Kallsupar är de enda supar jag får...

Jag sjunker just nu. Hostar upp kallsup efter kallsup och sträcker mig efter nåt att klättra upp på. Men jag halkar, tappar greppet och får ytterligare kallsupar.

Känner så väl igen det. Känslan av hopplöshet när jag inte kan göra något åt saker och ting. Ett mörker som sänker sig över mig, även om solen lyser. Skrattet som inte blir riktigt äkta. Spegeln som riktas åt ett annat håll, för att jag inte vill se mig själv. Tyngden när väckarklockan ringer. Paniken när jag märker att jag fräser som en katt och stöter ifrån mig dem jag älskar som mest.

Depressionen.

Ett jäkla sattyg. Ingenting man kan "rycka upp sig ifrån", som många tror. Inget som de antidepressiva tabletterna håller helt borta. De bara hjälper till att hålla en uppe. Flytande. Att man inte sjunker så länge.

Stress är en faktor som utlöser mina depressioner. Stress över allt möjligt. Oftast när jag inte kan ha kontroll själv över mitt liv. Så som nu; jag har en ekonomisk skitmånad och kan inte betala någonting. Skulle vilja ha ett par fina sommartunikor, sommarskor, skämma bort dottern lite, åka på något kul när jag är ledig nästa vecka. Köpa flygtäcke till gammelhästen (har inte råd ännu att hämta ut paketet).

Sedan är dt ju så viktigt med återhämning, när man haft en period av jobb eller jobbigheter. Semester är inte överskattat, snarare tvärtom. Synd bara att folk inte inser vad det egentligen ha; ÅTERHÄMTNING. Ladda batterierna. Vila. Läsa boken man inte orkar läsa på vintern. Gå promenader. Lyssna på fåglarna. Känna sanden mellan tårna. Gå barfota på daggigt gräs.

Bara vara.

Jag jobbar ju nästan hela sommaren. Och när jag blir ledig i Augusti, så börjar dottern skolan och sambon att jobba. Så då får jag "bara vara" med deras vardagstempo. Blir lite fel.

Boendesituationen är också en bidragande faktor till att måendet dalar. Skitlägenhet. Fängelsecell med öppendörr. Så känns det.

När jag kommer i detta stadium av depression -det sjunkande- så kan det ta tre vägar. Den första: Neråt...Om ag bara skiter i allt. Ser det svarta som svart. Stångar mig blodig mot varje problem. Den andra: Kör på i vardagen och se vart jag hamnar (förmodligen utmattad...igen). Den tredje; Förändring. Använda den lilla extra energin jag har till att ringa samtal, skriva mejl och göra förändringar för ekonomi, mående osv. Otroligt jobbig väg, men viktig att välja innan man sjunkit för långt...

Jag orkar jobba. Gör det jag ska och tycker att det är givande och intressant. Det är som om att jag tar på mig en "roll" när jag kliver innanför dörren på jobbet. Det går undan att diska, hjälpa till och känns inte motigt alls. Men så kliver jag utanför dörren, sätter mig på cykeln och styr hemåt. Varje tramp blir tyngre och tyngre. Trappan upp till lägenheten känns som tusentals trappsteg. Och i och med att jag kommer in genom dörren hemma, så blir jag trött, bitter, tung och vill bara slå på en "off"knapp på min hjärna och ställa in mig i ett skåp.

Man kan prata om psykologi, psykiatri, beteenden osv. Analysera VARFÖR jag blir deprimerad någon/några gånger varje år. Jaa... Underliggande finns nog brist på självförtroende och självkänsla. Ärren efter småskolans mobbing svider än idag. Även om de är mycket blekare nu. Sedan finns lite skit i bagaget och för att inte glömma att jag har huvudvärk nästan alla av årets dagar. Migrän säkert 300 dagar av dem. Och till det så lyfte jag sönder ryggen för 14 år sedan som gör så ont att jag vaknar flera gånger om natten för att jag domnat bort i benen. Och som bonus så är jag fet som en valross TROTS att jag äter nyttigt, lite och hälsosamt. Men vikten ökar...

Så det är nog inte konstigt att måendet sviktar. Egentligen.

Jag försöker så gott jag kan att "reda ut" nystan av bekymmer. I den mån jag orkar. Men på nåt vis så mår jag bra just nu, av att ha någon positivt att fokusera på. Just nu är det botoxbehandlingen för migrän.

Skickade mejl till flertalet kliniker som har bra referenser gällande behandlingen. Fått svar från flera. Det trevligaste och snabbaste svaret fick jag från en klinik som också var den dyraste. Men läkaren som utför injektionerna, är en av landets främsta. Jag googlade och han är "kändisarnas plastikkirurg och botoxdoktor". Hoppsan! Där passar ju jag in, host host...

Nä, men jag blev riktigt nyfiken ändå. Han vet ju vad han gör eftersom han lärt upp andra läkare i Sverige att behandla migränpatienter. Som det stod i mitt mejlsvar från dem; "Han är en mkt skicklig läkare att placera injektionerna så att musklerna slappnar av och motverkar migrän. Dessutom gör han det snyggt..."

Hahaha! Trodde ALDRIG att jag skulle ens önska bort rynkor på mig själv. Men om jag blir migränfri (eller i alla fall bättre), så kan man ju lika gärna blir snygg på kuppen...

Siktar på att se ut så här framåt Jul... Nää då. Huua!

Kostnaden på denna klinik var 4200:- och då håller det 4-6 månader. Så OM det hjälper, så får jag finansiera det genom att jobba extra vid sidan av skolan. På helgerna. Gärna nätter.

Så tänker jag.

Så nu ska jag ringa till kliniken i morgon och höra om bokningstider osv. Det får bli i slutet av Augusti -innan jag börjar skolan och efter att jag fått lön. Försöka slå ihop det med en tripp till Stockholm och ta med dottern.

Måste bara vänja mig vid tanken på 35 sprutstick i skallen och nacken. Men det ska nog gå det med. Bara det hjälper...

Nä. Nu en dusch. Även om det känns motigt, så är det skönt efteråt. Sovmorgon väntar, sedan jobba hela långa kvällen. Till helgen börjar mina nattpass. Ska bli skönt.

Kramisar!