Det var en bloggpaus som hette duga... Jag har suttit så många gånger och börjat på inlägg, som bara spårat ur. Och ännu fler gånger har jag suttit och sett markören blinka fortare än mina hjärnceller. För dom har inte fungerat sådär kvicktänkt denna höst och vinter, som jag önskade att de gjort.
Hade jag inte tidigare varit "utbränd", så hade jag förmodligen kunnat få den diagnosen hur lätt som helt denna vinter. Men jag har inte sökt någon läkarhjälp, psykiatrisk hjälp eller nåt. Jag har ju liksom vetat. Det har bara varit för mycket. Och visst har jag försökt att återhämta mig mellan "smällarna", men ibland räcker det inte med en helgs sömn och vila. Bekymren ligger liksom och gnager ändå.
Detta inlägg skulle bli alldeles på tok för långt om jag skulle beskriva allt om vad hösten och vintern strulat på med. Därför styckar jag upp det, så att jag helt enkelt ska "orka" komma igång med skrivandet igen. För det är en nyttig terapi.
Börjar med att beskriva hur mitt jobb faktiskt hållit igång mig i höst och vinter. Utan det skulle jag ha gått ner mig ännu mer. Tack vare det så har jag i alla fall känt mig som en "i samhället" som gör ett viktigt jobb. Träffat kollegor, tagit mig till och från jobbet och så vidare. Hade jag inte haft jobbet, så skulle jag nog ha gått hemma med flottigt hår och vänt in och ut på trosorna.
Så länge jag är på jobbet så fungerar jag. Jag har en roll att fylla. Men runt Jul, så kände jag att hjärnan inte riktigt ville vara med, jag tappade namn, ord. Så där skrämmande ofta och mycket. Men ofta skämtade jag bort det med "äh, jobbar man natt, så...". Mellan passen, så sov jag i vilorummet. I somras räckte det med 8 timmar mellan nätterna. Nu sov jag 12 timmar. Hoppade över att äta, för jag orkad inte kliva upp. Sen hemma å har jag kunnat sova hur mycket som helst. Obegränsat. Som en stock.
För några dagar sedan så fick jag svar på varför jag hamnat i detta sömntöcken. Eller ett svar. Eftersom jag har underskott på sköldkörtelhormon, så äter jag Levaxin och Liothyronin. Lio (förkortas så) är inte så vanligt i Sverige än och därför inte så lätt att få utskrivet. När jag för snart 3 år sedan, letade rätt på en läkare som skrev ut dessa, var det som om någon drog upp en rullgardin framför mina ögon. Jag "vaknade". Från att ha varit kroniskt trött sedan jag fick barn, och haft en strejkande kropp, så började jag leva igen. Jag klarade av att studera och kroppen och hjärnan "dog" inte efter lunch varje dag.
Därför var det konstigt när detta nu i höstas smög sig tillbaka, trots medicin. Men så såg jag att ett parti burkar med Lio, hade en defekt i dosen. Många hade hört av sig och blivit försämrade. Läkemedelsverket hade vetat om detta men hållit tyst om detta.
Jag kollade min senast urätna burk. Den var så klart en av dem med "defekt". Suck. Men samtidigt skönt att fått ett svar. Nu har jag öppnat en ny burk. Hoppas att hjärnan vaknar snart igen och att det senaste halvårets extrakilon "rinner bort" med tröttheten.
Sen kan jag fortsätta fightas med de motgångar som dyker upp igen. Fightas stående. Och inte knästående i kvicksand, som det känts som jag gjort den senaste tiden.
Nä. Nu lite nässpray, harkla sig och en halstablett. Sen umgås med sambon som nyss kom från jobbet.
Kramisar!
