Min älskade lilla fuskarab...

Till minne av Kidden <3

Jag har ända sedan jag började att älska hästar, önskat mig ett arabiskt fullblod. De är vackra, intelligenta, rör sig vackert och deras ögon är fantastiska.
När jag skulle köpa min första egna häst, då jag var 22 år, önskade jag så klart att jag kunde köpa ett arabiskt fullblod, men jag hade inte pengarna. Därför blev jag eld och lågor, när en vän visste av en "gammal travare" som SÅG UT som en arab! Till priset av "gammal travare".
Så en solig höstdag, när löven skiftade i färg, åkte jag för att titta på denna "fuskarab". I hagen stod han, en brun liten hästkille med svart man och svans. Hans ögon var de vackraste hästögon jag någonsin sett. Och hela han utstrålade "Ta hand om mig, så tar jag hand om dig".
Provritten var en jazzande tur på en liten skogsväg. Han var lätt att stanna och man behövde bara "tänka" framåt, så gick han. Att sköta om honom, var en dröm. Lugn och fin. Lyfte hovarna så fort man bara tittade på dem.

Så jag tog hem honom "på prov". Red lite lätt i skogen, men när jag skulle börja träna lite på banan, så blev han som ett monster. Det visade sig att han hade ont i ryggen, efter förmodligen, feltränad i travet. Jag försökte pruta på priset, men säljaren hotade med att slakta honom i stället. Så jag köpte honom...

I flera år byggde jag upp musklerna på honom och i ryggen. Klättring, tömkörning, markträning, promenader. Magnesium, vitaminer, massage, varma täcken. Han blev ridbar, men väldigt känslig för kalla väder och regn, då spände han sig och blev öm i ryggen igen.
Ingen häst har kastat mig i backen så många gånger. Men inte heller har någon häst fått mig att skina som en sol, som när han på lösa tyglar galopperade i form i skogen. Han krökte på nacken, dansade fram och drack vinden -såsom ett äkta arabiskt fullblod gör.

När jag blev tung, efter att jag fick barn, har jag låtit honom gå i pension. Dottern har ridit honom ibland, men annars fick han gå och ha det bra.

Under vintern så tunnade han ur och blev smal. Mager på vårkanten. Eftersom tänderna brukar kunna krångla på gamla hästar, så tänkte jag att det säkert behövdes en raspning. Så jag beställde tid på hästkliniken, fick skjuts av en vän och så åkte vi idag.

Jag var på gott humör och stolt över min fina gamla kille, som jag hade med mig. Han var pigg, gick på hästtransporten direkt och betedde sig som en nyfiken unghäst på kliniken.
Sen gick vi in på behandlingsrummet. Han fick en lugnande spruta. En grimma med "munstege" som gör att hästen inte kan stänga munnen. Veterinären började spola ur hans mun och plocka ut hörester. Sedan pillade och bökade hon länge och tog ut en...pinne? Nä, det var en tand!
Sen förklarade hon att hans tandstatus var som en gammal gubbes. Att de satt löst och han skulle bara kunna äta mald mat om han fick behandling. Att alternativet var...Avlivning!

Chocken...

Men samtidigt som jag ville ta hästens sömniga kropp i min famn och springa ut, förstod jag att det inte fanns något alternativ. Inte för hans skull. Han ville ju inte bli tandlös, äta gröt, bli ännu tunnare, bli klenare när mörka hösten kommer... Näe. Jag har alltid lovat honom att hjälpa honom över "regnbågsbron" den dagen han inte kan leva som en häst längre. Och en häst äter ju inte gröt...

Så med hjälp av en spruta, där på kliniken, fick han en biljett över regnbågsbron. Till de evigt gröna ängarna. Där hans parhäst Pärlan säkert stod och väntade med spetsade öron och ett mjukt gnägg. Där slipper han ont i ryggen, ålderskrämpor och tappade tänder. Där får han galoppera med nosen i luften. Medans hovarna lättar från marken, så dricker han vinden -Kidden, Min älskade lilla fuskarab...

Kramisar!