Om ångest

Sitter på tåget på väg hemåt från 2 nätters jobb. Känner mig inte speciellt trött, mest tankfull och var så beslutsam att skriva ett seriöst inlägg om ÅNGEST. Både i smått och stort. Sån ångest man känner till vardags och sådan ångest man faktiskt kan bli sjuk av.

Men jag satte mig här på tåget, installerade datorn framför mig, började gymnastisera skrivarfingrarna och vips, så hade en annan tågressenär (som jag skrivit om för några månader sedan) slagit sig ner på andra sidan gången. Sist jag satt i samma kupé som denne, satt han och fingrade sig i skrevet HELA resan. Andades ut och in så att snorkusarna flög ut. Sen satt han och knollrade ihop dem med fingrarna. GAH!

Än så länge har han bara tagit av sig skorna (luktar inte kardemumma), slängt upp fötterna på sätet och börjat pilla sig i näsan. Få se om jag står ut sittandes här, eller slår ihop datorn och byter plats.

Ångest  var det, ja. Denna märkliga, normala känsla som har varit avgörande i människans överlevnad, men kan slå över till ren sjukdom som bedövar en ifrån att känna andra känslor.

Ångest för mig tog form i ord (eller namn) sisådär när jag var 15 år. Jag hade haft hemska attacker då jag var övertygad om att jag skulle dö. Att hjärtat skulle explodera och halsen skulle snörpas ihop. Att jag skulle bli tokig, knäpp och hamna i en tvångströja någonstans. Vi åkte till vårdcentralen och jag fick kolla hjärtat. Ingen fara, bara en muskelinflammation i bröstmuskeln. Men den "triggade" igång dessa hemska ångestattacker, så jag trodde fortfarande att jag skulle dö.

Jag var en mästare i att dölja att jag mådde dåligt. Jag satt i klassrummet på skolan och "andades" igenom attackerna. Tänkte att "om jag svimmar, så finns det i alla fall en skolsköterska i byggnaden". Men jag visste ju inte vad det var som "greppade tag i mig". Och inte blev det bättre, snarare värre då jag begränsade mig i livet från det som jag visste fick mig att "må konstigt".

SÅ en dag bläddrade jag i min mammas psykiatribok, som hon hade när hon studerade till undersköterska. Där fanns ett kapitel om ÅNGEST och även ett stycke om Panikångest. Å där och då ramlade polletten ner.

Men det skulle dröja 6-7 år innan jag berättade om det för någon. Var livrädd för att bli betraktad som "knäpp". Och det var ju inte heller lika öppet att tala om psykisk ohälsa som idag. Det var inget som stod i veckotidningar, eller som kändisar berättade om. Näe, det var fortfarande lite utav en "hysch"-stämpel på även en så vanlig åkomma som ångest eller depression.

Jag sökte hjälp när jag var 22-23 år. Läkaren förstod direkt och jag fick antidepressiva/ ångestförebyggande utskrivet. Jag minns omgivningens reaktion: "Ja, men du slutar väl ta dem nr du mår bra igen?". Nja. Så lätt är det inte. För mig är det återkommande depressioner blandat med panikångest i grunden. Anledningen är både erfarenheter av livet och brist på signalsubstansen seretonin i hjärnan. Så om jag slutar med medicinen så fort jag mår bra, så kommer måendet att dala igen och panikångesten att följa med den. Så genom att äta dessa (får reglera dosen efter måendet efter läkares inrådan) så håller jag huvudet ovanför vattenytan. Depressionerna blir mildare och panikångesten kommer väldigt glest. Ibland går det ett år emellan. Och nu vet jag vad det är. Och på ett ungefär varför de kommer.

Idag förstår jag att jag har känt ångest i negativ bemärkning, ända sedan barnsben. Jag hade separationsångest från min mamma, jag hade svårt att sova hos kompisar, okända miljöer var läskiga, karuseller, sjukhuset etc. Panikångest handlade det om först i tonåren.

Det som fick mig att välja detta inlägg idag, var att jag i morse kom att tänka på vad viktigt det är att möta sin ångest. Även om det så bara är i små små steg. Att liksom med fobier "exponera" sig i små steg och lära sig att man faktiskt inte dör. Att det är ok att känna oro, men att väldigt lite egentligen betyder fara.

När jag bodde i Stockholm så hade jag dagligen panikångestattacker. I kön på H&M. I ICA butiken. På tunnelbanan. På gatan. På bussen. På promenaden i Vita bergsparken. Ibland lämnade jag kundkorgen och gick ut. Ibland stängde jag in mig på toaletten och bara andades. Spolade kallt vatten på handlederna. I bland bara gick jag rakt fram och var beredd på att ramla ihop och dö.

I dag går jag i lilla staden Sundsvall flera gånger i veckan och smånjuter. Lyssnar på folket. Luktar på resturangoset. Tittar på okänt folk och funderar över hur de mår bakom sina fasader. Ångesten kan smyga sig på, men tar aldrig grepp om mig.

På sjukhuset känner jag mig "hemma" och trygg. Lukterna av handsprit, sterila miljöer, vita rockar och sjuka människor skrämmer mig inte. Och på avdelningen där jag jobbar, känner jag mig lugn och trygg. Vet att de människor som söker hjälp där är såna som tappar greppet om delar av livet eller verkligheten, precis på det sätt som du eller jag kan göra. När som helst. Det är mänskligt med ångest. Men låt den inte hindra dig från att leva.



Nu är jag strax framme. Måste packa ihop. Tågressnären bredvid? Tja, han har låtit bli skrevet, men berikat kupén med ädelgas...

Kramis!
  

Tomtar på loftet o sånt

Blogginläggen denna höst har varit glesa... Tänker på att skriva ett flera gånger om dagen, men det fiser av. Kan inte påstå att det är för att jag inte har tid -för det har jag. Samma gäller med att livet är fullt med innehåll så det räcker till att skriva spaltmetrar. Men en kombination av brist på ork, dator-paus, trött hjärna och en massa andra orsaker, så har det inte blivit mycket skriva alls...

Jobbar på och stortrivs. Känns fortfarande viktigt, vettigt, nyttigt och roligt. Visst, tragiskt och så också, men jobbet känns meningsfullt. Eftersom jag jobbar upp till 15 nätter/månaden och sover på jobbet 8 dagar av dessa, så är det ganska mycket "jobb" i min skalle. Och eftersom tystnadsplikten råder, så går det inte att berätta speciellt mycket alls. På ett vis skulle jag vilja berätta om att "vem som helst kan hamna i en psykos oavsett bakgrund, ålder arbete osv" och vilka människoöden som möter en innanför de lockda dörrarna. Men det går inte. Och det känns ju skönt att det är på det viset, eftersom det kan vara du eller jag eller din mamma som hanar där en dag. Då vill man inte bli "bloggad om som nån som gör tokiga saker på en psykosavdelning".

Men vill man jobba med människor som behöver en hand att hålla, och se patienter som oftast gör en otrolig "resa" till det bättre i sitt mående, ja -då kanske just du ska prova på att jobba med schizofrenidiagnoser/psykoser. Lämnar jobbet där.

Just nu sitter jag hemkommen efter 2 nätter och väntar på att åka och handla med sambon. Eller om jag skickar med en nota, så jag får sova. Vi får se. Trött är jag och förkylningen hänger sig fortfarande kvar. Hostan börjar komma också...

Sedan sist jag skrev så har jag och klasskompisen ÄNTLIGEN blivit godkända på vår B-uppsats och därmed examinerade från utbildningen! Skönt, men lite surt för vi fick ett "E" på uppsatsen. Och vi tycker faktiskt att den var riktigt bra och innehöll många fler delar än de flesta andra uppsatser i samma ämne. Surt, men nu är det så. Jag sket ju i fortsättningen "C-kursen" då uppsatsen skulle utvecklas ännu mer och det leder till "fil.kand examen i psykiatrisk omvårdnad". Men jag orkar faktiskt inte slipa mer på den där uppsatsen. Hade vi fått ett C, kanske D -då... Men inte nu. Känns som om den blev stoppad i en hundbajspåse, ungefär.

Tänkte bara fokusera på jobb och vila hjärnan fram till nyår och då satsa på körkortet. Men då helt plötsligt blir jag antagen på "reservplats" på en distanskurs som jag gärna velat läsa. Så vad gör jag? Tackar JA och nu har jag helgen och två dagar på mig att hitta en bok (omöjlig att få tag i) och lösa några uppgifter. Vad kursen heter? Psykologi A, Utvecklingspsykologi barn och ungdom, 7,5 hp.
Så jag har jagat boken i 4 dagar nu och får se om jag ens hittar den. Den är utlånad på bibliotek och kostar 1500:- ny. Hinner jag inte, så...Tja. Då har jag försökt i alla fall.

En otroligt rolig sak som också hänt sedan sist jag skrev är att min bror m familj har flyttat upp från Stockholm! Till vår lilla by! Till GRANNHUSET!!! Hur kul är inte det?! Så nu blir vi som en liten "Bullerby" här med Norrgården, Sörgården o Mellangården, hahaha. Det känns så gott i hjärtat och blir så bra! Tänk att ses så gott som varje dag i stället för 2 ggr/år! Så nu springer småknattarna här och vill följa med till stallet för o pyssla och prata tomtar och troll. Och mitt "gamla" namn "Fis-faster" (som jag själv utnämnde mig till när första brorsonen föddes, är snart utsuddat. Lillkillen på 6 år säger skarpt" NÄE! Inte FIS-faster. Hon heter Boll-boll". Ja, Boll-boll är ju passande för en rund boll som jag, hehe, men det smeknamnet fick jag när jag vägde typ 25 kilo och studsade omkring som en duracellkanin.

Hästarnas "lösdrift" är klar nu. De kan gå in och ut i stallet och jag rev en vägg, så de har utrymme. Kostade på med en värmebalja för vattnet, när jag hittade en för bra pris. Har tänkt köpa en i sisådär 10 år, men inte haft råd. Men nu så... Maten åt hästarna kommer att bli den billigaste vintern någonsin. De får inte äta obegränsat med hö längre. Pga "fångrisk och bantning". Så de får begränsat med fint, näringsrikt hö + halm. Halmen kan de peta i sig för att ha nåt att göra och hålla värmen. Och så tillskott på det då (örter, vitaminer, mineraler och annat nyttigt).

Jag var lite orolig för dem, när de gick i skogshagen på "betet". Sedan Kidden fick somna in i Augusti, så har de varit stressade, oroliga, stirriga och Arbin har vart grinig. Han som alltid varit som en hundvalp. Men nu är de sig själva igen. Förmodligen för att de känner sig trygga uppe i stallet och för att "tomtarna" ser efter dom, fniss. Tror faktiskt på fullt allvar att det finns såna små "hjälpare". Men man sska väl inte prat alltför högt om sånt. Inte med fel personer, i alla fall. Då kan nån få för sig att man har "tomtar på loftet"...

Nä. Nu nota. Sen sova. Jag hoppar handlingen.

Kramisar!

Tegelstenar och skoskav

Länge sedan det blev nåt skrivet. Men jag har tänkt varenda dag att jag ska skriva, men orken och tiden har inte funnits.

Jag balanserar. Går på en stock över ett träsk och slipprar än hit och än dit med fötterna. Tror hea tiden att jag ser änden på stocken, men det är bara en synvilla. Halkan, balansgången och stocken fortsätter...

Om jag ramlar ner i träsket så hamnar jag i Utmattningens/utbrändhetens grepp än en gång. Det känns nära nu. Men jag kämpar och försöker vila så gott det går. Säger "Nej" till saker då jag är ledig. Tyvärr många gånger roliga saker, men i stället så är jag hemma och försöker "återhämta" mig. Sover. Vilar. Tittar på spöken på Youtube. Försöker umgås med mina nära och kära.

Men utöver det så jobbar jag heltid och är hemifrån nästan hälften av månadens dygn. Men jobbet känns bra och inte tyngande. Är som piggast där. Känns meningsfullt och rätt. Fastän detta känns positivt, så vet jag att det sliter på mig just nu. Försöker kompensera med att städa så fort jag är hemma, lagar god mat, bakar, tänder ljus och försöker mysa. Friserar hundar, raspar hästhovar, gullar med katterna och planerar för hästarnas framtid. Försöker liksom att döva mitt dåliga samvete.

Den förbaskade B-uppsatsen är ett stort skoskav. När vi äntligen lämnade in den i September, så fick vi kryptiska kompletteringar och 3 v på oss att göra dem. De känns så flummiga och otydliga, så jag blir helt slut av att bara tänk på dem.

Det andra skoskavet är en anmälan som jag fick på mig hos Länsstyrelsen. Jag ifrågasattes som djurägare gällande hästarna. En anmälan hade kommit in till dem i våras, då att hästarna var överviktiga, men en var underviktig (?) och att en av dem stapplade när han gick. Eftersom det inte ansågs som ett "akut ärende" om de inte ut på kontroll förrän strax efter midsommar. Just den dagen (SÅKLART) hade hästen med fånghistorik (känslig för bland annat gräs) smitit ur sin skoghage och ätit gräs hela natten. Detta resulterade i ett fånganfall, med inflammation och smärta i hovarna. Så Länsstyrelsen trodde nog att jag hade haft en halt fånghäst sedan april...

Eftersom jag brukat kurera honom med örtmedicin och fånganfallet brukar då vända efter 3 dygn, påpekade även Länsstyrelsen att det var fel. Veterinär SKA tillkallas vid dessa anfall. Att jag har verkat hovarna själv på en häst med fångproblematik var också under kritik. En häst med sjukdom i hovarna SKA behandlas av en hovslagare med specialkompetens.

Så...Jag fick några punkter som skulle åtgärdas.
1. Veterinär tillkallas.
2. Hovslagare med specialkompetens anlitas.
3. 2 hästar bantas.
4. En häst kollas tänder.

På detta skulle en uppföljning göras 1 oktober.

Jag har:
1. Tillkallade veterinär samma stund som Länsstyrelsen lämnade hästhagen. De kom, gav medicin i 10 dagar. Hästen svajade i tillfrisknandet. Visade ömhet vissa dagar och smärtfri vissa dagar. Dagen efter medicinen tog slut, fick han de "vanliga" örterna mot fång. Dag 3 var han helt smärtfri och har varit det sen dess...
2. Hovslagare med specialkompetens kom. Denna var MYCKET pessimistisk över hästens framtid, vilket "vanliga hovslagare" oftast är. De tror inte att en fånghäst kan rehabiliteras. Men jag tog till mig informationen och ser nu positivt. Denne kommer till veckan igen.
3. 2 hästar HAR bantats. Säkert 75 kg/st.
4. Hästen som skulle kollas tänder... Kidden, ja. Hade ju ringt ut en veterinär som inte ens klev in i hästhagen. Det var "för dåliga arbetsförhållanden" (20 grader varmt, lätt bris, molning. Stå under stort träd på plan sand...) När hästen sedan kom till Hästkliniken, så var tänderna för dåliga för att göra nåt...

Jag har bantat. Jag har våndats. Jag har haft ont i magen. Jag har tvivlat på mig själv. Känt mig värdelös som hästägare. Nästan varit beredd att lägga av med djur överhuvudtaget. Är jag så hemsk djurägare? Plågar och vanvårdar jag mina djur, utan att jag ser det själv?

Fy för den lede vad jag har mått dåligt hela sommaren och hösten för detta. Ont i magen har varit ett dagligt problem. Varje gång jag hör en bildörr smälla igen här utanför, så blir jag livrädd och tror att det är Länsstyrelsen som kommer och ska ta av mig djuren!

Äh, vad jag är löjlig? Tja, kanske det. Men jag har fått ta emot otrevliga sms och anklagelser under denna tid. Spekulationer om rykten och skitprat. Folk som egentligen inte vet ett skit och i stället för att erbjuda en hjälpande hand, strö salt i såren och se på en som en Djurvanvårdare -fast de inte ens har sett mina hästar någon gång.

Har tänkt skriva om detta SÅ många gånger, men hejdat mig. Vet ju att någon stanns därute i stugvärmen så sitter en eller flera bittra människor som har traskat runt hagen hos in hästar, på privat mark, tyckt att de sett ut att må dåligt. Och i stället för att kontakta mig och prata och fråga, så har den eller de valt att anmäla mig till Länsstyrelsen. Så att min hästhållning ska ifrågasättas.

Det känns inte så kul, om jag säger så.

Så nu väntar jag bara på att Länsstyrelsen ska höra av sig om de foton jag skickat på mina "bantade" hästar. För om det ska påpekas att de är feta, så kan halva hästsverige se sig som hästvanvårdare...

Detta har ju varit skoskav from hell, kan jag säga. Många nätter har jag legat sömnlös för att jag har legat och funderat på VEM/VILKA som anmält mig. Och varför? Varför inte prata med mig? Vad vill man ha ut av att göra en sån anmälan? Lika många nätter har jag lega sömnlös för att jag har tvivlat på mitt hästägande. Är jag helt bakom flötet? Är jag "blind" och ser inte det som andra verkar se?

Äh. Nu har jag fått kräkas ur mig det där i alla fall. En STOR tegelsten från mina axlar. Kanske blir det nu lättare att skriva "vardagliga" saker på Bloggen igen...

Kramisar! 

Höst trött

Den stora höst-tröttheten har slagit mig i skallen med full kraft. Jag kan sova hur mycket som helst, utan att bli utsövd. Som piggast känner jag mig på jobbet, där går jag på autopilot. Sen mellan passen, så sover jag som en stock...

Jobb, förresten... Jag får fortsätta på nattraden tills vidare! Det känns kanon, eftersom jag trivs så bra. Knappast ha ett mer intressant jobb, känns det som. Men innan jag visste att jag fick förlängt, så skickade jag iväg lite jobbansökningar, på olika tjänster. För att ha en chans att stanna i arbetslivet osv. Och hör och häpna, så har jag fått 3 jobberbjudanden på lite mer än en vecka! Det lär jag nog aldrig mer få uppleva...

Men jag stannar där jag är. Psykoser, schizofreni, blandade diagnoser och annat. Intressant, tragiskt en många gånger "roligt" att jobba med.

Så nu har sambon blivit "taggad" på att flytta neröver mot Sundsvall, eftersom vi båda kommer att fortsätta att jobba därnere. Jag borde vara eld och lågor, eftersom jag tittat på husannonser i flera, flera år. Men jag liksom...orkar inte. Husen har blivit färre till salu. De är dyrare än för bara något år sedan. Gårdar med hästmöjligheter ligger en bra bit från stan och då med saftiga priser. Och den största "taggen" i min entusiasm just nu, är att dottern trivs så otroligt bra i sin nya skola, så det känns som ett stort svek mot henne att rycka upp henne därifrån och flytta någonstanns där det kanske inte alls är lika bra...

Det var det här jag var rädd för skulle ske, för ca 3-4 år sedan. När jag "tjatade" som mest på min sambo om att flytta. Då fanns det fler hus till salu och priserna var några hundra tusen kronor lägre. Dottern hade varit lättare att "flyttat på". Men då var inte sambon "redo". Det är han nu...

Och jag blir bara trött. Haft migrän i 3 dagar, som inte vill släppa. Tandvärk i skallen. Tankarna går segt som gelé. Dallrar omkring innanför pannbenet. Ska lägga mig i soffan och slökolla Tv. Försöka kicka igång orken...

Kramisar!  

Höst och häst

Nu börjar det verkligen att bli höst ute. Det känns i luften, lukterna, löven gulnar och insekterna avtar hos hästarna. Och det sista är ju positivt!

Dottern börjar skolan nästa vecka och mitt vikariat går ut på måndag morgon. Så fastän jag är "säkrad" en lön även i september (augustis pengar), så känns det vemodigt och lite skrämmande. Lite vind för våg. Eller som ett löv som sakta dalar ner och ända hittar sin plats på marken, där det gör nytta.

Sökt 2 jobb idag. Hoppas på respons. Ett på nära håll och ett på akutpsyk på Sjukhuset. Olika fördelar med båda jobben, men nu vill jag ha ett arbete där jag kan göra nytta, är uppskattad och som ger mig ekonomisk trygghet. Det är dags för det nu.

Oavsett vad som väntar efter helgens sista jobbpass, så ska jag ta mig tid att vara uppe i Torpet och stallet. Mysa. Elda. Grilla. Gå lös med lien. Pyssla. Riva en boxvägg och bygga till för lösdrift (efter mått och regler till punkt och pricka). Klura över vatten, hage, el och allt som hör till. Flytta hem hästarna och påbörja träning av dem. Arbin ska köras in och ridas till. Timon ska köras in.

Arbin har på slutet blivit "grinig". Väldigt grinig, för att vara honom. Han har alltid varit en gogris, som har njutit av uppmärksamhet och klistunder. Nu går han undan. Går på som en ångvält och ser sur ut. Jag och dottern har kliat oss i huvudet och funderat. Men nu tror vi att vi kommit på vart skon klämmer; Han är HUNGRIG! Eftersom båda hästarna bantar, så får de begränsat med mat och en stor del halm. Arbin har ALDRIG haft begränsat med mat förr. Så han är nog mat-elak, som en gammal gubbe. Detta tillsammans med att flocken ändrades från 3 till 2, har nog inneburit en liten kris hos honom...

Apropå mat...nu ska jag göra älgskavsgryta. En favvo. Har en mat-elak dotter i rummet bredvid.

Kramisar!

Sova bör man...

Nu har det gått snart en vecka sedan min fina gamla Kidden fick lämna jordelivet. Det är tomt. Han var min första egna ägda häst som har lärt mig så otroligt mycket genom åren. Mitt hjärta har svämmat över av kärlek så många gånger av hans mjuka gnägg, försiktiga mule och gentlemannamässiga väsen. Så det är klart att det känns tomt!

Tårarna är slut för denna gång. Men inte sorgen. Inte minnena och tankarna. Saknaden lär sitta i resten av livet, för så är det ju med andra älskade 4-benta som gått över. Men livet måste gå vidare...

Jag är lite orolig för  mina två "småpojkar" som alltid förlitat sig på gammelhästarna. Nu har de 2 varandra och det står liksom inte riktigt solklart om vem av dem som ska vara herre på täppan. Far och son, där fadern haft fång och varit "svag". Därför försöker sonen att klättra i rangordning och har blivit en riktig bråkstake. Men det ska vi ändra på, jag och dottern, som blivit en riktig hästtjej.

Sitter nu på tåget hem från 2 nätters arbete. Trött är bara förnamnet. Och när jag lir så här trött, då blir jag pessimist. Har märkt det nu när jag jobbat nätter och de gånger jag slarvat med sömnen; jag ser problem större än vad de är och hamnar i en hopplöshetskänsla. Nästan som den "fylleångest" man någon gång har känt, när dagen efter känts svart.
Till detta då så kan tilläggas att vikariatet snart är slut och jag har ingen aning om framtidens ekonomi eller sysselsättning. Jo visst, kandidat kuren börjar i höst, men tills dess...

Äh. Efter sömn känns det nog bättre. Lite. Lär inte kunna göra några stordåd i världen idag, men i orgon ska vi försöka flytta hästarna från betet till stallet. Ingen av dem ska ju äta gräs, så...

Jaja. Nu börjar jag känna mig hemma utanför tågfönstret. Dags att släcka ner datorn.

Kramis!

Min älskade lilla fuskarab...

Till minne av Kidden <3

Jag har ända sedan jag började att älska hästar, önskat mig ett arabiskt fullblod. De är vackra, intelligenta, rör sig vackert och deras ögon är fantastiska.
När jag skulle köpa min första egna häst, då jag var 22 år, önskade jag så klart att jag kunde köpa ett arabiskt fullblod, men jag hade inte pengarna. Därför blev jag eld och lågor, när en vän visste av en "gammal travare" som SÅG UT som en arab! Till priset av "gammal travare".
Så en solig höstdag, när löven skiftade i färg, åkte jag för att titta på denna "fuskarab". I hagen stod han, en brun liten hästkille med svart man och svans. Hans ögon var de vackraste hästögon jag någonsin sett. Och hela han utstrålade "Ta hand om mig, så tar jag hand om dig".
Provritten var en jazzande tur på en liten skogsväg. Han var lätt att stanna och man behövde bara "tänka" framåt, så gick han. Att sköta om honom, var en dröm. Lugn och fin. Lyfte hovarna så fort man bara tittade på dem.

Så jag tog hem honom "på prov". Red lite lätt i skogen, men när jag skulle börja träna lite på banan, så blev han som ett monster. Det visade sig att han hade ont i ryggen, efter förmodligen, feltränad i travet. Jag försökte pruta på priset, men säljaren hotade med att slakta honom i stället. Så jag köpte honom...

I flera år byggde jag upp musklerna på honom och i ryggen. Klättring, tömkörning, markträning, promenader. Magnesium, vitaminer, massage, varma täcken. Han blev ridbar, men väldigt känslig för kalla väder och regn, då spände han sig och blev öm i ryggen igen.
Ingen häst har kastat mig i backen så många gånger. Men inte heller har någon häst fått mig att skina som en sol, som när han på lösa tyglar galopperade i form i skogen. Han krökte på nacken, dansade fram och drack vinden -såsom ett äkta arabiskt fullblod gör.

När jag blev tung, efter att jag fick barn, har jag låtit honom gå i pension. Dottern har ridit honom ibland, men annars fick han gå och ha det bra.

Under vintern så tunnade han ur och blev smal. Mager på vårkanten. Eftersom tänderna brukar kunna krångla på gamla hästar, så tänkte jag att det säkert behövdes en raspning. Så jag beställde tid på hästkliniken, fick skjuts av en vän och så åkte vi idag.

Jag var på gott humör och stolt över min fina gamla kille, som jag hade med mig. Han var pigg, gick på hästtransporten direkt och betedde sig som en nyfiken unghäst på kliniken.
Sen gick vi in på behandlingsrummet. Han fick en lugnande spruta. En grimma med "munstege" som gör att hästen inte kan stänga munnen. Veterinären började spola ur hans mun och plocka ut hörester. Sedan pillade och bökade hon länge och tog ut en...pinne? Nä, det var en tand!
Sen förklarade hon att hans tandstatus var som en gammal gubbes. Att de satt löst och han skulle bara kunna äta mald mat om han fick behandling. Att alternativet var...Avlivning!

Chocken...

Men samtidigt som jag ville ta hästens sömniga kropp i min famn och springa ut, förstod jag att det inte fanns något alternativ. Inte för hans skull. Han ville ju inte bli tandlös, äta gröt, bli ännu tunnare, bli klenare när mörka hösten kommer... Näe. Jag har alltid lovat honom att hjälpa honom över "regnbågsbron" den dagen han inte kan leva som en häst längre. Och en häst äter ju inte gröt...

Så med hjälp av en spruta, där på kliniken, fick han en biljett över regnbågsbron. Till de evigt gröna ängarna. Där hans parhäst Pärlan säkert stod och väntade med spetsade öron och ett mjukt gnägg. Där slipper han ont i ryggen, ålderskrämpor och tappade tänder. Där får han galoppera med nosen i luften. Medans hovarna lättar från marken, så dricker han vinden -Kidden, Min älskade lilla fuskarab...

Kramisar!