tisdag 22 november 2016

Om ångest



Sitter på tåget på väg hemåt från 2 nätters jobb. Känner mig inte speciellt trött, mest tankfull och var så beslutsam att skriva ett seriöst inlägg om ÅNGEST. Både i smått och stort. Sån ångest man känner till vardags och sådan ångest man faktiskt kan bli sjuk av.

Men jag satte mig här på tåget, installerade datorn framför mig, började gymnastisera skrivarfingrarna och vips, så hade en annan tågressenär (som jag skrivit om för några månader sedan) slagit sig ner på andra sidan gången. Sist jag satt i samma kupé som denne, satt han och fingrade sig i skrevet HELA resan. Andades ut och in så att snorkusarna flög ut. Sen satt han och knollrade ihop dem med fingrarna. GAH!

Än så länge har han bara tagit av sig skorna (luktar inte kardemumma), slängt upp fötterna på sätet och börjat pilla sig i näsan. Få se om jag står ut sittandes här, eller slår ihop datorn och byter plats.

Ångest  var det, ja. Denna märkliga, normala känsla som har varit avgörande i människans överlevnad, men kan slå över till ren sjukdom som bedövar en ifrån att känna andra känslor.

Ångest för mig tog form i ord (eller namn) sisådär när jag var 15 år. Jag hade haft hemska attacker då jag var övertygad om att jag skulle dö. Att hjärtat skulle explodera och halsen skulle snörpas ihop. Att jag skulle bli tokig, knäpp och hamna i en tvångströja någonstans. Vi åkte till vårdcentralen och jag fick kolla hjärtat. Ingen fara, bara en muskelinflammation i bröstmuskeln. Men den "triggade" igång dessa hemska ångestattacker, så jag trodde fortfarande att jag skulle dö.

Jag var en mästare i att dölja att jag mådde dåligt. Jag satt i klassrummet på skolan och "andades" igenom attackerna. Tänkte att "om jag svimmar, så finns det i alla fall en skolsköterska i byggnaden". Men jag visste ju inte vad det var som "greppade tag i mig". Och inte blev det bättre, snarare värre då jag begränsade mig i livet från det som jag visste fick mig att "må konstigt".

SÅ en dag bläddrade jag i min mammas psykiatribok, som hon hade när hon studerade till undersköterska. Där fanns ett kapitel om ÅNGEST och även ett stycke om Panikångest. Å där och då ramlade polletten ner.

Men det skulle dröja 6-7 år innan jag berättade om det för någon. Var livrädd för att bli betraktad som "knäpp". Och det var ju inte heller lika öppet att tala om psykisk ohälsa som idag. Det var inget som stod i veckotidningar, eller som kändisar berättade om. Näe, det var fortfarande lite utav en "hysch"-stämpel på även en så vanlig åkomma som ångest eller depression.

Jag sökte hjälp när jag var 22-23 år. Läkaren förstod direkt och jag fick antidepressiva/ ångestförebyggande utskrivet. Jag minns omgivningens reaktion: "Ja, men du slutar väl ta dem nr du mår bra igen?". Nja. Så lätt är det inte. För mig är det återkommande depressioner blandat med panikångest i grunden. Anledningen är både erfarenheter av livet och brist på signalsubstansen seretonin i hjärnan. Så om jag slutar med medicinen så fort jag mår bra, så kommer måendet att dala igen och panikångesten att följa med den. Så genom att äta dessa (får reglera dosen efter måendet efter läkares inrådan) så håller jag huvudet ovanför vattenytan. Depressionerna blir mildare och panikångesten kommer väldigt glest. Ibland går det ett år emellan. Och nu vet jag vad det är. Och på ett ungefär varför de kommer.

Idag förstår jag att jag har känt ångest i negativ bemärkning, ända sedan barnsben. Jag hade separationsångest från min mamma, jag hade svårt att sova hos kompisar, okända miljöer var läskiga, karuseller, sjukhuset etc. Panikångest handlade det om först i tonåren.

Det som fick mig att välja detta inlägg idag, var att jag i morse kom att tänka på vad viktigt det är att möta sin ångest. Även om det så bara är i små små steg. Att liksom med fobier "exponera" sig i små steg och lära sig att man faktiskt inte dör. Att det är ok att känna oro, men att väldigt lite egentligen betyder fara.

När jag bodde i Stockholm så hade jag dagligen panikångestattacker. I kön på H&M. I ICA butiken. På tunnelbanan. På gatan. På bussen. På promenaden i Vita bergsparken. Ibland lämnade jag kundkorgen och gick ut. Ibland stängde jag in mig på toaletten och bara andades. Spolade kallt vatten på handlederna. I bland bara gick jag rakt fram och var beredd på att ramla ihop och dö.

I dag går jag i lilla staden Sundsvall flera gånger i veckan och smånjuter. Lyssnar på folket. Luktar på resturangoset. Tittar på okänt folk och funderar över hur de mår bakom sina fasader. Ångesten kan smyga sig på, men tar aldrig grepp om mig.

På sjukhuset känner jag mig "hemma" och trygg. Lukterna av handsprit, sterila miljöer, vita rockar och sjuka människor skrämmer mig inte. Och på avdelningen där jag jobbar, känner jag mig lugn och trygg. Vet att de människor som söker hjälp där är såna som tappar greppet om delar av livet eller verkligheten, precis på det sätt som du eller jag kan göra. När som helst. Det är mänskligt med ångest. Men låt den inte hindra dig från att leva.



Nu är jag strax framme. Måste packa ihop. Tågressnären bredvid? Tja, han har låtit bli skrevet, men berikat kupén med ädelgas...

Kramis!
  

fredag 18 november 2016

Tomtar på loftet o sånt



Blogginläggen denna höst har varit glesa... Tänker på att skriva ett flera gånger om dagen, men det fiser av. Kan inte påstå att det är för att jag inte har tid -för det har jag. Samma gäller med att livet är fullt med innehåll så det räcker till att skriva spaltmetrar. Men en kombination av brist på ork, dator-paus, trött hjärna och en massa andra orsaker, så har det inte blivit mycket skriva alls...

Jobbar på och stortrivs. Känns fortfarande viktigt, vettigt, nyttigt och roligt. Visst, tragiskt och så också, men jobbet känns meningsfullt. Eftersom jag jobbar upp till 15 nätter/månaden och sover på jobbet 8 dagar av dessa, så är det ganska mycket "jobb" i min skalle. Och eftersom tystnadsplikten råder, så går det inte att berätta speciellt mycket alls. På ett vis skulle jag vilja berätta om att "vem som helst kan hamna i en psykos oavsett bakgrund, ålder arbete osv" och vilka människoöden som möter en innanför de lockda dörrarna. Men det går inte. Och det känns ju skönt att det är på det viset, eftersom det kan vara du eller jag eller din mamma som hanar där en dag. Då vill man inte bli "bloggad om som nån som gör tokiga saker på en psykosavdelning".

Men vill man jobba med människor som behöver en hand att hålla, och se patienter som oftast gör en otrolig "resa" till det bättre i sitt mående, ja -då kanske just du ska prova på att jobba med schizofrenidiagnoser/psykoser. Lämnar jobbet där.

Just nu sitter jag hemkommen efter 2 nätter och väntar på att åka och handla med sambon. Eller om jag skickar med en nota, så jag får sova. Vi får se. Trött är jag och förkylningen hänger sig fortfarande kvar. Hostan börjar komma också...

Sedan sist jag skrev så har jag och klasskompisen ÄNTLIGEN blivit godkända på vår B-uppsats och därmed examinerade från utbildningen! Skönt, men lite surt för vi fick ett "E" på uppsatsen. Och vi tycker faktiskt att den var riktigt bra och innehöll många fler delar än de flesta andra uppsatser i samma ämne. Surt, men nu är det så. Jag sket ju i fortsättningen "C-kursen" då uppsatsen skulle utvecklas ännu mer och det leder till "fil.kand examen i psykiatrisk omvårdnad". Men jag orkar faktiskt inte slipa mer på den där uppsatsen. Hade vi fått ett C, kanske D -då... Men inte nu. Känns som om den blev stoppad i en hundbajspåse, ungefär.



Tänkte bara fokusera på jobb och vila hjärnan fram till nyår och då satsa på körkortet. Men då helt plötsligt blir jag antagen på "reservplats" på en distanskurs som jag gärna velat läsa. Så vad gör jag? Tackar JA och nu har jag helgen och två dagar på mig att hitta en bok (omöjlig att få tag i) och lösa några uppgifter. Vad kursen heter? Psykologi A, Utvecklingspsykologi barn och ungdom, 7,5 hp.
Så jag har jagat boken i 4 dagar nu och får se om jag ens hittar den. Den är utlånad på bibliotek och kostar 1500:- ny. Hinner jag inte, så...Tja. Då har jag försökt i alla fall.

En otroligt rolig sak som också hänt sedan sist jag skrev är att min bror m familj har flyttat upp från Stockholm! Till vår lilla by! Till GRANNHUSET!!! Hur kul är inte det?! Så nu blir vi som en liten "Bullerby" här med Norrgården, Sörgården o Mellangården, hahaha. Det känns så gott i hjärtat och blir så bra! Tänk att ses så gott som varje dag i stället för 2 ggr/år! Så nu springer småknattarna här och vill följa med till stallet för o pyssla och prata tomtar och troll. Och mitt "gamla" namn "Fis-faster" (som jag själv utnämnde mig till när första brorsonen föddes, är snart utsuddat. Lillkillen på 6 år säger skarpt" NÄE! Inte FIS-faster. Hon heter Boll-boll". Ja, Boll-boll är ju passande för en rund boll som jag, hehe, men det smeknamnet fick jag när jag vägde typ 25 kilo och studsade omkring som en duracellkanin.

Hästarnas "lösdrift" är klar nu. De kan gå in och ut i stallet och jag rev en vägg, så de har utrymme. Kostade på med en värmebalja för vattnet, när jag hittade en för bra pris. Har tänkt köpa en i sisådär 10 år, men inte haft råd. Men nu så... Maten åt hästarna kommer att bli den billigaste vintern någonsin. De får inte äta obegränsat med hö längre. Pga "fångrisk och bantning". Så de får begränsat med fint, näringsrikt hö + halm. Halmen kan de peta i sig för att ha nåt att göra och hålla värmen. Och så tillskott på det då (örter, vitaminer, mineraler och annat nyttigt).

Jag var lite orolig för dem, när de gick i skogshagen på "betet". Sedan Kidden fick somna in i Augusti, så har de varit stressade, oroliga, stirriga och Arbin har vart grinig. Han som alltid varit som en hundvalp. Men nu är de sig själva igen. Förmodligen för att de känner sig trygga uppe i stallet och för att "tomtarna" ser efter dom, fniss. Tror faktiskt på fullt allvar att det finns såna små "hjälpare". Men man sska väl inte prat alltför högt om sånt. Inte med fel personer, i alla fall. Då kan nån få för sig att man har "tomtar på loftet"...


Nä. Nu nota. Sen sova. Jag hoppar handlingen.

Kramisar!

söndag 9 oktober 2016

Tegelstenar och skoskav


Länge sedan det blev nåt skrivet. Men jag har tänkt varenda dag att jag ska skriva, men orken och tiden har inte funnits.

Jag balanserar. Går på en stock över ett träsk och slipprar än hit och än dit med fötterna. Tror hea tiden att jag ser änden på stocken, men det är bara en synvilla. Halkan, balansgången och stocken fortsätter...

Om jag ramlar ner i träsket så hamnar jag i Utmattningens/utbrändhetens grepp än en gång. Det känns nära nu. Men jag kämpar och försöker vila så gott det går. Säger "Nej" till saker då jag är ledig. Tyvärr många gånger roliga saker, men i stället så är jag hemma och försöker "återhämta" mig. Sover. Vilar. Tittar på spöken på Youtube. Försöker umgås med mina nära och kära.

Men utöver det så jobbar jag heltid och är hemifrån nästan hälften av månadens dygn. Men jobbet känns bra och inte tyngande. Är som piggast där. Känns meningsfullt och rätt. Fastän detta känns positivt, så vet jag att det sliter på mig just nu. Försöker kompensera med att städa så fort jag är hemma, lagar god mat, bakar, tänder ljus och försöker mysa. Friserar hundar, raspar hästhovar, gullar med katterna och planerar för hästarnas framtid. Försöker liksom att döva mitt dåliga samvete.

Den förbaskade B-uppsatsen är ett stort skoskav. När vi äntligen lämnade in den i September, så fick vi kryptiska kompletteringar och 3 v på oss att göra dem. De känns så flummiga och otydliga, så jag blir helt slut av att bara tänk på dem.

Det andra skoskavet är en anmälan som jag fick på mig hos Länsstyrelsen. Jag ifrågasattes som djurägare gällande hästarna. En anmälan hade kommit in till dem i våras, då att hästarna var överviktiga, men en var underviktig (?) och att en av dem stapplade när han gick. Eftersom det inte ansågs som ett "akut ärende" om de inte ut på kontroll förrän strax efter midsommar. Just den dagen (SÅKLART) hade hästen med fånghistorik (känslig för bland annat gräs) smitit ur sin skoghage och ätit gräs hela natten. Detta resulterade i ett fånganfall, med inflammation och smärta i hovarna. Så Länsstyrelsen trodde nog att jag hade haft en halt fånghäst sedan april...

Eftersom jag brukat kurera honom med örtmedicin och fånganfallet brukar då vända efter 3 dygn, påpekade även Länsstyrelsen att det var fel. Veterinär SKA tillkallas vid dessa anfall. Att jag har verkat hovarna själv på en häst med fångproblematik var också under kritik. En häst med sjukdom i hovarna SKA behandlas av en hovslagare med specialkompetens.

Så...Jag fick några punkter som skulle åtgärdas.
1. Veterinär tillkallas.
2. Hovslagare med specialkompetens anlitas.
3. 2 hästar bantas.
4. En häst kollas tänder.

På detta skulle en uppföljning göras 1 oktober.

Jag har:
1. Tillkallade veterinär samma stund som Länsstyrelsen lämnade hästhagen. De kom, gav medicin i 10 dagar. Hästen svajade i tillfrisknandet. Visade ömhet vissa dagar och smärtfri vissa dagar. Dagen efter medicinen tog slut, fick han de "vanliga" örterna mot fång. Dag 3 var han helt smärtfri och har varit det sen dess...
2. Hovslagare med specialkompetens kom. Denna var MYCKET pessimistisk över hästens framtid, vilket "vanliga hovslagare" oftast är. De tror inte att en fånghäst kan rehabiliteras. Men jag tog till mig informationen och ser nu positivt. Denne kommer till veckan igen.
3. 2 hästar HAR bantats. Säkert 75 kg/st.
4. Hästen som skulle kollas tänder... Kidden, ja. Hade ju ringt ut en veterinär som inte ens klev in i hästhagen. Det var "för dåliga arbetsförhållanden" (20 grader varmt, lätt bris, molning. Stå under stort träd på plan sand...) När hästen sedan kom till Hästkliniken, så var tänderna för dåliga för att göra nåt...

Jag har bantat. Jag har våndats. Jag har haft ont i magen. Jag har tvivlat på mig själv. Känt mig värdelös som hästägare. Nästan varit beredd att lägga av med djur överhuvudtaget. Är jag så hemsk djurägare? Plågar och vanvårdar jag mina djur, utan att jag ser det själv?

Fy för den lede vad jag har mått dåligt hela sommaren och hösten för detta. Ont i magen har varit ett dagligt problem. Varje gång jag hör en bildörr smälla igen här utanför, så blir jag livrädd och tror att det är Länsstyrelsen som kommer och ska ta av mig djuren!

Äh, vad jag är löjlig? Tja, kanske det. Men jag har fått ta emot otrevliga sms och anklagelser under denna tid. Spekulationer om rykten och skitprat. Folk som egentligen inte vet ett skit och i stället för att erbjuda en hjälpande hand, strö salt i såren och se på en som en Djurvanvårdare -fast de inte ens har sett mina hästar någon gång.

Har tänkt skriva om detta SÅ många gånger, men hejdat mig. Vet ju att någon stanns därute i stugvärmen så sitter en eller flera bittra människor som har traskat runt hagen hos in hästar, på privat mark, tyckt att de sett ut att må dåligt. Och i stället för att kontakta mig och prata och fråga, så har den eller de valt att anmäla mig till Länsstyrelsen. Så att min hästhållning ska ifrågasättas.

Det känns inte så kul, om jag säger så.

Så nu väntar jag bara på att Länsstyrelsen ska höra av sig om de foton jag skickat på mina "bantade" hästar. För om det ska påpekas att de är feta, så kan halva hästsverige se sig som hästvanvårdare...

Detta har ju varit skoskav from hell, kan jag säga. Många nätter har jag legat sömnlös för att jag har legat och funderat på VEM/VILKA som anmält mig. Och varför? Varför inte prata med mig? Vad vill man ha ut av att göra en sån anmälan? Lika många nätter har jag lega sömnlös för att jag har tvivlat på mitt hästägande. Är jag helt bakom flötet? Är jag "blind" och ser inte det som andra verkar se?


Äh. Nu har jag fått kräkas ur mig det där i alla fall. En STOR tegelsten från mina axlar. Kanske blir det nu lättare att skriva "vardagliga" saker på Bloggen igen...

Kramisar! 

torsdag 1 september 2016

Höst trött



Den stora höst-tröttheten har slagit mig i skallen med full kraft. Jag kan sova hur mycket som helst, utan att bli utsövd. Som piggast känner jag mig på jobbet, där går jag på autopilot. Sen mellan passen, så sover jag som en stock...

Jobb, förresten... Jag får fortsätta på nattraden tills vidare! Det känns kanon, eftersom jag trivs så bra. Knappast ha ett mer intressant jobb, känns det som. Men innan jag visste att jag fick förlängt, så skickade jag iväg lite jobbansökningar, på olika tjänster. För att ha en chans att stanna i arbetslivet osv. Och hör och häpna, så har jag fått 3 jobberbjudanden på lite mer än en vecka! Det lär jag nog aldrig mer få uppleva...

Men jag stannar där jag är. Psykoser, schizofreni, blandade diagnoser och annat. Intressant, tragiskt en många gånger "roligt" att jobba med.

Så nu har sambon blivit "taggad" på att flytta neröver mot Sundsvall, eftersom vi båda kommer att fortsätta att jobba därnere. Jag borde vara eld och lågor, eftersom jag tittat på husannonser i flera, flera år. Men jag liksom...orkar inte. Husen har blivit färre till salu. De är dyrare än för bara något år sedan. Gårdar med hästmöjligheter ligger en bra bit från stan och då med saftiga priser. Och den största "taggen" i min entusiasm just nu, är att dottern trivs så otroligt bra i sin nya skola, så det känns som ett stort svek mot henne att rycka upp henne därifrån och flytta någonstanns där det kanske inte alls är lika bra...

Det var det här jag var rädd för skulle ske, för ca 3-4 år sedan. När jag "tjatade" som mest på min sambo om att flytta. Då fanns det fler hus till salu och priserna var några hundra tusen kronor lägre. Dottern hade varit lättare att "flyttat på". Men då var inte sambon "redo". Det är han nu...

Och jag blir bara trött. Haft migrän i 3 dagar, som inte vill släppa. Tandvärk i skallen. Tankarna går segt som gelé. Dallrar omkring innanför pannbenet. Ska lägga mig i soffan och slökolla Tv. Försöka kicka igång orken...

Kramisar!  

torsdag 18 augusti 2016

Höst och häst



Nu börjar det verkligen att bli höst ute. Det känns i luften, lukterna, löven gulnar och insekterna avtar hos hästarna. Och det sista är ju positivt!

Dottern börjar skolan nästa vecka och mitt vikariat går ut på måndag morgon. Så fastän jag är "säkrad" en lön även i september (augustis pengar), så känns det vemodigt och lite skrämmande. Lite vind för våg. Eller som ett löv som sakta dalar ner och ända hittar sin plats på marken, där det gör nytta.

Sökt 2 jobb idag. Hoppas på respons. Ett på nära håll och ett på akutpsyk på Sjukhuset. Olika fördelar med båda jobben, men nu vill jag ha ett arbete där jag kan göra nytta, är uppskattad och som ger mig ekonomisk trygghet. Det är dags för det nu.

Oavsett vad som väntar efter helgens sista jobbpass, så ska jag ta mig tid att vara uppe i Torpet och stallet. Mysa. Elda. Grilla. Gå lös med lien. Pyssla. Riva en boxvägg och bygga till för lösdrift (efter mått och regler till punkt och pricka). Klura över vatten, hage, el och allt som hör till. Flytta hem hästarna och påbörja träning av dem. Arbin ska köras in och ridas till. Timon ska köras in.

Arbin har på slutet blivit "grinig". Väldigt grinig, för att vara honom. Han har alltid varit en gogris, som har njutit av uppmärksamhet och klistunder. Nu går han undan. Går på som en ångvält och ser sur ut. Jag och dottern har kliat oss i huvudet och funderat. Men nu tror vi att vi kommit på vart skon klämmer; Han är HUNGRIG! Eftersom båda hästarna bantar, så får de begränsat med mat och en stor del halm. Arbin har ALDRIG haft begränsat med mat förr. Så han är nog mat-elak, som en gammal gubbe. Detta tillsammans med att flocken ändrades från 3 till 2, har nog inneburit en liten kris hos honom...

Apropå mat...nu ska jag göra älgskavsgryta. En favvo. Har en mat-elak dotter i rummet bredvid.

Kramisar!

lördag 13 augusti 2016

Sova bör man...



Nu har det gått snart en vecka sedan min fina gamla Kidden fick lämna jordelivet. Det är tomt. Han var min första egna ägda häst som har lärt mig så otroligt mycket genom åren. Mitt hjärta har svämmat över av kärlek så många gånger av hans mjuka gnägg, försiktiga mule och gentlemannamässiga väsen. Så det är klart att det känns tomt!

Tårarna är slut för denna gång. Men inte sorgen. Inte minnena och tankarna. Saknaden lär sitta i resten av livet, för så är det ju med andra älskade 4-benta som gått över. Men livet måste gå vidare...

Jag är lite orolig för  mina två "småpojkar" som alltid förlitat sig på gammelhästarna. Nu har de 2 varandra och det står liksom inte riktigt solklart om vem av dem som ska vara herre på täppan. Far och son, där fadern haft fång och varit "svag". Därför försöker sonen att klättra i rangordning och har blivit en riktig bråkstake. Men det ska vi ändra på, jag och dottern, som blivit en riktig hästtjej.

Sitter nu på tåget hem från 2 nätters arbete. Trött är bara förnamnet. Och när jag lir så här trött, då blir jag pessimist. Har märkt det nu när jag jobbat nätter och de gånger jag slarvat med sömnen; jag ser problem större än vad de är och hamnar i en hopplöshetskänsla. Nästan som den "fylleångest" man någon gång har känt, när dagen efter känts svart.
Till detta då så kan tilläggas att vikariatet snart är slut och jag har ingen aning om framtidens ekonomi eller sysselsättning. Jo visst, kandidat kuren börjar i höst, men tills dess...

Äh. Efter sömn känns det nog bättre. Lite. Lär inte kunna göra några stordåd i världen idag, men i orgon ska vi försöka flytta hästarna från betet till stallet. Ingen av dem ska ju äta gräs, så...

Jaja. Nu börjar jag känna mig hemma utanför tågfönstret. Dags att släcka ner datorn.


Kramis!

måndag 8 augusti 2016

Min älskade lilla fuskarab...



Till minne av Kidden <3

Jag har ända sedan jag började att älska hästar, önskat mig ett arabiskt fullblod. De är vackra, intelligenta, rör sig vackert och deras ögon är fantastiska.
När jag skulle köpa min första egna häst, då jag var 22 år, önskade jag så klart att jag kunde köpa ett arabiskt fullblod, men jag hade inte pengarna. Därför blev jag eld och lågor, när en vän visste av en "gammal travare" som SÅG UT som en arab! Till priset av "gammal travare".
Så en solig höstdag, när löven skiftade i färg, åkte jag för att titta på denna "fuskarab". I hagen stod han, en brun liten hästkille med svart man och svans. Hans ögon var de vackraste hästögon jag någonsin sett. Och hela han utstrålade "Ta hand om mig, så tar jag hand om dig".
Provritten var en jazzande tur på en liten skogsväg. Han var lätt att stanna och man behövde bara "tänka" framåt, så gick han. Att sköta om honom, var en dröm. Lugn och fin. Lyfte hovarna så fort man bara tittade på dem.

Så jag tog hem honom "på prov". Red lite lätt i skogen, men när jag skulle börja träna lite på banan, så blev han som ett monster. Det visade sig att han hade ont i ryggen, efter förmodligen, feltränad i travet. Jag försökte pruta på priset, men säljaren hotade med att slakta honom i stället. Så jag köpte honom...

I flera år byggde jag upp musklerna på honom och i ryggen. Klättring, tömkörning, markträning, promenader. Magnesium, vitaminer, massage, varma täcken. Han blev ridbar, men väldigt känslig för kalla väder och regn, då spände han sig och blev öm i ryggen igen.
Ingen häst har kastat mig i backen så många gånger. Men inte heller har någon häst fått mig att skina som en sol, som när han på lösa tyglar galopperade i form i skogen. Han krökte på nacken, dansade fram och drack vinden -såsom ett äkta arabiskt fullblod gör.



När jag blev tung, efter att jag fick barn, har jag låtit honom gå i pension. Dottern har ridit honom ibland, men annars fick han gå och ha det bra.

Under vintern så tunnade han ur och blev smal. Mager på vårkanten. Eftersom tänderna brukar kunna krångla på gamla hästar, så tänkte jag att det säkert behövdes en raspning. Så jag beställde tid på hästkliniken, fick skjuts av en vän och så åkte vi idag.

Jag var på gott humör och stolt över min fina gamla kille, som jag hade med mig. Han var pigg, gick på hästtransporten direkt och betedde sig som en nyfiken unghäst på kliniken.
Sen gick vi in på behandlingsrummet. Han fick en lugnande spruta. En grimma med "munstege" som gör att hästen inte kan stänga munnen. Veterinären började spola ur hans mun och plocka ut hörester. Sedan pillade och bökade hon länge och tog ut en...pinne? Nä, det var en tand!
Sen förklarade hon att hans tandstatus var som en gammal gubbes. Att de satt löst och han skulle bara kunna äta mald mat om han fick behandling. Att alternativet var...Avlivning!

Chocken...

Men samtidigt som jag ville ta hästens sömniga kropp i min famn och springa ut, förstod jag att det inte fanns något alternativ. Inte för hans skull. Han ville ju inte bli tandlös, äta gröt, bli ännu tunnare, bli klenare när mörka hösten kommer... Näe. Jag har alltid lovat honom att hjälpa honom över "regnbågsbron" den dagen han inte kan leva som en häst längre. Och en häst äter ju inte gröt...

Så med hjälp av en spruta, där på kliniken, fick han en biljett över regnbågsbron. Till de evigt gröna ängarna. Där hans parhäst Pärlan säkert stod och väntade med spetsade öron och ett mjukt gnägg. Där slipper han ont i ryggen, ålderskrämpor och tappade tänder. Där får han galoppera med nosen i luften. Medans hovarna lättar från marken, så dricker han vinden -Kidden, Min älskade lilla fuskarab...


Kramisar!



lördag 6 augusti 2016

En riktig j:la bitch



Jag har en riktig "bitch" som gör mitt liv riktigt surt att leva.
Hon hänger efter mig vart än jag går. Sprider en massa falska rykten om mig. Missunnar mig att må bra. Säger att jag är fet, lat och trött. I stället för att stött mig, så bryter den här bitchen ner mig ännu mer.
Men nu på slutet, så har jag förstått att ja och bitchen pratar helt olika språk. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Jag pratar "vanligt" och hon pratar min kropps språk. Och jag fattar ingenting.
Dags att jag lär mig lyssna på kroppen ännu bättre. För bitchen är min egen kropp...

Den senaste veckan har inte varit rolig alls. Jag längtar efter att få jobba, men hade i detta tillstånd inte varit nåt bra. Förutom njurbäckeninflammationen då, så har mensen kommit. För tidigt. Med tillbehörande migrän (trots piercingarna) och klenhet. Så jag har fått tagit 4 st migräntabletter i veckan, vilket inte känns så kul. Min kropp är ju så jäkla rolig, att när migränen lättar, så blir det autobahn i magen. Räserfart på toaletten tills jag är tom. Så detta har alltså gått i migränens fotspår hela veckan. Och så tröttheten på det.


Behöver jag nämna att jag är slutkörd? Men på samma gång så är jag otroligt uttråkad, eftersom sambon varit på jobbet hela dagarna o kvällarna. Och dottern + mina föräldrar är i fjällen. Jag har velat göra saker, men inte orkat. Så jag har fått nöja mig med vardagligt skit upphackat i små stunder.

I dag är sambon borta och fixar inför älgjakten. Samma i morgon. Så det är ensamt som gäller ii helgen också.

Vet inte vad jag ska göra heller, för orken tryter efter 5 minuter. Kanske plocka lite vinbär? Eller gå bort och gosa med mamma och pappas katter? Kolla tomatplanterna? Eller lägga mig och sova bort några timmar? Fast det senare klarar jag nog inte av, då det känns som om jag snart får liggsår efter senaste veckan.

Funderar på att nosa upp någon homeopat eller liknande, som kan nysta upp min kropps alla oharmoniska trådar. Kanske hittar en knut därifrån allt skit kommer?



Så. Nu har jag fått gnälla av mig.

Kramisar!

torsdag 4 augusti 2016

Klenkärring



Tack gode hen däruppe för penicillinet!(Eller Alexander Fleming som uppfann det 1928.) Om jag skulle behöva genomlida dessa njurbäckeninflammationer (eller urinvägsinfektioner) utan dessa piller, skulle jag nog kapa av mig de nedre regionerna i ren desperation.

Vissa symtom (de mest akuta) har lättat. Febern har gett sig. Men fortfarande finns en kramande smärta över njurarna och urinvägarna. Det krampar så att jag tappar andan ibland. Och varje steg så "skräller" det uppåt njurarna. Orken pendlar som berg och dalbana och jag får tvinga mig själv att försöka stanna  soffan. För om jag börjar med nåt, orkar jag i 5 minuter för att sedan bli andfådd och kallsvettig.

Dagens göromål är nu att:
1. Kliva upp. 2. Rasta hundarna. 3. Åka upp till hästarna och checka läget. 4. Försöka att reta fram någon aptit, så att jag får i mig något. 5. Göra små, små sysslor som kan styckas upp (dammsuga ett rum i taget/hänga en tvätt/plocka i diskmaskinen...). 6. Bedöva mitt dåliga samvete över att inte jobba.

Känner att påhittighet för att skriva sinar också. Åkte förbi golfbanan och fick nån superfyndig idé om vad jag kunde skriva om här, men det försvann lika snabbt. Äh, det var säkert bara nåt skräp.

Kramisar!

måndag 1 augusti 2016

Pinka glas och änglakör


Jag mår piss -bokstavligt talat. Njurbäckeninflammation, ett satans verk är ett som är säkert. Det är en pina och allt blir jobbigt. Men jag tror också att det är min kropps sätt att skrika "Hallå!!!? Vila!!!". För det går inte att köra på i 100 knyck med denna åkomma i kroppen.

Det började på natten till lördag. Bara "pang" som en blixt från klar himmel. Min kropp är sån. I normala fall brukar det börja med urinvägsinfektion som antingen blir obehandlad eller svårbehandlad och går över i att bakterier sprids upp i njurarna. Men på mig så åker de där jäkla bakterierna räser-hiss rakt upp. På en gång.

Så lördagen satt jag på toaletten i nattlinne hela dagen. Frös. Svettades. Ångade. Lackade. Droppkissade "glasbitar" (det känns så). Diarré. Illamående. Kräktes. Kramp i njurarna som fick en att stöna som om jag skulle föda barn. Klev jag upp därifrån, så vred det om i urinblåsan och den skrek "Du kissar på dig!!!", fast det inte fanns något. Men det blir någon "felkoppling" i signalerna, tydligen.

Till slut var jag tom på ork, mage (och pink), så jag svalde en av de penicillin-tabletter som jag hade hemma (från förra svängen nj.b.infl). Kom på att jag läst någonstanns om att man kan "bedöva" urinmynningen vid katetersättning, med xylocain. Så min mamma fick leta reda på en tub och sedan lyckades jag somna...

Mitt i allt detta så går min älskade mamma och bryter vänster handled. Så medans jag satt och kved på toaletten, så skjutsade pappa henne till akuten och hon blev gipsad. När de kom hem, satt jag helt förstörd hemma hos dem på toaletten. Stackaren fick leta reda på xylocain-tuben med nygipsad arm.

Nu har de åkt till en fjällstuga och ska "bara vara" denna vecka. Min dotter är med, för det var ju meningen att jag skulle jobba. Men det blev som det blev med det. Jag sjukskrev mig för i natt och i morgon natt. Hoppas bli bra till helgen.

Var till Vårdcentralen i morse. Fick en AT-läkare som var noggrann som bara nya läkare kan vara. 45 minuter av hans tid fick jag! Hur många gånger händer det? Provtagning *2, kollade hjärta, lungor, klämde på magen, ryggen, urinblåsa. Konsulterade kollegor. Klämde lite till, knackade över njurarna. Det visade på det jag redan trodde; Infektionen hade stigit upp till njurarna. Voil'a!

Febern är inte lika illa idag. Den kommer och går. Mår bättre än i lördags, men inte bra. Och jag har så svårt att slappna av, känner bara att jag borde göra en massa. Så jag ligger i soffan, går ner och kör en tvätt, går upp och lägger mig, går ner och kör en ny tvätt. Går ut och hänger tvätt, går in och lägger mig en stund, sätter igång en älgstek, lägger mig igen...  

Men nu SKA jag vila. Och hoppas inte det dyker upp nåt strul åt nåt håll. Utan att jag bara får lata mig lite, krya på mig och sakta men säkert komma tillbaka till smärtfria toalettbesök. Så om du hör en änglakör i närheten av Ljungaverk- då är det förmodligen bara jag som sitter på toaletten och känner mig "normal" igen...


Kramisar!

onsdag 27 juli 2016

Trams



Sitter på jobbet och avverkar natt 1 av 2 denna vecka. Utanför fönstren så är det näst intill becksvart, de ljusa sommarnätterna är förbi. Utan att jag har fått njuta av dem, så som jag vill. Jag skulle ha velat ligga i badet och titta på en horisont som inte riktigt mörknar. Sitta ute och surra i goda vänners lag och plötsligt se att klockan är efter 02, trots att det är ljust. Skritta barbacka med solen i ansiktet fastän klockan passerat 23.

Men det där hann jag inte med.

Jag har inte hunnit med så mycket annat heller i sommar. Sambons semester small iväg utan att vi ens spelade minigolf, badade eller grillade tillsammans.

Det enda jag har gjort i sommar är att jobbat, sovit bort dagarna efter jobb, pendlat, skött om krasslig häst, oroat mig, suttit på toaletten med pajad stressmage, oroat mig lite till, haft dåligt samvete över att jag inte kunnat ordna fina semesterminnen för de mina och så vidare.

Visst, det kan tyckas som fjantiga grejer att oja sig över. Det finns ju dem som har det värre och absolut! Det håller jag med om. Man hör varje dag om personer som går hemska öden till mötes, med sin ringa ålder och otur. Unga människor som får cancer, hjärntumörer och rycks ur livet i bilolyckor. Och jag är SÅ tacksam över att jag varit förskonad från sådana öden.

Men vart går gränsen för vad man får klaga över och inte? När oroar man sig i onödan och när är man bara dum? När har man en fruktansvärd otur och när är det dags att börja omvärdera livet? När ska man berätta om hur pissigt man mår och när ska man hålla tyst?

Jag har under en längre tid (sedan utbrändheten -12) varit som en sköldpadda och krupit in i skalet så fort jag haft tillfälle. Jag har egentligen inte orkat vara social, göra mer än nödvändigt eller byggt nya broar. Jag har tackat nej så mycket att jag inte ha mycket till socialt liv längre. När jag har varit ledig, så har jag hellre legat under täcket hemma med en bok, än att följa med ut på nåt rajtan tajtan.

Innerst inne så är jag en person som gärna skojar, pratar och bjuder på mig själv. Lyssnar och ger tid. Sån är jag på mitt jobb. Sån är jag "egentligen". Men när jag kan välja, så drar jag mig in i skalet och "återhämtar" mig och min energi. Det måste vara svårt att leva tillsammans och runt mig. Förbaskat svårt. För den ena minuten så asflabbar jag åt en fis, för att i nästa vara så urdränerat trött att jag låter telefonen ringa, undanstoppad under kudden.

Satt idag på tåget och konstaterade att jag inte varit ledig på 3 år. Antingen har jag pluggat heltid eller jobbat heltid. Året runt. Och i perioder så har jag kört på i 200% med jobb+plugg eller 2 utbildningar på heltid vardera. Inte konstigt att jag är trött och lite småsur.

Jag skulle INTE vilja byta med någon om är arbetslös eller sjukskriven. Å nej. Men att det ska vara så fruktansvärt svårt att få ett varaktigt jobb, med stabil ekonomi så att man kan köpa sig den lilla drömgården och få djuren och naturen inom samma staket. Jag begär inget palats. Inget stuteri. Bara en liten gård med ett beboeligt hus och användbar stallbyggnad. Lite mark. Pengar att klara sig på. Slippa oroa mig för om jag har råd med nästa månads räkningar, eller om jag måste be sambon betala min del. Inte kul.



Äh. Vad tramsigt det här blev. Nu ska jag jobba lite.

Kramisar

tisdag 12 juli 2016

Tisdag idag va?



Den gör sig påmind nu: 40-års krisen. Tankarna pendlar än hit och än dit. Gör jag rätt eller gör jag fel? Valde jag rätt nu? Är jag egoistisk eller borde jag tänka mer på mig själv?
Det gäller de flesta ämnen i livet och jag pendlar från att ha en längtan efter fler barn till att jag en halvtimme senare stänger av TV:n för att jag sett 5 minuter på "Familjen annorlunda".

Det pendlar som en berg och dalbana och nästan i den hastigheten. Men som om när åkturen är klar, så åker vagnen iväg -igen- utan att jag hinner hoppa ur. Och så fortsätter det...

Men då kanske nån funderar "Ska hon den dära verkligen jobba med folk som mår dåligt om hon mår så där själv?". Då ska jag säga det; Jag stormtrivs med det arbete jag har idag och känner förväntan och glädje varje gång jag ska låsa upp dörren in till avdelningen och gå på ett pass. Man vet ALDRIG vad som väntar där inne. Och inte kan jag berätta heller, för jag jobbar under tystnadsplikt. Men så mycket kan jag säga att det är människor som olyckliga och till och med de som är lyckliga över att fått behandling och hjälp, så att de är redo att lämna avdelningen för "det verkliga livet" igen. Och allt däremellan. Skratt, gråt, förtvivlan, ångest, skräck, glädje... sånt som livet innehåller. Och med en stor del av känslo-spektrat i ryggsäcken, känner jag att jag faktiskt gör nytta.

Nog om det.

De fina pengarna som jag skulle tjäna i sommar, de gör nog bara så att vi går runt. Det lilla extra (kanske en utlandsresa eller nån möbel) får vänta. För lagom till första lönen så åkte en av hästarna på fång igen, dvs inflammation i kroppen som går ner i hovarna. Jag som fixat med det själv tidigare på den "naturliga/homeopatiska" vägen, tog nu ut både veterinär och kvalificerad hovslagare, för just fång. Han har nu så trimmade fötter så att skulle jag inte ha läst på om varför hovslagaren gjorde som hon gjorde, så skulle jag nog ha gråtit.
Gamla hästen ska snart till kliniken i Bergsåker, Sundsvall för att kolla tänder och ta blodprov. Så där lär resten av sommarlönen försvinna. Men jag får tänka som så; att ha häst kostar pengar. Jag har varit ganska förskonad från dessa dyra veterinärkostnader på några år, så att det kommer ju såna här perioder. De blir ju sjuka, precis som vi. Kan ju se de som att det är tur att jag kan betala för mig... Sen är det väl inte så kul att vara dotter eller sambo till mig, eftersom jag hellre betalar ett par tusen för en hästspruta, än för en Greklands-resa. Men vi är alla olika...

Slogs av en stor lyckokänsla igår när jag stod och pysslade med hästarna. Det finns verkligen inget bättre sätt för mig att utöva "mindfullness" på. Att leva i nuet. Höra hästen andas. Känna dess kroppsvärme när man står tätt intill och reder ut manen från granbarr. När 500 kg står blickstilla och låter en smörja svidande insektsbett. När hästen ser på en med blicken "Jag vet att du vill mitt bästa, men skynda dig lite så kan jag klia dig med mulen..." Den tilliten, kärleken, totala tvåsamheten -vet inte om jag finner den någon annanstans.

Har sovit ensam i huset i natt, eller med djuren. Sov ut från igår kväll tidigt, eftersom jag jobbat natt och åkte direkt hem för att möta hovslagaren. Vaknade vid 8  morse och var pigg, vilket hör till ovanligheterna. Nu käkat lunch och väntar på att "antagningsbeskedet" ska dimpa ner mejlboxen. Sökt lite kompletteringskurser och ska se om jag kommit in på nån.

Ska kolla.

Kramisar!


onsdag 22 juni 2016

Jag som Super Mario?

Jag står vid väggen och stampar. Slår skallen mot den och den är inte madrasserad. Tjock, stum, hård, kall betong. Försöker ta mig igenom den, men fötterna bara slår i väggen de också. Tårna skrapas upp mot betongen och ömmar mer och mer.
Snart står jag och krafsar med händerna, naglarna, mot väggen och de bryts av en efter en. Lämnar efter sig det där hemska ljudet som man ryser i nackhåren av. Men jag är så upptagen med att komma igenom väggen, så jag märker inte att huvudet får en bula. Tårna blir uppskavda. Fingrarna svider och blir fnasiga. Kroppen stum och trött.
Till en början känner jag inte att det gör ont, jag vill bara igenom! Men när väggen är så här tjock, stum och grym så kommer man ingen vart. Tröttheten tar ut sin rätt. Jag åker ihop i en hög. Trött, slut och trasig.
Det är nu som det gäller att räta upp ryggen mot väggen. Andas. Hämta tankarna. Tänka bortom det tjocka ogenomträngliga lager av betong, massa, problem, ångest och arbete som det krävs att komma på andra sidan. Det finns ingen manual till detta. Ingen bruksanvisning. Inga ledtrådar skrivna på väggen. Ingen trappa, ingen stege, ingen tunnel. Utan nu gäller det att andas. Klura ut vilka redskap jag behöver för att ta mig till den andra sidan...



För här är jag nu. I högen. Som en strandad val som behöver komma i vattnet igen. Man har 3 möjligheter; kämpa tillbaka till vattnet, vänta på hjälp eller bara ge upp. Och en strandad val som slår sin stora tunga kropp mot en betongvägg, kan vara en patetisk syn. Smått komiskt. Och det är väl detta som en del ser och tycker "hon får väl skylla sig själv, som satt sig i den sitsen".  Tja, kanske det. Men här är jag nu.

Samtidigt så skäms jag, eftersom det finns så mycket grymhet i världen som drabbar andra. Sjukdomar, krig, fattigdom och olyckor. Och här sitter jag med mat på bordet och tak över huvudet och "år så dåligt". Uhu, stackars mig, då. Nja, men man har ju olika krav och förväntningar på sitt liv. Jag tycker inte att jag har så särskilt höga krav, men livet är hela tiden noga med att påminna mig om att "det ska faan inte vara lätt"  . Och så läggs det ut snubbeltrådar, hinder och utmaningar av alla de slag. Jag hoppar, kryper, hukar och kämpar som en liten Super Mario-gubbe. Och i slutet av varje "bana" så kommer så en "vägg". Mer eller mindre svår att ta sig över för att kunna hoppa på den där flaggstången, där man klarat banan.
Önskar att jag kunde hitta "föstoringssvamp, eldklotsblomma" och kunna
hoppa över de flesta hinder ett tag... 



Jag kanske ska sluta att klaga, gnälla och oja mig. Hålla käft. Men nu är det här min verklighet, mitt liv och min blogg. Nu klagar jag här och beskriver mina innersta känslor för den som vill ta del av det.

Det är flera saker som bidragit till den här omgången av "väggtramping". Jag kanske ser ljust på framtiden om en vecka, en månad eller när jag bara fått sova av mig. Är riktigt övertrött just nu. Skyller inte på jobbet, som är toppen fortfarande, men orken att pendla och jobba samtidigt med att folk vill sätta käppar i hjulet för en... Det blir för mycket just nu.

Nä, nu ska jag steka en omelett. Vara snäll med sköldkörteln. Med kroppen. Sedan lägga mig igen och sova. Hoppas kunna ladda kroppen, knoppen och hitta andningen igen. Leta reda på de där klara tankarna och styrkan som jag vet att jag har. Någonstans långt inne...

Kamisar!

måndag 6 juni 2016

När det luktar räv



Det är fasiken inte roligt alla gånger, att ha en "supernäsa". Visst kan det vara bra, då man känner röklukt före alla andra och om mjölken ens funderar på att surna och skära sig. Men det är rätt så jobbigt också. När jag jobbat på äldreboenden, så har det oftast varit jag som känt före alla andra att någon av gamlingarna "gjort i byxan". Och jag kan inte ignorera sånt, för jag tänker mig själv in i situationen om jag skulle lukta kiss. Även om någon har urinvägsinfektion, har jag känt det snabbt på lukten.

Om nåt av mina djur har en obalans i kroppen, så känns det på andedräkten. Min dotter tycker att jag är jättejobbig som "tecknar" deodorantrullning till henne, då jag känner att hennes hormoner lever loppan under hennes armhålor.

Till och med i skogen, kan jag känna att det luktar "älg" eller räv. Eller nån "pisslukt" som inte är räv, älg eller rådjur. Utan "rovdjurspiss". Strax därefter brukar jag hitta ett spår eller nåt som bekräftar att jag faktiskt känt rätt.

Andra lukter jag kan känna, som folk runtomkring mig tycker är kul, är: skalbagge (luktar so under en sten med småkryp), bibliotek (gamla dammiga och underbara böcker), fylla (känner när jag kliver på en buss tex att någon druckit alkohol) osv osv.

I dag luktar det lik härinne hos oss. Mest i kylskåpet. Ett paket kotletter gick ut innan bäst-före-datumet och blev bortglömt över natten i kylskåpet. Surt griskött luktar som människo-lik. Så trots begravning på komposten av grisen, sprej med doftspray i hela huset och vädring, så luktar det lik. Uff.

Nä. Nu ska jag ta min supernäsa och lägga omkull mig en stund. Ska ut på natt 1 av 2 i kväll och jag vill inte vara trött innan jag sätter mig på tåget dit. Hoppas på 2 lugna (men givande) nätter, innan jag sätter mig på tåget hem på onsdag morgon och ska baka kaka till dotterns avslutning och fixa hår och naglar på henne. Får väl hänga ut klänningen hennes på altanen, så att det inte blir liklukt på den. Fast det kanske bara är jag som skulle känna av den, så vore det nog snällt att hellre låta den lukta blommor...



Kramisar!

lördag 4 juni 2016

Ur form



Usch, vad jag önskar att jag var starkare, hade större självkänsla och brydde mig mindre om vad omvärlden tycker och tänker. Tror (eller vet) att den större delen av denna söndertrasade självkänsla bottnar i de år av mobbing som jag gick igenom i småskolan. Att få höra att an var ful, fel och knäpp varje dag i 6 år, blir väl ingen människa "hel" utav. Tja, kanske om man är byggd från början att man är tuff och känner från start att man vill visa motsatsen.

Men sån var inte jag.

Är inte.

Jag tog åt mig och sparade på all skit i min emotionella ryggsäck i åratal. Ryggsäcken har jag kvar. Men jag rensar den ibland. Så ibland fylls den på av nytt skräp, som först tynger och tar plats och sedan tar energi att göra sig av med.

Från jag var liten tills jag var 20 år, fick jag höra att jag var "för smal". Att jag säkert åt för lite. Kanske hade ätstörningar? Jag bar dubbla långkalsonger under tightsen i högstadiet, för att benen var "för smala". Men det var bara sån jag var.

När jag fyllde 20 och flyttade till Stockholm, växte jag över bröst och lite rumpa. Genast gick ryktet om att jag nog hade opererat in silikon i brösten. Det hade jag inte!

Sedan runt 25 års åldern fick jag höra att jag var "vackert kurvig" och vägde kring 60-65 kg. När jag blev gravid och fick havandeskapsförgiftning, stannade vågen på strax under 3 siffrigt. Efter barnet var fött, var kroppen i obalans och är fortfarande. Jag äter inte mer än när jag var "för smal". Snarare mindre. Men ändå blänger folk på mig när jag handlar och rullbandet innehåller mer än gurka, sallad och tomater. Om det ligger en chipspåse på bandet "åh nej!, ska tjockisen äta sig fetare?!".

Jag önskar att jag hade fått fler aktiva hjärnceller på centrat för självkänsla och självförtroende. Eller att jag hade fått färre hjärnceller på centrat för "vad tycker andra om mig". Och det är INTE att jag är inbilsk eller paranoid. Näe, detta händer mig dagligen att jag för utstå blickar, kommentarer, skitsnack för att jag är fet, gammal eller fel. Varför? Är jag ett lätt byte? Eller är jag så otroligt provocerande att jag förtjänar detta?

Äh. Jag vet faan inte.

Orsaken till min ilska, knäck och negativa inlägg just ikväll, är att jag än en gång fått utstå att vuxet folk (på siffran i alla fall) blängt, ignorerat, pratat skit och till och med pekat "fuck you"-fingret åt mig, när min dotter var med! Vad jag gjorde? Tja, jag råkade vara nykter, fet, äldre, snärjt en snygg karl (för snart 7 år sedan) och vara FEL för det sällskapet. Inget annat. Jag hälsar. Jag söker ögonkontakt och försöker mig på konversationer. Ger folk en chans.

Och får FUCK YOU-fingret!

Alltså folk... De beter sig bättre inne på psykavdelningen. Där blir man inte dömd för att man är fet, ful, fel, gammal, ung eller ens skulle lukta illa. Näe, där blir man respekterad om man själv respekterar den andre. Om man lyssnar, så blir man lyssnad på. Om man hejar, så blir man hejad på. Hur sjuka patienterna än är! Fuck you fingret har jag inte ens sett inom psykiatrin. Och skulle jag göra det, så är ju den människan sjuk.

Men jag tror att en stor del av de personer som hamnar längst ner i måendet och under "marken", blir så psykiskt sjuk att de hamnar inom psykiatrin, är också de personer som ofta är känsliga, har dålig självkänsla, har ett trassligt förflutet och trasig själ. De har nog mycket i sin ryggsäck. Så mycket att den tynger och värker in djupa sår i kroppen på den som bär den. Därför tror jag också att även de mest trasiga själar, kan ta ett "Hej" och ett vänligt leende på rätt sätt. Sen spelar det ingen roll för dem om leendet eller "Hejet" kommer från någon som är fet, ful eller "fel" på ett ytligt sätt. För de vet att alla personer har ett djup. Ibland ett alldeles bottenlöst djup av känslor...

Äh. Det var några tankar. Ska tvätta av mig sminket, ta av mig klänningen i elefantstorlek och lägga mig och sova bort lite känslor. Hoppas jag.



Kramisar!

fredag 3 juni 2016

Dipp, utan chips



Första "dippen" på ett tag. Orken, glädjen och energin är borta. Puts väck. Jag skulle vilja rymma bort ett tag. I alla fall i en timme.

Det här med examensarbetet tog mer knäcken på mig än vad jag trodde att det skulle göra. För som en trist bieffekt, blev det ringar på vattnet och jag missade 2 jobbnätter, utan att jag har gjort den minsta lilla nytta. Ok, jag har städat här hemma och varit hemma när dotter kommit från skolan. Men vem tackar en för det?

Migränen håller sig fortfarande tyglad, efter piercingen. Det ligger som en svag huvudvärk och lurar, men orkar liksom inte riktigt blomma ut. Och det är ju underbart! Japp. Men när jag hanar i en sån här "dipp" så är jag så trött. Vill bara sova, göra nåt litet och sova ännu mer. Precis som om kroppen vill ladda så mycket som möjligt. Men trots att veckan varit löjligt lugn, känner jag mig inte uppladdad för fem öre. Tvärtom...

Liksom såna där småsaker hela tiden, som gör att man snubblar smått gång på gång. Elektriska saker som krånglar, glödlampor som smäller, kött som surnat innan "bäst-före-datumet", kläder som går sönder, vittvätt som lyckats dölja en röd strumpa innan tvätten... Ja, sånt. Och hund som lyckas rymma ut på vägen och skrämma grannarna. Och mig.

Nä, nu ska jag fortsätta se på "The last Alaskan" som handlar om de få personer som bor i ett reservat i Alaska. Björnar, vargar, -60 grader och ingen kommunikation med omvärlden. DET passar mig perfekt att dyka in i just nu...



Kramisar!   

onsdag 1 juni 2016

En pära till morsa



Så var det dags för lite mothugg i livet igen... Tyckte väl jag med att det flöt på lite väl bra ett tag här. Men så hände en grymt irriterande grej med examensarbetet, B-uppsatsen. För när vi skickade in den, så kom den in "försent" och nu får vi inte göra examinationen förrän i Augusti! Buhu! Och så fick jag också veta idag att vi inte har en chans att bli antagen till C-kursen i Psykiatrisk Omvårdnad, för poängen kommer inte att räcka, innan B-uppsatsen är klar. Gah!

Det känns surt. Så surt så att jag liksom jagar bort tankarna på det och försöker intala mig själv att "jaja...det är inte hela världen". Nä, det är det ju inte. en det är så pissigt irriterande!

Hade det varit på en folkhögskola eller komvux, så hade läraren säkert kunna fixa så att vi fick examinera i morgon. Men Universitetets regler är något för sig själv, suck.

Så jag som hade tagit ledigt från jobbet för att storstilat examinera, med ny klänning och nya skor -blir hemma för att muttra och försöka ta nya tag. Och då ska Ni veta att jag bär inte klänning ofta... Surt också för att jag tog ledigt de här 2 nätterna till och från examen, och så blir det ingenting. Men de har säkert fått ut någon annan och jag vill inte ringa och krångla.

Jaja. Kanske man skulle ta och gräva ett pärland i morgon. Det är ju trevligt med hemodlat. Och någon meter med sallad. När man inte får leka examinerande universitetselev, så kan man väl leka bonde. För att ligga och mysa i solstolen blir svårt. För den pajade jag idag. Med buller och bong. Herregud vilket päron man är...


Dottern hade med sig en ny kompis från skolan. Jag hejade och de gick och hjulade och akrobatikade på gräsmattan. Jag satte mig i solstolen och tog en lycklig suck. "KABRAK!" Där låg jag som Märta i potatishandlaren, fast utan Rolf Lassgård på... Och jag kom inte upp! Jag var fastkilad mellan träramarna och kom helt enkelt inte upp eller ur! Så jag skratt-skrek-ropade på Wilda, som fick komma springande med sin nya kompis och hjälpa mig upp. Med hjälp av ett hundkoppel som jag kunde hålla i och en dotter, så kunde vi skrattandes få loss mig. Men solstolen blev kaffeved. Och sittyget sprack mitt i tu...

Så kan det gå. När man är för tung för att sola...

Ok. Piercingen då? Jo, den sitter där. Jag hr "bara" haft lättare spänningshuvudvärk dessa dagar, sedan jag gjorde den. Och huvudvärken kommer sent på eftermiddagen i stället för som tidigare att den ligger där mest hela tiden och går över i migrän om jag anstränger mig. Så jag är optimistisk, men ropar inte hej än...

Nä. Nu ska jag kolla om vi har grejer för att gräva ett litet land i morgon. Dags att smutsa ner fingrarna efter allt pappersvändande i 2 år...

Kramisar!




söndag 29 maj 2016

Morsdagsjobb och piercing



M som i Morsdag... En av alla de dagar som "vi" som arbetar inom vården får "välja bort" eller skjuta upp för att det ska gå ihop med jobb och liv. Jag vill inte ha ett 7-16 jobb och vända plåtbitar eller sitta i en kassa på en affär, näe, det är inte det. Att jobba inom vården och ny psykiatrin, är givande, spännande och känns som ett "kall". Men hur glad jag än är över att jobba inom det jag vill, så stinger det till i både hjärta och samvete av att se alla uppdateringar på Facebook om hur mysigt alla firar de olika högtider som en annan tycker svischar förbi.

Jobbar min tredje natt på rad nu i natt. Det har gått bra, trots att jag hade sömnbrist när jag åkte hit i fredags. På 48 timmar, hade jag sovit 4. Det kändes konstigt i både hjärna och kropp, men nu har jag fått sova ut mellan nätterna. Börjar komma ikapp.

När jag går av mitt pass i morgon bitti, så ska jag åka ner till stan en sväng. Se om jag hittar en fin somrig jacka. Har lite dåligt med såna. Hårfärg ska jag också hinna köpa. Och nåt fint till min Mamma, som efterskott på Morsdag.

Sen när kvällen kommer, så ska jag ge mig själv en present. En lite ovanlig sådan. Något som jag funderat på i ett år, men inte riktigt tordats slå till. Men en kompis hittade ett pangerbjudande, så vi ska slå till. Vad? En "Daith"-piercing! Eller sk. Migränpiercing. Det finns en punkt i övre delen av örat som är "triggerpunkt" för migrän och många som piercat just där, har blivit bättre och till och med "botad" från sin migrän. Finns liksom inget att tveka över! Eller jo...kollar man YouTube klipp på hur det går till, så grimaserar till och med jag. Som annars inte har problem med blod och operationer på Tv. Men det ser lite läskigt ut, med den stora nålen (eller den är större än en nål, som en strumpsticka) som de sticker hål med. Sen ut med den och i med piercingen. Gah!



Folk kommer att tro att jag blivit knäpp och fått 40-års kris. Piercar mig vid 39 års ålder, hahaha! Ja, men hjälper det mot migränen, så skulle jag nästan kunna pierca mig i hela ansiktet. Eller...kanske inte. Räcker med stavar i öronen...

Så det ska bli riktigt spännande och se om det hjälper. Är annars inne i en period av migränen som är "bättre" nu. Mildare anfall och oftast häver jag dem innan de slår ut helt. Kanske är något på väg att "rättas till" i kroppen och piercingen hjälper till ännu bättre?

Blir ledig i en hel vecka nu, från o med i morgon bitti. Tog ju ledigt på grund av examination på Torsdag, så det blir förhoppningsvis tid att tanka lite energi. Hoppas hinna vara uppe i Torpet, hålla på med hästarna, få upp dottern på hästryggen, åka ut i skogen och kolla efter djur, komma igång med bättre matvanor och göra matlådor. Nu äter jag alldeles för lite och för dåligt. Inte bra.

Nä. Nu ska Landstingsskjortan, överfallslarmet och namnbrickan på. Hoppas på en bra jobbarnatt.

Kramis!

fredag 27 maj 2016

Tiden rinner iväg



Jag tror aldrig att jag varit med om att tiden gått så fort som nu. Ungefär som om någon tryckt på "snabbspolning" och alla låter som Piff och Puff. Det bara smäller till så försvinner tiden. Sedan jag började praktiken på psykosavdelningen i våras, så har dagarna sprungit iväg. För nu är det bara en vecka kvar till Examen på utbildningen och jag har redan fått jobb! Helt otroligt...

Visst, det har varit slitigt. Men det är inte så konstigt, för med 100% jobb, 100% studier, barn, sambo, hundar och hästar, så känns dygnets 24 timmar alldeles för få. Jag hinner knappt kliva upp, förrän det är sovdags. Om det nu blir något sova... Har varit alldeles för dåligt med det de senaste veckorna. Känner i kroppen att stressen rusar. Jag försöker lyssna på signalerna och dra i handbromsen -litegrann- men det är inte så lätt.

Men jag ser positivt på sommaren. Nu är B-uppsatsen, tillika examensarbetet inlämnat och den ska "bara" godkännas och ett opponerings seminarium + examen väntar nästa vecka. Hade sån tur att jag fick ledigt från mina 2 nätter som jag annars hade då. För på mitt schema, så hade jag natten till och natten från examen. Och examinering + middag räknas hålla på i 12 timmar...
Sen blir det "bara" jobb och lite mindre att tänka på...

Vilket kanonjobb jag har nu... Det är ju ett vikariat t om v.33. Men jag hoppas få jobba efter det också, för jag trivs otroligt bra både på stället och med den typ av patienter som det är. Man känner sig "rätt" i hur man är -för en gångs skull, hehe. Och det känns bara kul och intressant att komma till jobbet. Visst sliter det på med pendlingen, nästan 2 timmar hit o 2 timmar hem -kommunalt. Men det finns ett "vilorum" för personalen, som man får boka. Det har jag, och kommer att utnyttja de gånger jag jobbar. Perfekt att låsa in sig i ett mörkt rum och bara sova...

Sitter på jobbet nu. Ska jobba 3 nätter i rad och stannar här mellan dem. Skönt att ha med dator, böcker och lite sånt så man håller sig sysselsatt. Men man vet aldrig hur en natt blir. De kan vara lugna, men rätt som det är går det ett överfallslarm så man får springa...

Nä, nu ska jag se om det finns någon nytta att göra.

Kramisar!

onsdag 4 maj 2016

Byxspräckaredagen



Det är faktiskt vår ute! Efter vad som känts som en evighetslång höstblaskvårvinter. Så skönt!  Dt är nästa så där skönt "ordnat" med saker nu, så att jag tror att jag har anledning att bli skraj för att någon ska rycka undan mattan från fötterna på mig. Törs liksom inte räkna upp de saker som känns bra, för då blir det väl nåt jävulskap...

Spräckte faktiskt mina nyaste byxor idag. 249:- åt skogen. Jag skulle hoppa över en bäck "ritch". Det blev ett litet hål. Sen skulle jag huka mig för att knäppa ett kort på dottern "ratch". Hålet blev en reva. Glömde bort den och åkte till hästarna. Svartmönstrade yxor och vita trosor under, som lyste upp hela bakens reva. Kom hem, skulle hänga tvätt. Böjde mig framåt och då "fillebombombom" så vart det liksom bara ett höftskynke kvar av byxorna. Suck.

Men annars har det varit en rätt så produktiv dag. Pluggat "stigmatisering och schizofreni" med kurskompisen som kom med sin hund. Gått hundpromenad. Redan ätit middag. Tvättat. Rullat in höbal till hästarna. Pussat mule. Spräckt byxa*3.

Nu funderar jag på o jag ska vila, titta på någon skräckis, läsa eller ta itu med marsvinets päls. Kan inte bestämma mig riktigt...

Får se vad det blir.

Kramisar!

fredag 15 april 2016

Ledig Lördag



Vaknade runt 07 i morse. Av mig själv. Kunde inte somna om, så det kan bara betyda en sak: Jag hade fått sova ut.

Inte så konstigt, då jag slocknade så fort jag kom hem igår kväll och sovit i 11 timmar. Det behövdes. Har haft några nätter med bara  timmar osv.

Tänk de här med sömnen -vad viktig den är! Den är mycket viktigare än vad man kan tro. Nu får jag inte gå in på vad som händer och sägs inom psykavdelningens 4 väggar, men så mycket kan jag säga att det inte är påhitt när man tjatar om de mest basala behoven en människa har, för att man ska må bra. Sömn. Mat. Lugn. Hopp. Trygghet. Sedan kan det behövas mediciner för att få hjälp att komma till den ro då man är mottaglig för dessa saker.

Jag vet ju hur viktig sömnen är för mig och att jag verkligen blir sjuk om jag inte sover ut ordentligt. Om jag fuskar med sömnen, eller vänder på dygnet så måste jag liksom "sova igen" och komma ikapp igen. Så jag tror att mitt sovande genom åren, varit min räddning för att jag inte ska ha fallit längre ner i de djupa hål av depression och utmattning, som jag varit i...

I natt drömde jag en klar dröm, för första gången på veckor. Annars brukar jag ha ett riktigt rikligt "drömliv" på nätterna, vilket alla som står mig nära vet... Ofta är det "tunga" drömmar, som jag funderar över medans jag är vaken senare. Men det är väl acceptera att det är det undermedvetna som bearbetar saker man är med om i livet.

I går fick jag veta att jag ska få ett vikariat på en "nattrad" på den avdelning jag praktiserar! Först och främst över sommaren, men eventuellt längre. Jag börjar strax efter praktiken. Det känns SÅ skönt! Jag ska få jobba med det som jag har utbildat mig till! Det som jag tycker är superduper intressant! De vill "ha" MIG!



I går tog jag venprov på min handledare, vilket var första gången på en människa. Tog under utbildningen på plastarm och har tagit på djur tidigare. Men det gick galant, rots att jag var nervös. Och då var hon "svårstucken" eftersom man inte såg hennes vener, utan fick känna dem. Så det kändes som om jag växte ett par centimeter igår.

Så en ledig helg känns inte helt fel. Vi funderar på att åka ut i skogen och åka lite. Titta efter lite djur, kanske grilla någon korv och bara vara. Sedan ska hästarna få extra omsorg i helgen. Borstas av vinterpäls och så.

Men nu ska jag skriva in den "kladdtext" som jag skrivit inför B-uppsatsen. Sedan lägga mig någon timme till. Bara för att jag kan :-)

Kramisar!

måndag 11 april 2016

Hoppfullhet



I dag var det egoboost de luxe på praktiken. Efter ungefär halva tiden (2-3 v) så ska en halvtidsbedömnig göras. Då kommer ens lärare ut till praktikplatsen och träffar en tillsammans med handledaren. Man pratar om vad som gått bra och ev mindre bra. Vad man kan tänka på under de sista veckorna och så vidare.

De har ju frågat mig på min avdelning om jag kan tänka mig att jobba extra där och jag har tackat ja. Men idag så gick min handledare och pratade med personalansvarig om mig och det var bara positivt! När läraren sedan kom, sa hon "Hon har fått sommarjobb här hos oss, så allt funkar bra!".

SÅ gott det kändes!

Sedan att sitta på det lilla "mötet" och höra hur empatisk, lugn, trygg och kompetent jag är, det känns overkligt. Otrolig känsla! Jag har gjort ett rätt val med att satsa på denna utbildning och sedan yrke. Och jag passa för det, trots alla "spöken" som funnits i dåtiden.

Jag satt på "bedömningen" och hörde hur läraren och handledaren pratade positivt och tänkte för mig själv; "Är det MIG dom pratar om? Tänk om jag har lurat allihopa? Jag kanske är helt olämplig egentligen? ". Men jag jobbar på självkänslan. Tro mig. Och självförtroendet.

I morgon är jag ledig och ska ladda batterierna. Pyssla med hästarna och borsta av dem lite lera. Och vinterpäls. Hoppas på lite sol och en migränfri dag, så att jag kan vara ute. Sen blir det ett besök med dottern hos tandläkaren. Få se om hon behöver tandställning...

Nä. Nu blir det soffan. Varit så trött idag så jag somnade på tåget i morse och bussen i eftermiddags. DET är inte likt mig! Så jag har lite att ta igen...

Kramisar!

torsdag 7 april 2016

Tankar



Har en energi-kollaps idag. Och igår. Dottern var hemma från skolan igår, för att hon hade så ont i magen på förmiddagen att hon gick dubbelvikt. Så jag sov igen en massa timmar igår.. Och har så även gjort idag. Så nu är jag migränfri. Skönt...

I morgon bli det praktik igen. Och på Lördag. På måndag är det "halvtidsbedömning" och då kommer våran lärare ut oh ska se och höra hur det går på avdelningen. Nåt formulär ska också fyllas i och det där är lite pirrigt...

Känner mig lite "off" nu när jag haft migrän så mycket på slutet. Det tillsammans med all tid jag lägger ner på praktik, resor osv blir mycket för min utbrända hjärna. Men samtidigt så ser jag inte att jag kan göra på något annat vis heller. Jag kan inte stänga in mig, ha pyjamas på mig dygnet runt och bara sova. Bara göra sånt som jag tycker är kul! Det skulle inte gå! För även om jag i grunden är "utbränd" och detta ger mig såna här "dippar" ibland, så måste ju livet fungera. Hade jag varit miljardär och kunnat delegera ut allt, så hade jag kunnat åka på retreat efter retreat och ladda batterierna. Men nu får jag göra det bästa av situationen.

Jag är på ett vis livrädd för vad som väntar efter utbildningen. Ut i verkligheten igen. Kraven. Och förväntningarna som jag har på mig själv, att faktiskt skaffa mig ett bra jobb efter att ha tagit studielån och lagt ner 3 år på studier. Det jag är rädd för är; orkar jag? Klarar jag av det? Är jag verkligen kapabel till det? Eller är jag en liten lort ( i en stor kropp) som kommer att ramla ihop i en rykande hög och bli sjuk "på riktigt"? Skjuter jag upp mitt dåliga mående, eller är jag på rätt väg med min strategi, att hela tiden försöka och ändå tillåta mig att återhämta mig?

Nä, nu är det färdigoroat. Ska äta korv o makaroner. Sedan krypa under en filt på soffan.

Kramis!

tisdag 5 april 2016

T som i Trött



Tänker bara skriva några rader. Jag är så förbaskat trött så att jag skulle kunna somna stående. Kommer ihåg att det var likadant förra praktiken, eftersom det blir så många nya intryck osv.

Nu har jag 1,5-2 timmars restid TILL praktikplatsen och likadant hem. 6-7 timmars praktik på avdelningen och sedan 1,5-2 timmars restid hem igen. Allt som allt ca 12 timmar/dagen. Plussa på migrän på det. Och en mage om pajar varannan dag.

Tur att det är intressant och lärorikt på praktiken, annars skulle jag aldrig ha orkat.

Jag är placerad på en psykosavdelning, en liten "avdelning på avdelningen" som fungerar som ett Krishem. Dit kommer de nyinsjuknade eller de patienter som behöver läggas in för en "ny" psykos etc. Intressant avdelning och så mycket mer törs jag inte säga.


Nu i veckan ska jag få ta prover. Det är ju ett år sedan vi lärd oss det på utbildningen, men sånt där måste man öva på regelbundet för att hålla igång. Jag har hittills varit med och plockat i ordning remisser, kanyler, rör osv. Stasat på överarmen och sprungit på labb med blod. Men själva "stickandet" är kvar. Både spännande och läskigt.


Nä, nu ska jag "operera" bort ett nageltrång på dottern. Sedan sova. Hoppas hoppas att jag kan få en migränfri dag i morgon, i så fall första på en vecka...

Kramisar!

torsdag 24 mars 2016

Ett inlägg som "sticks"



Om jag vore starkt kristet religiös, så skulle jag ta det so ett tecken från Jesus själv; Törnekrona. Eller i mott fall; migrän from hell. Fast den syns inte, blöder inte och inte gör någon korstecken när de ser mig heller.

Migränen kom tillbaka med full kraft idag. När jag klarat webtentan igår, som det liksom smygande. När jag vaknade i morse så fanns den där på höger sida om pannan, övanför örat och ner hela vägen till skulderbladet. Höger öga hänger. Hjärnan är grötig en tankarna snurrar på. Snubblar liksom över sig själv.

Har slut på migräntabletter. Klantigt av mig, jag vet. Men de har börjat sälja på apoteket, receptfritt. Så jag åkte iväg för att köpa. Slut. Köpte en annan sort, som man inte ska blanda med treo. Så antingen väntar jag någon timme till innan jag provar den, eller så tar jag sista migränsprutan. Uff. Om man bara slapp denna pina! Ta och skicka denna migränskit på någon ond människa, så att denne blir lika utslagen som mig och inte "orkar" göra några onda gärningar! Hm, det var inte kristendom, det var nog mer voodo-tänkande...



Påsk är det i alla fall nu. Eller ska vara. Påskgardinerna är uppe, skinkan inköpt och godis-äggen fyllda. Eller VAR fyllda. Jag nallade ur mitt igår kväll och pajade magen, så klart. Påskdukarna hänger över en stol och väntar på att bli strykta. Dammsugaren står framme och väntar på att få jobba. Men jag orkar inte.

Men jag orkade i alla fall ringa till min praktikplats idag! Fastän jag är lite "feg" med att ringa sånt. Tycker det är lite...obekvämt. Vet att man ska låta självsäker, men ödmjuk. Tycker att jag låter som en hes 15-åring som snubblar på orden och blir torr i munnen. Men idag fick jag öva och först prata med en sköterska på praktikplatsen, och sedan ringa upp och prata med en annan. Jättetrevliga och har jag tur så får jag följa med på utbildning" redan nästa vecka!

Jag är inte lika "nervös" inför denna praktik som jag var inför de 5 v på Rättspsyk. Mest pirrig och förväntansfull. Det ska bli så intressant att få lyssna på psykiatriska termer, se erfaren personal jobba med de sjuka patienter som verkligen behöver all hjälp de kan få. Förhoppningsvis lära sig ett och annat...

Nä. Nu spruta. Kan inte sitta här och hålla för ena ögat. Och till och med att sova är en pina när det gör så här ont. Så varför i helsike sitter jag här då? Ja... Vad ska jag göra? Är ju så äckligt van den här smärtan också. Men så här många sprutor har jag aldrig tagit så här ofta någon gång tidigare. 3 på en vecka. Men det är ju liksom "skov" jag kommer in i av denna skitmigrän. Gäller att "bryta" ett sånt skov.



Nu dags för en shot.

Kramisar!

söndag 20 mars 2016

Paus, påsk och psykopater




Våren tog en paus. Förra lördagen satt jag och min mamma ute och gassade på verandan. Åt stekt banan och brände nosen lite. Men nu kräksnöar det. Jag brukar annars tycka om att det snöar, det blir fint och ljust och så. Men när man väl har fått lite vårkänsla, ja då vill man inte ha julkänsla.

Har varit lite slak och off i veckan. Dels så har jag haft 4 dygns migrän, med riktig smärta ljuskänslighet, illamående och hela registret. Tagit sprutor 2 ggr och känt mig klen. Idag finns migränen i "bakgrunden" med stötar som går genom huvudet ibland. Inget konstant ont, men det känns precis som om någon kopplar på ett häststängsel på hjärnan i en sekund.

Vet inte om det har att göra med att jag slutade med en förebyggande tablett för ca en månad sedan. Är mycket stelare i nacke och axlar nu. Men är piggare. Så det är liksom pest eller kolera.

Viktväktarna då? Jävla skitkropp man har... Jag VET att kroppen inte fungerar som den ska med viktnedgång osv när den är i obalans. Det är kortisolnivåer, binjurar, sköldkörtel, stressämnen och en hel vetenskap. Men det är för mig HELT ologiskt att det inte händer nåt på vågen, när man ändå ändrar så mycket i kosten!?



Jag gick ju ner 3 kilo. En helg sa det bara "poff" så gick jag upp igen. Nu är det -2 hg sedan jag började. För snart en månad sedan. Jag räknar dessa Points, väljer grönsaker, spenat och bönor i stället för strips, ris osv. Överskrider ALDRIG mina Points. Räknar varenda droppe mjölk och gnutta smör. Skitgrejer!

Läkaren jag träffade som är duktig på detta med sköldkörtel osv. sa att det är ingen mening att "banta" så länge stressen finns kvar i kroppen. Men jag kan ju inte bara svälla! För nu har jag ju medicinerat i snart 2 år, men gått upp 5 kilo i stället för ner! Tycker själv att jag lärt mig hantera stressen bättre, men äh. Vet inte. Blir bara så fruktansvärt less. Arg Frustrerad. Ledsen.

Jag slår vad o att jag skulle vara den enda person genom tiderna som behöll min vikt på en Robinson-ö. Eller till och med gå upp ännu mer.

Jaja...till nåt annat. Vår var det ja. Snart påsk. Var ute och plockade påskris förut med mamma och dottern. Lämnade doggarna hemma, för de hade redan varit på promenad. Tro på fasen att jag gick och hade dåligt samvete hela turen, för att inte tagit med dem. Suck.

Kom sen hem och satte mig för att plugga till tentan (på onsdag); Psykopati. Om samvetslösa psykopater som bara gör saker för sig ena vinnings skull. Det är ett otroligt intressant ämne! Lika spännande som otäckt. Skrämmande. Lömskt. Vanligare än vad man tror...

Nä. Nu ska jag ta på mig en kofta. Fryser. Sedan hitta på något till middag. Velar mellan bönpasta och kycklingfilé utan sås eller tvinga ner sambon till pizzerian och ömka bort mig i en glutenfri pizza.

Kramisar!

fredag 4 mars 2016

Bland sjuklingar

Då har dottern gått sin sista skoldag på "den gamla skolan". Det kändes lite vemodigt, tyckte hon. Jag förstår det. Men hon flyttar ju inte och säkert kommer flera i hennes gamla klass att börja i den nya skolan redan till hösten. Så det blir nog bra.

I dag var det friluftsdag för henne, men hon fick magsjuka vid frukostbordet. Så hon ligger nerbäddad nu. Sambon har fått Influensan, som han lyckas mota tillbaka vid utbrottet hela tiden. Så han orkar jobba, men kollapsar när han kommer hem. Så jag känner mig ganska så "pigg". Trots en migrän som står och "knackar på" varje dag. Oftast stannar den vid steg 1-2 och jag orkar med allt som måste göras. Tur det...

I dag har jag spikat upp lite tavlor här i huset. Både kul och fint :-) Har dock dåligt samvete över de flyttkartonger som fortfarande är ouppackade, kaoset i källaren osv. Men jag är ju inte er än en människa. Som dessutom har heltidsstudier, "svår kronisk migrän", sköldkörtelproblematik, motar depressioner OCH "bantar" med Viktväktarna. Då får det stå ouppackade flyttkartonger.

Jag har satt mitt första "mål"i vikten, att när jag kommit ner på "2-siffrigt" så ska jag upp på hästryggen. Aktivt! Då ska ynglingen utbildas till en trevlig allroundhäst för både mig och dottern.

Och för varje 5-kilo jag går ner, ska jag fira med nya kläder. Observera att jag INTE är en märkes-snobb som handlar jeans för tusenlapp och jacka för tusenlappar, utan ett REA-paket från Ellos för 500:-
Eller kanske en klippning, hårfärg eller annat. Motivation som gör det värt att kämpa...

Oj. Nu utvecklades magsjukan åt fel håll. Måste gå.

Kramis!

torsdag 3 mars 2016

Brottslighet. Vägval...



Sitter och kliar mig i huvudet över "brottsstatistik". En skoluppgift som vi ska göra denna vecka. Nördig som jag är, så sitter jag och kollar siffror som inte hör till min uppgift. Men det är faktiskt intressant. Hur många mord begicks det år 2000? Hur många begicks 2012? Ökning? Minskning? Varför?

Så det roar jag mig med idag.

I tisdags var jag på en riktigt bra föreläsning, där en "fd" buse berättade öppet om sitt liv som kriminell. Hur han tänkte, hur han inte tänkte. Varför han blev som han blev. Hur det kändes att bli skjuten i benet. Varför han gömde ett kilo knark i hemmet åt en kompis. Hur det kändes att sitta i fängelse. Att bli gripen av polisen. Allt!

Jag ska inte påstå att jag satt och "förstod" allt, i den mening om vilka val man gör och så. Men alla är ju olika och vägen från ett nyfött barn till kriminell, är ju ganska lång. Arv och miljö går hand i hand med små och stora val som man gör varje dag. Men i dag så är denna "buse" fri från kriminaliteten och hjälper andra.

Nu till något helt annat. Viktväktarna har än en gång "levererat"! -3 kg på 2 veckor. Ingen är gladare än jag! Men jag vet sedan tidigare att 5 kg brukar gå bra. Det är sedan det sitter fast. Men denna gång ska jag lyckas! Upptäckt att wookgrönsker mättar och är helt fria från "Points"! Kycklingfilé är bra att äta. Bananer. "Fettfri sockerkaka" med blåbär, förgyller vardagen lite. Ja, det är ett pyssel utan dess like, men vill man så kan man. Allt handlar om val där med. Mycket val idag, men så är ju livet...



Nä. Dags att gå ner i pannrummet och peta in en pinne i brasan.

Kramisar!

söndag 28 februari 2016

Mys, jägarfläsk och psykopater




I fredags var jag och dottern och hälsade på den nya skola som hon ska börja på, efter sportlovet. Det kändes jättebra och för först gången på ett tag så lyste hela ungen upp <3 Samtidigt ångrar jag mig för att inte ha gjort detta förut. Men det är inte lätt att vara mamma alla gånger...

Sedan åkte hon med mormor och min moster till Hälsingland. De skulle titta till min mormors gamla Torp, som var min mormor smultronställe på jorden, när hon levde. Så de har förhoppningsvis haft det gott i helgen.

Jag och sambon har haft det lugnt. På fredagkväll fick jag en bukett rosor -bara sådär! Han an om han vill, min älskling. Sedan fortsatte vi med hästmys i vårsolen igår, åkte ut en sväng i skogen för att kolla djur, men såg inte ens en ekorre. Lite spår såg vi i alla fall. Sen stannade vi på en bergsknalle och käkade jägarfläsk och drack en light-cola. Mysigt. Lördagen avslutades med 3-rätters och en norsk kriminalfilm.



Idag bidde det en rejäl sovmorgon och nyss en hundprommis. Har lovat mig själv att gå minst en promenad/ dag. Dels för vikten/kroppen men också för knoppen.

Nu ska vi pusta lite efter hundprommisen, invänta flickebarnet och sedan åka till hästarna. Hoppas att helgen slutar lika odramatiskt om den hittills varit. Så skönt med bara lugn och ro. Det enda av spänning har varit min kvällslektyr, som ligger på nattduksbordet och som jag läser nåt kapitel varje dag. Kurslitteraturen just nu...



Nä. Nu ska jag leka lite med mobiltelefonen.

Kramisar!