Vem har sagt att det ska vara lätt att leva? Inte då jag i alla fall. Det ska vara krångel, motgångar, krämpor och annat skit mest hela tiden, verkar det som.
Det känns som om hela vinter-våren (efter Jul) har gått åt till Migrän, ond mage, svacka i humöret och oro över den där jäkla anmälan och snokeriet uppe vid hästarna.
Kom ihåg att jag en vecka (ungefär) före anmälan kom in över mig, satt jag uppe vid hästarna och kände att jag var ganska nöjd med livet. Näst intill lycklig, faktiskt. Den känslan brukar inte våldsgästa mig särskilt ofta. Och den blev inte särskilt långlivad den gången heller...
Min älskade ponny (2 cm från att vara "stor" häst) har till och från haft den där hemska sjukdomen som kallas fång. Kroppen blir förgiftad av för mycket kolhydrater. Hovar blir ömma, kroppen blir hård och ofta är hästen överviktig och olag i magen. Han har nu i en månad varit "på gränsen" till att blir dålig. Alltså varit risig i magen och lite mer stillsam än vanligt. Jag har vakat och medicinerat.
Så igår så kom en höleverans upp dit (försäljaren kör upp balarna med traktor). Då höll hästen på att skrämma ihjäl både henne och mig. Hon ringde till min hyresgäst (som skulle ha höet) och berättade att hästen inte såg så kry ut.
Jag skyndade upp. Tog in honom på box i stallet och kurerade. Han får nu vara inne och vila några dagar. Just som jag skulle gå hem, med hundarna, halkade jag omkull på en isfläck. Landade på min vänstra arm med en smäll. AJ!
Stoppade in handen i bh:n och gick hem. Bra mitella! Hundarna i andra handen. Stånkade mig hemåt över skogen. Inga varulvsspår denna gång, men jag tyckte att jag såg två misstänkta björnspår. Men jag orkade helt enkelt inte bry mig. DÅ är det illa!
Hade grymt ont i armen hela kvällen. Bullade upp den i natt, men en filt i sängen. Låg på rygg och sov uselt. Vaknade totalt outsövd. Fick iväg dottern till skolan och ringde Vårdcentralen. Fick komma dit och de trodde "fraktur eller något avslitet muskelfäste". Remiss till akutröntgen i Sundsvall.
Väntar hem dottern, åker med sambon till Sjukhuset (han jobbar en bit därifrån) och röntgar armen. Ont som faan. Efter en stund kom en läkare ut "Vi hittar inget trasigt i skelettet. Åk hem. Kontakta Vårdcentralen. Hej då".
Det här tycker jag är så ynkligt! Om man är en idrottsman (eller kvinna) så är muskelfästen, ligament, senor mm (med andra ord mjukdelar) minst lika viktiga att behandla/rehabilitera. Även om man är ett djur (häst till exempel) så brukar mjukdelarna pysslas om. Men är man en vanlig dödlig medelsvensson, så får man ett "Inget brutet. Tack och hej".
Ynkligt.
Samma var det när jag gjorde illa mitt knä. Det var svullet, ömt, pulserande och 50 nyanser av blått. Men "Inget trasigt" på röntgen och inte ens en linda/krycka fick jag med hem. Tänk om det var Zlatan som dök upp med ett sånt knä?!
Jag är ju intresserad av anatomi och sjukvård och läser mycket själv. Så jag vet ungefär vilka skador man kan få. Också att de behöver rehabiliteras de också.
När jag läste anatomi och hundmassage (15 år sedan) så berättade läraren att en veterinär (läkare) ser UTSIDAN av patienten. Finns inga sår, tar man en röntgenbild av skelettet. Finns inget trasigt/avvikande på bild så finns inget. Det är DÄR en hundmassör kommer in i bilden. Ta hand om allt mellan hud och skelett.
Men det var 15 år sedan och jag tycker mig se stor skillnad i alla fall hos veterinären. De skickar gärna vidare till massör, simträning osv.
Ibland tror jag ta mej fasiken att man får bättre vård som djur. Veterinärerna tar också längre tid per djur än vad läkaren gör medan människa. Sjukt!!!
Nu är ju jag liiiite skeptisk till att ALL veterinärvård är det bästa. Det finns så klart avarter där med. Men jag har nog bara träffat på EN veterinär som saknat empati. EN. Betydligt fler mänskliga läkare.
Nä. Nu ska jag bädda ner mig i soffan. Puffa till kuddarna. Titta på Tv och film. Tycka lite synd om mig själv. I morgon är en ny dag.
Kramis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar