Lycka på ett utedass?

Jag blir sjuk, deprimerad och frustrerad av att bo i lägenhet. Punkt slut.

När man i hundvärlden pratar om olika raser, så är det inget konstigt alls att säga att "det är en hundras som behöver få använda näsan" Eller "den typen av hund är nöjd med en promenad runt kvarteret". Och så har vi hundtypen som tex border collies "som INTE mår bra av att bo i lägenhet, för de behöver valla och använda både kropp och huvud i sitt "jobb".

Men är man människa, så rycker folk på axlarna när man säger att man inte trivs i lägenhet. De kontrar med; "men du slipper ju hugga ved, skotta snö och klippa gräs...". Ja men om jag VILL det då? Klippa gräs, skotta snö och hugga ved?

Visst, jag har nu en underbar dotter som börjar bli "en liten tjej" från att ha varit "en liten flicka". Det är både underbart och skrämmande att se en liten människa växa så fort. En person som är en stor del av en själv, som har varit 100% beroende av en i alla år men som nu börjar blomma upp i sin egna lilla personlighet. Min dotter är det bästa jag gjort. Punkt.

Och min sambo som på en mystiskt vis är en blandning av mina tidigare kärlekar. Pusselbitar som jag sökt men tidigare har hittat på olika håll, hittar jag nu i min nuvarande sambo. Bättre kille med dessa pusselbitar kan man inte få.

Ändå så tänker jag dagligen tillbaka på tiden då jag bodde i Torpet. Visst, det var tufft. Jag hade strykande folk utanför huset (oinbjudna), karlar trodde att man var ett "villigt byte" för att man bodde  själv, i tre år hinkade jag vatten ur brunnen till 2-5 hästar, björnar smög runt husknuten, utedasset var inte så skönt vid -30 grader, dricka som stod på golvet i torpet frös vintertid etc...

Listan kan göras lång på alla dessa saker som många i dagens lilla värld inte ens tänker på. Men jag är GLAD att jag fick vara med om dessa saker och att jag blev starkare av dem. Varje gång jag gått till och från utedasset på natten, så växte jag. Varje gång jag med högaffeln i högsta hugg kollade bakom husknuten på vad som morrat, så växte jag. Varje kväll när jag somnade till en knastrande brasa och värme mot nästippen, så kände jag LYCKA.

Denna lycka kommer jag ihåg att jag kände ofta däruppe. Det kunde handla om att sitta i stallet på kvällarna, när hästarna mumsade hö. Eller när alla sysslor var gjorda för dagen och alla djur hade det bra -då mådde jag bra. Lyckan kunde också infinna sig när jag låg i en höbal ute i hagen och tittade på stjärnorna.

Nu då? När känner jag lycka nu? Hm...senast jag kände någon sorts lycka -så där så att det går en behaglig rysning genom kroppen och jag nästan tappar andan- var nog...jag vet faktiskt inte.

Visst, jag känner glädje, kärlek, tacksamhet när jag ser på min dotter, sambon, familjen och djuren.

Men ett pirr av Lycka var länge sedan.

I går när jag var upp till hästarna och grejade, så satt jag helt ensam och tyst på trappsteget ut fån stallet. Lyssnade, luktade och spejade. Migränen rev i skallen och jag väntade på skjuts hem, så att jag kunde ta migränmedicin. Men så prasslade det till bakom mig i stallet och en liten skogsmus tittade fram. Den har visat sig förut också och är SÅ söt. Jag kastade några små morotsbitar till den och den kom och hämtade dem. Men så fort jag skulle starta kameran på mobilen, så blev den rädd av ljudet.

Då tänkte jag på just det här; här sitter jag och känner mig alldeles upprymd; av en liten råtta! Sedan stiger jag in i lägenheten och möts av kaos. Hundar som hoppar mot benen (ivriga att komma ut och springa), en katt som suttit och längtat ut genom fönstret, en disk som luktar gamla fötter, blommor som har vissnat (av mig?), stök, stök och stök. Och jag orkar bara inte...

Det är som om någon slår en slägga i huvudet på mig, när jag kommer in i lägenheten. PANG. Jag blir trött. Sjuk. Olycklig. Stressad...

Innerst inne så är jag nog en Border collie. En något överviktig sådan...

Kramis