Lite skit

Det går väl lite si och så med att vara superpessimist. Jag har redan hunnit vara tacksam för att jag är migränfri, kärleken från djuren, att vatten smakar så gott och så håller jag på att förstå mig på min "datorjävel" lite bättre. Den vill inte öppna PDF-filer med skolarbete och så. Därför ska jag försöka installera om nåt program. Man får vara sin egen lyckas smed, eller nåt sånt.

Blir så varm i hjärtat av mina "studie-supporters" ; djuren! När jag sitter och kämpar med psykiatri rapporter eller vad det än kan vara, så ligger det två lurviga doggar vid mina fötter och en puffkatt i närheten. Den andra katten kommer och går. Men jag känner mig aldrig ensam i min plugghörna. Mysigt.

Nu ska jag starta om datorn för att se om installationen fungerade. Annars åker väl datorn ut genom fönstret... Eller en rad svordomar i alla fall.

Kramis!

Experiment

Ni vet de där dokumentärerna där de testar att äta BARA MacDonalds mat i en månad och sånt? Jag tror att jag ska anta en egen utmaning och testa en sak, under en vecka;

TÄNKA NEGATIVT I EN VECKA

Vara pessimist. Surtant. Säga "Nej". Vara snål. Bitchig. Tänka att allt går åt helvete. Säga negativa affirmationer till mig själv i spegeln som; " Hej fulskalle, ha en helt supervidrig dag".

Bara som ett test. Blir det verkligen sämre av en sån vecka? Blir det mer negativt om man är negativ? Bara för att dessa "positivt tänkande" böcker, gurus och ideér har haft så stor slagkraft de senaste 20 åren. Funkar de?

Det har de inte gjort för mig.

Jag minns när jag redan i småskolan var mobbad och ändå gick en gång på disco superstylad av min moster. Med huvudet högt tågade jag in på discot. Kände mig jättefin. Och blev utskrattad, redan innan jag nådde dansgolvet.

Å så där tycker jag att det har fortsatt. När jag tänkt "Åh, nu ska jag njuta av min graviditet" -ja, då fick jag åka in akut dagen efter, för havandeskapsförgiftning. Sängliggande i 3 veckor. Eller alla de otal gånger som jag i ren positiv kärlek, har stått vid spisen och dukat fram till romantiska middagar (åt karlar). Då har det nästan alltid gått åt helvete samma kväll. De har gjort slut, varit mätt, bakfull eller "inte vilja satsa seriöst". Därför får min nuvarande sambo inga romantiska middagar längre.

Ända sedan den dagen då jag fick en vision (på en kurs i personlig utveckling -98) så har jag dagligen längtat, drömt, sett och strävat mot målet att få bo på gård med djur och familj. Att hitta ett sätt på gården som gör att människor och djur-tillsammans- kan finna harmoni i sina liv.

Å jag är så sketet less på att denna dröm krasas om och om igen. Jag blir liksom helt tömd på energi och sedan fylld av leda, ilska och en massa negativa känslor. Tänk...nästan i 20 (ja, 17 år då) har jag varje morgon klivit upp mot drömmen/visionen. Och i 17 år har jag somnat på kvällarna med visionen av mig själv ridande barbacka på en häst mot gården.

Nu är jag less. Skitless. Arg.

På den där kursen jag gick, så skulle man knåpa ihop en visionstavla. Klippa ur bilder på saker man vill ha i sitt liv och sätta ihop dem som en tavla. Jag gjorde en bild då, en för 10 år sedan och en för ett år sedan. De var nästintill identiska. Sedan ska denna visionstavla sitta, så att man ser den varje dag och påminnas om att göra det verkligt. Pyttsan. Min(a) tavlor har jag sett flera gånger/dag. Och hur går det?

Så nu ska jag sätta fram en tavla med en betongplatta på, vara en Grinch och testa detta experiment i en vecka. OM jag inte dyker upp här på bloggen eller Facebook under veckan så kan det vara av två orsaker; 1. Elektroniken har pajat 2. Jag ramlar och bryter båda benen.

I vilket av fallen, så har "negativ-metoden" fungerat med universums lagar. Prova då den andra varianten. Den positiva.

Kramis

Det ser mörkt ut...

Nu är jag arg. Upprörd. Förbannad. På krigsstigen. Skulle kunna möta vem faan som helst i boxningsringen. Bring them on!

Dagen började med husvisningen. För att förklara det kort, så blir det ingenting. Inget så här långt ifrån sambons jobb. Och inget i den prisklass som det här var. Så...dödläge. Känns som om mina framtidsdrömmar blir nedsprutad av en slang med kloakvatten. Med mycket bajs i.

Sambon vill också att jag ska få ett fast jobb först. För att jag ska kunna ta lånet, eller att vi står på samma. Vet ej. Men vem vet om jag kommer att få ett fast jobb efter utbildningen? Jag kanske kommer att få vikariera jättemycket på olika ställen, men inte få ett fast jobb. För hur många fasta jobb växer på träd, numera?

Och jag har sagt att "ingen bebis förrän vi flyttat". Så...jag ska ta mej fasiken sy igen mig i underlivet, göra mig av med djuren och se mig om efter en ny dröm (dom kanske behöver nån som vaktar en barack på Svalbard? Eller fler nunnor?).

Är bara tvungen och få avreagera mig. Få ur mig. Jag är så arg! Varför kan inte jag få bo på en liten sketen gård, med min familj och mina djur och bara ha det bra? Det är tydligen för mycket begärt. Alldeles för mycket. För mina 2 tidigare "försök" till att bo på en gård med sambo, har resulterat i att jag blivit utslängd från gården. Eller den ena gången stack jag själv, för sambon valde spriten framför familjen. Eller före mig.

Jag är nog konstig. Knäpp. Eller nåt jävulskap måste det ju vara. Det här med kärlek kanske inte är min grej? Jag kanske ska leva uppe i mitt lilla torp med mina djur och låta det växa skägglav i röven och mossa på huvet? Mata rävar, björnar och träna vargar. Äta hemodlade pärer och nacka en höna då o då. Tror fan på det snart. Fast hönorna skulle jag inte kunna nacka, så jag fick väl bli vegetarian, då.

Fy faan vad less jag känner mig. Huvudet kokar. Skulle vilja slippa den här skitlägenheten på stört. Skulle inga andra bo i lägenheterna runt omkring så skulle jag fasiken tända eld på skiten.

När vi kom hem från "visningen" så ville jag bara bort. Tog hundarna och tänkte g en rejäl promenad. Då ploppar det fram 3 st flyktingbarn och börjar "yla" och reta hundarna. De har gjort så många gånger nedanför köksfönstret, eftersom hundarna sitter i fönsterbrädan. Hundarna blev ju tokig, så klart. Så jag vände på klacken och tänkte gå åt andra hållet. Då följer dom efter!!! Så då fick hundarna kissa oh sen gick jag in igen. Eller skulle gå in...

I porten ställde sig då de tre pojkarna och ville klappa hundarna. Då tänkte jag "OK. Nu ger vi dessa killar en lektion i klappa-hund-i-Sverige". Så jag satte hundarna och visade att de skulle sträcka fram handen och huka sig. Då spratt ena hunden till och blev busig. Pojkarna trodde att hon skulle äta upp dem och spratt till. "Ingen fara", sa jag på svengelska. Och så visade jag dem igen hur man skulle göra. Att man ska vara lugn och stilla. Då börjar den ena killen att sparka grus på hundarna! "Nej!" röt jag och tittade på dem. Så lutade sig en av pojkarna fram igen och hundarna började vifta på svansarna och "prata", som de gör. Ena killen hoppade bakåt och en av de andra började sparka grus igen. Mot ansiktet på hundarna. Och stod och flinade. GAH!!!

Så mina ledord dag är; "Det är inte ens lönt att försöka. Det går åt helvete i alla fall".

Kramis (en snabb sådan)  

Klant

Vilken klant man är. Eller "man"; JAG. Tyckte ju att psykiatriraporten gick SÅ bra. Kände mig nästan klar, redan i förrgår. Men så igår fick jag upplysningen om att de tre vetenskapliga artiklarna jag tagit med (letat, översatt från engelsk och förkortat till egna ord) var minimum. Siktar man på ett A eller B i betyg, så ska det vara fler artiklar med.

Eftersom jag tidigare har läst endast "kriterierna" för godkänd på uppgiften, så är jag inte van att sikta så högt som ett B. Eller A. A på universitetsnivå är inte så lätt att få. Man ska vara glad för ett E. Men när jag nu har fått C på flertalet uppgifter, så vore det kul att kanske kanske få ett B.

Vet inte vart optimismen kommer ifrån, helt plötsligt. Åldern kanske?

I alla fall så fick jag eld i röven och satt halva natten och letade fler artiklar. Översatte och kortade ner. Trodde sedan att det var 23.55 i dag som man skulle lämna in rapporten. Så jag har suttit idag och filat och filat. Men det är i morgon 23.55...

Jaja. Ska sova på saken och läsa igenom i morgon en sista gång. SEN lämna in den.

Rullade in säsongens första höbal till hästarna idag. Höst. Visst har de gräs kvar i hagen, men gamla hästen behöver stödfodras och det är bra att vänja magarna lite. Efteråt tog vi en liten biltur och tjuvkikade på huset/gården som vi ska på visning av på Lördag. Vi kollade endast utvändigt. Och det ÄR mycket att göra där. Förmodligen blir man aldrig helt "klar", helst inte md den budget man har. Är man miljonär så har man ju råd att kosta på. Men för en annan så får man väl måla ett rum/år och så. Men färg från Rusta.

Nä. Nu ska jag kolla efter en höst/vinterjacka på nätet. Det behövs ju nu. Mysa ner mig i soffan och njuta av en migränfri kväll.

Kramisar!

Vågar jag drömma?

(Skrevs igår. Idag har jag bara varit ett dunkande huvud...)

Det är lite märkligt hur man fungerar. Eller hur ialla fall jag fungerar. När jag skriver som mest i skolarbetet, så blir det gärna paus i bloggandet . Eller kanske det är hjärnan som inte orkar spinna om allt runtomkring, när jag sitter och plitar ihop en akademisk text efter konstens alla regler.

Men fastän jag suttit i timmar varje dag på slutet med min psykiatrirapport, så har jag också hunnit fundera på allt mellan himmel och jord. Framtid, dåtid. Drömmar, hopp och förtvivlan. Det an pendla snabbt. Men en sak som är i görningen, är att vi ska på "husvisning" med mäklare i helgen! Det känns både skrämmande, pirrigt, otroligt kul och lite ångestladdat. Ungefär som när man ska hoppa fallskärm; man vet att det blir en hisnande upplevelse. Fantastiskt men man vet inte vart man "landar".

Huset är (vad jag vet nu -innan visningen) både helt perfekt OCH helt omöjligt. Det både är vad vi letar efter och inte. Det skulle innebära stora positiva förändringar för oss, men ligger inte så nära till Sundsvall som vi egentligen skulle vilja. Pendlingsavståndet blir fortfarande långt. Men möjligheterna i huset är oändliga;Trägolv, högt i tak, ytor, spegeldörrar, spröjsade fönster, trädgård, tillhörande betesmark, ladugård...

Motorn bakom detta är ju; jag. Jag har nått gränsen med att bo i lägenhet, må dåligt av detta, trött på stressituationen som vi alla är i nu. Det är dags att "bygga sitt eget bo". Så det känns lite som att jag har hoppat i en skröplig eka och försöker få med mig mina nära och kära i ekan. Vi får se hur det går. Jag får i alla fall med mig mina viktigaste på visningen och det känns varmt i hjärtat.

Nä. Nu ska jag krypa ner i ett varmt bad. Fryser och känner mig lite ruggig. Kan bero på att jag sov 3 timmar natten som var och sedan varit i stan och shoppat hela dagen och eftermiddagen.

Så trött, hoppfull och seg säger jag god natt.

Kramisar!

Söka asyl från migrän?

Funderar på att bjuda in till pyjamasparty. I tält här utanför Stiftelsen, på baksidan Då kan ALLA som vill öppna sin famn komma hit och träffa mina nya grannar och se vad de vill öppna famnen till. Jag har en känsla av att några armar kommer att hänga rakt ner efter sidorna, dagen efter. Färre famnar hållas öppna.

För flera gånger så har jag sagt rakt upp och ner hur och vad jag tycker om att ta emot så mycket flyktingar/invandrare som Sverige har gjort under de senaste 25 åren. Om man då pratar md någon som "öppnar famnen", så knorras det lite i början. Men efter att jag berättat om mina egna erfarenheter (inga fördomar. Egna upplevda erfarenheter), så har de inte trott sina öron. Antingen ser man ett ljus tändas (eller släckas) i deras blick, eller så kommer en avbrytande kommentar; "Men du måste ju ha haft en enorm otur!".

Tja. Oturen har slagit till igen i så fall. Mina nya grannar måste tycka att det är spännande med dörrar som kan stängas. Hårt. Det dånar här inne, så man tror att nån ramlar. Barnen använder trapphuset som utökad bostad. De springer upp och ner, sitter och hänger där i timmar varje dag. Och det är lyhört. Deras ytterdörr till lägenheten är ofta vidöppen och föräldrar och barn (ute i trapphuset) vrålar åt varandra. Idag var det dessutom nån slags bön som hördes in hit. Mässande. Tyckte jag hörde Allah.

Så nu är Allah här i huset igen.

Jag blir bara så trött. Eftersom jag är extremt "stresskänslig" (sviter av Utbrändhet) och kroppen reagerar med att vilja "stänga av" när jag stressar, så blir jag så trött av alla ljud. Huvudet utvecklar migrän på nolltid, kroppen värker och jag orkar liksom inte ta itu med någonting För min hjärna "tar ju itu" med alla dessa ljud hela tiden.

Men kan jag inte flytta då? Mm. Jag skulle ha flyttat igår, om det bara hade fallit sig så. Men sambon vill inte ta ett lån själv, och jag får inget lån -eftersom jag pluggar och lånar från CSN. Det går inte att bara hyra första bästa ställe, eftersom det måste finnas plats för hästarna. Antingen stall/ladugård eller vindskydd/möjlighet att bygga ett. Så vi sitter liksom fast.

Tankarna har också smugit upp till Torpet, men när finns bara utedass och dåliga vattenmöjligheter. Men vet DU av någon skogsbarack (kan vara gammal o ful) med WC, så hör av dig till mig. Då flyttar i alla fall jag upp på studs!

Nu ska jag ta och packa en stor påse med dator, mat, tårta och present åt mamma. Ta med hundarna och gå bort till mina föräldrar och vila huvudet från trapphus-terror. Så nu är jag en flykting jag med. Visserligen inte från krig och elände. Men min kropp utgör ett krig mot stress och det är ju krig det med...

Kramisar

Ösregn o plugg

Undra hur mycket regn det har kommit idag? Det är först nu som man hör om någon går utanför, förut hördes inget annat än ösregn. Ganska skönt väder. Men på nåt jäkla vis så har migränen ändå hittat igen mig, även om det varken är åsktryck, kallblåst eller solsken.

Suttit med skoluppgiften i 4-5 timmar idag. 6 timmar igår. Det är en vecka kvar tills den ska lämnas in, men det är så "kul" att sitta och leta, skriva och knåpa ihop en rapport. Jag ses säkert som knäpp för det, men den risken tar jag. Jag har blivit något som jag aldrig trodde att jag skulle bli; Plugghäst. Det är så kul när man märker att hjärnan faktiskt tar till sig information. Dessutom nyttig sådan. Denna gång om psykiatrisk tvångsvård. Intressant. Skrämmande. Mångnyanserat.

Nä, nu ska jag stänga ner datorn en stund. Får så jäkla ont i ryggen att sitta i den här pinnstolen länge. Men det bästa är ju att sitta här, vid skrivbordet. För alla böcker, skrivaren osv finns ju här. Så slipper man släpa runt allt i hela lägenheten.

Tv:n blir det nog nu. Någon mer än jag som sett att nyheterna vinklas och handlar om flyktingar,, invandrare och nykomna -HELA TIDEN! Så jag slår vad om att det vinklas på ett sätt i kvällens nyheter, att regnet har orsakat massor med problem för just dem. Inte för de svenskar som får översvämning i källaren, vattenplaning i trafiken, uteliggare som blir dyngsura osv. Vi får se.

Kramisar