Snart står jag och krafsar med händerna, naglarna, mot väggen och de bryts av en efter en. Lämnar efter sig det där hemska ljudet som man ryser i nackhåren av. Men jag är så upptagen med att komma igenom väggen, så jag märker inte att huvudet får en bula. Tårna blir uppskavda. Fingrarna svider och blir fnasiga. Kroppen stum och trött.
Till en början känner jag inte att det gör ont, jag vill bara igenom! Men när väggen är så här tjock, stum och grym så kommer man ingen vart. Tröttheten tar ut sin rätt. Jag åker ihop i en hög. Trött, slut och trasig.
Det är nu som det gäller att räta upp ryggen mot väggen. Andas. Hämta tankarna. Tänka bortom det tjocka ogenomträngliga lager av betong, massa, problem, ångest och arbete som det krävs att komma på andra sidan. Det finns ingen manual till detta. Ingen bruksanvisning. Inga ledtrådar skrivna på väggen. Ingen trappa, ingen stege, ingen tunnel. Utan nu gäller det att andas. Klura ut vilka redskap jag behöver för att ta mig till den andra sidan...
För här är jag nu. I högen. Som en strandad val som behöver komma i vattnet igen. Man har 3 möjligheter; kämpa tillbaka till vattnet, vänta på hjälp eller bara ge upp. Och en strandad val som slår sin stora tunga kropp mot en betongvägg, kan vara en patetisk syn. Smått komiskt. Och det är väl detta som en del ser och tycker "hon får väl skylla sig själv, som satt sig i den sitsen". Tja, kanske det. Men här är jag nu.
Samtidigt så skäms jag, eftersom det finns så mycket grymhet i världen som drabbar andra. Sjukdomar, krig, fattigdom och olyckor. Och här sitter jag med mat på bordet och tak över huvudet och "år så dåligt". Uhu, stackars mig, då. Nja, men man har ju olika krav och förväntningar på sitt liv. Jag tycker inte att jag har så särskilt höga krav, men livet är hela tiden noga med att påminna mig om att "det ska faan inte vara lätt" . Och så läggs det ut snubbeltrådar, hinder och utmaningar av alla de slag. Jag hoppar, kryper, hukar och kämpar som en liten Super Mario-gubbe. Och i slutet av varje "bana" så kommer så en "vägg". Mer eller mindre svår att ta sig över för att kunna hoppa på den där flaggstången, där man klarat banan.
Önskar att jag kunde hitta "föstoringssvamp, eldklotsblomma" och kunna
hoppa över de flesta hinder ett tag...
Jag kanske ska sluta att klaga, gnälla och oja mig. Hålla käft. Men nu är det här min verklighet, mitt liv och min blogg. Nu klagar jag här och beskriver mina innersta känslor för den som vill ta del av det.
Det är flera saker som bidragit till den här omgången av "väggtramping". Jag kanske ser ljust på framtiden om en vecka, en månad eller när jag bara fått sova av mig. Är riktigt övertrött just nu. Skyller inte på jobbet, som är toppen fortfarande, men orken att pendla och jobba samtidigt med att folk vill sätta käppar i hjulet för en... Det blir för mycket just nu.
Nä, nu ska jag steka en omelett. Vara snäll med sköldkörteln. Med kroppen. Sedan lägga mig igen och sova. Hoppas kunna ladda kroppen, knoppen och hitta andningen igen. Leta reda på de där klara tankarna och styrkan som jag vet att jag har. Någonstans långt inne...
Kamisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar