Skam-huvve

Jäkla huvve! Blir så less när migränen sätter fast sig som en tjurig grävling i skallen och vägrar släppa. Visst, en migräntablett kan få det att lätta, men tro på faan att skiten tagit ny fart nästa morgon. Jobbigt. Inne på dag 4. Eller 5. Blir alldeles snurrig.

Tur att jag varit ledig dessa dagar. För jag vet inte hur jag skulle hållit koncentrationen uppe om jag varit på avdelningen med denna skalle (och mage som också jäklats).

Jag som skulle göra så mycket dessa dagar, hm. Ja, ok, jag har tvättat en del. Och städat toa och handfat. Och röjt i köket. Men det är väl allt. Inte orkat mer. Energin tar slut efter 10 minuters donande. Antingen är det skallen som strejkar av smärta, eller å är det kroppen som strejkar -påverkad av smärta och medicin.

Just nu så längtar jag faktiskt bort. På ett egoistiskt sätt. Någon stanns att bara vara, sova, läsa, gå ut och gå. Bara jag och naturen. Någon som bäddar min säng och lagar mat åt mig. Ungefär ett sånt ställe som jag i framtiden skulle vilja starta åt "utbrända" kvinnor som behöver pausa innan de fått en hjärnblödning, slagit stekpannan i skallen på sin man eller stångar sitt huvud mot väggen.

I morgon är det nya tag på praktiken. Helg-tjänst, eller nåt. Se hur det går till på helgen. Inga långa pass, så det ska nog gå bra. Sedan är det bara nästa vecka kvar, examination på fredag och sedan är första året KLART! Klarar jag examinationen, så har jag klarat mig godkänd genom hela året! Kommer både att bli skönt och tomt, när det tar slut. Men då har jag kanske ork till att bläddra fram till kapitlen om "Demensvård" i mina böcker. Förbereda mig för sommarens jobb som börjar efter Midsommar.

Om jag bara hade haft möjlighet så skulle jag emigrera till Torpet i helgen. Packa en enkel väska, klä mig varmt och knata upp dit. Regga viltkameran igen och hoppas på "napp". Eller inte. Tudelat det där, då jag vill ha djur på bild, samtidigt som jag vill ha det fritt från djur runt hästarna. Apropå viltkameran och "fyndet" jag hittade på den häromdagen, så nästan skäms jag nu. "Ulven" som jag var så stensäker på (efter att ha måttat, krupit på alla fyra och letat spår...) är jag inte så säker på nu. Vi huttade en filmsnutt på kameran, från den där kvällen och då syns det klart och tydligt att det är en skabbräv som springer förbi. Så bilden var nog en tussig och ofin skabbräv, som förvrängde ögonen på mig. "Manken" var päls och den yviga svansen som fattades, var bara skabbig. På bilden rör den ju huvudet och då ser man inte nosen eller öronen ordentligt. Det gör man på filmen.

Så skäms på mig. Man ska inte vara självsäker eller kaxig, tydligen....

Nä. Nu ska jag lägga omkull mig en stund och vänta på att migräntablettens våg av lindring sköljer över mig...

Kramis!

PMS o ulvar

Stingslig idag. Som en retad geting eller en svan sim vaktar ungar. Eller en bastant björnmamma...

Näst sista veckan av praktiken har inletts. Det har gått SÅ fort! Och då har jag varit "självgående" utan handledare i 2 veckor och gått omkring på avdelningen och gjort små uppgifter på egen hand. Diskmaskin. Torka bord. Pratat med patienterna. Funnits till hands. Och jag har lärt mig TYCKA OM patienterna! På en rättspsykiatris avdelning! Som vistas bakom låsta dörrar för att de begått brott!

Den gyllne regeln inom omvårdnad på Rättspsykiatri, är "Att se människan bakom brottet". Och DET har jag lärt mig. Skulle helt klart kunna tänka mig ett arbete som "vårdare"på Rättspsyk i framtiden.

Men nu är jag ledig i 3 dagar, för att sedan vara där i helgen och få se hur det går till på en helg.

Så dessa 3 dagar ska jag försöka hinna med saker som jag skjutit upp; färga bort det grå i håret, flytta ut gnagarna till uteburen, göra iordning sommarhagen åt hästarna, skriva på den individuella rapporten till examinationen, tvätta. Och lite sånt.

Och vila.

För jag känner av att min Utbrändhet finns kvar i kroppen och gör sig påmind så fort jag sovit lite för lite eller slarvat med vila och återhämtning. Då pajar magen, migränen kommer, jag blir yr och konstig.

En otroligt skön grej, är att jag under en månads tid inte känt mig särskilt "deppig" eller haft antydan till panikångest. Nu kan jag ju stoppa en panikångestattack i tidigt stadium och INGEN märker nåt på mig (övat på att dölja det i 20 år...). Sedan har jag känt mig så..."nyttig" på ett konstigt sätt i och med praktiken, så jag har varit tillfreds inombords. Samma när jag jobbade hela förra sommaren inom demensvården. Jag känner mig oerhört frisk när jag tar hand om sjuka, eller nåt sånt.

Det negativa har varit att jag och sambon nästan inte har träffats nåt, under dessa veckor. Jag kliver upp nån timme efter att han lagt sig. Han sover när jag gör mig i ordning på morgonen och han jobbar till mitt i natten, då jag sover när han kommer hem.

En sak till måste jag berätta! Jag TROR att jag äntligen fångat Gråben uppe vid hästarna, på bild! Har ju skaffat en viltkamera, men inte skyltat så mycket med det där. Det är ju ganska strikta restriktioner om hur/var man får fota. Men nu har jag tagit reda på att man FÅR ha en kamera på egen mark och knäppa mot egen mark. Sagt och gjort. Hela våren.

Lite dålig bild, och jag trodde först det var räven. Men när jag "måttade" höjden, så är denna 55-60 cm i mankhöjd. Det är INTE en räv. Och på de bilder jag jämfört med så är det mer likt varg än räv på kroppen. En räv har ingen "manke" och rakare rygg. Synd att ansiktet är suddigt. Den står i alla fall och tittar på mina hästar, ca 5 -10 meter från hagen...

 

Nä. Nu tvätt. Kramisar!

Lite ledigt

I dag är jag ledig från praktiken. I morgon också. Sedan ska jag göra ett kvällspass på Fredag. Så...hur går det för mig då?

Måste säga att den här praktiken är det mest spännande jag har gjort. Och intressanta. Och sorgligaste. Det är så fyllt av intryck, känslor och tragik över sjuka människors liv, så jag har svårt för att "stänga av" när jag åker hem.

Jag trodde att jag skulle vara "rädd" och på min vakt hela tiden, men man axlar sin roll som "lugn personal" och det är viktigt att inge lugn och trygghet. Som i alla vårdyrken, så klart. Men ett uppror på avdelningen kan i detta fall, vara lite mer...riskfyllt. Så dumt att yra omkring och vara orolig och urcshig.

Så måste jag få berätta, utan att jag har "sagt för mycket"? För sekretess och tystnadsplikt är viktigare än någonsin. Fast det är ju alltid viktigt. Men jag tror att Ni förstår...

Jag har alltid varit fylld av empati och medkänsla. För grodor, daggmaskar och till och med för träd. Ja, det låter lite koko kanske men så är det. Det är lätt att när man läser en löpsedel som "Han dödade 3 personer med yxa" tänka; men spärra in den typen och kasta bort nyckeln! Men mitt synfält öppnas mer och mer och jag tänker nu; Vad är orsaken bakom? Är han sjuk? Vad har han varit med om i barndomen?
Men så har jag visserligen tänkt länge och jag har länge intresserat mig för människan bakom brottet. Följde tex Brejviks rättegång direkt på nätet och så. Vill veta; Varför? Hur? Om? Inte på ett sätt som en del kvinnor som vill "rädda" brottslingar som sitter inne, utan varför en människa gör sådana saker.

När man läser om de mest bisarra brotten och morden, så har förövaren oftast hört en röst som sagt åt dem att göra saker. Döda. Förstöra. Utrota. Oskadliggöra. Tänk vad fruktansvärt att vara den som är sjuk och verkligen HÖRA dessa röster! För i den sjukes värld så är rösterna fullt verkliga och "finns" verkligen i huvudet. Det måste ju bli som en hjärntvätt att höra dessa hela tiden och dessutom bli helt trött och utmattad av dem...
Så att ge efter för dem, och göra något fruktansvärt mot andra människor, är ju "logiskt" för den sjuke.

Ja....sånt läser jag om och tycker är fruktansvärt spännande. Och läskigt.

Nä. Nu har dottern gått på skola. Sambon la sig 04-tiden (jobbar till midnatt) och jag börjar få tillbaka gårdagens migrän. Så jag går och lägger mig ett tag till. Ska försöka stänga av mina analytiska tankar några timmar. Sedan blir det hästmys, med dottern. Borsta och mysa med hästarna. För där släpper man allt...

Kramisar!