Änglavakt

Det här med att flytta ut i ödemarken, till en fäbodvall och bli självförsörjande lockar mer och mer. Ju mer jag tänker på det. Först har jag sagt det som lite utav ett "skämt". Eftersom jag har bott i ett Torp MED el, så är liksom steget nästa till Fäbodvall...

Men efter såna upplevelser som ikväll, så blir tankarna många och kaosartade. Lycka och rädsla blandat om vartannat.

Vi var EN decimeter från att krocka med en mötande bil. I en kurva. Snömodd. Den mötande bilen var en äldre volvo, som tyckte att kurvan såg ut som gjord för att sladda i. Så han sladdade. Men räknade inte med att få möte. Och kunde heller inte häva sladden. Utan han fick sladd åt andra hållet -MOT oss.

Det var som om universum stannade till och jag hörde mitt skrik blandat med svischet från den mötande bilen. EN decimeter!!!

Fy alltså. Jag som nästan hade hämtat mig från åkrädslan efter krocken för 4 år sedan. Då krockade vi i en kurva i 30 km/h. En jäkla smäll! Vår bil blev skrotad. I 30!!!

Nä, nu vill jag inte åka mer bil på ett tag. De gånger det "hänt nåt" så har det alltid varit is eller snö. Så nu ska jag bara åka på bar backe tills...mossa växer ut genom öronen på mig.

Var bara tvungen att skriva av mig. Känner mig fortfarande helt darrig. För jag kan bara inte släppa det. Inför dottern så säger jag "Men vi får vara glad att det INTE hände nåt". Inför sambon får jag göra det motsatta. Han sa direkt efteråt "Där hade jag kunnat få en ny framskärm...". Gah! Man kan inte tänka på krockar som nya bildelar! Det handlar ju om människor! Liv! Kroppar med delar som man inte kan köpa på Biltema!

Nä. Jag måste försöka att lugna mig. Tacka en högre kraft (Universum? Gud? Buddha? Jesus?) för den skyddande handen. Än en gång.

Var rädda om varandra därute. Ge någon en kram. En blomma. Säg till dem du älskar att du älskar dem. För rätt som det är så kan det vara försent...

Kramis