Jag fick ta över telefonen, hörlurarna med appen lätt
brusande och gick mot tavlan igen. Det var tyst, fram till jag kom alldeles
nära tavlan igen då en ”pojkig röst” sa ordet ”ensam” och några otydliga ord.
Jag berättade för min sambo och brorsdotter som blev alldeles paff! När vi gick
med telefonen över det hela blå och gula rummet, fick vi en viss ”närvaro” men
inget om ville kommunicera just då. Så vi gick in till det blå rummet igen.
Nu höll sambon i mobiltelefonen och jag hade satt mig på
golvet med badbollen, som vi hade med som ett ”trigger object” (lätt för
andarna att beröra eller flytta på). Min brorsdotter satte sig också ner på
golvet. Jag sa på bästa pedagogiska sätt: ”Hej du lilla vän! Vi är här för att
vi är nyfikna på dig och vill inget illa. Vi vill bara veta ve du är och om du
vill berätta något för oss. Vi är snälla. Jag har en boll här som du kanske
tycker om. Tycker du om att leka med bollar?” Appen var tyst i 10 sekunder sedan sa den med pojkrösten ”Saker…”
Då säger brorsdottern ”Ja och det här är BollBoll (jag
alltså, mitt smeknamn) och hon vill leka med dig och är jättesnäll”. Appen är
tyst i 10-15 sekunder och pojkrösten säger ”BollBooooll!”. Vi blev alldeles
till oss och ville bara skrika rakt ut, men fick svälja upphetsningen, för
annars skulle vi väcka de som eventuellt lyckats somna och skrämma bort spöket
som vi spå gärna ville ha kontakt med.
För Er som är mina nya läsare och inte känner mig sedan
tidigare, så är jag en brud som gärna släpper en brakare eller en rap i bekvämt
sällskap. Det knusslas inte så mycket. Så
där och då på golvet så släpper jag en brakare så att det smattrande ekar i
golvplankorna -rejält! Då säger den lilla pojkrösten i appen ”FIIIIS!” Alltså
på så sätt kan ju inte appen ”härma vad man säger heller? För fis var ju inget
vi sa…
Vi frågade sedan vad den lille killen ville? Då ville kan
leka uppe på vinden. Men vi förklarade att vi inte vågade det. Och att andra
låg och sov och att vi inte ville väcka dem. Men om han ville ha kaka, godis,
mat, saft? Då svarade han ”Vatten”. Vi lovade att ställa fram ett vattenglas åt
honom innan vi skulle sova. Så frågade vi om han vile säga något mer? ”Snälla”
sa han. Vi hoppas han tyckte att vi varit snälla. Vi blev i alla fall rörda
nästan till tårar…
Sedan försvann han. Närvaron försvann. Vi provade med appen
vid pojktavlan flera gånger, men ingenting visade sig. Pojken hade sagt vad han
velat säga till oss.
Efter detta var vi helt euforiska! Tårögda. Ett ”spöke” hade
sagt mitt namn och fnissat åt min fis! Har någon någonsin dokumenterat det
tidigare? Vilken bedrift, liksom, haha. Ja, vi satt på sängarna i blå rummet
jag, min sambo och min brorsdotter och surrade. Överlyckliga. Men samtidigt
lite ledsna över att min dotter inte fått vara med om just denna kontakt. Denna
kontakt skulle nog fått de flesta att bli orädda och troende på det
övernaturliga.
En stund senare kände vi oss redo för nästa ”session” med
appen. Det kom nu fram en man men ganska rispig röst. Han pratade om en lång och jobbig
väg genom skogen. Arkitektur. Tungt. Bära. Ryggen. Mötte ryttare som slog
åt honom. Plåtar som var tunga. Ville hem. Kom hem. Vi
var ganska trötta vid denna session och kände liksom ingen sammanhang med det
vi hört eller läst om Borgvattnet heller, så vi satt mest och lyssnade och
nickade. Jag svarade ”pedagogiskt” som jag är lärd ”mm, mhm, jaha, ja men oj…”
Så han berättade sitt och blev sedan tyst. Vi tackade och sedan stängde vi av
appen för natten.
Men andarna var inte klara med oss. Än skulle vi få vara med
om fotsteg, möbler som flyttade sig, bli urdragna i sängen, få svar på vem han
som ”pratade” med oss på slutet var och mycket mer.
Så det får bli en del 3 Vår natt på Borgvattnets
Spökprästgård!
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar