt som går sönder efter 2 dagar. Lämnar in den för att få en ny. Men då gäller inte garantin för just DEN skadan, eller någon annan skitregel.

Om jag ringer någon myndighet för att "lösa en knut" på min livslina. Ja, då hamnar jag ALLTID hos någon som har ätit huggorm och snoppar av mig snabbare än jag sagt nåt. Eller så är det "Lunchstängt. Återkommer 16.00". Och då slutar dom.

CSN är ett exempel på...en grej jag håller på att stånga mig blodig inför. Först jäklades det med högskolepoängen. Nu ska CSN göra ett helt nytt ärende, som ska ta flera veckor, innan jag får bu eller bä. Har ringt och mejlat. Jag får svaret att de inte an skynda å ett specifikt ärende...

Energinivån ligger på "blinkande lampa" hos mig nu. Om jag var en gammal bil, skulle jag vara rostig och sursmälla. Hoppa fram på bensinångorna.

En positiv sak är att jag har fått hjälp att ta hem hästarna från beteshagen nu. Till "stallet". Så nu är vi uppe vid stallet varje dag, jag och den som hyr in sina hästar där. Surrar och donar. DET är laddande! Till och d i dag när det pissar ner, så värmer det i hjärtat att se hästarna och mysa mule.

Funderar starkt på att krypa ner under en filt och vila lite. Se en film eller två. Hoppas få lite medvind, så att jag får energi nog att kanske...dammsuga, eller så.



Kramisar!

Halloween

Halloween... Något man inte firade när jag var liten. Man åkte på Alla Helgona och tände ljus på kyrkogården. Såg "Alla Helgonas Blodiga Natt" och gömde sig bakom en kudde.

Första Halloween jag firade, var när jag var...21, 22 år kanske. Minns det väl, eftersom jag "lurat" upp en kompis från Stockholm. Hon och min bror skulle ha blinddejt. Det resulterade i 2 barn, men det är en annan historia.

Kommer ihåg att jag var häxa. Min dåvarande sambo var...vet inte riktigt, men såg ut som en sotare, hahaha. Tapeten inne i mammas o pappas vardagsrum är fortfarande fläckad av den hemska svarta hårfärg som vi alla hade på oss.

Nu tänker jag mest på "Vad ska dottern klä ut sig till?" när det blir Halloween. Och så låser jag ytterdörren, eftersom jag inte vill ha nåt bus av grannbarn. Jag glömmer nämligen att köpa hem godis.

En pumpa brukar det bli Oh en massa svordomar när den ska göras i ordning. Ett år spreds en konstig lukt i vardagsrummet efter Halloween. Efter ytterligare någon dag, såg vi hur pumpans urkarvade ansikte "rasade ihop" och såg ut som nåt helt annat. Inuti hade det ruttnat, varav odören i lägenheten...

Tror jag hoppar över pumpan i år. Och den svarta hårfärgen.

Dottern ska på Halloween-disco i morgon kväll. Utklädd till "Häxa-fast med skelettansikte-fast inte läskig-utan så som Lady Gaga har en video". Herregud. Vad är det för fel med att vara spöke (lakan)? Eller Tomte (med mask)?

Jag är bortbjuden till en nära vän på Lördagkväll. Kanske utgång på lokala pubafton. DET kan bli skräck så det räcker, det... Tänk, först klämma i mig några kläder (som spricker), sedan fixa håret (som rasar av o är grått) och sedan försöka sminka över det här trötta och glåmiga ansiktet. Krackelerar väl lagom till man kliver utanför dörren. Jag lär ramla på mina ovana klackskor, slå näsan och börja blöda. Voilá! Halloweenkostym klar!

Sambon vet jag inte om han vill eller ska följa med. Han kanske tar med bössan o pangar en älg i skogen i stället. Säkert mer spännande än att se mig yra omkring och spräcka kläder och svära.

Nä. Nu har jag inte så mycket mer att bjuda på idag. Snipp snapp snut, så var min hjärna slut.

Kramisar!

Svackan

Det är en jäklans svacka som jag hamnat i nu. Precis allt känns motigt och tungt. Ingenting är roligt och jag hör till och med på mig själv att jag suckar mer än skrattar. Den som känner mig vet att DÅ är det nåt fel. För jag har alltid (annars) lätt till skratt..

Den största boven i dramat är ekonomin. Och (o)hälsan. När dessa två spökar, så är det liksom svårt att glädjas åt någonting. Så det blir som en ond cirkel. Alltihop.

CSN är långsamma denna gång. Har inte beslutat något och heller inte utlovat några som helst pengar. Så jag lever på...luft. Eller "tiggda" pengar, eftersom jag och sambon inte har gemensam ekonomi, så får jag "tigga" när jag behöver pengar till mat, tåg etc.

Detta är bland det första jag tänker på, om morgnarna. Startar datorn och kollar om det skett några ekonomi-under, på natten. Men det har det oftast inte.

Och den där skithälsan, då. Njurarna har börjat ge med sig med sina kramper. Febern är borta. Men jag är trött. SÅ förbannat trött, som jag var innan sommaren och sköldkörtelmedicinen tillsattes.

Inte nog med alla "vanliga" krämpor, som migrän, magomvridning etc. I går var jag upp till hästarnas vinterhage och började byta ut stolp. Spettade och slog fast dem med järnspettet. Det var INGEN hit för min kropp. Ryggen låste sig när jag kom hem och jag skrek halva kvällen igår.

I dag är ryggen...bättre. Den är inte "låst" som igår. Bara öm. Tänkte ta ett städryck här idag och hann med att vika ihop mina kläder, som låg slängda över fåtöljen. Sedan tog energin slut. Nu sitter jag i min lilla stökiga plugg-hörna, som en rutten potatis och önskar mig långt bort. Till en plats där bekymmer, krämpor och ekonomi inte existerar.

Tror det är dags för mig att börja meditera igen. Har blivit dålig på det. För i den "världen" kan man bara vara. Gratis.

Kramis! 

Grisigt...

Nyss raderat ett helt inlägg här. Det var bara för...flummigt. Det var bra, men flummigt. Så vi tar det kanske en annan gång...

Ligger helt däckad och sover/tittar på skit Tv, om vartannat. Var till doktorn igår och fick penicillin för njurbäckeninflammation. Igen. Hade ju skiten i våras också. Hu. Det är ingen roliga sjuka, kan jag upplysa. Det känns som om ryggen och inälvorna ska värka av kroppen. Krampar i njurarna och febern lackar.

Nu hade jag "tur" i oturen och fick "bara" krämpor i njurarna. Annars har jag haft urinvägsinfektion -också- och det har gjort det hela jävligare.

Och inte nog med det, så har migränen knackat på och stigit in i skallen idag också, suck. Så man ska liksom må "dubbelskit" när det ändå är igång.

Men som en liten tröst i det hela, så blev jag inbokad på jobb om 2 veckor. Kul att de tänker på lilla mig! Och intyget över mina högskolepoäng blev "komplett" med 20 hp idag. Så nu är det inskickat till CSN. Jag kommer att ideligen lyssna efter klirr i den otroligt tomma spargrisen!

Jag var hemma från skolan idag och missade grupparbetets seminarium, som räknades som en "examination" typ. Så det får ja göra om. Men jag hade aldrig kunnat åka i det skick jag var klockan 06 i morse.

Ute höstruskar det ordentligt dag. Blåser, regnar och är snart mörkt. Lite halvmysigt är det, men jag skulle mysa ännu mer om jag hade hästarna hemma från beteshagen, så att de fick gå in riktigt en sån här kväll. Men vindskydd har dom där dom är, men det känns alltid bäst att ställa in dom såna här kvällar.

Näe. Nu kan jag inte dra på den där migräntabletten längre. Vill inte ta mer tabletter än nödvändigt och nu har jag ju penicillin också. Men nöden har ingen lag...

Kramisar där ute i rusket!

Poängjakten

Trött -är bara förnamnet. Mera...överkörd, upplyft och nedsläppt.

Det tjuter i öronen. Dels är det förkylning och dels stress. Krav. Förväntningar. Besvikelser. Och så vidare.

Vi håller på med en ganska kämpig uppgift nu på utbildningen. Handlar om etik och filosofi. Vi ska i grupp (4 st) diskutera 4 olika individer, varav 2 är patienter på rättspsyk och 2 är vårdare. Vad som är rätt, fel, deras tankar, känslor osv. Både hämtat från böcker och från våra diskussioner. På Tisdag ska vi ha en "opponering", där vi får sitta med en annan grupp och "stå till svars" för vad vi svarat osv. Men vi vet inte VILKEN av de 4 individerna (patient eller vårdare) som vi blir tilldelade. Därför får vi jobba med alla 4.

Svårt. För 2 av böckerna är nästintill omöjliga att hitta. De har varit slut på nätet, utlånade på biblioteket och finns inte som e-bok. En av böckerna skickade jag efter begagnad, men den verkar vara bortblåst.

Jag borde kanske vara glad idag; jag har klarat av de Högskolepoängen som behövdes för att jag ska få CSN igen!!! 18,5 hp behövdes. 20 hp har jag. Jippie! Eller? Nja, jag har lärt mig den bittra ägen att INTE ta ut något positivt i förväg. Jag har fått det ena betyget i ett mejl, men än inte inskrivet på sidan för betyg. Så därför kan jag inte skicka det till CSN. Än. Och därför jublar jag inte. Än.

Nu kom jag av mig. Hade iver inför detta inlägg, men hjärnan slog av.

Såååå... Kramis tills hjärnan vaknat!

Klagomuren

Fortsätter i samma o-positiva anda som här om dagen. Skulle behöva en alldeles egen klagomur att sätta mig och mässa framför. Men den stackars muren skulle nog vittra sönder då...

Dottern har varit krasslig sedan natten mot Torsdag i förra veckan. Började med spysjukan som gick över i en dunderförkylning. Jag var hemma med henne i Torsdags och idag, fastän jag egentligen skullen in till skolan och snickra på grupparbetet. Men hon hostade hela natten och var alldeles svart under ögonen och vit i ansiktet i morse. Hade inte hjärta att tvinga iväg henne.

Alltså vad jag beundrar Er som har flera barn och får allt att gå "ihop". Alla Ni som har flera barn och dag efter dag kan klä dem i rena kläder, mata dem så att de blir mätta och aktivera dem så att de blir nöjda och glada. För jag fattar inte hur Ni orkar!?

Visserligen så skulle allt vara annorlunda om jag och sambon bodde på en liten gård. Djuren utanför husknuten. Jag vikarierande inom vården (nöja mig med ett "vanligt" jobb) och han borta 7-16. Då skulle i kunna ha flera barn och ändå få allt att "gå ihop". Jag skulle kunna stöka med djuren på kvällen, då han är hemma. Ungarna kunde vara med och springa in och ut som de ville. Sambon kunde greja med det HAN vill, dvs skotern och bilen. Bara gå utanför dörren och ha allt där.

Men nu... Om jag ska greja med hästarna så måste jag ha "barnvakt". Man måste klä sig "riktigt" för att gå ut med hundarna. Sambon harr ständigt dåligt samvete över att skotern och bilen inte får den tid han egentligen vill lägga på dem. Den här pissiga lägenheten stänger in en som en fånge i en bunker!

Äh. Det känns skit, helt enkelt.

Högskolepoängen som jag väntat på i nån månad, har ännu inte kommit in på min resultatsida. Och därav inget CSN. Så nu lånar jag pengar till att kunna åka in till skolan. Varma koppen är lunchen och EN aloe-dryck/skoldag är mitt lyx.

Toapapperet är slut här hemma. Telefonen (hemtelefonen) går att ringa till men inte från. Och det är INTE räkningen, utan nåt tekniskt fel. Men vem har råd med en ny? Mobiltelefonen kan jag inte ladda, eftersom luckan för laddaren är trasig. Sambon laddar bådas mobilbatterier, men han är på jakt. Samma här. Vem har råd med en ny? Tja, mobil alltså -inte sambo ;-)

Ska prova att å oh lägga mig en stund. Få se om jag får det för dottern, eller om hon börjar yla på mig. Risken finns.

Sagt det förr och jag säger det igen; Vet någon om ett ledigt björn-ide? Helst stor nog för en XL-dam...

Kramisar!

En lektion i höstdepp

Idag är det en "pissdag". Ja, ursäkta språket, men det känns faktiskt så. Det mesta (allt) känns motigt och tungt och jag tvivlar på mig själv på alla sätt och vis. Tror faktiskt inget skulle kunna få upp mitt humör.

Vart ska jag börja... Vädret. Det brukar ju vara enkelt att prata om, så jag börjat där. Det regnar. Är mörkt. Kallt. Ruggigt. Lerigt. Tråkigt.

Inne är det (som vanligt) en svinstia. Disk som växer, trots att jag diskar. Märkligt. Bananflugor som är tjurigare än talibaner. Golvet är fyllt av tussar som virvlar och fläckar som strumporna fastnar i. Därför har jag inga strumpor på mig...

Kläder, kartonger, rat överallt. Det bara ligger och dräller. Om jag får ett ryck och städar undan, ser det lika ut dagen efter.

Börjar tvivla på om jag gör rätt i att gå utbildningen. Har hittills känt mig 110% säker att jag varit på rätt väg. Men så körde jag på första uppgiften. Får göra om delar av den. Och jag fattar egentligen inte VAD jag ska göra om. Tycker att jag har med allt, men tydligen inte.

Om jag i gymnasiet bara hade vetat vad logiska uppgifter man fick på skolan, så skulle jag ha dragit järnet DÅ. Dessa uppgifter/tentor ska göras efter en mall. Vissa rubriker ska vara med och under de rubrikerna ska text beskrivas som ska vara så invecklad att man vrickar tungan av sig.

Jag antecknade som en slav under föreläsningarna, men verkar ha missuppfattat hälften. Instruktionerna har jag också fått om bakfoten. Därför tvivlar jag. Jag har nog inte hjärnan för detta.

Men jag vet innerst inne vad som gör att skon klämmer... Jag har ju läst en hel del om stress och den negativa sådana. Man har som person olika hög stresströskel och behöver olika mycket stress för att bli "stressad". Sedan skiftar det för en person, vid olika perioder i livet. Som om man haft en otraumatisk barndom, så klarar man mer i sitt vuxna liv. Men har man haft en hel del knaggel på sin barndomsväg, så är man känsligare.

Visst, det GÅR att gå i terapi och att jobba med sig själv, för att få "upp" känsligheten på sin stresströskel. Men gör man inget åt det, så är man  mer känslig för depressioner, panikångest, utbrändhet och till och med psykoser.

Min tröskel är "låg". På grund av mobbing, svek, dålig självkänsla osv som bara snurrat på. Så en händelse som en annan person ruskar på huvudet åt -får mig att bli nere. Kommer det sedan en negativ sak till (inom kort) så ramlar jag ner  ett svart hål.

Där är jag nu. I ett hål. Crawlar, skriker och klöser sönder naglarna mot leriga väggar. Vet inte om jag ska kämpa eller sätta mig och bli mossig.

I bland blir man kvar i dessa "hål" länge. Ibland kommer man upp efter en dag eller två. Men EN viktig sak har jag lärt mig; JAG är den enda som kan ta mig upp ur det. Även om någon hjälpande hand kommer fram till kanten, så måste JAG vara den som sträcker upp min hand, klättrar upp och ha viljan till det.

Äh. Djupdykning i en lektion av höstdeppighet.

Nu kom sambon hem. Mellanlandar i älgjakten, för att sedan åka igen. Vi ska väl hinna handla en sväng och äta nåt. Han får leda runt en zombie på affären, för jag både ser ut och känner mig som en.

Lika bra att stänga igen studieböckerna, för jag fattar inte ett skit av vad jag ska göra. Inte nu. Det är så mörkt i hålet...

Kramisar

Mitt personliga träsk

Jag börjar att bli riktigt, riktigt trött och less på vissa bitar i mitt liv. Sånt om är bortom min förmåga att göra något åt. Så jag känner mig maktlös. Maktlöshet ger frustration. Frustration ger ångest och vanmakt. Som i sin tur gör mig helt utmattad och trött.

Visst, man ska ta tag i sitt liv och de delar man är onöjd med. Det är jag helt med på. Men när man stångats med alla möjliga instanser, läkare, krämpor och besvär nog länge -utan positivt resultat, så är det inte så konstigt att man hamnar i det här utmattade träsket.

Ekonomin är obefintlig. Allt hänger på att min förra kurslärare (religionen) ska rätta mina uppgifter och sätta poäng på dem. Då kan jag samla ihop poängen till det som CSN vill ha, för att ge mig studiemedel.

Poäng ifrån nuvarande utbildning smyger in på min "resultat-sida". Men varför ska det vara så svårt för min gamla lärare att bedöma och poängsätta uppgifter jag nu gjort 2 gånger och visat kämpaglöd och studieglöd för? Sätt ut de förbaskade 10 poängen nu!!!

Mejlade henne förut (IGEN), så nu håller jag tummarna.

Att åka tåg till och från skolan, går på över tusenlappen varje månad. Att äta och fika kostar pengar. Studielitteraturen kostar pengar. Pengar jag inte har nu.

Hästarna då? Många undrar ju hur jag kan ha råd med dem, när jag är så "fattig"? Ja, de är billigare än om jag skulle röka ett paket cigg om dagen. Låter diskussionen stanna där.

Migränen har hållit i sig 11 dagar nu. På raken. Förra "skovet" jag hade höll det i sig i 17 dagar. Ja, och nätter. För jag vaknar ofta på natten och har skitont. Börjar bli riktigt uttröttad på det också och märker att tankeverksamheten blir nedsatt. Humöret rasar. Orken försvinner. Och talet blir stakande och ibland bakvänt.

I dag är jag hemma, trots föreläsning på skolan. Men inte på grund av migränen, utan dotterns sjuka som hon åkte på igår. Hon började känna sig krasslig och hade ont i halsen igår kväll. Var varm som en kamin. I natt vaknade hon och kräktes 2 gånger, varav en gång på köksgolvet. Så det har varit lite pyssel här i natt och nu på morgonen. Nu ligger hon slapp, trött och febrig på soffan med kräkshink bredvid sig. I fall att.

Jag skulle vilja bara sova i ett dygn. Äta en riktigt god 3-rätters middag, mysa med hästarna, ta en promenix med vovvarna och sedan sova i ett dygn. Minst.

Nä. Nu ska jag kliva upp och hämta nåt drickbart till den lilla sjuklingen.

Kramis!

Jesus vs Djävulen

Sitter här med en tjurig migrän som inte vill släppa taget. 3:e dagen i rad. Eller 4:e? Äh, är så van så jag vet inte. Ont gör det i alla fall.

Har suttit med "fallet Doris" i mer än 6 timmar idag. Fördjupat mig i schizofrenins värld, psykoser, benzo (tabletter) och samtalsterapi. Försöker med böckernas värld att hjälpa "Doris" till ett meningsfyllt liv, efter 40 år som tvångsvårdad, hårt medicinerad och isolerad. Ganska så tuff uppgift, med tanke på att kursen varit endast en månad...

När jag sitter försjunken i den världen kan jag inte låta bli att tänka på vad "lätt" att få en "galen"-stämpel på sig!? Och då är det ju ändå bättre idag än för 30-40 år sedan. Eller 100 år sedan. Då var det inlåsning som gällde, om inte den galna" hann ta livet av sig själv innan.

Och vad läskigt vaga gränserna kan vara, för galen och normal! För tänk vad många "genier", proffessorer, uppfinnare som ska ha skapat sina livsverk under sina "galna" perioder av manier, psykoser och allt vad det är.

Å jag då, som tror på att dt finns en "värld" bortom denna, eller paralellt med denna. Sånt får man vara lite försiktig med att prata om i psykiatrins värld. För om någon skulle berätta för ett medium att de hört en röst -och samma person skulle berätta för en psykiatriker o röster, så skulle den bli bemött på 2 helt olika sätt. Och förmodligen på ett tredje sätt om en högt religiös skulle säga sig höra Jesus röst.

Galen, frälst eller synsk. Vem bestämmer vad?

Har sagt det förut och säger det igen; inte konstigt att jag har sån här migrän, när tankarna far omkring som de gör.

Just nu skulle jag bara vilja lägga mig i en dunbäddad säng, somna skönt, sova ostört och vakna till en dag fylld av inspiration i morgon. Men istället blir det att krypa ner i en säng vars lakan är grönfläckiga (hundarna har slaktat min överstrykningspenna i neongrönt), bli väckt av nattpigg sambo och mammasjuk 10-årig bläckfisk, och få hundarnas pipleksaksorm "pyton" intrasslad mellan låren. Men vad är en bal på slottet...?

Vissa menar att man "väljer själv" mellan att vakna på bra eller dålig sida. Och att man likaså väljer om man vill lyssna på Jesus eller Djävulen. På det viset måste jag vara snuskigt svensk och hamna "mittemellan" mest varje morgon. Sedan kan det tippa åt vardera håll...

Kramis o god natt!

När jag blir stor...

Vad ska du bli när du blir stor? Ja, den frågan har man väl fått fundera över ibland ända sedan man började prata. Och svaren har varit många och olika...

- Skolfröken (ville jag bli när jag var 6-10 års åldern)
- Veterinär (velat av och till)
- Ridlärare (ville bli 10-16 års åldern)
- Journalist ( 15-25 år)
- Egen förtagare inom häst, hund och människohälsa (velat av och till)
- Författare (drömmer om ibland)
- Polis, hundförare (haft funderingar)

Det som slår mig idag, är att jag velat (och vill) jobba med den djupare biten av "bry sig om". Människa eller djur. Eller båda. Så jag tror absolut att jag är på rätt väg nu.

I dag hade vi en spännande dag på utbildningen. Vi fick träffa folk från olika arbetsplatser inom psykisk ohälsa och fråga ut dem, med frågor som vi ville veta svaret på. Det var sjuksköterskor och mentalskötare från olika psykiatriska avdelningar (öppenvård och slutna avdelningar), rättspsyk, kriminalvården, rehabilitering osv.

Det var jättespännande! Känner att jag skulle vilja vara en vecka på alla de ställena för att få nosa på lite vad det innebär. För nu när man tänker på att utbildningen inkluderar 2st á 5 veckors praktik, på 2 olika ställen, så är jag nästan rädd att missa nåt intressant. Men det kanske klarnar närmre praktiken, vad man vill. 

Nåja. Resten av denna veckan så ska jag plugga på hemmaplan. Uppsatsen om schizofreni-sjuka-tanten ska vara inlämnad senast fredag. Så det blir åtskilliga timmar framför datorn denna vecka.

Från läraren som ska bedöma religionsuppgifterna har jag inte hört mer. Tiden för att få retroaktiv CSN, gick ut idag. Så nu får jag bara från och med den dagen då poängen registreras hos CSN. Surt. Jäkligt surt. Som jag har slitit för att jag skulle hinna få retroaktivt, men så hade läraren "mycket annat för sig", så det sket sig. Grrrr...

Får tänka på det dr jättebraiga jobbet jag ska ha i framtiden, med fiiiin lön och alla möjligheter :-)

Nä. Nu orkar ögonen inte blinka snart. Varit vaken sedan 05.30 och det känns...

Nattinatti o kramis

Stormvarning

Det varnas för "storm" här på lördag. Upp emot 30 m/s i vindbyarna. Va faaan?! Jag vill inte! Önska jag kunde flytta fram tiden tills på söndag och ha en skyddande bubbla över hästarna och Torpet/stallet.

Jag har ju inte fått hem hästarna från betet än. Öppnade en ny höbal åt dem igår, så det känns lite dumt att lämna den i sommarhagen och ta hem den innan balen är slut. Men samtidigt att ha dem ute under en storm...näe. Inte frestande.

Apropå blåsväder och stormar så känns det som om jag jobbar i motvind för det mesta. Jag FÖRSÖKER ju verkligen, men vinden piskar mig i ansiktet och håret står rakt bakåt.

Det här med att plugga. Det är inte alla som är glada över det. Här hemma får jag noll stöd, för att jag verkligen försöker orka med pluggning på 200% för att få rätt till CSN. CSN som jag sedan ska leva på under de två år som jag ska läsa mig till ett bra, intressant och välbetalt jobb.

Men det "likes icke", som man säger på norsk. Motstånd hela tiden och jag ses som lat för att jag är hemma så mycket och inte storstädar, diskar och pyntar på som en hemmafru.

Dessutom sitter dottern en halv meter ifrån mig, när jag pluggar, och skäller ut mig för att jag inte tittar på henne hela tiden. Hon har en "limstiftperiod" (har haft sedan hon kom ut ur min mage) och kan omöjligt hitta på något själv just nu. "Mamma...MÅSTE du läsa såna där saker? Kan du inte sluta med det där? Jag slänger böckerna..."

Jag försöker förklara att jag gör detta för att kunna lära mig en massa saker och få ett bra jobb om 2 år. Men det är som en fis i vinden; flyger bort. Poff!

Om jag har klarat de 18 hp som jag måste, för att få CSN, låter sig väntas på med besked. Jag har 7.5 hp på ett intyg. Men religionen är inte "godkänd" ännu. Så nu hoppas jag att jag under dagen får besked om 10 klarade hp där. Sedan får jag försöka trolla fram ett intyg på de 3 hp som jag klarat hittills på nuvarande kurs.

Men om det drar över morgondagen, så kan jag glömma att få retroaktivt för september. Då får jag "bara" från den dagen jag skickat in poängen till CSN.

Nä. Nu ska jag sätta mig med "fallet Doris". Schizofren kvinna på 65 år. Göra en fallbeskrivning med ett korrekt upplägg, referenser från 4 engelska vetenskapliga artiklar osv. Älskar att göra det, men det vore lite trevligare om jag blev tagen på allvar för det jag gör och kanske fick en klapp på axeln någon gång...

Håll i er där ute i blåsvädren, dimman eller vad det nu bjuds på...


Kramis

Klant

Tur att man inte är en häst, eller en ko. Då hade väl någon ringt efter nödslakt och sen hade det varit över. Jag är så klumpig, så att jag skäms. Lycks alltid med det omöjliga, men får väl tacka min lyckliga stjärna att jag har ett starkt skelett. För jag har (hittills) klarat mig bra från benbrott. Vissa knäcker ben bara de vrickar till sig lite.

I dag skulle jag bära ner dotterns sängram och slänga den kasserade madrassen. Stod så duktigt och skruvade isär sängramen, när den "BOM!!!" åkte ner på min högra fot. På en minut svullnade den och blev blågrå. Och öm. När jag skulle rasta vovvarna, fick jag ta sommarsandalerna och spänna ut den högra till största.

Tidigare på dagen så var jag och sambon upp till hästarna, för att fylla vatten och pussa mule. Arbin (dotterns häst) är ju som en hund och snäll som en nalle. Men han fick för sig att mitt lila nagellack var ätbart och tog ett nafs. AJ! Resultatet? Blått finger.

Inte nog med det. Magen håller på att ge upp. Eller det är väl det som den INTE gör. Den överarbetar snarare. Så fort jag dricker eller äter något, så får jag ont. Knip, muller och ilande. Men jag tror att det är mycket stress över pengar och de uppgifter på religionen som inte är godkända ännu.

Nu hoppas jag på att vakna i morgon och vara fri från allsköns krämpor. För jag ska baka 2 tårtor och någon kaksort i morgon. Dottern fyller 10 år på söndag och min mamma har fyllt 60 år i veckan. Så det blir kalas för dem båda på söndagskväll.

Lite vemodigt och konstigt känns det, inte bara för att de båda blir äldre, utan för att det är första året som dottern inte har "kalas". Ända sedan hon fyllde 1 år, så har bekantas barn kommit och det har varit fiskdamm, disco och ballonger. Men nu har dottern kommit i ett "glapp" på kompisar. De hon varit med har blivit större och kommit in i en annan "fas". De är några år äldre. Och de jämngamla umgås hon inte så mycket med. Killkompisen som hon "kilade stadigt" med tills ifjol, har blivit retad av sina killkompisar och det har runnit ut i sanden.

Jättesvårt. Men jag känner inte för att bjuda in till ett kalas, bara "för att". Så det får bli som det blir i år.

Nä. Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla in nyaste filmen med Mikael Persbrandt. Sambon kom hem lite tidigare från jobbet och ska skippa älgjakten i helgen, så det blir första soffmyset sedan vi skaffade nya soffan.

Nattinatti och Kramisar!

Svettig INUTI huvet

Ja, gråhårig är jag redan så att jag får färga över titt som tätt. På huvudet alltså. Men snart kommer jag nog att få färga allt annat hår på kroppen också som jag tampas med allt skit...

Ok. Det är inga "hemska saker". Det finns dom so har det mycket värre, så jag ska väl egentligen inte klaga.Men jag blir så sjukt trött på att det ska jäklas, så fort jag ska göra något! Om jag så bara ska diska å ska det bli en spricka i diskproppen eller vara slut på varmvattnet. Ett exempel bara.

Och nu pluggandet, då.. Jag som tänkte "satsa" på detta och verkligen BLI något. Men då fick man ju beskedet från CSN att jag måste läsa in poäng från religionen. Inom 4 v för att få "retroaktivt" från de veckor jag nu gått. Så jag har vrålpluggat, på 200%.

Skickar in religionsuppgifterna -omarbetade- och får tillbaka från läraren "Det är fel format". Så jag måste alltså ha ett Word (från office-paketet). Jag kan inte köpa ett, eftersom jag inte har råd just nu. Ingen CSN, som ni vet.
Det finns "provmånad" på Office-paketet. Sagt och gjort. Men då får jag avslag eftersom jag redan nyttjat den! För ett år sedan.

Hittar en sida online där man kan köra Word. Men man kan inte "namnge" dokumenten. Klistrar in uppgiften från min dator och voíla; Från att ha varit de 5,5 sidorna som det ska vara, så har det krympt till 4 sidor!!!

Lägger till mer fakta i uppgiften och ska skicka in. Då går det inte! Startar om datorn och då är tilläggen borta! Åter nere på 4 sidor...

Efter att ha svurit över de indiska gudarna ett bra tag, så har jag fått till de sidor som angivits. Klickar iväg uppgiften och får tillbaka från läraren; "DU SKA NAMNGE UPPGIFTEN PÅ DOKUMENTET!!!". Jag förklarar än en gång att jag inte har råd med riktiga Word än, utan kör online och gör det så gott jag kan. Hoppas hon förbarmar sig och ge mig mina hårt ihopknåpade poäng!

Önskar att jag kunde stänga igen böckerna och bara ta det lugnt ett tag. Men stressen ligger och flåsar mig i nacken. Stressen över ekonomin. Tänk att det alltid ska vara nåt skit...

Vet ej riktigt hur helgen blir. Om sambon ska jaga eller ej. Dottern är piggare (haft feber) och ska på skolan i morgon och sedan till sin pappa. Hon fyller 10 år på söndag! Vart tar tiden vägen??? Så jag planerar på n lugn vistelse uppe i Torpet. Kanske öppna färgburken och måla något. En vägg, ett par lister eller nåt. För jag känner att jag vill ha balans mellan det intellektuella (pluggandet) och att kladda ner mig.

Balans är svaret och lösningen på det mesta :-)

Nä. Nu PM 2 Hinduismen.

Kramisar!

En studerande tants vardag...

Alltså så trött som jag var igår, har jag sällan varit. På vägen hem från skolan, på tåget, så fick jag sitta nästan framåtlutad för att inte somna till riktigt. Halvdöd.

Vi hade ju den förta inlämningsuppgiften på utbildningen, ett grupparbete som skulle vara inlämnat i skriftlig form på Tisdagmorgon. Och sedan skulle då gruppen upp och redovisa framför klassen, om samma arbete. Vår grupp höll på att jobba ihjäl oss och det bliv vissa svårigheter och hinder på vägen. Så vi satt från 10.00 på måndag förmiddag -till 04.00 på onsdag morgon. Med något matuppehåll. Annars ett kör. Behöver jag säga att hjärnorna brann?

Så jag och en kurskamrat till, fick sova över hos kurskamrat nr 3. En otroligt gästvänlig och fin människa! Vi ställde klockan på halv sju, för att hinna finslipa det sista på arbetet innan inlämning.

Men så lätt ska det inte gå! Vi försov oss. Hoppade i kläderna och åkte in till skolan för att fråga läraren om vi fick till efter lunch på oss (halva klassen skulle redovisa då). Men han tyckte att vi skulle kliva fram och ge det vi kunde...

Gah!

Utan pappren och stödorden, så fick vi ställa oss upp och redovisa. Men vi blev godkända! Efter det var man bra död. Så jag fick skjuts till tåget och satt och osade av skitig tröja och skrämde folk med mina blodsprängda ögon. Kände mig som Katla i Lejonhjärta.

Idag var en "ledig" dag. Eller en "hemmastudier"-dag. Jag har försökt fokusera på religionen, men det går så jäkla ont! Skulle (på petiga lärarens order) flytta dokumentet till Word och mejla över det i ett visst format. Sagt och gjort. Då KRYMPER hela jäkla skitarbetet och blir bara 4 sidor, när det ska vara minst 5!!! Jag blir tokig. Så nu få jag sitta och gå igenom boken för hundrade gången och föröka och hitta fakta som jag sållat bort förut. För att "fylla ut" svaren.

Om jag bara kunde få ihop de saknade poängen snart, så att CSN kan betalas ut! Jag sitter gärna till 04.00 på moronen och tragglar psykoser och schizofrenins olika symtom, men att sitta och göra om alla dessa religionsuppgifter -det är inte kul!

Nä. Nu ska jag ta och äta lite älgskavsgryta med ris och svartvinbärsgelé, mums. Sedan traggla vidare i Hinduismens värld...

Kramisar!

Städ, studier och ostöd

Dagarna bara rinner väg. Jag känner en blandning av stress, exalterad och hopplöshet. Jättemärkligt tillstånd. Jättemärklig känsla.

Utbildningen ä så otroligt intressant, så jag kan liksom inte släppa böckerna och tankegångarna. Läser på väg till skolan, på rasterna, å väg hem och hemma. Även när jag inte behöver. För det är SÅ intressant!

Men religionen blir ju lidande. Är klar med ett delmoment av tre där. Men det verkar inte vara så brottomt, suck Läraren som ska "rätta" svarade lite snorkigt att hon har SÅ mycket att göra nu och att jag får ursäkta att det kommer att ta tid. Skit. Jag som ville bli kvar inom 4 veckor, för då får jag "retroaktiv" CSN. Men går det mer än 4 v, så får jag "bara" från den dagen då resultatet av de inlästa poängen kommer in. Men då hänger det ju på läraren...

Har känt ända sedan jag började med religionen, för ett år sedan, att jag skulle behöva en "arbetsplats" här hemma. Det har hittills fått vara på matbordet, men det känns bara jobbigt att plocka fram och tillbaka böcker o papper hela tiden. Så i helgen har jag jobbat som en...myra. Dragit  möbler, tänkt, städat, slängt, tvättat kläder, spikat upp tavlor och grejat. Är nöjd med resultatet, men stressad över att denna tid tagit studietid...

Vi har ett "fall" som vi i grupparbete ska redovisa i veckan. Om en påhittad kvinna med schitzofreni och diabetes 2. Så det är mycket grävande i sjukdom och elände, men även rehabilitering att tänka på. Och just schitzofreni är något jag är ganska obekant med hittills. Gudskelov, får man nog säga.

Gubben min är på älgjakt. Kommer väl snart hem och är "tröttast i hela världen". Så det är väl bara för en annan att hålla den flackande lågan uppe och sursmälla vidare, som en gammal bubbla-bil. För EN sak blir man påmind om varje dag -på skolan eller i verkligheten- man får själv ta ansvar för sitt liv. Ingen annan gör det. Bara när det är "försent"...

Tyvärr så känns det ganska ensamt här hemma. V träffas sällan, då jag kliver upp före 06 på morgonen och somnar tidigt på kvällen. Sambon jobbar kväll och kommer hem efter midnatt och sover till mitt på dagen. Så vi träffs när vi sover. Ja, inte på helgerna då, för då jagar han och over borta.

Nä. Ett djupt andetag och sedan full fart igen.

Kramisar

Gris, nasse och svinstia

Åh, vilken helg... Jag trodde ALDRIG att det skulle vara så jobbigt att omarbeta uppgifterna i religion. Sånt bök och stök! Kolla boken igen, översätta engelska artiklar, tänka, formulera egna förståbara formuleringar av saker som jag absolut inte fattar innebörden av... Äsch.

Konstigt att migränen var borta igår! Fastän jag satt i denna svinstia med Buddha vakandes över mig. Det vore skönt med ett par migränfria dagar. Nu skulle en "helt vanlig huvudvärk" vara tillräcklig. Ja, det var vad jag hade igår. Och idag.

Gjorde ett avbrott från Buddha igår och åkte upp till hästhagen. De går fortfarande på bete och får nog göra tills det blir en paus i älgjakten. Eftersom man måste gå över skogen, så är det bäst att inte gå med dem under jakten.

Så jag, min mamma och dotter var där uppe i flera timmar och rensade kring stängslet och lagade tråden, som gått av på ett ställe. Det ser ut som om något djur har gått in och ut genom hagen och varit utanför och sprungit. Först trodde jag att det var älg. Men det är nåt mindre. Men större än räv och grävling. Jag tror på allvar att det har varit ett (eller flera) vildsvin i hagen. De har siktats i området, men är fortfarande inte vanliga här uppe. Så....vi får se om det dyker upp någon nasse.

Buddhismen är klar nu. Hoppas jag. Ska bara invänta ett mejl från läraren om till vilken lärare jag ska skicka det till. Hjärncellerna sitter i skallen och gäspar utmattade. Och det gör hela jag med. Borde städa upp här i svinstian, men vad gör man när det helt enkelt inte finns ork?

Här i soffan kan jag inte sitta kvar i alla fall. Dottern plöjer maraton på Disney channel. Och det är inte Musse och Kalle som hoppar omkring på rutan. Näe, silikonprydda tonåringar i urringade klänningar som fnissar och stönar med skrattmaskiner i bakgrunden. Får nåt bryt på skiten... Jag börjar nog bli...tant.

Kramisar!

Längtan ut...

Jag tror att jag skiter i allt snart. Idag är det en sån dag. Och tyvärr har det blivit ganska många såna dagar.

Dagar som är fylld av tandagnisslan som leder till en explosion av migränattack, kaos och hårda ord. Och på något sätt så känns det som om jag är "kärnan" i detta kaos och därför den som är "skyldig" till allt kaos.

Jag tror att ingen i vår lilla familj, mår direkt bra just nu. Jag känner det som om jag både sitter fast och håller på att "växa ur kostymen" på nåt sätt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Läser ett universitets-program om psykisk ohälsa -för att kunna hjälpa andra. När det kanske i själva verket är mig själv som jag vill hjälpa mest?

Visst skulle jag kunna sitta och häva ur mig en massa om hur mina "familjemedlemmar" bidrar i kaoset, men jag vill inte hänga ut någon. Och inte kan jag ändra på någon annan heller.

Jävla bajs. Precis så känns det idag.

Är ledig förresten. Från "skolan". Från Psykisk ohälsa (fast inte min egen). Men religionen hänger över mig som ett stort åskmoln. Buddhismen är det nu, som jag sitter och tragglar med. Får ingen studiero alls. Allt bara geggar ihop sig i huvudet och på papperen.

Dottern är hemma från skolan idag. Hon mår illa och är blek och tyst. Men trots det, så har vi rykt i hop kanske...5? gånger hittills. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Försökte förklara för henne att "Mamma måste få sitta i fred och läsa, just nu. Så hittar vi på något annat". Men då blir det ju EXTRA roligt att hoppa i nya soffan, retas med morrande hund och peta i mitt hår med en pinne. Och då brinner det för mig...

Resultatet? En utskällning av dottern. Och jag kontrar (omoget) med att jag tar snart mina studieböcker och rymmer till en liten skogshydda. För att jag inte orkar bråka och tjafsa. För att jag känner att jag blir alldeles tom inombords och bara trött. Och då kontrar hon med "Varför ska du gå en kurs i att hjälpa andra, när du inte kan må bra själv?".

Mm. Precis. Varför?

Fast nu tror ju jag att en som jobbar med människor, ska vara människa. Och ha eget i bagaget och veta vad de pratar om. För vad är en föreläsare om missbruk, om den inte själv tagit sig ur missbruk? Eller en föreläsare om panikångest, som inte varit mitt i sin egen attack av panikångest?

Åh, vad jag avundas alla älgjägare, just nu. Skulle SÅ gärna vilja sitta på ett pass i solskenet och lyssna, titta och lukta. Äta en gomacka, skruva upp termosen och ta en kopp choklad. Vara lite halvsunkig och gubbsnyta mig (fräsa ur ena näsborren på marken). Skita bakom en rotvälta och torka mig med en gammal sibyllaservett. Bara vara...

Tror jag ska ta jägarexamen jag med. Lämna den vanliga vardagen några veckor om året. Men jag skulle aldrig kunna skjuta en älg. Näe. Jag får väl låtsas att det inte kommer några. Men en bössa i handen kan vara bra om et kommer en ilsken björn. Annars får de också vara.

Naturen är läkande. Jag känner att jag måste få komma ut i den och läkas lite. Men när faan ska jag ha tid med det? Buddha väntar flinande åt mig från omslaget på boken. Fet, svettblank och flinande. Tänk om jag också kunde får hitta en sån ro i livet, så att jag kunde på sitta där fet, svettblank och flina. I skogen...

Kramisar!