Den som känner mig vet ju också att jag är nyfiken (okej, intresserad) av övernaturligt. Eller man kan kalla det naturväsen. Andar, spöken, energier, troll, tomtar, älvor, vittror, småfolk, de grå. De onda. Demoner.
Men när det tippar åt det "mörka" hållet ¨så är det lika otäckt som spännande. Jag håller mig medvetet på avstånd från sådan energi, eftersom jag tror att de kan göra skada på många fler sätt än vad vi vanliga mänskliga ens vill veta av.
Detta "intresse" krockar ju med vetenskap och det är inte helt konfliktfritt. Det märkte jag inte minst när jag började läsa på universitet och linjen ibland var hårfin mellan vad som var sett som galenskap och vetenskap inom psykiatrin. Och helst då inom psykoser och schizofreni (som jag arbetar med). Hur många filmer har man inte sett där en ung flicka plötsligt börjar tugga fradga, klättra på väggar, pratar på främmande språk och blir inspärrad på ett mentalsjukhus. Tills en katolsk präst blir ombedd att "rädda" denna flicka från en demon som besitter henne, genom att utföra en exorcism.
Ämnet är spännande, men inte så enkelt. Att skildra schizofreni som en skräckfilm är fel. Även om det säkert förekommer fall där man varken vet ut eller in.
I alla fall, tillbaka till mitt egna intresse för det övernaturliga, så har det väl funnits så längejag kan minnas. Huset jag växte upp bjöd från start på steg i källartrappen (utan att någon människa gick där), spolande i toaletten (utan toagäst), dörrar öppnades eller stängdes, porslin skramlade, tidningar prasslade etc. Detta var VARDAGSMAT! Inget konstigt! Kompisar tyckte att det var läskigt och visst var det lite läskigt att vara ensam hemma när det var mörkt ute.
När jag och brorsan blev tonåringar så eskalerade detta. Det var inte kul längre och fenomenen växte. Jag såg en gestalt i fönstret en gång, som jag aldrig kunnat förklara. Brorsan med kompisar lyssnade på nån Death metal Music och plötsligt började lamporna blinka i huset och kasettbandet vände sida av sig själv. En kvinnoröst sa något i stil med "Lyssna aldrig mer på sånt här...". Sedan hittade de aldrig igen röstinspelningen igen. Jag och mina kompisar var ensam hemma en sommarkväll och satt i vardagsrummet. Det kändes som ett "vakum" i öronen plötsligt och när jag gick till köket så stod alla köksluckor och lådor öppna. Det kändes bara "fel".
Då fick jag hjälp av en "häxa" jag känner att läsa bort det som var hemma här. Och det lugnade sig.
Men på nästan alla ställen jag bott på, så har det hänt nåt. Men sällan obehagliga saker. Det är ällan jag blivit rädd, förmodligen för att jag är härdad...
I går var vi ute och åkte bil. Nåt som vi alla tycker om (jag, sambon, dottern och hundarna). Oftast åker vi ut i skogen och kolla efter djur och släppa hundarna i nån sandgrop. I går hamnade vi uppe vid Snödskallegrottan. För Er so inte vet vad det är, så är det en grotta vid gränsen mellan Medelpad och Jämtland. Enligt en sägen så försvann en tjej Kersti, för flera hundra år sedan i trakten. Det sägs att hon blev bergatagen av Snödskallefolket, en typ av troll eller vittror som bodde i en grotta där. Hennes skrik kan höras från vattnen i närheten och hon kan lägga krokben på besökare...
Vi har varit där flera gånger förut. Förra gången kände jag och dottern en konstig sorts parfym-blom-doft från ingenstans. Jättekonstig stark doft. I går hade vi laddat hem en "spök-app" som tydligen ska kunna känna av energier osv. Vi gör ju sånt här med glimten i ögat och en viss skeptis. Bara för att man "tror" på att något finns, så sväljer an ju inte allt med hull och hår.
Men vi körde i alla fall igång denna app och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som rörde sig bredvid nedgången till grottan. Tro det den som vill!
Tänk på vissa saker när du tittar på bilden: när man får fram en "gestalt" så ser de olika ut. Det kan vara män, kvinnor, små, stora etc. Denna gestalt hade SVANS!!! Det har vi ALDRIG sett på en gestalt förut! Och...vad har troll i rumpan?
Ja, häftigt tyckte vi att det var i alla fall. Sen fnissade vi om troll och oknytt hela vägen hem. Innan vi riktigt gjorde kväll, så åkte vi upp till hästarna och pussade mule. Midsommarmule. Fyllde vatten med lite blommor i. Delade ett äpple. När vi skulle därifrån så såg jag i Timons man; Trollfläta!!! Den första på ett halvt år! Säger bara som jag sa lite längre upp: tro det om du vill...
Förra troll-flätan på Timon.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar