Änglavakt

Det här med att flytta ut i ödemarken, till en fäbodvall och bli självförsörjande lockar mer och mer. Ju mer jag tänker på det. Först har jag sagt det som lite utav ett "skämt". Eftersom jag har bott i ett Torp MED el, så är liksom steget nästa till Fäbodvall...

Men efter såna upplevelser som ikväll, så blir tankarna många och kaosartade. Lycka och rädsla blandat om vartannat.

Vi var EN decimeter från att krocka med en mötande bil. I en kurva. Snömodd. Den mötande bilen var en äldre volvo, som tyckte att kurvan såg ut som gjord för att sladda i. Så han sladdade. Men räknade inte med att få möte. Och kunde heller inte häva sladden. Utan han fick sladd åt andra hållet -MOT oss.

Det var som om universum stannade till och jag hörde mitt skrik blandat med svischet från den mötande bilen. EN decimeter!!!

Fy alltså. Jag som nästan hade hämtat mig från åkrädslan efter krocken för 4 år sedan. Då krockade vi i en kurva i 30 km/h. En jäkla smäll! Vår bil blev skrotad. I 30!!!

Nä, nu vill jag inte åka mer bil på ett tag. De gånger det "hänt nåt" så har det alltid varit is eller snö. Så nu ska jag bara åka på bar backe tills...mossa växer ut genom öronen på mig.

Var bara tvungen att skriva av mig. Känner mig fortfarande helt darrig. För jag kan bara inte släppa det. Inför dottern så säger jag "Men vi får vara glad att det INTE hände nåt". Inför sambon får jag göra det motsatta. Han sa direkt efteråt "Där hade jag kunnat få en ny framskärm...". Gah! Man kan inte tänka på krockar som nya bildelar! Det handlar ju om människor! Liv! Kroppar med delar som man inte kan köpa på Biltema!

Nä. Jag måste försöka att lugna mig. Tacka en högre kraft (Universum? Gud? Buddha? Jesus?) för den skyddande handen. Än en gång.

Var rädda om varandra därute. Ge någon en kram. En blomma. Säg till dem du älskar att du älskar dem. För rätt som det är så kan det vara försent...

Kramis

Hjärnstress och Clooney

Nu börjar jag att förstå det här med "hjärnstress". Eller mer att min kropp försöker att handskas med den.

Hjärnstress går under "utbrändhet" om man kollar wikipedia. Jag skulle vilja påstå att man inte behöver vara utbränd för att drabbas av hjärnstress. Säg till exempel en förälder som dag ut och dag in får ta hand om tre barn på morgonen. Frukost, kläder, tandborstning, tider, bussar, läxor, väskor, gympakläder... En så person kan få helt "blackout" och ställa in flingorna i kylskåpet, trycka ut hudkräm på tandborsten, sätta sig på passagerarsätet i bilen (fastän mannen är hemifrån sedan flera timmar). Utan att vara "utbränd". Men med en hjärna som helt enkelt får för mycket att tänka på.

Man kan nog hamna i ett tillstånd av hjärnstress, när man är utbränd. Att hjärnan inte orkar med vanliga funktioner. Att det är nog att kliva upp, stoppa fötterna i tofflorna, släppa ut katten och hälla upp en kopp kaffe. Sedan kanske den personen är trött igen och måste "powernappa" på kökssoffan.

Lite så där är jag. Har varit sedan jag brände ut mig -12. Men det är lurigt. För jag VILL så jäkla mycket. Så då kan jag ånga på tills jag ramlar ihop i soffan och sover 4 timmar i sträck. Utan att höra telefon, dörrklocka eller nåt.

Men detta är något jag inte riktigt har tillåtit mig själv, när dottern är hemma. Så jag har ägnat en otroligt stor del av hennes "pappa-helger" till att sova. Eller som jag nu säger; ÅTERHÄMTNING.

Om jag åkte till stan, för ett år sedan, så kunde jag sova hur länge som helst efteråt. Migränen var ett faktum. Allt stoj från folk, bilar, sirener och lysrör blev för mycket. Återhämtningen var ett faktum.

Jag tror att man kan träna upp sig själv att "tåla". Jag fick panikångest (väldigt lätta attacker) i höstas när jag började skolan. Men jag är så "van" att jag visste ju vad det var. Inget konstigt. Bara ta det lugnt. Sätta sig på en parkbänk och titta på några änder. Välja den sidan av ån som är "lugn", på väg in till city. Tillåta mig att vänta ut attacken. 

Nu går det ganska bra i stan. Jag kan till och med njuta av dofterna från ett bageri. Ljudet av en gatumusikant. Lägga märke till duvornas kuttrande. Hjälpa en gammal dam som fastnat med rullatorn etc.

Men jag vet ju att det säger bara PANG, så kommer panikångestattacken och hoppar på mig. I morgon eller om ett halvår.

Eftersom det sista halvåret har varit ovanligt tungt, så är min Utbrändhet på ett nytt stadie. Skulle jag inte veta vad det är, så skulle jag bli knäckt. Men nu vet jag. Jag vet varför både kropp och psyke reagerar som de gör.

Den sista veckan har ägnats åt studier i 120%. Morgon, middag, kväll och natt. Men på "mitt" vis.
Så är kan det se ut;
07.30: Väcka dottern. Få iväg till skolan
08.30: Sätter mig och pluggar i nån timme
10.00: Rastat hundar, fikat, suttit och glott på nyheterna
10-12: Vila
12-14.30: Plugga innan dottern kommer hem och stojar
15: Mat. Hundar ut.
16-17: Plugga
17.30-19: Vila
19.30-22: Tv. Läxläsning med dottern. Nattning.
22-02: Dusch. Ut med hundar. Fika. Plugga...

Jag måste vila. Annars skulle nog hjärnan lukta bränt.

Just nu sitter jag med hårfärg i håret. Måste, för jag ser snart ut som George Clooney i skallen annars. Snyggt på en "mogen man". Konstigt på en 38 åring som pluggar ed en massa 20 åringar, för att bli attraktiv på arbetsmarknaden...

Måste nog noppa ögonbrynen också. Jag har ju naturligt svarta, så om jag inte noppar så blir jag nog George Clooney där också.

Sedan plugga lite till. Läsa igenom de 40 instuderingsfrågor som ger en "hint" om vad som kommer i morgon på salstentan!

Gruvar mig för den. Det känns så högtidligt. Man får visst lösa ut sin tenta med legitimation. Sedan ställa ifrån sig väska, lägga ifrån sig mobilen. Vara tyst och legitimera sig när man ska på toaletten! Jisses. Sedan börjar den. Tentan i Medicins vetenskap; Sjukdomslära. Hulk.

Nä. Nu har tiden gått ut för hårfärgen. Bäst att lyda.

Kramis

Mjukdelar o annat skit

Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Inte då jag i alla fall. Det ska vara krångel, motgångar, krämpor och annat skit mest hela tiden, verkar det som.

Det känns som om hela vinter-våren (efter Jul) har gått åt till Migrän, ond mage, svacka i humöret och oro över den där jäkla anmälan och snokeriet uppe vid hästarna.

Kom ihåg att jag en vecka (ungefär) före anmälan kom in över mig, satt jag uppe vid hästarna och kände att jag var ganska nöjd med livet. Näst intill lycklig, faktiskt. Den känslan brukar inte våldsgästa mig särskilt ofta. Och den blev inte särskilt långlivad den gången heller...

Min älskade ponny (2 cm från att vara "stor" häst) har till och från haft den där hemska sjukdomen som kallas fång. Kroppen blir förgiftad av för mycket kolhydrater. Hovar blir ömma, kroppen blir hård och ofta är hästen överviktig och olag i magen. Han har nu i en månad varit "på gränsen" till att blir dålig. Alltså varit risig i magen och lite mer stillsam än vanligt. Jag har vakat och medicinerat.
Så igår så kom en höleverans upp dit (försäljaren kör upp balarna med traktor). Då höll hästen på att skrämma ihjäl både henne och mig. Hon ringde till min hyresgäst (som skulle ha höet) och berättade att hästen inte såg så kry ut.

Jag skyndade upp. Tog in honom på box i stallet och kurerade. Han får nu vara inne och vila några dagar. Just som jag skulle gå hem, med hundarna, halkade jag omkull på en isfläck. Landade på min vänstra arm med en smäll. AJ!

Stoppade in handen i bh:n och gick hem. Bra mitella! Hundarna i andra handen. Stånkade mig hemåt över skogen. Inga varulvsspår denna gång, men jag tyckte att jag såg två misstänkta björnspår. Men jag orkade helt enkelt inte bry mig. DÅ är det illa!

Hade grymt ont i armen hela kvällen. Bullade upp den i natt, men en filt i sängen. Låg på rygg och sov uselt. Vaknade totalt outsövd. Fick iväg dottern till skolan och ringde Vårdcentralen. Fick komma dit och de trodde "fraktur eller något avslitet muskelfäste". Remiss till akutröntgen i Sundsvall.

Väntar hem dottern, åker med sambon till Sjukhuset (han jobbar en bit därifrån) och röntgar armen. Ont som faan. Efter en stund kom en läkare ut "Vi hittar inget trasigt i skelettet. Åk hem. Kontakta Vårdcentralen. Hej då".

Det här tycker jag är så ynkligt! Om man är en idrottsman (eller kvinna) så är muskelfästen, ligament, senor mm (med andra ord mjukdelar) minst lika viktiga att behandla/rehabilitera. Även om man är ett djur (häst till exempel) så brukar mjukdelarna pysslas om. Men är man en vanlig dödlig medelsvensson, så får man ett "Inget brutet. Tack och hej".

Ynkligt.

Samma var det när jag gjorde illa mitt knä. Det var svullet, ömt, pulserande och 50 nyanser av blått. Men "Inget trasigt" på röntgen och inte ens en linda/krycka fick jag med hem. Tänk om det var Zlatan som dök upp med ett sånt knä?!

Jag är ju intresserad av anatomi och sjukvård och läser mycket själv. Så jag vet ungefär vilka skador man kan få. Också att de behöver rehabiliteras de också.

När jag läste anatomi och hundmassage (15 år sedan) så berättade läraren att en veterinär (läkare) ser UTSIDAN av patienten. Finns inga sår, tar man en röntgenbild av skelettet. Finns inget trasigt/avvikande på bild så finns inget. Det är DÄR en hundmassör kommer in i bilden. Ta hand om allt mellan hud och skelett.

Men det var 15 år sedan och jag tycker mig se stor skillnad i alla fall hos veterinären. De skickar gärna vidare till massör, simträning osv.

Ibland tror jag ta mej fasiken att man får bättre vård som djur. Veterinärerna tar också längre tid per djur än vad läkaren gör medan människa. Sjukt!!!

Nu är ju jag liiiite skeptisk till att ALL veterinärvård är det bästa. Det finns så klart avarter där med. Men jag har nog bara träffat på EN veterinär som saknat empati. EN. Betydligt fler mänskliga läkare.

Nä. Nu ska jag bädda ner mig i soffan. Puffa till kuddarna. Titta på Tv och film. Tycka lite synd om mig själv. I morgon är en ny dag.

Kramis

Walkabout?

På någon sån här "tänk positivt"-kurs som jag har gått genom åren, så har mycket sagts. En del har fastnat i min hjärna och en del inte. Det mesta inte, skulle man nog kunna säga.

"Tro -och Allt blir möjligt"
"Önska -och Du skall få"
"Det du tänker blir Din sanning"...

Jag hur mycket som helst. Och gudarna ska veta att jag har försökt. Jag har trott. Jag har försökt. Jag har önskat. Inte bara det -jag har slitit för att komma dit jag vill.

Men det tycks som om ju mer jag vill/önskar/tänker, desto jävligare blir det!

Jag kan verkligen tänka att "idag ska mitt nya liv börja". Frukosten blir nyttig, solen skiner, jag ler mot mig själv i spegeln och går ut för en promenad. På 50 meter har jag hunnit kliva i en hundskit, hälsat på en hund som hoppar ner mina vita byxor, blivit nerskvätt av en bil som passerade en vattenpöl OCH fått en måsskit i huvudet.

Efter 50 meter känns skogspromenaden inte så lockande längre. Jag lär väl kliva på en huggorm och bli uppäten av en björn också?

Såna där "käftsmällar" får jag varje gång jag "rycker upp mig" -som det så fint heter. Som om det sitter en ängel på min ena axel och en djävul på den andra. Djävulen fiser så illa att ängeln liksom flyger iväg. Och var är bara den lilla djävulen som säger "Du ska faan inte tro att du är något. Titta vad värdelös du är!"

En sak jag lärde mig på någon av alla dessa "positiva" kurser, var att Om man ständigt får motgång på motgång -då har man valt fel väg. Att det ska vara Universum eller Ödets kraft som sätter krokben för en, så att man fattar vinken och byter väg.

Hm... Då vet inte jag vad jag ska göra längre. Så många vägar som jag provat. så många gånger jag snubblat och snubblat. Krupit över till andra stigar och vägar. För att snubbla vidare. Hela tiden. "Trott i det innersta av mitt hjärta och själ, att jag varit på rätt väg". Men har jag inte det då?

Samtidigt så tror jag inte att det är hela lösningen. För hur skulle då alla bergsbestigare, upptäcksresande och vetenskapsmän då har funnit sina mål? De om några måste väl ha stångat sig blodiga mot motstånd många gånger?

Nä. Jag vet inte alls. Det enda jag vet är att jag är i mitt rätta element när jag är uppe i Torpet och donar på. Stall och hästar känner jag mig inte längre given på. Efter anmälan. Det känns som om det ligger tvivel över mig. "Motstånd...Ska man inte byta bana då?".

Reporter nere i Stockholm-Näpp. För mjuka armbågar.
Jobba i djuraffär- Nope. För "snäll" med djuren...
Telefonförsäljning- Inte för mig. Kan inte sälja.
Mattant på en skola- Äh.
Starta eget -Utkastad av karln för att jag blivit "konstig".
Personlig assistent -Aldrig igen.
Veterinär assistent -Tydligen inte.
Vårdbiträde -Som vikarie.
Sälja hudvårdsprodukter-Icke försäljning sa jag ju...
Inom reklam- Ingen erfarenhet.
Starta upp något med hästar- Hm...Odla maggot, kanske?

Det jag läser till nu då? Tja, det är intressant som bara den. Men jag själv är utbränd och blir dålig av att plugga och pendla. Så att senare få en anställning, hm... Dessutom skiter det sig på tentor och uppgifter. Tycks vara dum eller analfabet jämfört med klasskompisarna som får bra betyg. För mina betyg är inte särskilt imponerande.

Nä, fy faan vad jag känner mig låg, dum och skit just nu. De som säger "Ryck upp dig" "Tänk positivt" har knappast gått i mina leriga stövlar. Inte en chans.

Fick ett Fx på Sociologi tentan. Fx betyder att an ska komplettera något. Jag läser och läser och fattar ingenting. Det går INTE in i hjärnan! Jag vet inte vad jag ska komplettera. Det är som m jag helt plötsligt inte kan omvandla bokstäverna till förståeliga meningar!

Snart packar jag en ryggsäck med varma strumpor, mössa och en sovsäck. Tändstickor och varma koppen. Drar till skogs med en vandringstav. Just ja. Och Coca cola. För skallen. Gör som Indianerna och Auborginerna (kan vara felstavat) och går på "Walkabout". Håller mig borta tills jag motat bort inre och yttre demoner och hittat en livsmening. En ny.

Kramis

Karma...

Karma... Ett ganska fint ord egentligen. Om jag någon gång får ett "stoföl", så ska hon få heta Karma.
Jag tror att en av de saker jag lärde mig från religionen i skolan (grundskolan) var just om Karma; att det man ger får man tillbaka. Man får med sig sina gärningar in i sitt nästa liv. Goda som onda. Det är fint, tycker jag.

När jag sedan läste religionsvetenskap förra året, så var det här med Karma något som jag gladeligen läste om. För visst känns det väl lite som en tröst? Att man blir "belönad" för det man gnetar och strävar för i detta liv?

Men det beror väl så på hurdan man är. Är man en slaktare så kanske det inte är så kul tanke. Eller om man har sårat en massa människor. Eller på något annat sätt sårat en människa eller ett djur. För det är ju om man gör något medvetet som det räknas in i Karma. Så om man omedvetet råkar trampa ihjäl en mus, så gäller inte Karma-lagen. Men om jag medvetet slår ihjäl en mus "för att den är så äcklig", ja då ligger man illa till. Enligt Karma då.

Men så finns det ju något som kallas för Universums lag också. Den är lite liknande, men det slår tillbaka på en snabbare. I detta liv. Kanske redan idag. Att det man ger får man trefald tillbaka. Så tre gånger så gott -om man ger gott. Eller tre gånger så ont -om man ger ont.

Jag är en sån person som har "lojal", "moral", "empati", "sympati" skrivet i min panna. Innerst inne så vill jag ju tro gott om alla. Eller det låter lite fel, men jag brukar resonera som så "till och med massmördare har varit en hjälplös liten bebis i blöjor. Men någonstans gick det fel. Vart?"
Detta resonemang försvarar på ett sätt varför jag läser den utbildning som jag gör, och varför jag ser fram emot en praktik på Rättspsyk eller anstalt. Därför att det är människor som befinner sig där. Och någonstans har det gått fel. Väldigt fel. Men vad? När?Hur? Var?

Och på ett eller annat sätt, så får de säkert "betala tillbaka" till Universum. Trefald. Eller i sitt nästa liv.

När jag blev mobbad i skolan, så var jag först övertygad om att det faktiskt VAR fel på mig. Att jag var ful, dum, knäpp eller konstig. Jag trodde på orden som skreks till mig. Att jag var ful. Såg ut som en råtta. Inte skulle få någon kille. Osv.
Senare blev jag arg på dessa som hade sagt de här sakerna. Jag var arg och förbannad i många år. Men så började jag att intressera mig för varför man är som man är, och att "mobbare" ofta bär på saker inom sig som gör dem till mobbare.

Så jag konfronterade min "största" mobbare, en utekväll. Han betedde sig lite halvflirtigt och jag tänkte "Nu ska jag fråga honom...". Vi stod och pratade i en halvtimme och vakterna fick säga åt oss att lämna stället efter stängning. Alltså vi pratade och möttes där. Som offer och plågoande. Men han hade fått "igen" genom sömnlösa nätter, grubblande och ångest. Det lät som om han var offret nu. Jag hade kommit vidare i livet och i ina känslor. Men han hade fastnat i en gegga av ångest.

Men jag förlät honom där och då. Förmodligen för att jag verkligen kände att han "lärt sig en läxa" eller hade fått lida för det. Han visste att han gjort fel och då kam man väl inte mötas närmare?

Vi har pratat om detta även efteråt. Han funderar fortfarande över detta och är så ledsen över vad han gjorde. Men jag säger att det är helt OK. Inga hard feelings. Han vet hur ledsen jag blev. Vilka är jag bär med mig än idag. Jag vet hans sida och varför han gjorde det. Att han ångrar sig.

Varför jag skriver detta inlägg är därför att jag har fått reda på vem som anmält mig för "vanvård av mina hästar". Jag vet vem som snokat omkring däruppe i stallet. Vem som med ren illvilja låtsas vara min "vän", men hela tiden har baktalat och huggit en dolk i ryggen på mig.

Jag har varit så förbannad så att tårarna har runnit. Så arg så att spyan har åkt hiss i strupen på mig. Känt mig så kränkt, baktalad och smutskastad så att jag har lust att lägga mig i ett buskage däruppe vid stallet och klä ut mig till Varulv. Hoppa fram och skrämma skiten ur denne som kommer för att snoka. Kasta gummispindlar och plastormar på denne person för att ge lite av den chockkänsla som jag burit på i över en månad.

För i över en månad, så har jag haft skenande hjärta mellan 07-16 varje dag måndag-fredag. Livrädd att det ska ringa på dörren och myndighetsmänniskor ska stå där med ett beslut om att omhänderta mina djur. För att nån avundsjuk jävel har begått hemfridsbrott och snokat på MINA ÄGOR. Letat efter fel och gett felaktiga anklagelser i en anmälan.

Jag har inte velat skriva om detta förrän nu. Har tänkt att "någon läser säkert mina förtvivlade ord och blir nöjd över att jag känner mig knäckt".

För nog faan vill man väl knäcka någon om man anmäler någon för vanvård?

Om du som anmälde, skulle vara en av de som läser detta inlägg, så Grattis! Jag är knäckt. Pulsen är maxad. Hjärnan överhettad. Jag darrar. Tankarna snurrar och kan inte fokusera. Jag är stressad till och med i sömnen.

Det enda stället jag tidigare fått ro på, total ro, har varit med hästarna. Nu knyter det sig när jag åker dit. Jag tänker på om stalldörren står öppen. Om någon varit där och ställt till med något. Om någon varit där och snokat. Om någon varit där och hittat nåt mer att anmäla mig för?

För vill man hitta fel -då hittar man alltid nåt. Man kan hitta fel i ett stall med OS-hästar för miljoner. De får inte gå ut i hage och "vara häst". De får inte leka med andra hästar på grund av skaderisk. De får svansen borstad endast till tävling för annars slits den. De behandlas inte som en häst. Vidare så har jag på tävlingsplatser sett sopar och grepar som ligger huller om buller, där hästarna ska gå. Grimmor och remmar som ligger på golv och de dyrbara hästarna kan snava och göra sig hur illa som helst. Alltså -det går att hitta "fel" överallt.

Mina hästar behandlas som hästar. De har fått vara ute så mycket som möjligt och jag har täcke på dem så lite som möjligt. De får fina muskler, varma pälsar och hela kroppen hålls igång. Både i sommar- och vinterhage så har de haft "vindskydd". Men det enda de gjort i dessa, har varit att bajsa och tagit skugga mot stekande sol. Men från 2009 så SKA det finnas ett väderskydd/ligghall i hage för hästar som går ute dygnet runt.

De skydd jag har haft har blåst sönder, under de senaste vintrarnas stormar. Jag har lagat och det har blåst sönder igen. Eftersom hagen är till stor del tät granskog (vinterhagen) så har jag inte prioriterat ett nytt skydd. Men har det varit dåligt väder, så har hästarna fått gå in i stallet. -Detta var en av punkterna i anmälan.

Nu går de in varje natt. Hästen på 25 år har börjat få tillbaka sina gallor (svullnad på ben) som han hade när han kom till mig -men blev av med när han gick ute. Han har också känsliga luftrör (alltid haft) men de är bra när han är ute. Nu är han lite tät på morgnarna, efter att ha stått inne. Så stall är inte bara av godo...

Mina hästar får tydligen inget vatten vintertid. Bara äta snö.-En annan punkt i anmälan.

De har på sommaren ett stort badkar med färskt vatten. Vintertid har de två stora (ibland tre) baljor á 60 liter i hagen. Men på vintern fryser det (som många vet, öh) och man får fylla/knacka hål på is ett par gånger om dagen. Ibland går en balja sönder. Så gjorde det i vintras när det var som kallast. En balja trasig och en bottenfrusen. Så det fick bli hinkar påfyllda flera gånger, i 3 dagar tills jag kunde åka och köpa en ny balja á 60 l och tina upp den andra.
Vattnet står i närheten av stallet -på gården. Så den som har varit fram och upptäckt dessa "ynkliga hinkar" har begått hemfridsbrott.

Tydligen var 25-åriga hästen "tunn". Och har täcke på sig för att dölja det. Om vi äger så här; de två andra hästarna är ganska "runda" och jämfört med dem så är 25-åringen "tunn". Han är med andra ord lagom.

Hovarna var visst långa och misskötta. Hm...de verkas regelbundet. Den ena hästen har haft fång, som gör att hoven kan bli lite "felformad" eller ändrar vinkel. Detta sker då den friska hoven växt ut. Så är det på min. Detta måste vara nåt helt nytt för anmälaren, som genast tyckte att detta var fel.

Jag har haft regelbunden kontakt med Länsstyrelsen och allt är "grönt". De har sett hovarna, hästarna, vattnet, stallet och det finns ingen anledning att "gå vidare".

Nu vet alla som läst detta. Jag är långt ifrån den första, enda eller sista häst/djurägaren som blivit anmäld. Tyvärr så förekommer såna här anmälningar både här och där. Av avundsjuka, illvilja, skitprat och ren idioti.

Jag tycker absolut att man ska anmäla om man tycker att ett djur är vanvårdat. Men jag menar vanvårdat. Inte påhittat skitsnack. Skitsaker som man måste smyga sig in på en annans gård för att leta sig till. Det handlar inte om djur som far illa. Inte om hästar som mår dåligt.

Om man nu så gärna vill anmäla, eller leka djurpolis -anmäl då för faan de som verkligen vanvårdar sina djur! De finns de också. Många har djurförbud, men snirklar sig till att ha djur ändå. En del ser inte sina djur som individer, utan enbart tävlingsredskap. Matar ihjäl dem. Tränar ihjäl dem. Låter dem inte vara djur. Sätt ett krokben på dem istället!

Jag har en sådan lust att bosätta mig på en fäbodvall lååååångt borta från folk. Självförsörjande. Björnar, vargar utanför husknuten. Det kan jag ta. Men folk som vill en illa -nä.

Karma var det, ja...