Ingen rubrik

Om jag skulle möta en Ande i en flaska, så skulle en av min önskningar vara; ALDRIG mer Migrän eller huvudvärk. Åh, jag skulle leva gott på den önskningen. För det är inte roligt nu. Som ett ständigt skruvstäd runt huvudet. Som sakta skruvas åt. Varvas med dunkande, pulserande så fort jag böjer mig eller anstränger mig. Illamående som kommer och går. Känslighet för ljus, ljud, lukt.

Sedan en vecka tillbaka, så har jag varit migränfri i EN dag. Måndags. Och tur var väl det, för det var då jag var bjuden på "Vikariefest" som tack för sommarens jobb. Väl där tog jag två pytteglas vitt vin, sedan var det kört. Bang bang.

Jag vet att det låter fruktansvärt, men ibland önskar jag nästan att jag hade en (godartad) knöl i skallen. För då skulle jag förstå. Och så kunde de få operera bort den. Men nu så stångar jag mig vidare och det enda som märks på mig, är att jag får "migränrynkan" mellan ögonbrynen. Som märks utanpå, alltså.

I dag fick jag i alla fall min fina sommarlön. Jag betalade snuskigt mycket i räkningar, en höskuld, hämtade ut ett paket med REA-kläder, och handlade trästolpar till hästhagen. Tänk att det kan kännas "lyxigt" att kunna köpa trästolpar?

Nä. Nu lämnar jag detta skrivande för idag. Får kämpa för varenda liten formulering, för skallen vill inte vara med. Jag ska istället se efter om jag fått nåt mejl av läraren från Religionskursen i vintras. Jag har nämligen blivit "omregistrerad" och ska läsa in de poäng som fattas, innan jag kan få CSN igen. Detta innebär att jag får göra om arbeten i Hinduismen, Islam, Buddhismen bland andra. Jippie...eller kanske inte. Jaja. Bara det ordnar sig.

Kramisar!

Huvet i sanden o sånt

Sitter och snaskar på en Piggelin. Min stora last sedan ett par veckor tillbaka. Funderar än hit och än dit. I efterdyningarna av 4 dygns migrän, så är det ganska skönt att fundilera. Tankarna far så "lätt" på nåt vis. Fastnar inte i smärta, dunkande och blixtrar i skallen. För att inte tala om att försöka tänka vettigt, då jag tagit en migräntablett. Ujuj. Då är jag någonstanns mellan "hög och låg" och hjärnan stänger liksom av för intryck.

I kväll ska jag på fest! Hur ofta blir JAG bjuden på fest nuförtiden? Tja, förmodligen på grund av ovan beskrivning av hur jag blir på 9 av 10 fester. Men nu blir det "Tackfest" för de som jobbad som sommarvikarier på 2 arbetsplatser. Trevligt! Och kul att komma ut på något annat, för omväxlings skull. Måste ju träna mig på att vara social inför skolan i nästa vecka också...

Apropå skolan... Har mejlat CSN, studievägledare, kursansvarige (på Religionskursen) om hur jag ska läsa in 18 p bästa (och enklaste) sätt. Det verkar vara hur vanligt som helst att studenter gör det, när man googlar runt. Men jag har inte fått något "enkelt" svar i mejlen.

Jag har känt mig helt knäckt i helgen över detta. Jag tyckte och trodde att en stor del av framtiden var utstakad. Men så sattes allt i gungning i fredags. Ekonomin kraschade, mitt mående likaså. Och som ett brev på posten så även migränen. å jag har varit sur och tvär hela helgen. Fräst som en katta. Sagt vad jag tycker och tänker (kanske är bra?) och hävt ur mig saker som legat och bubblat. Bra eller dåligt? Vet ej.

Soffa blev det ingen i helgen. Och nu tänker jag inte säga nåt mer heller. Varken om det eller om framtida boende, ev framtida barn eller nåt annat som blivit "minerat" här hemma. Nä, jag ska försöka fokusera på nuet och lägga energi på det. Stoppa huvudet i sanden när jag får bebislängtan, klänypa på näsan när jag sitter i soffan och vara i Torpet när jag kan, för att få lantkänslan. För det är svårt att vara två, när man är ensam om att drömma...

Nä. Nu en dusch. Sedan ställa mig i garderoben och dumglo. Klä mig i nåt som knakar i sömmarna, eller nåt i elefantstorlek? That´s the question...

Festfin?

Kramisar!

Fläskläpp

Jag sitter fast... Det har jag gjort tidigare också, så jag känner igen skiten så väl... Vill inte riktigt kalla det en depression, men om jag inte medicinerade mot det, så skulle jag nog sjunka som i kvicksand. Med ett "slurp" så skulle det vara klart.

Jag fattar inte varför jag ska behöva gå denna krokiga stig, som så fort jag får lite sol i ansiktet -ja DÅ smäller en kvist rakt i ansiktet och jag får fläskläpp. Sedan ska jag gå med öm fläskläpp över de krokigaste rötter som lägger krokben gång på gång. Och gång på gång ramlar jag på ändan och ska ta mig upp. Just som jag klamrat mig fast vid en taggig rosenbuske och tagit mig upp på skakiga ben, ja då kommer det någon hurtfrisk person som tycks "sväva" ovanför marken och md lätthet tar sig fram. "Upp med hakan, lilla vän" säger denna person hurtfriskt...

Just nu så är jag missnöjd med hur mitt liv har blivit. Med tanke på att jag är 40 år om bara några år, så har jag inte uppnått många av de bitar som jag började att leta efter till mitt livspussel för snart 20 år sedan.

Då jag var strax under 20 år, så ville jag detta;
- Hitta mitt livs kärlek (oh, SOM jag letat...)
- Bo på en egen gård med djur
- Ha 2 barn
- Jobba med att skriva eller med djur
- Vara frisk och kry

Så idag då? Vad har jag uppnått?
- HOPPAS att jag hittat mitt livs kärlek
- Bor i en sliten lägenhet. Har djur men de är utspridda på 3 ställen...
- Har ETT barn
- Jobbar inte med vare sig skriva eller djur. Jobbar inte alls...
- Är inte direkt frisk och kry, när man har en dosett med läkemedel som skulle kunna tillhöra en 85-åring.

Vad som orsakade mitt dystra sinnelag i dag, är besked från CSN. Jag har inte rätt till studiemedel, för att jag inte klarade alla poäng i Religionskursen i våras! Gah! Faaan! Hur gör jag då?

En annan grej är att jag snart inte orkar tänka framåt med motstånd. Flytta till gård? Med vilka pengar? Min sambo vill att jag hittar ett jobb först. Lätt? Nä.

Den dagen jag kommer att sätta min fot på en egen gård, då kommer jag att ha grått skägg, alla djuren har passerat Pärleporten och jag kommer att sitta ensam där med dammråttor och silverfiskar.

Och ett till barn... Jag har satt som "ultimatum" att vi ska bo på gård innan jag blir gravid. Så att jag kan pyssla med allt, dragandes på barnvagn. Och slippa tigga skjuts överallt. Men med tanke på
motkraven, så... Det kanske få bli en kåldocka i stället?

Nu ska vi i alla fall åka och titta på en ny soffa. Provsitta. Provhoppa. För att se så det inte är nåt skit man får ischias i...

Kramis där ute i höstrusket!

Skitstädning!

Jag är absolut ingen pedant! Nej oh nej! Men att ha liiiiite ordning och reda  runt omkring sig är väl sunt. Så fastän jag inte är en pedant, så mår till och med jag bra av att gå omkring hemma och slippa fastna med strumporna i kletiga fläckar å golvet, slippa bananflugeattack  när jag ställer mig vid diskbänken och att det luktar "rent" hemma.

En av mina höjdpunkter på året är kvällen (natten) före julafton. Det är väl då som jag brukar har gnott som mest. Till och med kylskåpet och spisfläkten brukar vara städade. Och kryddhyllan. Det är DÅ jag brukar fira min egna lilla jul, själv vaken vid 02-03 tiden. Ta mig en sinkmacka och ett glas must. Några chokladpraliner och bara sitta vid ett tänt ljus och titta på granen...

Men att ha det så städat och fin jämt -det är INTE jag. Jag orkar inte. Kan inte. Ids inte. Då skulle jag få kasta ut böcker, datorer och sälja hästar. Hiva bort hundar, katter, gnagare och barn. Och gubbe. Och bara gå omkring i vita strumpor och städa hela tiden... Men vem vill ha det så?

I sommar har det dock varit mer ostädat än vanligt. Jag brukar ta ett "ryck" då jag städar 10-15 minuter/rum, så att jag orkar. Men inte ens det har jag gjort i sommar. För det känns som om jag har jobbat, sovit och haft semesterångest över en semester jag inte ens haft. Och vänt på varenda litet korvöre har jag fått göra. För när man jobbar som vikarie, får man pengarna en månad efter den månaden man tjänat in dem. Så min "feta lön" från Juli, har jag inte fått än. Så då känns det lite extra tungt att sommaren har gått förbi, utan att jag haft egentligen "råd" med något.

Så nu är planerna smidda, för vad jag ska göra för den "feta" lönen som kommer om en vecka. Jag ska köpa hö till hästarna, köpa stängselmaterial (för at säkra ännu mer för eventuella rovdjur i vinterhagen), betala älsklingen för datorn (som han fick lägga ut), köpa födelsedagspresenter till min dotter, bror och mamma (som alla fyller år i september). Bland annat.

Varför jag kom på att ösa ur mig lite skit om "städning", är för att jag just nu städat klart dotterns rum, som jag hållit på med i flera veckor. Burit ner "flicksaker" som hon inte vill ha i sitt "tjejrum". Gjort i ordning en liten "budoar" där hon kan sitta och fixa hår, naglar och smink. Och så har hon fått en klädstång där bredvid. Så nu letar jag bara efter en liten "mini-divan" för att få budoaren komplett.

Om nu du som läser, undrar; "Vad då Budoar?". Googla INTE på bilder. Det gjorde jag. Jisses... Snacka om att tiden sätter sina spår. För Budoar -som jag ser det- är en liten hörna i kvinnans rum, där hon pudrar näsan och ber sin kammarflicka att visa fram klänningar. Men nu förtiden verkar det förknippas med nakenbilder och porr...

4 IKEA påsar, 2 kartonger och en plastback med grejer har jag burit ner i förrådet. Puh! Sedan ska alla små pappersbitar gås igenom -OM det är något av värde på dem, som inte får slängas. Och alla Barbieskor, hårspännen, pärlor, klistermärken, Yohio-bilder (urklippta) som ska läggas på sin plats. Gosedjur som är OK att ha kvar och de som ska stuvas ner i förrådet.

Så idag så såg jag botten på städandet. Och tur var väl det eftersom dottern kommer hem ikväll. Så det återstod bara dammsugning, skura och arrangera gosedjur på den nybäddade sängen. Vad händer då? Jo då går någon av hundarna in i dotterns rum, hoppar upp på sängen och KISSAR mitt på det nya överkastet!!! Grrrrrr....

Bäddar nytt, högröd i ansiktet. Startar dammsugaren; den tjuter FULL! Så jag får hoppa in i städskrubben för att leta ny påse. Finns så klart ingen. Så det är bara att dra ut lurv, spån och diverse ur påsen, för att kunna få plats med lite nytt skit.

Så var det dags för skurning. Doggarna har såklart gjort en liten gyllene pöl på dotterns golv i natt. Men då upptäcker jag nästa överraskning; SLUT på skurmedel!!! Så jag sköljer ur de sista dropparna med hett vatten och får i alla fall lite skum i hinken.

Efter detta skulle man väl vilja pusta ut i soffan? Mm, just det. Vår soffa har fått en slaktdatum på sig. Den är så söndersutten, att man får ischias av planken under kuddarna. Och Nisse (förra hunden) gjorde sig en hundgrop i ena änden. Och sedan har det blivit lite olyckor genom åren, såna som kan bli när man har barn och valpar. Och nu kan jag inte städa den mer. Den är söndergnuggad av textiltvätt och bikarbonat.

Så därför satte jag mig här. På den stenhårda köksoffan. En lurvpåse till småhund på foten och den andra bakom skinkan.

Om man bara bodde på en liten gård...Hundar o katter kunde vara ute. Ingen hets för hästarna. Plats för allas prylar. En liten läshörna där bara JAG skulle ha tillträde. Där kunde jag tända ljus, en brasa, dricka te och läsa psykologiböcker. I fred utan stök, pink och bajs. Utanför dörren till detta rum skulle livet ha sin gilla gång, med allt bestyr. Men bara för att känna den där "julefriden", så skulle jag kunna stänga in mig där någon halvtimme om dagen...

Kramisar!

Höstångest

Tänk att sommaren tar "slut" lika abrupt varje år! Den ebbar liksom inte ut, utan i mitten v Augusti så smäller det till med råkalla kvällar, regnmulna dagar och löv som blir brun-gröna innan de skiftar av till gult.

Pratade med en kompis häromdagen om just känslan för hösten. Jag pratade som om jag inte tyckte om den, tyckte hon. Jaa...kanske jag inte gör. Eller gör jag? Det jag TROR att jag ogillar med hösten är mörkret -som begränsar en från att vara ute och träna hund/fixa med hästarna. Att man måste ta på sig en jacka, strumpor och annat än foppatofflor. Känslan av att något vackert är "slut".

Och ett hjärnspöke från förr; Att skolan börjar igen.

För på den tiden (åk 1-2 till 7) så vart jag, vad man kallar idag, mobbad på skolan. Jag fick höra dagligen hur ful och dum jag var. Att jag aldrig skulle få en kille eller ett jobb. Häftstift på stolen och ketchup på matsalsstolen. Parabolögon och råttänder. Ja, listan kan göras lång...

För mig var då sommarlovet ett andningshål. Fyllt med resor till Norge i campingbussen, fiske och hjortronplockning. Mil efter mil satt jag och spanade ut genom bilfönstret och såg vackra hästar att drömma om. Många fjordingar... Ett Norge som på nåt sätt öppnade mina ögon och hjärta och fick mig att inse att livet är större än skolan. Större än att bli retad och kallad "råttan". Det fick mig att känna att det inte spelar någon roll hur ful man än är, så kan man ändå bli en del av allt et stora och vackra i Norge -i Världen.

Men när man är 11 år gammal och får såna visioner i några veckor om året, så tas man tillbaka ner på jorden ganska snart igen. För hjärntvätten i skolan pågick ju så många fler veckor...

Med detta i bagaget (och mycket mer skit) så är jag otroligt rädd för att bli bedömd på ett negativt sätt av folk. Känslig för stämningar, blickar och suckar. Och ofta så "börjar" ju nya saker på hösten (kurser, utbildningar, jobb osv), därav min "höstångest"...

Egentligen är det inte så konstigt att jag går omkring och har "kronisk migrän". För jag tänker ofta på sånt här. När någon annan person svarar "Äh" på en fråga, så kan jag fundera vidare på om den personen är så "Äh" egentligen? Eller vad den har i bagaget? Jag vet -jag tänker för mycket. Och vi människor som är såna, blir alltid något storslaget eller dämpar sina tankar i nåt skit. Droger, handlingar eller som Robin Williams gjorde för en vecka sedan; med en snara.

Jag tänker tygla mina tankar och väva ihop dem med de verktyg som jag hoppas få på utbildningen. Sedan hoppas jag framtiden att kunna ta andra "tänkare" i handen och hand i hand promenera in i hösten -utan ångest...

Kramisar!

Det går troll

Det går troll i mitt bloggande. Efter vissa olika missöden genom åren, så vill inte den här sidan riktigt vara med. Tänkt byta bloggsida, men det vill inte heller med sig. Tur att man är tjurig.

Hade ju så storstilat tänkt blogga flitigt genom min resa från "sjuk" i hypo 2 (hypotyreios som inte syns i de vanliga proverna) till att faktiskt bli människa igen. Men vips så har nu snart 2 månader gått, med medicinering och saker händer! Men utan större dokumentation här...

Jag har minskat 3-4 cm runt armar, midja, lår och hals. Dubbelhakan är nästan helt borta. Notera att detta är UTAN ATT ÄNDRA KOST och MOTION!!!

Vissa byxor sitter löst över lår och vader. Skor är inte lika trånga längre. Jag får till och med knäppa in ett hål på sandaler.

Men mycket återstår. Ojojoj, ja. Magen är under all kritik. Den morrar, ylar och ställer till med fler överraskningar än vad jag behöver, hm. Migränen finns där, men mindre än tidigare. Jag är något piggare i skallen och mer optimistisk till livet. Ibland kan jag komma på mig att "Oj, jag har inte velat gå och gömma mig i ett ide, på flera dagar!".

Läkaren har nu ordinerat mig att dubbla dosen levaxin och invänta resultat. Sedan att jag provar 5:2 metoden igen. Sist jag gjorde det så mådde jag ganska bra, men viktminskningen uteblev.

Det händer lite roliga grejer nu och det är både spännande och pirrigt. Jag kom in på en helt otrolig utbildning, som är 2 årig. " Psykisk ohälsa, särskild problematik", som ger en bra chans till intressant jobb efteråt. Utbildningen gräver mycket i olika psykiska tillstånd och sjukdomar. Även missbruk. Och kriminologi. Så efteråt ska man kunna jobba med missbrukare, ungdomar som haft det tufft (på grund av eget eller föräldrars missbruk), psykisk ohälsa osv.

Så nu väntar jag bara på besked om studielån. Som jag egentligen inte ville söka, men inser att det förmodligen är nödvändigt för att innan 40 års ålder få en anställning någonstanns.

Studiedagarna ser ut att bli bra och ofta korta. Jag kommer att få pendla till Sundsvall, men det blir nog bra. Väl där så hinner jag ju handla lite innan jag åker hem igen. Och göra ärenden. Så jag får känna mig lite mer självständig och nyttig, än om jag bara "går hemma".

Jag blir alldeles pirrig i magen när jag tänker på att börja i skolan igen. Det blir ju något helt annat än att gå i onepiecen här hemma och ha flottigt hår. Kul!

Nä. Nu ska jag nog smattra igång ett avsnitt av "Sons of Anarchy" som är den senaste serien jag fastnat för. Bara sett 5 avsnitt än, så det finns en hel del motorcykelåkande och slagsmål kvar att se...

Kramisar!