Om ångest

Sitter på tåget på väg hemåt från 2 nätters jobb. Känner mig inte speciellt trött, mest tankfull och var så beslutsam att skriva ett seriöst inlägg om ÅNGEST. Både i smått och stort. Sån ångest man känner till vardags och sådan ångest man faktiskt kan bli sjuk av.

Men jag satte mig här på tåget, installerade datorn framför mig, började gymnastisera skrivarfingrarna och vips, så hade en annan tågressenär (som jag skrivit om för några månader sedan) slagit sig ner på andra sidan gången. Sist jag satt i samma kupé som denne, satt han och fingrade sig i skrevet HELA resan. Andades ut och in så att snorkusarna flög ut. Sen satt han och knollrade ihop dem med fingrarna. GAH!

Än så länge har han bara tagit av sig skorna (luktar inte kardemumma), slängt upp fötterna på sätet och börjat pilla sig i näsan. Få se om jag står ut sittandes här, eller slår ihop datorn och byter plats.

Ångest  var det, ja. Denna märkliga, normala känsla som har varit avgörande i människans överlevnad, men kan slå över till ren sjukdom som bedövar en ifrån att känna andra känslor.

Ångest för mig tog form i ord (eller namn) sisådär när jag var 15 år. Jag hade haft hemska attacker då jag var övertygad om att jag skulle dö. Att hjärtat skulle explodera och halsen skulle snörpas ihop. Att jag skulle bli tokig, knäpp och hamna i en tvångströja någonstans. Vi åkte till vårdcentralen och jag fick kolla hjärtat. Ingen fara, bara en muskelinflammation i bröstmuskeln. Men den "triggade" igång dessa hemska ångestattacker, så jag trodde fortfarande att jag skulle dö.

Jag var en mästare i att dölja att jag mådde dåligt. Jag satt i klassrummet på skolan och "andades" igenom attackerna. Tänkte att "om jag svimmar, så finns det i alla fall en skolsköterska i byggnaden". Men jag visste ju inte vad det var som "greppade tag i mig". Och inte blev det bättre, snarare värre då jag begränsade mig i livet från det som jag visste fick mig att "må konstigt".

SÅ en dag bläddrade jag i min mammas psykiatribok, som hon hade när hon studerade till undersköterska. Där fanns ett kapitel om ÅNGEST och även ett stycke om Panikångest. Å där och då ramlade polletten ner.

Men det skulle dröja 6-7 år innan jag berättade om det för någon. Var livrädd för att bli betraktad som "knäpp". Och det var ju inte heller lika öppet att tala om psykisk ohälsa som idag. Det var inget som stod i veckotidningar, eller som kändisar berättade om. Näe, det var fortfarande lite utav en "hysch"-stämpel på även en så vanlig åkomma som ångest eller depression.

Jag sökte hjälp när jag var 22-23 år. Läkaren förstod direkt och jag fick antidepressiva/ ångestförebyggande utskrivet. Jag minns omgivningens reaktion: "Ja, men du slutar väl ta dem nr du mår bra igen?". Nja. Så lätt är det inte. För mig är det återkommande depressioner blandat med panikångest i grunden. Anledningen är både erfarenheter av livet och brist på signalsubstansen seretonin i hjärnan. Så om jag slutar med medicinen så fort jag mår bra, så kommer måendet att dala igen och panikångesten att följa med den. Så genom att äta dessa (får reglera dosen efter måendet efter läkares inrådan) så håller jag huvudet ovanför vattenytan. Depressionerna blir mildare och panikångesten kommer väldigt glest. Ibland går det ett år emellan. Och nu vet jag vad det är. Och på ett ungefär varför de kommer.

Idag förstår jag att jag har känt ångest i negativ bemärkning, ända sedan barnsben. Jag hade separationsångest från min mamma, jag hade svårt att sova hos kompisar, okända miljöer var läskiga, karuseller, sjukhuset etc. Panikångest handlade det om först i tonåren.

Det som fick mig att välja detta inlägg idag, var att jag i morse kom att tänka på vad viktigt det är att möta sin ångest. Även om det så bara är i små små steg. Att liksom med fobier "exponera" sig i små steg och lära sig att man faktiskt inte dör. Att det är ok att känna oro, men att väldigt lite egentligen betyder fara.

När jag bodde i Stockholm så hade jag dagligen panikångestattacker. I kön på H&M. I ICA butiken. På tunnelbanan. På gatan. På bussen. På promenaden i Vita bergsparken. Ibland lämnade jag kundkorgen och gick ut. Ibland stängde jag in mig på toaletten och bara andades. Spolade kallt vatten på handlederna. I bland bara gick jag rakt fram och var beredd på att ramla ihop och dö.

I dag går jag i lilla staden Sundsvall flera gånger i veckan och smånjuter. Lyssnar på folket. Luktar på resturangoset. Tittar på okänt folk och funderar över hur de mår bakom sina fasader. Ångesten kan smyga sig på, men tar aldrig grepp om mig.

På sjukhuset känner jag mig "hemma" och trygg. Lukterna av handsprit, sterila miljöer, vita rockar och sjuka människor skrämmer mig inte. Och på avdelningen där jag jobbar, känner jag mig lugn och trygg. Vet att de människor som söker hjälp där är såna som tappar greppet om delar av livet eller verkligheten, precis på det sätt som du eller jag kan göra. När som helst. Det är mänskligt med ångest. Men låt den inte hindra dig från att leva.



Nu är jag strax framme. Måste packa ihop. Tågressnären bredvid? Tja, han har låtit bli skrevet, men berikat kupén med ädelgas...

Kramis!