Ur form

Usch, vad jag önskar att jag var starkare, hade större självkänsla och brydde mig mindre om vad omvärlden tycker och tänker. Tror (eller vet) att den större delen av denna söndertrasade självkänsla bottnar i de år av mobbing som jag gick igenom i småskolan. Att få höra att an var ful, fel och knäpp varje dag i 6 år, blir väl ingen människa "hel" utav. Tja, kanske om man är byggd från början att man är tuff och känner från start att man vill visa motsatsen.

Men sån var inte jag.

Är inte.

Jag tog åt mig och sparade på all skit i min emotionella ryggsäck i åratal. Ryggsäcken har jag kvar. Men jag rensar den ibland. Så ibland fylls den på av nytt skräp, som först tynger och tar plats och sedan tar energi att göra sig av med.

Från jag var liten tills jag var 20 år, fick jag höra att jag var "för smal". Att jag säkert åt för lite. Kanske hade ätstörningar? Jag bar dubbla långkalsonger under tightsen i högstadiet, för att benen var "för smala". Men det var bara sån jag var.

När jag fyllde 20 och flyttade till Stockholm, växte jag över bröst och lite rumpa. Genast gick ryktet om att jag nog hade opererat in silikon i brösten. Det hade jag inte!

Sedan runt 25 års åldern fick jag höra att jag var "vackert kurvig" och vägde kring 60-65 kg. När jag blev gravid och fick havandeskapsförgiftning, stannade vågen på strax under 3 siffrigt. Efter barnet var fött, var kroppen i obalans och är fortfarande. Jag äter inte mer än när jag var "för smal". Snarare mindre. Men ändå blänger folk på mig när jag handlar och rullbandet innehåller mer än gurka, sallad och tomater. Om det ligger en chipspåse på bandet "åh nej!, ska tjockisen äta sig fetare?!".

Jag önskar att jag hade fått fler aktiva hjärnceller på centrat för självkänsla och självförtroende. Eller att jag hade fått färre hjärnceller på centrat för "vad tycker andra om mig". Och det är INTE att jag är inbilsk eller paranoid. Näe, detta händer mig dagligen att jag för utstå blickar, kommentarer, skitsnack för att jag är fet, gammal eller fel. Varför? Är jag ett lätt byte? Eller är jag så otroligt provocerande att jag förtjänar detta?

Äh. Jag vet faan inte.

Orsaken till min ilska, knäck och negativa inlägg just ikväll, är att jag än en gång fått utstå att vuxet folk (på siffran i alla fall) blängt, ignorerat, pratat skit och till och med pekat "fuck you"-fingret åt mig, när min dotter var med! Vad jag gjorde? Tja, jag råkade vara nykter, fet, äldre, snärjt en snygg karl (för snart 7 år sedan) och vara FEL för det sällskapet. Inget annat. Jag hälsar. Jag söker ögonkontakt och försöker mig på konversationer. Ger folk en chans.

Och får FUCK YOU-fingret!

Alltså folk... De beter sig bättre inne på psykavdelningen. Där blir man inte dömd för att man är fet, ful, fel, gammal, ung eller ens skulle lukta illa. Näe, där blir man respekterad om man själv respekterar den andre. Om man lyssnar, så blir man lyssnad på. Om man hejar, så blir man hejad på. Hur sjuka patienterna än är! Fuck you fingret har jag inte ens sett inom psykiatrin. Och skulle jag göra det, så är ju den människan sjuk.

Men jag tror att en stor del av de personer som hamnar längst ner i måendet och under "marken", blir så psykiskt sjuk att de hamnar inom psykiatrin, är också de personer som ofta är känsliga, har dålig självkänsla, har ett trassligt förflutet och trasig själ. De har nog mycket i sin ryggsäck. Så mycket att den tynger och värker in djupa sår i kroppen på den som bär den. Därför tror jag också att även de mest trasiga själar, kan ta ett "Hej" och ett vänligt leende på rätt sätt. Sen spelar det ingen roll för dem om leendet eller "Hejet" kommer från någon som är fet, ful eller "fel" på ett ytligt sätt. För de vet att alla personer har ett djup. Ibland ett alldeles bottenlöst djup av känslor...

Äh. Det var några tankar. Ska tvätta av mig sminket, ta av mig klänningen i elefantstorlek och lägga mig och sova bort lite känslor. Hoppas jag.

Kramisar!