Sitter på jobbet och avverkar natt 1 av 2 denna vecka. Utanför fönstren så är det näst intill becksvart, de ljusa sommarnätterna är förbi. Utan att jag har fått njuta av dem, så som jag vill. Jag skulle ha velat ligga i badet och titta på en horisont som inte riktigt mörknar. Sitta ute och surra i goda vänners lag och plötsligt se att klockan är efter 02, trots att det är ljust. Skritta barbacka med solen i ansiktet fastän klockan passerat 23.
Men det där hann jag inte med.
Jag har inte hunnit med så mycket annat heller i sommar. Sambons semester small iväg utan att vi ens spelade minigolf, badade eller grillade tillsammans.
Det enda jag har gjort i sommar är att jobbat, sovit bort dagarna efter jobb, pendlat, skött om krasslig häst, oroat mig, suttit på toaletten med pajad stressmage, oroat mig lite till, haft dåligt samvete över att jag inte kunnat ordna fina semesterminnen för de mina och så vidare.
Visst, det kan tyckas som fjantiga grejer att oja sig över. Det finns ju dem som har det värre och absolut! Det håller jag med om. Man hör varje dag om personer som går hemska öden till mötes, med sin ringa ålder och otur. Unga människor som får cancer, hjärntumörer och rycks ur livet i bilolyckor. Och jag är SÅ tacksam över att jag varit förskonad från sådana öden.
Men vart går gränsen för vad man får klaga över och inte? När oroar man sig i onödan och när är man bara dum? När har man en fruktansvärd otur och när är det dags att börja omvärdera livet? När ska man berätta om hur pissigt man mår och när ska man hålla tyst?
Jag har under en längre tid (sedan utbrändheten -12) varit som en sköldpadda och krupit in i skalet så fort jag haft tillfälle. Jag har egentligen inte orkat vara social, göra mer än nödvändigt eller byggt nya broar. Jag har tackat nej så mycket att jag inte ha mycket till socialt liv längre. När jag har varit ledig, så har jag hellre legat under täcket hemma med en bok, än att följa med ut på nåt rajtan tajtan.
Innerst inne så är jag en person som gärna skojar, pratar och bjuder på mig själv. Lyssnar och ger tid. Sån är jag på mitt jobb. Sån är jag "egentligen". Men när jag kan välja, så drar jag mig in i skalet och "återhämtar" mig och min energi. Det måste vara svårt att leva tillsammans och runt mig. Förbaskat svårt. För den ena minuten så asflabbar jag åt en fis, för att i nästa vara så urdränerat trött att jag låter telefonen ringa, undanstoppad under kudden.
Satt idag på tåget och konstaterade att jag inte varit ledig på 3 år. Antingen har jag pluggat heltid eller jobbat heltid. Året runt. Och i perioder så har jag kört på i 200% med jobb+plugg eller 2 utbildningar på heltid vardera. Inte konstigt att jag är trött och lite småsur.
Jag skulle INTE vilja byta med någon om är arbetslös eller sjukskriven. Å nej. Men att det ska vara så fruktansvärt svårt att få ett varaktigt jobb, med stabil ekonomi så att man kan köpa sig den lilla drömgården och få djuren och naturen inom samma staket. Jag begär inget palats. Inget stuteri. Bara en liten gård med ett beboeligt hus och användbar stallbyggnad. Lite mark. Pengar att klara sig på. Slippa oroa mig för om jag har råd med nästa månads räkningar, eller om jag måste be sambon betala min del. Inte kul.
Äh. Vad tramsigt det här blev. Nu ska jag jobba lite.
Kramisar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar