Den stora höst-tröttheten har slagit mig i skallen med full kraft. Jag kan sova hur mycket som helst, utan att bli utsövd. Som piggast känner jag mig på jobbet, där går jag på autopilot. Sen mellan passen, så sover jag som en stock...
Jobb, förresten... Jag får fortsätta på nattraden tills vidare! Det känns kanon, eftersom jag trivs så bra. Knappast ha ett mer intressant jobb, känns det som. Men innan jag visste att jag fick förlängt, så skickade jag iväg lite jobbansökningar, på olika tjänster. För att ha en chans att stanna i arbetslivet osv. Och hör och häpna, så har jag fått 3 jobberbjudanden på lite mer än en vecka! Det lär jag nog aldrig mer få uppleva...
Men jag stannar där jag är. Psykoser, schizofreni, blandade diagnoser och annat. Intressant, tragiskt en många gånger "roligt" att jobba med.
Så nu har sambon blivit "taggad" på att flytta neröver mot Sundsvall, eftersom vi båda kommer att fortsätta att jobba därnere. Jag borde vara eld och lågor, eftersom jag tittat på husannonser i flera, flera år. Men jag liksom...orkar inte. Husen har blivit färre till salu. De är dyrare än för bara något år sedan. Gårdar med hästmöjligheter ligger en bra bit från stan och då med saftiga priser. Och den största "taggen" i min entusiasm just nu, är att dottern trivs så otroligt bra i sin nya skola, så det känns som ett stort svek mot henne att rycka upp henne därifrån och flytta någonstanns där det kanske inte alls är lika bra...
Det var det här jag var rädd för skulle ske, för ca 3-4 år sedan. När jag "tjatade" som mest på min sambo om att flytta. Då fanns det fler hus till salu och priserna var några hundra tusen kronor lägre. Dottern hade varit lättare att "flyttat på". Men då var inte sambon "redo". Det är han nu...
Och jag blir bara trött. Haft migrän i 3 dagar, som inte vill släppa. Tandvärk i skallen. Tankarna går segt som gelé. Dallrar omkring innanför pannbenet. Ska lägga mig i soffan och slökolla Tv. Försöka kicka igång orken...
Kramisar!
