Trams

Sitter på jobbet och avverkar natt 1 av 2 denna vecka. Utanför fönstren så är det näst intill becksvart, de ljusa sommarnätterna är förbi. Utan att jag har fått njuta av dem, så som jag vill. Jag skulle ha velat ligga i badet och titta på en horisont som inte riktigt mörknar. Sitta ute och surra i goda vänners lag och plötsligt se att klockan är efter 02, trots att det är ljust. Skritta barbacka med solen i ansiktet fastän klockan passerat 23.

Men det där hann jag inte med.

Jag har inte hunnit med så mycket annat heller i sommar. Sambons semester small iväg utan att vi ens spelade minigolf, badade eller grillade tillsammans.

Det enda jag har gjort i sommar är att jobbat, sovit bort dagarna efter jobb, pendlat, skött om krasslig häst, oroat mig, suttit på toaletten med pajad stressmage, oroat mig lite till, haft dåligt samvete över att jag inte kunnat ordna fina semesterminnen för de mina och så vidare.

Visst, det kan tyckas som fjantiga grejer att oja sig över. Det finns ju dem som har det värre och absolut! Det håller jag med om. Man hör varje dag om personer som går hemska öden till mötes, med sin ringa ålder och otur. Unga människor som får cancer, hjärntumörer och rycks ur livet i bilolyckor. Och jag är SÅ tacksam över att jag varit förskonad från sådana öden.

Men vart går gränsen för vad man får klaga över och inte? När oroar man sig i onödan och när är man bara dum? När har man en fruktansvärd otur och när är det dags att börja omvärdera livet? När ska man berätta om hur pissigt man mår och när ska man hålla tyst?

Jag har under en längre tid (sedan utbrändheten -12) varit som en sköldpadda och krupit in i skalet så fort jag haft tillfälle. Jag har egentligen inte orkat vara social, göra mer än nödvändigt eller byggt nya broar. Jag har tackat nej så mycket att jag inte ha mycket till socialt liv längre. När jag har varit ledig, så har jag hellre legat under täcket hemma med en bok, än att följa med ut på nåt rajtan tajtan.

Innerst inne så är jag en person som gärna skojar, pratar och bjuder på mig själv. Lyssnar och ger tid. Sån är jag på mitt jobb. Sån är jag "egentligen". Men när jag kan välja, så drar jag mig in i skalet och "återhämtar" mig och min energi. Det måste vara svårt att leva tillsammans och runt mig. Förbaskat svårt. För den ena minuten så asflabbar jag åt en fis, för att i nästa vara så urdränerat trött att jag låter telefonen ringa, undanstoppad under kudden.

Satt idag på tåget och konstaterade att jag inte varit ledig på 3 år. Antingen har jag pluggat heltid eller jobbat heltid. Året runt. Och i perioder så har jag kört på i 200% med jobb+plugg eller 2 utbildningar på heltid vardera. Inte konstigt att jag är trött och lite småsur.

Jag skulle INTE vilja byta med någon om är arbetslös eller sjukskriven. Å nej. Men att det ska vara så fruktansvärt svårt att få ett varaktigt jobb, med stabil ekonomi så att man kan köpa sig den lilla drömgården och få djuren och naturen inom samma staket. Jag begär inget palats. Inget stuteri. Bara en liten gård med ett beboeligt hus och användbar stallbyggnad. Lite mark. Pengar att klara sig på. Slippa oroa mig för om jag har råd med nästa månads räkningar, eller om jag måste be sambon betala min del. Inte kul.

Äh. Vad tramsigt det här blev. Nu ska jag jobba lite.

Kramisar

Tisdag idag va?

Den gör sig påmind nu: 40-års krisen. Tankarna pendlar än hit och än dit. Gör jag rätt eller gör jag fel? Valde jag rätt nu? Är jag egoistisk eller borde jag tänka mer på mig själv?
Det gäller de flesta ämnen i livet och jag pendlar från att ha en längtan efter fler barn till att jag en halvtimme senare stänger av TV:n för att jag sett 5 minuter på "Familjen annorlunda".

Det pendlar som en berg och dalbana och nästan i den hastigheten. Men som om när åkturen är klar, så åker vagnen iväg -igen- utan att jag hinner hoppa ur. Och så fortsätter det...

Men då kanske nån funderar "Ska hon den dära verkligen jobba med folk som mår dåligt om hon mår så där själv?". Då ska jag säga det; Jag stormtrivs med det arbete jag har idag och känner förväntan och glädje varje gång jag ska låsa upp dörren in till avdelningen och gå på ett pass. Man vet ALDRIG vad som väntar där inne. Och inte kan jag berätta heller, för jag jobbar under tystnadsplikt. Men så mycket kan jag säga att det är människor som olyckliga och till och med de som är lyckliga över att fått behandling och hjälp, så att de är redo att lämna avdelningen för "det verkliga livet" igen. Och allt däremellan. Skratt, gråt, förtvivlan, ångest, skräck, glädje... sånt som livet innehåller. Och med en stor del av känslo-spektrat i ryggsäcken, känner jag att jag faktiskt gör nytta.

Nog om det.

De fina pengarna som jag skulle tjäna i sommar, de gör nog bara så att vi går runt. Det lilla extra (kanske en utlandsresa eller nån möbel) får vänta. För lagom till första lönen så åkte en av hästarna på fång igen, dvs inflammation i kroppen som går ner i hovarna. Jag som fixat med det själv tidigare på den "naturliga/homeopatiska" vägen, tog nu ut både veterinär och kvalificerad hovslagare, för just fång. Han har nu så trimmade fötter så att skulle jag inte ha läst på om varför hovslagaren gjorde som hon gjorde, så skulle jag nog ha gråtit.
Gamla hästen ska snart till kliniken i Bergsåker, Sundsvall för att kolla tänder och ta blodprov. Så där lär resten av sommarlönen försvinna. Men jag får tänka som så; att ha häst kostar pengar. Jag har varit ganska förskonad från dessa dyra veterinärkostnader på några år, så att det kommer ju såna här perioder. De blir ju sjuka, precis som vi. Kan ju se de som att det är tur att jag kan betala för mig... Sen är det väl inte så kul att vara dotter eller sambo till mig, eftersom jag hellre betalar ett par tusen för en hästspruta, än för en Greklands-resa. Men vi är alla olika...

Slogs av en stor lyckokänsla igår när jag stod och pysslade med hästarna. Det finns verkligen inget bättre sätt för mig att utöva "mindfullness" på. Att leva i nuet. Höra hästen andas. Känna dess kroppsvärme när man står tätt intill och reder ut manen från granbarr. När 500 kg står blickstilla och låter en smörja svidande insektsbett. När hästen ser på en med blicken "Jag vet att du vill mitt bästa, men skynda dig lite så kan jag klia dig med mulen..." Den tilliten, kärleken, totala tvåsamheten -vet inte om jag finner den någon annanstans.

Har sovit ensam i huset i natt, eller med djuren. Sov ut från igår kväll tidigt, eftersom jag jobbat natt och åkte direkt hem för att möta hovslagaren. Vaknade vid 8  morse och var pigg, vilket hör till ovanligheterna. Nu käkat lunch och väntar på att "antagningsbeskedet" ska dimpa ner mejlboxen. Sökt lite kompletteringskurser och ska se om jag kommit in på nån.

Ska kolla.

Kramisar!