"Tro -och Allt blir möjligt"
"Önska -och Du skall få"
"Det du tänker blir Din sanning"...
Jag hur mycket som helst. Och gudarna ska veta att jag har försökt. Jag har trott. Jag har försökt. Jag har önskat. Inte bara det -jag har slitit för att komma dit jag vill.
Men det tycks som om ju mer jag vill/önskar/tänker, desto jävligare blir det!
Jag kan verkligen tänka att "idag ska mitt nya liv börja". Frukosten blir nyttig, solen skiner, jag ler mot mig själv i spegeln och går ut för en promenad. På 50 meter har jag hunnit kliva i en hundskit, hälsat på en hund som hoppar ner mina vita byxor, blivit nerskvätt av en bil som passerade en vattenpöl OCH fått en måsskit i huvudet.
Efter 50 meter känns skogspromenaden inte så lockande längre. Jag lär väl kliva på en huggorm och bli uppäten av en björn också?
Såna där "käftsmällar" får jag varje gång jag "rycker upp mig" -som det så fint heter. Som om det sitter en ängel på min ena axel och en djävul på den andra. Djävulen fiser så illa att ängeln liksom flyger iväg. Och var är bara den lilla djävulen som säger "Du ska faan inte tro att du är något. Titta vad värdelös du är!"
En sak jag lärde mig på någon av alla dessa "positiva" kurser, var att Om man ständigt får motgång på motgång -då har man valt fel väg. Att det ska vara Universum eller Ödets kraft som sätter krokben för en, så att man fattar vinken och byter väg.
Hm... Då vet inte jag vad jag ska göra längre. Så många vägar som jag provat. så många gånger jag snubblat och snubblat. Krupit över till andra stigar och vägar. För att snubbla vidare. Hela tiden. "Trott i det innersta av mitt hjärta och själ, att jag varit på rätt väg". Men har jag inte det då?
Samtidigt så tror jag inte att det är hela lösningen. För hur skulle då alla bergsbestigare, upptäcksresande och vetenskapsmän då har funnit sina mål? De om några måste väl ha stångat sig blodiga mot motstånd många gånger?
Nä. Jag vet inte alls. Det enda jag vet är att jag är i mitt rätta element när jag är uppe i Torpet och donar på. Stall och hästar känner jag mig inte längre given på. Efter anmälan. Det känns som om det ligger tvivel över mig. "Motstånd...Ska man inte byta bana då?".
Reporter nere i Stockholm-Näpp. För mjuka armbågar.
Jobba i djuraffär- Nope. För "snäll" med djuren...
Telefonförsäljning- Inte för mig. Kan inte sälja.
Mattant på en skola- Äh.
Starta eget -Utkastad av karln för att jag blivit "konstig".
Personlig assistent -Aldrig igen.
Veterinär assistent -Tydligen inte.
Vårdbiträde -Som vikarie.
Sälja hudvårdsprodukter-Icke försäljning sa jag ju...
Inom reklam- Ingen erfarenhet.
Starta upp något med hästar- Hm...Odla maggot, kanske?
Det jag läser till nu då? Tja, det är intressant som bara den. Men jag själv är utbränd och blir dålig av att plugga och pendla. Så att senare få en anställning, hm... Dessutom skiter det sig på tentor och uppgifter. Tycks vara dum eller analfabet jämfört med klasskompisarna som får bra betyg. För mina betyg är inte särskilt imponerande.
Nä, fy faan vad jag känner mig låg, dum och skit just nu. De som säger "Ryck upp dig" "Tänk positivt" har knappast gått i mina leriga stövlar. Inte en chans.
Fick ett Fx på Sociologi tentan. Fx betyder att an ska komplettera något. Jag läser och läser och fattar ingenting. Det går INTE in i hjärnan! Jag vet inte vad jag ska komplettera. Det är som m jag helt plötsligt inte kan omvandla bokstäverna till förståeliga meningar!
Snart packar jag en ryggsäck med varma strumpor, mössa och en sovsäck. Tändstickor och varma koppen. Drar till skogs med en vandringstav. Just ja. Och Coca cola. För skallen. Gör som Indianerna och Auborginerna (kan vara felstavat) och går på "Walkabout". Håller mig borta tills jag motat bort inre och yttre demoner och hittat en livsmening. En ny.
Kramis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar