Jag är den jag är...

Det är väl då märkligt vad folk är duktiga på att tycka och tänka i "det tysta". Eller "tyst" vet jag inte, egentligen.. "Bakom ryggen" skulle jag vilja säga. Om dom sedan gör det av okunskap (om folk i allmänhet), rädsla för konflikt eller illvilja -vet det faan.

Ta det här med mina hästar; Nyligen fick jag veta att en person i närheten tycker att jag är en stoppkloss för oss som familj, i och med mina hästar. Att de kostar för mycket, att vi blir hemmabundna osv. Att jag borde sälja dem, helt enkelt. Använda pengar och tid till charterresor, all inclusive och pimpla fina drinkar framför min dotter, halvfull -vad vet jag?
Tydligen så har jag dragit med mina familjemedlemmar i ett "medberoende" likt det som alkoholisters anhöriga kan hamna i. Fast av HÄSTARNA!?

Nu är ju inte jag dummare än att jag VET att man blir "hemmabunden" när man har hästar -och djur i allmänhet. Det är ju ett val man gör. Är man en person som vill resa jorden runt i en segelbåt eller tycker om att vandra bland pyramider och byggnader i världens alla hörn -ja, då skaffar man väl sig inte hundar, hästar, katter, gnagare?

För man drömmer ju om olika saker här i livet. Vissa ser sig själv till fullo harmoniska (i sin dröm) med en paraplydrink i handen på en vit sandstrand låååångt borta. Borta från alla måsten.
Medan andra -som jag- ser mig 100% harmonisk, sittandes i en hästhage och pussas med hästarna. Familjen runt mig. Hundar o katter runt mig. De också harmoniska, så klart. Sedan kan det vara solnedgång en kväll i Juni eller en stjärnklar kväll med -20 grader i December.

Mina hästar ger mig fullständig ro, kärlek, harmoni, lycka och helande. Så varför byta bort det mot nån paraplydrink? Och jag tål ju inte ens alkohol? Dessutom så skyr jag snart allt vad alkohol heter, på grund av att dess "harmoniska lugn" förstör så många liv runt om mig...

När jag fick höra dessa synpunkter, så blev jag blandat förbannad och ledsen. Mådde illa. Ville kräkas ur mig den klump av besvikelse som jag kände. Jag reagerade också så. Fast kräktes aldrig. Men var arg, ledsen och förtvivlad en stund. Kände mig usel för en stund. Sedan när tårarna tog slut, så rätade jag på ryggen och kände "Näe, vafaan! Det finns ingen anledning till att låta andra styra mig!"

Jag kommer ihåg en period då jag gick hos en kurator. Vi kom fram till att min värsta rädsla är att omgivningen ska tycka att jag är "konstig". Kuratorn fortsatte då med att specificera "konstig". Jag kom fram till att man då ses på som annorlunda, sticker ut ur mängden, folk höjer på ögonbrynen när de pratar om en mm.
Vid det tillfället då jag gick hos kuratorn, bodde jag uppe i Torpet. Själv med mina djur. Utedass. Kolsvart skog runt om. Golvdrag som frös allt på golvet. Och jag ÄLSKADE det!
Kuratorn sa då; "Men du... Du är ju inte helt vanlig när du älskar att bo så? Du är ju ganska unik? Och människor är ofta osäkra och rädda för unika/egna människor. Därför ses du nog som "annorlunda"..."

Ja, jo. Jag köper det där.

Jag är unik. Lite speciell. Take it or live it. Men vissa dagar vill man bara "flumma med" och inte bli ifrågasatt. Inte behöva försvara sig för vad man vill här livet. För dt handlar ju inte om ett könsbyte, köpa 5 elefanter eller gå med i IS. Näe, det handlar om att jag vill bo och leva i harmoni med mina djur och min familj. 3 hästar, 2 hundar, katter o gnagare.

Tydligen väldigt störande för vissa.

Kramisar!