Jag är den jag är...

Det är väl då märkligt vad folk är duktiga på att tycka och tänka i "det tysta". Eller "tyst" vet jag inte, egentligen.. "Bakom ryggen" skulle jag vilja säga. Om dom sedan gör det av okunskap (om folk i allmänhet), rädsla för konflikt eller illvilja -vet det faan.

Ta det här med mina hästar; Nyligen fick jag veta att en person i närheten tycker att jag är en stoppkloss för oss som familj, i och med mina hästar. Att de kostar för mycket, att vi blir hemmabundna osv. Att jag borde sälja dem, helt enkelt. Använda pengar och tid till charterresor, all inclusive och pimpla fina drinkar framför min dotter, halvfull -vad vet jag?
Tydligen så har jag dragit med mina familjemedlemmar i ett "medberoende" likt det som alkoholisters anhöriga kan hamna i. Fast av HÄSTARNA!?

Nu är ju inte jag dummare än att jag VET att man blir "hemmabunden" när man har hästar -och djur i allmänhet. Det är ju ett val man gör. Är man en person som vill resa jorden runt i en segelbåt eller tycker om att vandra bland pyramider och byggnader i världens alla hörn -ja, då skaffar man väl sig inte hundar, hästar, katter, gnagare?

För man drömmer ju om olika saker här i livet. Vissa ser sig själv till fullo harmoniska (i sin dröm) med en paraplydrink i handen på en vit sandstrand låååångt borta. Borta från alla måsten.
Medan andra -som jag- ser mig 100% harmonisk, sittandes i en hästhage och pussas med hästarna. Familjen runt mig. Hundar o katter runt mig. De också harmoniska, så klart. Sedan kan det vara solnedgång en kväll i Juni eller en stjärnklar kväll med -20 grader i December.

Mina hästar ger mig fullständig ro, kärlek, harmoni, lycka och helande. Så varför byta bort det mot nån paraplydrink? Och jag tål ju inte ens alkohol? Dessutom så skyr jag snart allt vad alkohol heter, på grund av att dess "harmoniska lugn" förstör så många liv runt om mig...

När jag fick höra dessa synpunkter, så blev jag blandat förbannad och ledsen. Mådde illa. Ville kräkas ur mig den klump av besvikelse som jag kände. Jag reagerade också så. Fast kräktes aldrig. Men var arg, ledsen och förtvivlad en stund. Kände mig usel för en stund. Sedan när tårarna tog slut, så rätade jag på ryggen och kände "Näe, vafaan! Det finns ingen anledning till att låta andra styra mig!"

Jag kommer ihåg en period då jag gick hos en kurator. Vi kom fram till att min värsta rädsla är att omgivningen ska tycka att jag är "konstig". Kuratorn fortsatte då med att specificera "konstig". Jag kom fram till att man då ses på som annorlunda, sticker ut ur mängden, folk höjer på ögonbrynen när de pratar om en mm.
Vid det tillfället då jag gick hos kuratorn, bodde jag uppe i Torpet. Själv med mina djur. Utedass. Kolsvart skog runt om. Golvdrag som frös allt på golvet. Och jag ÄLSKADE det!
Kuratorn sa då; "Men du... Du är ju inte helt vanlig när du älskar att bo så? Du är ju ganska unik? Och människor är ofta osäkra och rädda för unika/egna människor. Därför ses du nog som "annorlunda"..."

Ja, jo. Jag köper det där.

Jag är unik. Lite speciell. Take it or live it. Men vissa dagar vill man bara "flumma med" och inte bli ifrågasatt. Inte behöva försvara sig för vad man vill här livet. För dt handlar ju inte om ett könsbyte, köpa 5 elefanter eller gå med i IS. Näe, det handlar om att jag vill bo och leva i harmoni med mina djur och min familj. 3 hästar, 2 hundar, katter o gnagare.

Tydligen väldigt störande för vissa.

Kramisar!

Kallsupar är de enda supar jag får...

Jag sjunker just nu. Hostar upp kallsup efter kallsup och sträcker mig efter nåt att klättra upp på. Men jag halkar, tappar greppet och får ytterligare kallsupar.

Känner så väl igen det. Känslan av hopplöshet när jag inte kan göra något åt saker och ting. Ett mörker som sänker sig över mig, även om solen lyser. Skrattet som inte blir riktigt äkta. Spegeln som riktas åt ett annat håll, för att jag inte vill se mig själv. Tyngden när väckarklockan ringer. Paniken när jag märker att jag fräser som en katt och stöter ifrån mig dem jag älskar som mest.

Depressionen.

Ett jäkla sattyg. Ingenting man kan "rycka upp sig ifrån", som många tror. Inget som de antidepressiva tabletterna håller helt borta. De bara hjälper till att hålla en uppe. Flytande. Att man inte sjunker så länge.

Stress är en faktor som utlöser mina depressioner. Stress över allt möjligt. Oftast när jag inte kan ha kontroll själv över mitt liv. Så som nu; jag har en ekonomisk skitmånad och kan inte betala någonting. Skulle vilja ha ett par fina sommartunikor, sommarskor, skämma bort dottern lite, åka på något kul när jag är ledig nästa vecka. Köpa flygtäcke till gammelhästen (har inte råd ännu att hämta ut paketet).

Sedan är dt ju så viktigt med återhämning, när man haft en period av jobb eller jobbigheter. Semester är inte överskattat, snarare tvärtom. Synd bara att folk inte inser vad det egentligen ha; ÅTERHÄMTNING. Ladda batterierna. Vila. Läsa boken man inte orkar läsa på vintern. Gå promenader. Lyssna på fåglarna. Känna sanden mellan tårna. Gå barfota på daggigt gräs.

Bara vara.

Jag jobbar ju nästan hela sommaren. Och när jag blir ledig i Augusti, så börjar dottern skolan och sambon att jobba. Så då får jag "bara vara" med deras vardagstempo. Blir lite fel.

Boendesituationen är också en bidragande faktor till att måendet dalar. Skitlägenhet. Fängelsecell med öppendörr. Så känns det.

När jag kommer i detta stadium av depression -det sjunkande- så kan det ta tre vägar. Den första: Neråt...Om ag bara skiter i allt. Ser det svarta som svart. Stångar mig blodig mot varje problem. Den andra: Kör på i vardagen och se vart jag hamnar (förmodligen utmattad...igen). Den tredje; Förändring. Använda den lilla extra energin jag har till att ringa samtal, skriva mejl och göra förändringar för ekonomi, mående osv. Otroligt jobbig väg, men viktig att välja innan man sjunkit för långt...

Jag orkar jobba. Gör det jag ska och tycker att det är givande och intressant. Det är som om att jag tar på mig en "roll" när jag kliver innanför dörren på jobbet. Det går undan att diska, hjälpa till och känns inte motigt alls. Men så kliver jag utanför dörren, sätter mig på cykeln och styr hemåt. Varje tramp blir tyngre och tyngre. Trappan upp till lägenheten känns som tusentals trappsteg. Och i och med att jag kommer in genom dörren hemma, så blir jag trött, bitter, tung och vill bara slå på en "off"knapp på min hjärna och ställa in mig i ett skåp.

Man kan prata om psykologi, psykiatri, beteenden osv. Analysera VARFÖR jag blir deprimerad någon/några gånger varje år. Jaa... Underliggande finns nog brist på självförtroende och självkänsla. Ärren efter småskolans mobbing svider än idag. Även om de är mycket blekare nu. Sedan finns lite skit i bagaget och för att inte glömma att jag har huvudvärk nästan alla av årets dagar. Migrän säkert 300 dagar av dem. Och till det så lyfte jag sönder ryggen för 14 år sedan som gör så ont att jag vaknar flera gånger om natten för att jag domnat bort i benen. Och som bonus så är jag fet som en valross TROTS att jag äter nyttigt, lite och hälsosamt. Men vikten ökar...

Så det är nog inte konstigt att måendet sviktar. Egentligen.

Jag försöker så gott jag kan att "reda ut" nystan av bekymmer. I den mån jag orkar. Men på nåt vis så mår jag bra just nu, av att ha någon positivt att fokusera på. Just nu är det botoxbehandlingen för migrän.

Skickade mejl till flertalet kliniker som har bra referenser gällande behandlingen. Fått svar från flera. Det trevligaste och snabbaste svaret fick jag från en klinik som också var den dyraste. Men läkaren som utför injektionerna, är en av landets främsta. Jag googlade och han är "kändisarnas plastikkirurg och botoxdoktor". Hoppsan! Där passar ju jag in, host host...

Nä, men jag blev riktigt nyfiken ändå. Han vet ju vad han gör eftersom han lärt upp andra läkare i Sverige att behandla migränpatienter. Som det stod i mitt mejlsvar från dem; "Han är en mkt skicklig läkare att placera injektionerna så att musklerna slappnar av och motverkar migrän. Dessutom gör han det snyggt..."

Hahaha! Trodde ALDRIG att jag skulle ens önska bort rynkor på mig själv. Men om jag blir migränfri (eller i alla fall bättre), så kan man ju lika gärna blir snygg på kuppen...

Siktar på att se ut så här framåt Jul... Nää då. Huua!

Kostnaden på denna klinik var 4200:- och då håller det 4-6 månader. Så OM det hjälper, så får jag finansiera det genom att jobba extra vid sidan av skolan. På helgerna. Gärna nätter.

Så tänker jag.

Så nu ska jag ringa till kliniken i morgon och höra om bokningstider osv. Det får bli i slutet av Augusti -innan jag börjar skolan och efter att jag fått lön. Försöka slå ihop det med en tripp till Stockholm och ta med dottern.

Måste bara vänja mig vid tanken på 35 sprutstick i skallen och nacken. Men det ska nog gå det med. Bara det hjälper...

Nä. Nu en dusch. Även om det känns motigt, så är det skönt efteråt. Sovmorgon väntar, sedan jobba hela långa kvällen. Till helgen börjar mina nattpass. Ska bli skönt.

Kramisar! 

Surt idag...

Sommaren 2015...

Alla förhoppningar, all längtan och den välbehövliga ledigheten som alla behöver. Man tänker framåt på sommaren med bad, sol, ljusa kvällar, båtturer, fiske, nattliga ridturer, jordgubbar, bara ben och hängmatta.

Men jag kommer att minnas sommaren 2015 som; regnig, kall, rekordmycket insekter, jobb, jobb, jobb, migrän som vägrar släppa skallen och rekordvikt på vågen. En kropp som inte vill vara med på detta. En kropp som skriker efter LEDIGHET.

Har jag råd med det? Nej. Det går inte. Jag måste jobba för att ha råd med räkningarna. Och nu ligger jag en månad efter, då Juli är "kläm-månad" mellan lön och CSN.

Pissommar. Skitsommar. Bajssommar.

Jag försöker att vara tacksam för det "lilla" och myser ner mig med en film. Plockar blommor och ställer i vas. Ler när jag ser en groda på marken. Känner tacksamhet när hästar, hundar, katter och gnagare får vara friska EN dag i taget. Alla dessa saker är GRATIS. för jag har inte råd att vältra mig i nöjen och tacksamhet som kostar pengar.

Nu till helgen så drar Ljungarocken igång, för 3:e gången. Jag har varit där de båda gångerna tidigare, men i år så går det inte. Dels för att jag jobbar hela helgen (13.30-21 fredag, 8-21 lördag, 8-21 söndag). och dels för att jag inte har råd att lösa in mig för en timmes lyssnande nån av kvällarna. Det går inte...

Och inte kan jag leka struts heller och "inte låtsas om" festligheterna, för jag bor 200 meter från campingen där många festivalfirare ska bo. Så de kommer att gå förbi sovrumsfönstret dygnet runt hela helgen. Och sedan kommer jag att måsta cykla förbi festivalområdet både till och från jobbet. Och väl på jobbet så kommer musiken att höras mer än väl.

Så jag tycker faktiskt liiiite synd om mig själv just nu. Att jag inte får göra nåt roligt. Visst är det roligt på sitt sätt att jobba, att känna sig behövd och nyttig. Men just nu på sommaren så svider det lite.

I slutet av Augusti kommer min "feta" lön, och jag har börjat fundera över att skämma bort mig med nåt. Det skulle vara kul att hitta på nåt med dottern och sambon, men samtidigt funderar jag starkt på att vara snuskigt egoistisk. kanske låter hemskt, men de får båda två göra roliga saker i sommar, så egentligen är det inte mer än rätt om jag skämmer bort mig själv lite.

Tankarna snurrar kring detta;
- Spa-weekend ngnstanns i Sverige.
- Migrän-botox-behandling (för att lindra migränen. INTE för fåfänga...) med hotellvistelse och vila.
- Hyra en fäbodstuga i en vecka och "bara vara".
- Hotellpaket med Mia Skäringers föreställning (dock senare i höst).

Tåls att tänkas på. Närmast hjärtat ligger just nu "Migrän-botox-behandling". Fast jag i åratal har tvekat till att låta någon spruta in nervgift i min kropp och inte veta vart det tar vägen. Dessutom ganska stora mängder, då de sticker på upp till 35 punkter panna-nacke. Men TÄNK OM det fungerar!!!
Om jag skulle kunna jobba extra i vinter, kanske några pass i månaden vid sidan av skolan, så skulle jag ha råd att underhålla botox-injektionerna. Och det är det faan värt. Om jag skulle få nåt fel av injektionerna när jag är 60 år och knall fall ramla ihop o dö, så är det bättre än att plågas av denna ständiga, kroniska, vidriga smärta dygnet runt, tills jag är 90 år.  Amen.

Nä. Nu ska jag försöka snickra ihop nåt att äta. Det står mellan havregrynsgröt, havregrynsgröt och sallad. Sen ska jag leta upp nån läskig rysare och titta på. Dela soffa med två dyngsura doggar och fisa ikapp med dem.

Kramisar!

Vi gjorde det!

Vi GJORDE DET!

Jag och dottern cyklade upp till hästbetet och tränade 2 av 3 hästar. Dottern red stillsamt på skäcken (indianhästen som han brukar kallas). Han är ju inriden redan vid 3 år ålder, men inte "utbildad" som det så fint heter på hästspråk. Så underbart att se både henne skina upp och hästen få arbeta lite.

Hans "föl" (som nu är 8 år) är ju dotterns häst. Han hade vi otur med när han skulle ridas in. Först var han klapphingst, vilket innebar operation med buköppning på hästklinik. När det såret läkt, så var det in en gråbent sak som bet och skrämde honom. Han skadade hov och ben och det tog ett år innan det läkts riktigt. När jag sedan började jobba med honom från marken (Natural Horsemannship) så betedde han sig väldigt omoget. Ha var trotsig, vinglig och bråkig. Som en tonåring. Så då fick han "mogna" nåt år till.

Det var tanken. Nu är han 8 år och inte inriden ännu. Han är van sadel och är tränad en hel del från marken. Så han går bakom den som leder, tittar man på bakdelen så går han undan, backar på kommando osv. Så jag tror att det egentligen bara är att sätta sig på honom. Stillsamt visa vad höger-vänster-stanna-gå-backa betyder. Sedan ge sig ut i skog och mark med en lugn hästkompis.

Idag gjorde vi en "rundcorall". Det är det allra bästa när man ska träna häst. Tycker jag alltså. Det är en rund inhägnad på 15-20 m/diametern, där man ska kunna ha hästen lös. Man tränar sig i att förstå hästens kroppspråk och använder sig sedan av det för att få hästen att röra sig, stanna, vända osv.

Detta är ju ursprungligen något som cowboysen använde sig av, när de tränade sin hästar till inridning. Alldeles i början tog europeerna med sig tekniken från spanien, där man gjorde liknande med en så kallad picadeiro.

Om man vill veta mer om denna sorts träning av häst, ska man veta att det finns olika varianter inom detta också. Jag kallar det "aggressiva" och "mjuka" sätten. Och sedan finns det olika däremellan.

Robert Redford i "Mannen som kunde tala med hästar". Han tränar häst på ett bra sätt -tycker jag. Mjukt, men tar i om det behövs...

Det "aggressiva" sättet kan man se i olika westernfilmer, där hästen ska "knäckas" (breaking) och snabbt rids en vildhäst in på en timme. Från att aldrig ha haft en grimma på sig tills att en människa sitter på den och galopperar. Man övertygar hästen om att det inte är någon som helst idé att protestera mot människan som ledare. För om de protesterar så drivs de på i galopp i rundcorallen tills de "ger sig". Då stannar de upp, sänker huvudet, tuggar och låter människan bestämma.
Detta sätt kan ju fungera på en häst som är väldigt "tuff" och ranghög. En som kanske slängt av ryttare, surar med maten, drar omkull den som leder den i grimskaften osv. Men på en osäker häst tycker jag att det är ett hemskt sätt. Hur blir förtroendet till människan? Risken finns att hästen "avprogrammeras" från sina instinkter (flykt, nyfikenhet, flockkänsla...) och nästan blir "död" i ögonen.
Oftast så "kelar" inte dessa hästmänniskor med sina hästar, för de tycker att det är ett sätt att visa underlägsenhet. En tränare i detta är oftast tysta i träningen. Ingen ljudlig kommunikation till hästen. Det anses onödigt.

Det "mjuka" sättet föredrar jag. Där har man också en rundcorall. Och det handlar fortfarande om att människan ska vara ledare. Men på detta träningssätt så växer förhållandet människa-häst fram på ett förtroeligt sätt. Men utan tvång. Det blir mer att hästen väljer människans förslag. Detta passar mjuka/normala hästar, men kan utövas på tuffa hästar också.
Beröm är en stor del i denna typ av träning. Antingen med godbit eller rösten. Eller både och.

Det bästa tycker jag är det mjuka. För det mesta. Men handlar det om en tuff aggressiv häst, så kan man behöva ta några byggstenar från det aggressiva sättet. Jag kör så lugnt som möjligt, men är inte rädd för att säga ifrån om hästen bråkar på ett sätt som kan bli farligt. Godis är jag inte så där jättemycket för i träningen, då det lätt blir "tiggeri" från hästens sida. Jag brukar ge röstberöm-klapp och ibland i kombination med en godbit OM det är transport eller alldeles i inlärning.

Ja, nu är ju inte jag nåt proffs, men ganska duktig när jag väl sätter igång. Som dottern sa när jag tränade yngre hästen att följa mig lös "Wow, det är ju som magi, mamma!". Jaa, nästan. Med kunskap om hästens tanke och kroppspråk.

Så idag blev en bra dag. Dotter och djur, motion och middag med föräldrarna. Klippte marsvinsklor, marsvinspäls, hundklor och tränat hästar. Migränen har hållit sig i bakgrunden. Inte knastrat igång på allvar, utan varit borta i perioder. Hos hästarna kände jag ingenting. Som vanligt.

Kramisar!

Dags för ett inlägg

Det är dags för ett inlägg, känner jag. Sommaren bara rullar på och snart så sitter man på cykeln i höstvindarna och undrar "vart tog sommaren vägen?".

Jag har i alla fall kommit igång med jobbet. Jobbade över midsommar och tills i torsdags. Nu varit ledig sedan i fredags och det behövdes verkligen. Har flyttat hästar, stängslat, tvättat snart vartenda klädesplagg och mitt i allt detta så har jag nog den sämsta fysik som jag någonsin haft.

Jag mår skit.

Migränattackerna avlöser varandra och går småflummar på dessa triptaner (migränmedicin) mest hela tiden, känns det som. Jag vill helst inte behöva ta dem när jag jobbar, utan brukar antingen ta en tablett jättetidigt (om jag vaknar med dunkande värk o illamående) och "somna om" en stund. Då släpper det oftast. Ett tag. Om jag får denna vidriga värk på jobbet, så väntar jag helst med medicinen tills jag kommer hem.

Vet att man kan få "läkemedelsutlöst huvudvärk" om man tar medicinen för ofta. Och att man kan bli "beroende" av både triptaner och Treo. Men vad faan gör man? Om jag går till läkare så rycker de på axlarna och säger; "Du får lära dig att leva med smärta...".

I perioder så äter jag ingen Treo alls. Saknar den inte och behöver den inte. Det kan gå en vecka utan och sedan tar jag en. Och en vecka till utan. Samma med triptanerna. En frp på 18 tabletter (högst 2 tabl/dygn) kan räcka i tre månader. Andra gånger går det åt en frp på en månad.

Men nu går det inte längre.

Min mage är ju (som ni vet) ett kapitel för sig. Känslig, dum och pajar titt som tätt. Med pajar så menar jag att jag får ont, diarréer tills jag är "tom" och sedan så fort jag ätit eller druckit. Det har hänt att jag haft så mycket diarré att jag liksom "skitit sönder" mig. Blod. Ont. Aj. Men som det blivit nu; ujujuj. Det är inte normalt. Så i morgon ringer jag VC om jag har likadant som idag. Det ÄR INTE normalt att först ha sån migrän, äta så mycket mediciner (äter ju förebyggande också) och ändå ha så ont. Då är det inte underligt att en mage som strulat i 30 år pajar.

Tänk om man kunde få "bra" vård efter allt strulande i alla år. Om man kunde få träffa en läkare som lyssnar, förstår och kan magar och migräner. Som vet vilka prover, tester och remisser som behövs. Som är påläst och vidsynt. Som kan erbjuda en vård som man känner sig trygg i. En vård som omfamnar en med värme, kunskap och förståelse. Och kompetens.

För som det är nu så får man vara jäkligt påläst själv, man måste vara stark, stor i käften, veta sina rättigheter som patient och nästan lägga fram en lista på möjliga läkemedel. Hur trygg känner man sig i den vården?!?

En sak som jag är väl medveten om är att det är min "utmattningsdepression/tillstånd" som spökar. Den tar tid att bli fri. Man kanske aldrig blir helt fri. Man kommer förmodligen alltid att ha en minskad tolerans för stress. Och det är olika från person till person vilken sorts stress man är känslig för. För mig är det krav, som är boven.

När dessa "krav" hopar sig över mig, så blir det som en centrifug i min skalle. Det snurrar och kaosar. Utåt sett så är jag nog effektiv, glad och alert. Men inuti... Med åren så blir jag sämre och sämre på att hålla fasaden, på gott och ont.

Min "läkning" nr 1 är hästarna. När jag borstar, myser, umgås med dem så glömmer jag alla bekymmer. Tja förutom härvan i vintras då (anmälan om vanvård...). För den rädslan finns fortfarande kvar i bakhuvudet på mig. "Tänk om någon tycker att hästarna ser oborstade ut? Tänk om någon tittar på dom just när vattnet är slut och vi är en timme ifrån att fylla på 80 liter? Tänk om någon tycker att de har för mycket insekter på sig nu efter regnskuren?". Tja, vill man anmäla en djurägare för vanvård så är det bara att anmäla. Vad som sedan händer är upp till Länsstyrelsen, djurägaren och om man har turen/oturen på sin sida.

Så egentligen så är ju min största källa till "healing/läkning" sabbad. Överskuggad av stress. Stress som jag inte ska behöva utsättas för. Så jag klipper trollflätor (för den skrockfulla INTE bra) som kommer i svans och man på hästarna på en helg, nojar över insektsbett, är livrädd för att hästarna ska skada sig på något i hagen som JAG orsakat för att jag brustit i mitt hästägande.

Ja, ni här ju. Noja är ordet.

Men jag jobbar varje dag på att hästarna ska må tipp topp och få ha så härliga hästliv som möjligt går. Och om allt går som det ska, så cyklar jag och dottern upp i morgon och påbörjar inridningen av den yngre hästen -på nytt. Dottern tränar honom redan från marken och det är dags att vi får våra ridturer nu.

Eller ja, vi får se hur magen mår. Jag kanske hinner med båda; träna häst och dotter OCH åka till doktorn.

Får se. Men nu ska jag sova.

Kramisar! 

Kortaste somarlovet

Ja det var banne mig ett av de kortaste sommarlov som jag har haft! I morgon börjar jag med en introduktionsdag på demensboendet och sen är det full fart.

Trodde nog att jag skulle hinna"somra" denna vecka jag varit ledig, men solen har varit blyg. I går var den enda dagen jag haft kortärmat och den dagen spenderades med att hämta hö, jäklas med el-aggregat, batterier och att verka hästhovar. Idag är jag invalido. 

Eftersom jag var migränfri idag, så kom jag på den idiotiska idén att städa ur skrubben i hallen. Den har fungerat som en kombination av "möbel-har inte plats för-, vuxit ur kläder-, smutskläder- och annat smått och gott-"förvaring. Ett getingbo av allt möjligt. Nu är det halvfärdigt. Kläder sa tvättas (men är färgsorterade) och annat bäras ner i källaren.

Nu sitter jag och njuter av en scones. Visserligen glutenfri, men den duger. Rörde ihop en deg och gräddade, så att jag har nåt till frukost.

Kör på tills jag blir riktigt snusktrött, annars ligger jag bara och funderar på allt mellan himmel och jord innan jag somnar. Grämer mig över att jag inte gick ner de där 20 kilona innan sommaren, att jag inte tagit körkorten ÄN, att hästarna inte kommit på sommarbete ännu osv. Såna där saker som jag KAN göra något åt, om jag bara ger mig faan på det. Sommarbetet är snart fixat. Ingen omöjlighet. Bara ett nytt batteri, fix med hagen och 3 km promenad med hästarna. Värre med resten.

Äh. Nu ska jag hoppa i duschen och blaska av mig lite. Vill vara lite fräsch på jobbet i morgon. Och även om jag nu har många saker i livet som jag brister på, så försöker jag i alla fall. Det bästa jag kan efter min förmåga. Och trots att jag varit utbränd de luxé, så känner jag tillfredsställelse av att hjälpa andra -både människa och djur. Det är ganska stort för en liten människa! Eller jag drar ju 2XL, så "liten och liten". Men ni vet vad jag menar...

Kramisar!

Vardagsbekymmer

Känner mig halvt mosad -inget ovanligt, alltså. Hämtade ut migränmedicinen och tog den första tabletten på 1,5 veckor. Nu har migränen liksom svävat iväg. SÅ skön känsla! Men vad händer då? Jo då pajar ju magen... Toalettspring varje kvart tills jag är helt "tom". Så fort jag äter nåt nu, så vrider det om och jag får springa...

Man blir slut för mindre...

Dessutom då så hade jag fått i uppdrag att göra en tårta till skolavslutningen i morgon, då dotterns klass ska sälja fika. Mitt "bidrag" var gluten och laktos och nötfri tårta. Gjorde en här på kvällskvisten som säkert har en touch av sprit i sig. För jag har spritat mina händer säkert...25 ggr i kväll. Jaja.

Dotterns vill ha en rätt så...avancerad frisyr i morgon. Så klockan får ställas tidigt. Båda våra morgonhumör är som arga bin, så det kan ta sin lilla tid. Hon vill ha "som Elsa i Frost, men lite annorlunda...". Eh?

Så nu sitter jag här vid köksbordet näst intill dubbelvikt. Magen värker, brummar och svider. Mår lite illa. Köket är fyllt av bakredskap, smörpapper, strösocker som flygit omkring tillsammans med all denna j:la disk, som jag tyvärr inte kan skylla på någon annan än mig själv.

Tänkte färga håret kväll. Ser ut som en gråhårig tant uppe i mittbenan. Fattar inte vartifrån? Förut var kanske vart 100:e hårstrå grått/vitt. Nu är det vart 10:e... När jag visade min pappa förut, så sa han; "Du måste ha haft en jobbig vår...". Hm. Har jag?

Men nu orkar jag inte färga ikväll. Fuskar och tar ett sånt där "stift" som ska täcka som en toning. Annars får jag väl ta på mig ett huckle i morgon...

Dessa jäkla gråa hårstrån hjälper tyvärr till att spä på in begynnande 40 årskris. Känner att jag kommer ett steg närmare 40 för var dag. Det är liksom en ålder då man ska ha kommit dit man vill -har jag tyckt alltså. Man ska vara klar med barnafödande, bo på sitt ställe, ha sitt jobb, hittat kärleken och stadgat sig (sedan lääääänge), ha lite småkrämpor men ännu kunna svänga sina lurviga på en pubafton eller kryssning.

Och jag då...

Barn. Orkar jag fler? Vet ärligt talat inte. Alltså, jag toklängtar efter ett knyte att ha vid brösten. Se le första gången. Säger "mamma" första gången. Få sina första tänder. Osv i all oändlighet. Jag vill GE min sambo den "gåvan" och upplevelsen med ett eget barn. Klart han älskar min dotter och ser henne som sin på många sätt, men just det här med graviditeten, ultraljud, födseln, känna gen sina egna drag i bebisen och så. Och sedan vill man (jag) ju "avla" sig med den man älskar.

Boendet. Ja, ni vet ju...

Jobb. Ja, jag är på väg dit i alla fall.

Nä. Nu blir det nog en liten glutenfri macka innan jag hoppar in i duschen Är helt tom, så jag måste ha i mig nåt.

Kramisar!