Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård del 3

Vi gjorde några ytterligare försök med appen på telefonen utan att får några intressanta svar. Så vi beslutade oss för att försöka sova i alla fall några timmar.
Klockan närmade sig nu 04 på morgonen och huset var alldeles tyst. Sambon började snart och snarka timmerstockar i sin säng och brorsdottern frågade lite skräckslaget; "Vad ÄR det som låter?" "Äh, han snarkar..."

Solen började stråla in genom fönstret till det blå rummet och det både kändes och såg så oläskigt ut som det kunde bli. Jag låg och myst. Lyssna på en blandning av ljud; snarkning, knäppningar typiskt gamla hus under uppvärmning av solen, sängfjädrar när man rör sig. Plötsligt hördes någonting mer.
" Donk." Donk" Donk" Donk" Donk" Donk" Donk" Donk". Det var som tunga fotsteg uppför trappen till övervåningen där vi låg. Jag tordes nästan inte andas. Sedan hördes en lättare möbel flytta på sig och sedan tyst igen.
Brorsdottern sa då; "Vem var det? Vem är det som är uppe?!" Jag svalde hårt men fnissade samtidigt och svarade; "Tror inte att det är någon uppe. Vi har juu inte hört någon av sovrumsdörrarna som knarrat..."

Efter det där lyckades jag somna. Jag vet att jag vaknade ett flertal gånger och tittade mig omkring utan att se nåt. Tänkte att; "Jaha, ingen som står och titta på mig..." En gång vaknade jag av en rejäl duns, men somnade om. Ett par gånger vaknade jag och hörde irriterat att någon gick med käpp ovanför vårat rum.

När klockan ringde vid 09, så kände vi oss konstigt nog ganska pigga. Förutom dottern, som såg lite glåmig ut. Hon kom och satte sig på min säng och frågade: "Hörde nån att det dunsade i morse från vårt rum?" Och det hade jag ju hört. Hon berättade då hur något tagit tag i hennes vrister och dragit ur henne ur sängen, ner på golvet! Men hon såg inget! Och det märkliga var att hon fick inte ut ett pip, det kändes som om hon tappat andan. Och när hon en gång låg på golvet så kändes det ännu märkligare, ingen direkt rädsla, utan bara "jaha, lägga sig och sova igen". Så det gjorde hon och somnade om igen. För att sedan vara med om exakt samma sak igen!
"Men blev du inte livrädd?" frågade jag. Då ryckte dottern på axlarna och beskrev det som om någon nästan "busat" med henne.

Vi började packa i hop grejerna och gick ut för att titta på kulramen. Den såg inte alls ut som vi lämnat den på natten! Någon/något hade fifflat med den!

När det var dags att lämna rummen så kändes det vemodigt. Inte alls så som många beskrivit det om att det var skönt att lämna det skrämmande spökhuset. Nä, vi trivdes alla vi 4 som var med, trots att 2 av oss var unga tjejer som brukar ses som mest "lättskrämda". Vi pratade med de andra som sovit över denna natt och de som sovit på samma våning som oss hade inte märkt av någonting. Inte ett ljud. De äldre damerna på nedervåningen, som tidigare sovit  blå rummet hade hört fotstegen i trappen, de också. Men annars inget. Men de hade varit med om exakt likadant med urdragning ur sängen på övervåningen. Och kunde inte heller få fram ett ljud...

Nere vid ingången finns gästboken där man kan skriva om man övernattat eller bara tittat in över dagen. Intressant läsning. Det finns även en bok om gårdens och kyrkans historia. När jag ögnade igenom den senare, så förstod jag att det måste ha varit kyrkans byggnadsherre som vi fick kontakt ed på natten. För han fick plåtar/plattor i betalning för sitt jobb och fick bära dem långt genom skogen när han skulle hem igen. Om han mötte någon som slog honom (kanske försökte råna honom?), vet ej.

Det var som sagt svårt att slita sig därifrån. Fint väder var det denna dag. På dagarna vid 11.00 bedrivs café och om man betalar 20:- får man gå runt i huset och titta på de olika rummen. Så vi hade ju liksom "checka ut" från våra rum och fikat vår medhavda frukost. Men satt ute i solen i trädgården och njöt. Provade appen ibland och fick lite kontakt och intressant information som jag ska pussla ihop till senare.

För JAG är inte färdig med Borgvattnet. Och jag tror inte Borgvattnet är riktigt färdigt med mig än heller.

I´ll be back!

Kramisar!

Vår natt på Borgvattets Spökprästgård del 2

Jag fick ta över telefonen, hörlurarna med appen lätt brusande och gick mot tavlan igen. Det var tyst, fram till jag kom alldeles nära tavlan igen då en ”pojkig röst” sa ordet ”ensam” och några otydliga ord. Jag berättade för min sambo och brorsdotter som blev alldeles paff! När vi gick med telefonen över det hela blå och gula rummet, fick vi en viss ”närvaro” men inget om ville kommunicera just då. Så vi gick in till det blå rummet igen.

Nu höll sambon i mobiltelefonen och jag hade satt mig på golvet med badbollen, som vi hade med som ett ”trigger object” (lätt för andarna att beröra eller flytta på). Min brorsdotter satte sig också ner på golvet. Jag sa på bästa pedagogiska sätt: ”Hej du lilla vän! Vi är här för att vi är nyfikna på dig och vill inget illa. Vi vill bara veta ve du är och om du vill berätta något för oss. Vi är snälla. Jag har en boll här som du kanske tycker om. Tycker du om att leka med bollar?” Appen var tyst i 10 sekunder sedan sa den med pojkrösten ”Saker…”

Då säger brorsdottern ”Ja och det här är BollBoll (jag alltså, mitt smeknamn) och hon vill leka med dig och är jättesnäll”. Appen är tyst i 10-15 sekunder och pojkrösten säger ”BollBooooll!”. Vi blev alldeles till oss och ville bara skrika rakt ut, men fick svälja upphetsningen, för annars skulle vi väcka de som eventuellt lyckats somna och skrämma bort spöket som vi spå gärna ville ha kontakt med.

För Er som är mina nya läsare och inte känner mig sedan tidigare, så är jag en brud som gärna släpper en brakare eller en rap i bekvämt sällskap. Det knusslas inte så mycket. Så  där och då på golvet så släpper jag en brakare så att det smattrande ekar i golvplankorna -rejält! Då säger den lilla pojkrösten i appen ”FIIIIS!” Alltså på så sätt kan ju inte appen ”härma vad man säger heller? För fis var ju inget vi sa…

Vi frågade sedan vad den lille killen ville? Då ville kan leka uppe på vinden. Men vi förklarade att vi inte vågade det. Och att andra låg och sov och att vi inte ville väcka dem. Men om han ville ha kaka, godis, mat, saft? Då svarade han ”Vatten”. Vi lovade att ställa fram ett vattenglas åt honom innan vi skulle sova. Så frågade vi om han vile säga något mer? ”Snälla” sa han. Vi hoppas han tyckte att vi varit snälla. Vi blev i alla fall rörda nästan till tårar…

Sedan försvann han. Närvaron försvann. Vi provade med appen vid pojktavlan flera gånger, men ingenting visade sig. Pojken hade sagt vad han velat säga till oss.

Efter detta var vi helt euforiska! Tårögda. Ett ”spöke” hade sagt mitt namn och fnissat åt min fis! Har någon någonsin dokumenterat det tidigare? Vilken bedrift, liksom, haha. Ja, vi satt på sängarna i blå rummet jag, min sambo och min brorsdotter och surrade. Överlyckliga. Men samtidigt lite ledsna över att min dotter inte fått vara med om just denna kontakt. Denna kontakt skulle nog fått de flesta att bli orädda och troende på det övernaturliga.

En stund senare kände vi oss redo för nästa ”session” med appen. Det kom nu fram en man men ganska rispig röst. Han pratade om en lång och jobbig väg genom skogen. Arkitektur. Tungt. Bära. Ryggen. Mötte ryttare som slog åt honom. Plåtar som var tunga. Ville hem. Kom hem.                        Vi var ganska trötta vid denna session och kände liksom ingen sammanhang med det vi hört eller läst om Borgvattnet heller, så vi satt mest och lyssnade och nickade. Jag svarade ”pedagogiskt” som jag är lärd ”mm, mhm, jaha, ja men oj…” Så han berättade sitt och blev sedan tyst. Vi tackade och sedan stängde vi av appen för natten.

Men andarna var inte klara med oss. Än skulle vi få vara med om fotsteg, möbler som flyttade sig, bli urdragna i sängen, få svar på vem han som ”pratade” med oss på slutet var och mycket mer.

Så det får bli en del 3 Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård!

Kramisar!

Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård del 1

Så kom då äntligen den dagen då vi åkte till Borgvattnet Prästgård för att övernatta. Jag, min sambo, min dotter och brorsdotter. Jag har velat detta sedan jag var under tio år gammal, så jag hade fjärilar stora som drakar i magen. Eftersom jag har sett det tidigare i verkligheten, så visste jag hur det såg ut utvändigt, men hade ingen aning om invändigt och atmosfären. Förväntade mig så klart sprängande huvudvärk och panikångest -som många "känsliga" brukar få här.

Vädret hade placerat ett enormt svart regnmoln just över byn när vi anlände. Det öste ner regn, trots att det stod på alla väderappar att det skulle vara uppehåll. Vi satt och pep av upphetsning när vi körde in på gårdsplanen. Värden för huset stack ut huvudet och välkomnade oss. Jag gick ut och sa att vi var "Veronica med entouragé som bokat en natt". Sedan fick vi stiga på. Huset kändes mycket större än förväntat. Mindre läskigt. Högre i tak. Inte tryckande. Välkomnande. Mysigt. Hemtrevligt. Så fick vi se våra rum på övervåningen ; det blå rummet och det gula rummet. Det låg intill varandra med dörren öppen. Tjejerna hade läst m att det blå rummet var "värst" så de ville ligga i det gula. Guiden sa nästan på en gång; "Det blåa är det läskigaste rummet, helt klart!".

Efter rundturen fick vi bära in våra grejer och installera oss. Jag drogs på en gång till sängen vid elementet. Började att bädda där. Då kom tjejerna in i rummet och började stoja "Nä, vad läskigt det känns vid din säng! Där vill inte jag ligga! Det känns jätteäckligt. Känner inte du det?" Näe?!

I vårt rum hängde en omtalad tavla med en pojke. Den ska vara jättelikt en pojke som har bott på prästgården, men föreställer egentligen en annan. Men för 100 år sedan plus var det inte så lätt att få en tavla av sitt barn, så hittade man en målning väldigt likt, så kanske man hängde upp den? I alla fall så är denna pojke en av dem som sägs spöka i huset. Vissa säger att tavlan följer en med blicken, blinkar med ögonen, inte går att fotografera med mera. Och att pojken vill leka kurragömma med besökarna. Vi knäppte många foton på tavlan oh kände inget obehag alls. Senare under natten skulle det visa sig att vi faktiskt får kontakt med denna pojke !!!

Utanför våra rum fanns ett sällskapsrum med soffor, ett bord och en kulram man kan räkna på. Den sägs också vara "hemsökt" och att kulorna flyttas och rättas till. Kommer till detta senare. Mitt emot våra rum låg Gråterskornas kammare, där man kan höra gråt från tre kvinnor som mist sina barn. Det finns till och med nattgäster som sett dessa spökkvinnor sitta i soffan nedanför sängen och gråta. Där sov tre kvinnor natten vi var där-levande 😄.

På nedre våningen finns en sal med den berömde gungstolen som Påvel Ramel har ägt ett tag. Den sägs ha kastat ur präster som suttit i den. Men nu står den där med en varningsskylt om att den är skör och inte ska sittas i. Det finns även fler rum nere som man kan sova i, där det kan hända saker och vill man läsa om det så är det bara att googla fram Borgvattnet spökprästgård. Eftersom mina upplevelser handlade om 90% på ovanvåningen känns det inte rättvisa att skriva om det andra upplevt på nedre våningen. Tilläggas kan att  äldre damer sov här nere denna natt. De hade sovit i det blå rummet tidigare och det var en ruskig upplevelse!

Nåja, vi var alltså installerade i rummen. Klockan var runt 22.00, vi satt och pratade, åt godis, riggade en badboll på en tröskel (för att se om den "oförklarligt" ramlar ner" under kvällen). När vi suttit och pratat, lyssnat med öronen på spets en stund, så kom bollen rullande över golvet. Men vi vill ju vara "rationella" och tänkte att det KAN vara golvplankorna, någon som stänge en dörr hårt....

Vi bestämde oss för att gå ut en sväng på den närliggande kyrkogården klockan midnatt "bara för att". Så vi klädde på oss och försökte att smyga oss ut. Men de andra övernattarna hade inte lagt sig än, och tur var väl det. För jag har ALDRIG varit med om knarrigare dörrar! När tjejerna skulle å ut från sin dörr så gick det inte. Det var som om någon skulle stå med en fot nertill och hålla emot från utsidan! Ovandelen av dörren gav liksom med sig, men inte nedre. Sedan rätt som det var så voila! Dörren gick upp hur lätt som helst. Ok. Gamla dörrar... 

I gästböckerna på Borgvattnet så nämns ofta att det är läskigare på kyrkogården än i själva huset. Men jag vet inte det. Jag tycker det är något rofyllt och vackert över kyrkogårdar. Människors öden, liv, historier, kärlekar, tragik. Ja, jag hann fota lite på kyrkogården och så här efteråt vet jag inte om jag "hädade" eller inte...

Vid halv ett kom vi in igen, frusna eftersom det bara var ett par grader varmt ute och rejält daggigt. Vi smög omkring inne i huset lite och kikade på de olika rummen som ingen sov i. Kände av atmosfären, lyssnade, fnissade. Var avslappnade och myste och kände inte av något läskigt alls. Strax efter 01 somnade min dotter. Snarkade och pratade i sömnen. Vi hade pratat om att ladda ner ett slags "kommunikationsverktyg" i en app där man kan fånga upp röster från andra sidan. -DET KAN LÅTA JÄTTEKONSTIGT -JAG VET! - Därför förklarar jag en snabbis här:

Så länge man haft radiokanaler, så har man kunnat ställa in en frekvens mellan kanaler som ska kunna fånga upp den frekvens som andar befinner sig på. Detta finns det böcker och filer om och kallades förr för White noise. Oftast kommer bara något enstaka ord fram, men det brukar vara så pass i sammanhang att man förstår om det är någon anhörig etc som man fått kontakt med.

Spökjägare som vi ser idag (på TV, YouTube etc) har förfinat denna teknik så att man knappt hör något "brus" utan att det bara kommer ord.

MEN det finns n baksida med detta. En stor fara och det är ungefär som med Ouijaboards att det inte finns någon "filter" för det som eventuellt vill komma fram. Det är inte bara gulliga mormor och farfar som kan komma och säga hej. Det kan komma mycket mörkare saker än så... Filtret brukar annars "medier" eller "spåtanterna" stå för. Men om DU laddar hem en sån här app så är det DU som är filtret och DU bör därför veta vad DU har att göra med!

Ok. Tillbaka till Borgvattnet. Klockan var nog efter halv 2. Vi laddade hem en app som kostade pengar. Mer seriös. Jag gjorde en sorts "ljusritual" som skulle hålla oinbjudna filurer borta (hör av er om ni vill veta mer om det). Vi startade appen.

Hjärtat pickade på. Det brusade lite svagt och programmet sökte "närvaro". I säkert 10 minuter väntade vi. Så gick brorsdottern fram till pojktavlan med mobilen och "mätte" med appen. "NÄRVARO". En barnröst sa någonting. Hon hajade till så att hon spratt tillbaka på sängen...

Fortsättning följer....