Skam-huvve

Jäkla huvve! Blir så less när migränen sätter fast sig som en tjurig grävling i skallen och vägrar släppa. Visst, en migräntablett kan få det att lätta, men tro på faan att skiten tagit ny fart nästa morgon. Jobbigt. Inne på dag 4. Eller 5. Blir alldeles snurrig.

Tur att jag varit ledig dessa dagar. För jag vet inte hur jag skulle hållit koncentrationen uppe om jag varit på avdelningen med denna skalle (och mage som också jäklats).

Jag som skulle göra så mycket dessa dagar, hm. Ja, ok, jag har tvättat en del. Och städat toa och handfat. Och röjt i köket. Men det är väl allt. Inte orkat mer. Energin tar slut efter 10 minuters donande. Antingen är det skallen som strejkar av smärta, eller å är det kroppen som strejkar -påverkad av smärta och medicin.

Just nu så längtar jag faktiskt bort. På ett egoistiskt sätt. Någon stanns att bara vara, sova, läsa, gå ut och gå. Bara jag och naturen. Någon som bäddar min säng och lagar mat åt mig. Ungefär ett sånt ställe som jag i framtiden skulle vilja starta åt "utbrända" kvinnor som behöver pausa innan de fått en hjärnblödning, slagit stekpannan i skallen på sin man eller stångar sitt huvud mot väggen.

I morgon är det nya tag på praktiken. Helg-tjänst, eller nåt. Se hur det går till på helgen. Inga långa pass, så det ska nog gå bra. Sedan är det bara nästa vecka kvar, examination på fredag och sedan är första året KLART! Klarar jag examinationen, så har jag klarat mig godkänd genom hela året! Kommer både att bli skönt och tomt, när det tar slut. Men då har jag kanske ork till att bläddra fram till kapitlen om "Demensvård" i mina böcker. Förbereda mig för sommarens jobb som börjar efter Midsommar.

Om jag bara hade haft möjlighet så skulle jag emigrera till Torpet i helgen. Packa en enkel väska, klä mig varmt och knata upp dit. Regga viltkameran igen och hoppas på "napp". Eller inte. Tudelat det där, då jag vill ha djur på bild, samtidigt som jag vill ha det fritt från djur runt hästarna. Apropå viltkameran och "fyndet" jag hittade på den häromdagen, så nästan skäms jag nu. "Ulven" som jag var så stensäker på (efter att ha måttat, krupit på alla fyra och letat spår...) är jag inte så säker på nu. Vi huttade en filmsnutt på kameran, från den där kvällen och då syns det klart och tydligt att det är en skabbräv som springer förbi. Så bilden var nog en tussig och ofin skabbräv, som förvrängde ögonen på mig. "Manken" var päls och den yviga svansen som fattades, var bara skabbig. På bilden rör den ju huvudet och då ser man inte nosen eller öronen ordentligt. Det gör man på filmen.

Så skäms på mig. Man ska inte vara självsäker eller kaxig, tydligen....

Nä. Nu ska jag lägga omkull mig en stund och vänta på att migräntablettens våg av lindring sköljer över mig...

Kramis!

PMS o ulvar

Stingslig idag. Som en retad geting eller en svan sim vaktar ungar. Eller en bastant björnmamma...

Näst sista veckan av praktiken har inletts. Det har gått SÅ fort! Och då har jag varit "självgående" utan handledare i 2 veckor och gått omkring på avdelningen och gjort små uppgifter på egen hand. Diskmaskin. Torka bord. Pratat med patienterna. Funnits till hands. Och jag har lärt mig TYCKA OM patienterna! På en rättspsykiatris avdelning! Som vistas bakom låsta dörrar för att de begått brott!

Den gyllne regeln inom omvårdnad på Rättspsykiatri, är "Att se människan bakom brottet". Och DET har jag lärt mig. Skulle helt klart kunna tänka mig ett arbete som "vårdare"på Rättspsyk i framtiden.

Men nu är jag ledig i 3 dagar, för att sedan vara där i helgen och få se hur det går till på en helg.

Så dessa 3 dagar ska jag försöka hinna med saker som jag skjutit upp; färga bort det grå i håret, flytta ut gnagarna till uteburen, göra iordning sommarhagen åt hästarna, skriva på den individuella rapporten till examinationen, tvätta. Och lite sånt.

Och vila.

För jag känner av att min Utbrändhet finns kvar i kroppen och gör sig påmind så fort jag sovit lite för lite eller slarvat med vila och återhämtning. Då pajar magen, migränen kommer, jag blir yr och konstig.

En otroligt skön grej, är att jag under en månads tid inte känt mig särskilt "deppig" eller haft antydan till panikångest. Nu kan jag ju stoppa en panikångestattack i tidigt stadium och INGEN märker nåt på mig (övat på att dölja det i 20 år...). Sedan har jag känt mig så..."nyttig" på ett konstigt sätt i och med praktiken, så jag har varit tillfreds inombords. Samma när jag jobbade hela förra sommaren inom demensvården. Jag känner mig oerhört frisk när jag tar hand om sjuka, eller nåt sånt.

Det negativa har varit att jag och sambon nästan inte har träffats nåt, under dessa veckor. Jag kliver upp nån timme efter att han lagt sig. Han sover när jag gör mig i ordning på morgonen och han jobbar till mitt i natten, då jag sover när han kommer hem.

En sak till måste jag berätta! Jag TROR att jag äntligen fångat Gråben uppe vid hästarna, på bild! Har ju skaffat en viltkamera, men inte skyltat så mycket med det där. Det är ju ganska strikta restriktioner om hur/var man får fota. Men nu har jag tagit reda på att man FÅR ha en kamera på egen mark och knäppa mot egen mark. Sagt och gjort. Hela våren.

Lite dålig bild, och jag trodde först det var räven. Men när jag "måttade" höjden, så är denna 55-60 cm i mankhöjd. Det är INTE en räv. Och på de bilder jag jämfört med så är det mer likt varg än räv på kroppen. En räv har ingen "manke" och rakare rygg. Synd att ansiktet är suddigt. Den står i alla fall och tittar på mina hästar, ca 5 -10 meter från hagen...

 

Nä. Nu tvätt. Kramisar!

Lite ledigt

I dag är jag ledig från praktiken. I morgon också. Sedan ska jag göra ett kvällspass på Fredag. Så...hur går det för mig då?

Måste säga att den här praktiken är det mest spännande jag har gjort. Och intressanta. Och sorgligaste. Det är så fyllt av intryck, känslor och tragik över sjuka människors liv, så jag har svårt för att "stänga av" när jag åker hem.

Jag trodde att jag skulle vara "rädd" och på min vakt hela tiden, men man axlar sin roll som "lugn personal" och det är viktigt att inge lugn och trygghet. Som i alla vårdyrken, så klart. Men ett uppror på avdelningen kan i detta fall, vara lite mer...riskfyllt. Så dumt att yra omkring och vara orolig och urcshig.

Så måste jag få berätta, utan att jag har "sagt för mycket"? För sekretess och tystnadsplikt är viktigare än någonsin. Fast det är ju alltid viktigt. Men jag tror att Ni förstår...

Jag har alltid varit fylld av empati och medkänsla. För grodor, daggmaskar och till och med för träd. Ja, det låter lite koko kanske men så är det. Det är lätt att när man läser en löpsedel som "Han dödade 3 personer med yxa" tänka; men spärra in den typen och kasta bort nyckeln! Men mitt synfält öppnas mer och mer och jag tänker nu; Vad är orsaken bakom? Är han sjuk? Vad har han varit med om i barndomen?
Men så har jag visserligen tänkt länge och jag har länge intresserat mig för människan bakom brottet. Följde tex Brejviks rättegång direkt på nätet och så. Vill veta; Varför? Hur? Om? Inte på ett sätt som en del kvinnor som vill "rädda" brottslingar som sitter inne, utan varför en människa gör sådana saker.

När man läser om de mest bisarra brotten och morden, så har förövaren oftast hört en röst som sagt åt dem att göra saker. Döda. Förstöra. Utrota. Oskadliggöra. Tänk vad fruktansvärt att vara den som är sjuk och verkligen HÖRA dessa röster! För i den sjukes värld så är rösterna fullt verkliga och "finns" verkligen i huvudet. Det måste ju bli som en hjärntvätt att höra dessa hela tiden och dessutom bli helt trött och utmattad av dem...
Så att ge efter för dem, och göra något fruktansvärt mot andra människor, är ju "logiskt" för den sjuke.

Ja....sånt läser jag om och tycker är fruktansvärt spännande. Och läskigt.

Nä. Nu har dottern gått på skola. Sambon la sig 04-tiden (jobbar till midnatt) och jag börjar få tillbaka gårdagens migrän. Så jag går och lägger mig ett tag till. Ska försöka stänga av mina analytiska tankar några timmar. Sedan blir det hästmys, med dottern. Borsta och mysa med hästarna. För där släpper man allt...

Kramisar!   

Lite fjärilar i magen

Asså den här flunsan/förkylningen var något utöver det vanliga. Fy, vad knäckt man varit. I tre veckors tid har jag nu livnärt mig på nässpray, hostmedicin, ingefära, vicks blå, piggelin och Coca cola. Endast en sak är bra med skiten; jag får på mig mina nya jeans.

Orkeslös så in i helskotta. Trött i huvudet. Lomhörd. Matt. Flåsar av att ta på sig strumporna. Rösten var borta helt i 3 dagar. Lika många dagar lät jag som jag var i målbrottet. Oh nu låter jag som Lena Nyman. Så där härligt whiskey-rök-röst. Och jag som varken dricker whisky eller röker.

Tyvärr så har jag inte kunnat vila så mycket som jag borde. Jag tror att sjukan hade varit mindre långdragen om jag hade haft några dagar i rad då jag kunnat bara sova. Brukar vara så min kropp vill återhämta sig. Skog, djur, vila. Men nu har det varit fyllt av tentor, individuella uppgifter, gruppuppgifter och igår examination på sjukhuset. Rollspel. Kul! Och intressant, ska tilläggas. Att spela någon med bipolär mani är lika galet som intressant. En speedad Stånk-Tommy, ungefär.

I dag har jag ringt upp praktikplatsen och sagt "Hej". En trevlig karl som svarade och hälsade välkommen på Måndag. SPÄNNANDE!!!Eftersom jag inte vill riskera att säga "för  mycket" så kommer jag bara att säga "praktik på RPK" (Rättspsykriatriska klinkinen). Inte nämna avdelningen eller nåt. Det finns ju hård sekretess och det handlar om dömda människor där inne.

Jag vet inte om jag tidigare sett fram emot en praktikplats så mycket. Jo, när jag var på tidningen OKEJ. Det var pirrigt och häftigt! Fast på ett annat sätt. Då för att jag skulle få träffa "kändisar". Nu för att jag ska få träffa en annan sorts människor. Men i grunden så har alla, kändis som mördare, krupit omkring med blöjor på sig och sagt "dadda"...

Nä. Nu ska jag nog betala räkningar och sedan ska jag och dottern cykla upp till hästarna för lite fix och trix. Har en sådan otroligt overklig längtan efter att rida ut i skogen, så jag drömmer om det. Måste få igång Arbin och sätta mig i sadeln igen.

Kramisar!

Alla behöver en "Ior"...

Vilken jäkla skitförkylning! Att det aldrig ger sig? Men det är väl den årliga "flunsan" som vi har åkt på.

Hela påsken var ett töcken av feber, snorpapper, glasspapper, Alvedon och halsont. Dottern blev riktigt knockad av skiten två dagar innan Påsklovet började. Jag sprang och hämtade papper, glass, dricka, vatten, nässpray, vädrade och våndades. Kände knappt att sjukan kröp sig på mig också.

Har nu haft feber till och från sedan Långfredagen. Snorar. Blöder näsblod. Har ont i kroppen och hostar.

Andra dagen då dottern var sjuk så var hon sugen på EN sak att äta; kolakakor. Så jag bakade. Hon åt en halv, sedan somnade hon.

I dag var det min tur. Har inte fått i mig "mat" på två dagar. Igår lagade jag pasta, men mådde illa efter två tuggor. I dag har jag inte ens lagat mat. Drack lite yogurt och åt en hårdmacka. Men så fick jag enormt sug efter kakor. Mixade ihop en smördeg (eller mördeg) och rullade ut små bollar på en plåt. Åt en. Sedan mådde jag illa.

I går kväll var vi riktigt ämliga. Jag satt naken och skulle duscha. Löste nåt korsord och hör hur dottern ostar och "kräks". Hon kommer till mig på toaletten och gråter krokodiltårar. "Iiiiioooor fick kräks på sig!!!". Hennes lilla kramdjur Ior har hon varit oskiljaktig från sedan hon fick honom vid 2,5 års ålder. Och nu hade hon kräkts på honom...

Så jag bäddade rent hos henne, gjorde rent henne och gick tillbaka till min tilltänkta dusch. Gnussar först Ior i handfatet med både tvättmedel och tvål som luktar gott. Får någon host-slem-attack och kräks själv -i en båge ner i badkaret. Fy...

I dag är Ior torr och ren. Han luktar tydligen "kantarell", men det försvinner nog snart.

Kom ihåg när jag var luten och hade min "Ior". Det var en docka med mjuk tygkropp och plastansikte och plasthänder. Fick välja vad jag ville i en leksaksaffär (tror jag fyllde ett) och valde just DEN dockan. Jag döpte den till Jens. Ingen aning varför. Men han var med i vått och torrt och min mamma fick sy nya kläder (tygkropp) några gånger, för han blev så utsliten. Kläderna han har nu är skitigt rosa, samma som min mamma sydde avslutningsklänning till mig i 2:an. Lukten av Jens var trygghet. Hade jag honom så kunde jag somna ute på fisketur, i en igensnöad fjällstuga, i tält, och nästan vart som helst.

Jens ligger nu i min dotters lekstuga. Måste ta hem honom hit. Känns som om jag skulle behöva honom en sån här kväll med feber och ont...

Kramisar!

Påsk...

Påsk...

Nä jag smakar på ordet så tänker jag; gult, ägg, godis, slaskväder och kycklingar. Ungefär så. Minns skärtorsdagen när jag var 8-10 år och gick påskkärring. Gjorde det tillsammans med en kompis som bodde på "norra sidan" om Ljungaverk. Jag bodde på södra. Så vi gick på båda sidor och önskade Glad Påsk. Gav ett påskkort och fick pengar, frukt och såna där färgglada ägg med nåt sockrigt geleaktigt i.

När vi kom hem så hällde vi ut hela skatten och delade. Kommer ihåg ett år då vi fick nästan 100Kr vardera! Det var bra!

Annars var påsken mycket fiske i min barndom. Vi åkte ofta till någon fjällstuga för att ta tillvara på vårens sista isfiske. Annars åkte vi över dagen och fiskade. Dom dagarna kan jag längta tillbaka till så att jag nästan blir tårögd. Fikat. Täckbyxorna. Pappas maggotburkar i kylskåpet (ofta framför det man skulle äta), kvällars förberedelser av pimpelspön och angeldon. Och skogsturerna...

Men påsken suddas ut nu när man blir äldre. Ibland blir det bara någon gul duk, påskägg till dottern och på sin höjd en skinka. Det brukar bli så när hon åker till sin pappa. Då slöar jag. Men i år är hon hemma. Vi är/har varit krassliga så det blir inte fullt pådrag. Men vi har påskpyntat ljus, jag kokar rörost, äter godis, köpt ägg, köpt skinka och bytt till gula gardiner i köket. Så lite påsk ska vi allt ha.

Tänkte dammsuga. Men orken är liksom inte på plats. Men dammsugaren är gul, så det gör inget att den står framme, hehe.

Jag längtar UT. Sitta mot en timrad vägg och lapa sol. Inte känna stress. Inga måsten. Ingen ångest över något. Bara få vara. Sitta mot en timrad vägg och hälsa våren välkommen.

Kramis!

Kakor och allvarliga tankar

I dag är vi ynkliga; jag och min dotter. Hon har feber och ont i halsen Feberyrade halva natten. Oh jag känner mig blä, har nästäppa och kollapsad mage.

Var på skolan igår och lyssnade till en av de mest intressanta föreläsningarna hittills. Det var en sjukhuspräst som jobbar mycket med patienterna på Rättspsyk. Han hade en hel del vettigt att säga och jag kom på mig själv flera gånger under föreläsningen, att jag bara satt och nickade på huvudet.

Lite så här tyckte han (för det är ju inte vetenskapligt hur man tycker); Att bakom alla skal som en människa har (utseende, attityder, värderingar, yrke) så finns det alltid en människas innersta JAG. Ens innersta jag har alltid börjat som ett nyfött och oskyldigt barn, även som mördare, pedofiler och alla man kan tänka sig. Att som vårdare gäller det att med sitt eget "jag" nå fram till den andres "jag". Men utan att blotta sig själv. Att samtidigt stå kvar i rollen som vårdare.

Det är ju just det här som jag försöker att förklara för de i min närhet som inte för sitt liv kan förstå hur jag i framtiden kan vilja jobba med dessa sjuka människor.

Att en person är som den är, har förklaringar. Inte ursäkter. Men förklaringar. Så varför en mördare har mördat, kan ha oändligt många förklaringar. Ondska? Självförsvar? Desperation?

I alla fall så har vi nu fått "önska" praktikplats som ska börja om några veckor. Det fanns ett antal ställen, men varierande grad av "psykisk ohälsa". Jag har känt att jag vill se Rättspsyk. Jag vill se hur professionell personal tar sig an dessa sjuka brottslingar. Se hur sjuka de är. Vilka sjukdomar. Hur de ändå kan kliva upp om morgnarna och se sig själv i spegeln. Hur man (jag) kan hjälpa dem och hur man (jag) på bästa sätt kan ge dem ett liv borta från offer, anhöriga osv.

Det finns ca 10 avdelningar på Rättspsyk i Sundsvall. Med varierande grad av "utåtagerande patienter" och icke utåtagerande patienter. Det finns allt från mördare, pedofiler, pyromaner och annat, till dem som har missbruksproblem och psykisk sjukdom.

Min första tanke var; Jag vill se sanningen. Jag kan tänka mig att vara på "intaget" där alla nya kommer in och utreds. Innan diagnos, behandling och behandlingsplan. Råmaterialet. Men min mamma avrådde mig och sa "tänk om någon ger sig å dig!?". Först tänkte jag "Äsch". Sedan har jag suttit på skithuset halva natten och fick tid till sådana här tankar.

Klart som korvspad att min mamma reagerar så! Hon är ju rädd om mig! I alla år har hon, som min mamma, varnat och skyddat mig för alla mördare, våldtäktsmän, pedofiler ute i samhället. Precis som en mamma ska! Å så säger jag n dag att jag vill låsas in på en avdelning fyllt av just såna!

Dottern har också visat oro över "vilka gubbar och tanter" jag ska träffa på under praktiken. Så jag beslutade under morgontimmarna att jag önskar praktik på en avdelning där det koncentreras mycket på rehabilitering och återanpassning till samhället. Permissioner, biobesök och förmåner.

Känner jag att jag fortfarande är nyfiken på de "tyngre" avdelningarna, så får jag väl söka dit nästa praktik.

Nä, nu ska jag ta hand om en påt kolakakor. Det enda jag och dottern var sugna på idag. Jag kakor och hon kolakakor. De är ju så lättbakade, så det fick bli en sats. Så nu är orken slut och jag mår illa efter 3 kakor. Dags att bädda ner sig en stund igen...

Kramisar på Er!