Den gör sig påmind nu: 40-års krisen. Tankarna pendlar än hit och än dit. Gör jag rätt eller gör jag fel? Valde jag rätt nu? Är jag egoistisk eller borde jag tänka mer på mig själv?
Det gäller de flesta ämnen i livet och jag pendlar från att ha en längtan efter fler barn till att jag en halvtimme senare stänger av TV:n för att jag sett 5 minuter på "Familjen annorlunda".
Det pendlar som en berg och dalbana och nästan i den hastigheten. Men som om när åkturen är klar, så åker vagnen iväg -igen- utan att jag hinner hoppa ur. Och så fortsätter det...
Men då kanske nån funderar "Ska hon den dära verkligen jobba med folk som mår dåligt om hon mår så där själv?". Då ska jag säga det; Jag stormtrivs med det arbete jag har idag och känner förväntan och glädje varje gång jag ska låsa upp dörren in till avdelningen och gå på ett pass. Man vet ALDRIG vad som väntar där inne. Och inte kan jag berätta heller, för jag jobbar under tystnadsplikt. Men så mycket kan jag säga att det är människor som olyckliga och till och med de som är lyckliga över att fått behandling och hjälp, så att de är redo att lämna avdelningen för "det verkliga livet" igen. Och allt däremellan. Skratt, gråt, förtvivlan, ångest, skräck, glädje... sånt som livet innehåller. Och med en stor del av känslo-spektrat i ryggsäcken, känner jag att jag faktiskt gör nytta.
Nog om det.
De fina pengarna som jag skulle tjäna i sommar, de gör nog bara så att vi går runt. Det lilla extra (kanske en utlandsresa eller nån möbel) får vänta. För lagom till första lönen så åkte en av hästarna på fång igen, dvs inflammation i kroppen som går ner i hovarna. Jag som fixat med det själv tidigare på den "naturliga/homeopatiska" vägen, tog nu ut både veterinär och kvalificerad hovslagare, för just fång. Han har nu så trimmade fötter så att skulle jag inte ha läst på om varför hovslagaren gjorde som hon gjorde, så skulle jag nog ha gråtit.
Gamla hästen ska snart till kliniken i Bergsåker, Sundsvall för att kolla tänder och ta blodprov. Så där lär resten av sommarlönen försvinna. Men jag får tänka som så; att ha häst kostar pengar. Jag har varit ganska förskonad från dessa dyra veterinärkostnader på några år, så att det kommer ju såna här perioder. De blir ju sjuka, precis som vi. Kan ju se de som att det är tur att jag kan betala för mig... Sen är det väl inte så kul att vara dotter eller sambo till mig, eftersom jag hellre betalar ett par tusen för en hästspruta, än för en Greklands-resa. Men vi är alla olika...
Slogs av en stor lyckokänsla igår när jag stod och pysslade med hästarna. Det finns verkligen inget bättre sätt för mig att utöva "mindfullness" på. Att leva i nuet. Höra hästen andas. Känna dess kroppsvärme när man står tätt intill och reder ut manen från granbarr. När 500 kg står blickstilla och låter en smörja svidande insektsbett. När hästen ser på en med blicken "Jag vet att du vill mitt bästa, men skynda dig lite så kan jag klia dig med mulen..." Den tilliten, kärleken, totala tvåsamheten -vet inte om jag finner den någon annanstans.
Har sovit ensam i huset i natt, eller med djuren. Sov ut från igår kväll tidigt, eftersom jag jobbat natt och åkte direkt hem för att möta hovslagaren. Vaknade vid 8 morse och var pigg, vilket hör till ovanligheterna. Nu käkat lunch och väntar på att "antagningsbeskedet" ska dimpa ner mejlboxen. Sökt lite kompletteringskurser och ska se om jag kommit in på nån.
Ska kolla.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar