Nu har det gått snart en vecka sedan min fina gamla Kidden fick lämna jordelivet. Det är tomt. Han var min första egna ägda häst som har lärt mig så otroligt mycket genom åren. Mitt hjärta har svämmat över av kärlek så många gånger av hans mjuka gnägg, försiktiga mule och gentlemannamässiga väsen. Så det är klart att det känns tomt!
Tårarna är slut för denna gång. Men inte sorgen. Inte minnena och tankarna. Saknaden lär sitta i resten av livet, för så är det ju med andra älskade 4-benta som gått över. Men livet måste gå vidare...
Jag är lite orolig för mina två "småpojkar" som alltid förlitat sig på gammelhästarna. Nu har de 2 varandra och det står liksom inte riktigt solklart om vem av dem som ska vara herre på täppan. Far och son, där fadern haft fång och varit "svag". Därför försöker sonen att klättra i rangordning och har blivit en riktig bråkstake. Men det ska vi ändra på, jag och dottern, som blivit en riktig hästtjej.
Sitter nu på tåget hem från 2 nätters arbete. Trött är bara förnamnet. Och när jag lir så här trött, då blir jag pessimist. Har märkt det nu när jag jobbat nätter och de gånger jag slarvat med sömnen; jag ser problem större än vad de är och hamnar i en hopplöshetskänsla. Nästan som den "fylleångest" man någon gång har känt, när dagen efter känts svart.
Till detta då så kan tilläggas att vikariatet snart är slut och jag har ingen aning om framtidens ekonomi eller sysselsättning. Jo visst, kandidat kuren börjar i höst, men tills dess...
Äh. Efter sömn känns det nog bättre. Lite. Lär inte kunna göra några stordåd i världen idag, men i orgon ska vi försöka flytta hästarna från betet till stallet. Ingen av dem ska ju äta gräs, så...
Jaja. Nu börjar jag känna mig hemma utanför tågfönstret. Dags att släcka ner datorn.
Kramis!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar