Jag tror att en av de saker jag lärde mig från religionen i skolan (grundskolan) var just om Karma; att det man ger får man tillbaka. Man får med sig sina gärningar in i sitt nästa liv. Goda som onda. Det är fint, tycker jag.
När jag sedan läste religionsvetenskap förra året, så var det här med Karma något som jag gladeligen läste om. För visst känns det väl lite som en tröst? Att man blir "belönad" för det man gnetar och strävar för i detta liv?
Men det beror väl så på hurdan man är. Är man en slaktare så kanske det inte är så kul tanke. Eller om man har sårat en massa människor. Eller på något annat sätt sårat en människa eller ett djur. För det är ju om man gör något medvetet som det räknas in i Karma. Så om man omedvetet råkar trampa ihjäl en mus, så gäller inte Karma-lagen. Men om jag medvetet slår ihjäl en mus "för att den är så äcklig", ja då ligger man illa till. Enligt Karma då.
Men så finns det ju något som kallas för Universums lag också. Den är lite liknande, men det slår tillbaka på en snabbare. I detta liv. Kanske redan idag. Att det man ger får man trefald tillbaka. Så tre gånger så gott -om man ger gott. Eller tre gånger så ont -om man ger ont.
Jag är en sån person som har "lojal", "moral", "empati", "sympati" skrivet i min panna. Innerst inne så vill jag ju tro gott om alla. Eller det låter lite fel, men jag brukar resonera som så "till och med massmördare har varit en hjälplös liten bebis i blöjor. Men någonstans gick det fel. Vart?"
Detta resonemang försvarar på ett sätt varför jag läser den utbildning som jag gör, och varför jag ser fram emot en praktik på Rättspsyk eller anstalt. Därför att det är människor som befinner sig där. Och någonstans har det gått fel. Väldigt fel. Men vad? När?Hur? Var?
Och på ett eller annat sätt, så får de säkert "betala tillbaka" till Universum. Trefald. Eller i sitt nästa liv.
När jag blev mobbad i skolan, så var jag först övertygad om att det faktiskt VAR fel på mig. Att jag var ful, dum, knäpp eller konstig. Jag trodde på orden som skreks till mig. Att jag var ful. Såg ut som en råtta. Inte skulle få någon kille. Osv.
Senare blev jag arg på dessa som hade sagt de här sakerna. Jag var arg och förbannad i många år. Men så började jag att intressera mig för varför man är som man är, och att "mobbare" ofta bär på saker inom sig som gör dem till mobbare.
Så jag konfronterade min "största" mobbare, en utekväll. Han betedde sig lite halvflirtigt och jag tänkte "Nu ska jag fråga honom...". Vi stod och pratade i en halvtimme och vakterna fick säga åt oss att lämna stället efter stängning. Alltså vi pratade och möttes där. Som offer och plågoande. Men han hade fått "igen" genom sömnlösa nätter, grubblande och ångest. Det lät som om han var offret nu. Jag hade kommit vidare i livet och i ina känslor. Men han hade fastnat i en gegga av ångest.
Men jag förlät honom där och då. Förmodligen för att jag verkligen kände att han "lärt sig en läxa" eller hade fått lida för det. Han visste att han gjort fel och då kam man väl inte mötas närmare?
Vi har pratat om detta även efteråt. Han funderar fortfarande över detta och är så ledsen över vad han gjorde. Men jag säger att det är helt OK. Inga hard feelings. Han vet hur ledsen jag blev. Vilka är jag bär med mig än idag. Jag vet hans sida och varför han gjorde det. Att han ångrar sig.
Varför jag skriver detta inlägg är därför att jag har fått reda på vem som anmält mig för "vanvård av mina hästar". Jag vet vem som snokat omkring däruppe i stallet. Vem som med ren illvilja låtsas vara min "vän", men hela tiden har baktalat och huggit en dolk i ryggen på mig.
Jag har varit så förbannad så att tårarna har runnit. Så arg så att spyan har åkt hiss i strupen på mig. Känt mig så kränkt, baktalad och smutskastad så att jag har lust att lägga mig i ett buskage däruppe vid stallet och klä ut mig till Varulv. Hoppa fram och skrämma skiten ur denne som kommer för att snoka. Kasta gummispindlar och plastormar på denne person för att ge lite av den chockkänsla som jag burit på i över en månad.
För i över en månad, så har jag haft skenande hjärta mellan 07-16 varje dag måndag-fredag. Livrädd att det ska ringa på dörren och myndighetsmänniskor ska stå där med ett beslut om att omhänderta mina djur. För att nån avundsjuk jävel har begått hemfridsbrott och snokat på MINA ÄGOR. Letat efter fel och gett felaktiga anklagelser i en anmälan.
Jag har inte velat skriva om detta förrän nu. Har tänkt att "någon läser säkert mina förtvivlade ord och blir nöjd över att jag känner mig knäckt".
För nog faan vill man väl knäcka någon om man anmäler någon för vanvård?
Om du som anmälde, skulle vara en av de som läser detta inlägg, så Grattis! Jag är knäckt. Pulsen är maxad. Hjärnan överhettad. Jag darrar. Tankarna snurrar och kan inte fokusera. Jag är stressad till och med i sömnen.
Det enda stället jag tidigare fått ro på, total ro, har varit med hästarna. Nu knyter det sig när jag åker dit. Jag tänker på om stalldörren står öppen. Om någon varit där och ställt till med något. Om någon varit där och snokat. Om någon varit där och hittat nåt mer att anmäla mig för?
För vill man hitta fel -då hittar man alltid nåt. Man kan hitta fel i ett stall med OS-hästar för miljoner. De får inte gå ut i hage och "vara häst". De får inte leka med andra hästar på grund av skaderisk. De får svansen borstad endast till tävling för annars slits den. De behandlas inte som en häst. Vidare så har jag på tävlingsplatser sett sopar och grepar som ligger huller om buller, där hästarna ska gå. Grimmor och remmar som ligger på golv och de dyrbara hästarna kan snava och göra sig hur illa som helst. Alltså -det går att hitta "fel" överallt.
Mina hästar behandlas som hästar. De har fått vara ute så mycket som möjligt och jag har täcke på dem så lite som möjligt. De får fina muskler, varma pälsar och hela kroppen hålls igång. Både i sommar- och vinterhage så har de haft "vindskydd". Men det enda de gjort i dessa, har varit att bajsa och tagit skugga mot stekande sol. Men från 2009 så SKA det finnas ett väderskydd/ligghall i hage för hästar som går ute dygnet runt.
De skydd jag har haft har blåst sönder, under de senaste vintrarnas stormar. Jag har lagat och det har blåst sönder igen. Eftersom hagen är till stor del tät granskog (vinterhagen) så har jag inte prioriterat ett nytt skydd. Men har det varit dåligt väder, så har hästarna fått gå in i stallet. -Detta var en av punkterna i anmälan.
Nu går de in varje natt. Hästen på 25 år har börjat få tillbaka sina gallor (svullnad på ben) som han hade när han kom till mig -men blev av med när han gick ute. Han har också känsliga luftrör (alltid haft) men de är bra när han är ute. Nu är han lite tät på morgnarna, efter att ha stått inne. Så stall är inte bara av godo...
Mina hästar får tydligen inget vatten vintertid. Bara äta snö.-En annan punkt i anmälan.
De har på sommaren ett stort badkar med färskt vatten. Vintertid har de två stora (ibland tre) baljor á 60 liter i hagen. Men på vintern fryser det (som många vet, öh) och man får fylla/knacka hål på is ett par gånger om dagen. Ibland går en balja sönder. Så gjorde det i vintras när det var som kallast. En balja trasig och en bottenfrusen. Så det fick bli hinkar påfyllda flera gånger, i 3 dagar tills jag kunde åka och köpa en ny balja á 60 l och tina upp den andra.
Vattnet står i närheten av stallet -på gården. Så den som har varit fram och upptäckt dessa "ynkliga hinkar" har begått hemfridsbrott.
Tydligen var 25-åriga hästen "tunn". Och har täcke på sig för att dölja det. Om vi äger så här; de två andra hästarna är ganska "runda" och jämfört med dem så är 25-åringen "tunn". Han är med andra ord lagom.
Hovarna var visst långa och misskötta. Hm...de verkas regelbundet. Den ena hästen har haft fång, som gör att hoven kan bli lite "felformad" eller ändrar vinkel. Detta sker då den friska hoven växt ut. Så är det på min. Detta måste vara nåt helt nytt för anmälaren, som genast tyckte att detta var fel.
Jag har haft regelbunden kontakt med Länsstyrelsen och allt är "grönt". De har sett hovarna, hästarna, vattnet, stallet och det finns ingen anledning att "gå vidare".
Nu vet alla som läst detta. Jag är långt ifrån den första, enda eller sista häst/djurägaren som blivit anmäld. Tyvärr så förekommer såna här anmälningar både här och där. Av avundsjuka, illvilja, skitprat och ren idioti.
Jag tycker absolut att man ska anmäla om man tycker att ett djur är vanvårdat. Men jag menar vanvårdat. Inte påhittat skitsnack. Skitsaker som man måste smyga sig in på en annans gård för att leta sig till. Det handlar inte om djur som far illa. Inte om hästar som mår dåligt.
Om man nu så gärna vill anmäla, eller leka djurpolis -anmäl då för faan de som verkligen vanvårdar sina djur! De finns de också. Många har djurförbud, men snirklar sig till att ha djur ändå. En del ser inte sina djur som individer, utan enbart tävlingsredskap. Matar ihjäl dem. Tränar ihjäl dem. Låter dem inte vara djur. Sätt ett krokben på dem istället!
Jag har en sådan lust att bosätta mig på en fäbodvall lååååångt borta från folk. Självförsörjande. Björnar, vargar utanför husknuten. Det kan jag ta. Men folk som vill en illa -nä.
Karma var det, ja...
Bra att du fått reda på vem det är. Jag har fått två anmälningar på mig från en tokfan som sett hästarna på 500 meters håll. Men det är bara att slå upp portarna för länsstyrelsen så får de inspektera. Det tragiska är att medan de är här och inspekterar friska djur så står det stackars kor, grisar eller andra djur i en ladugård nånstans och svälter ihjäl i sin egen dynga. Om dessa anmälare vore lika "duktiga" att kolla sådant istället. Det är förjävligt hur folk är. Och vilket skit de ställer till med. Man kan undra vad de vinner på det? Sover de gott sen?
SvaraRadera