Höstångest

Tänk att sommaren tar "slut" lika abrupt varje år! Den ebbar liksom inte ut, utan i mitten v Augusti så smäller det till med råkalla kvällar, regnmulna dagar och löv som blir brun-gröna innan de skiftar av till gult.

Pratade med en kompis häromdagen om just känslan för hösten. Jag pratade som om jag inte tyckte om den, tyckte hon. Jaa...kanske jag inte gör. Eller gör jag? Det jag TROR att jag ogillar med hösten är mörkret -som begränsar en från att vara ute och träna hund/fixa med hästarna. Att man måste ta på sig en jacka, strumpor och annat än foppatofflor. Känslan av att något vackert är "slut".

Och ett hjärnspöke från förr; Att skolan börjar igen.

För på den tiden (åk 1-2 till 7) så vart jag, vad man kallar idag, mobbad på skolan. Jag fick höra dagligen hur ful och dum jag var. Att jag aldrig skulle få en kille eller ett jobb. Häftstift på stolen och ketchup på matsalsstolen. Parabolögon och råttänder. Ja, listan kan göras lång...

För mig var då sommarlovet ett andningshål. Fyllt med resor till Norge i campingbussen, fiske och hjortronplockning. Mil efter mil satt jag och spanade ut genom bilfönstret och såg vackra hästar att drömma om. Många fjordingar... Ett Norge som på nåt sätt öppnade mina ögon och hjärta och fick mig att inse att livet är större än skolan. Större än att bli retad och kallad "råttan". Det fick mig att känna att det inte spelar någon roll hur ful man än är, så kan man ändå bli en del av allt et stora och vackra i Norge -i Världen.

Men när man är 11 år gammal och får såna visioner i några veckor om året, så tas man tillbaka ner på jorden ganska snart igen. För hjärntvätten i skolan pågick ju så många fler veckor...

Med detta i bagaget (och mycket mer skit) så är jag otroligt rädd för att bli bedömd på ett negativt sätt av folk. Känslig för stämningar, blickar och suckar. Och ofta så "börjar" ju nya saker på hösten (kurser, utbildningar, jobb osv), därav min "höstångest"...

Egentligen är det inte så konstigt att jag går omkring och har "kronisk migrän". För jag tänker ofta på sånt här. När någon annan person svarar "Äh" på en fråga, så kan jag fundera vidare på om den personen är så "Äh" egentligen? Eller vad den har i bagaget? Jag vet -jag tänker för mycket. Och vi människor som är såna, blir alltid något storslaget eller dämpar sina tankar i nåt skit. Droger, handlingar eller som Robin Williams gjorde för en vecka sedan; med en snara.

Jag tänker tygla mina tankar och väva ihop dem med de verktyg som jag hoppas få på utbildningen. Sedan hoppas jag framtiden att kunna ta andra "tänkare" i handen och hand i hand promenera in i hösten -utan ångest...

Kramisar!