Jag som Super Mario?

Jag står vid väggen och stampar. Slår skallen mot den och den är inte madrasserad. Tjock, stum, hård, kall betong. Försöker ta mig igenom den, men fötterna bara slår i väggen de också. Tårna skrapas upp mot betongen och ömmar mer och mer.
Snart står jag och krafsar med händerna, naglarna, mot väggen och de bryts av en efter en. Lämnar efter sig det där hemska ljudet som man ryser i nackhåren av. Men jag är så upptagen med att komma igenom väggen, så jag märker inte att huvudet får en bula. Tårna blir uppskavda. Fingrarna svider och blir fnasiga. Kroppen stum och trött.
Till en början känner jag inte att det gör ont, jag vill bara igenom! Men när väggen är så här tjock, stum och grym så kommer man ingen vart. Tröttheten tar ut sin rätt. Jag åker ihop i en hög. Trött, slut och trasig.
Det är nu som det gäller att räta upp ryggen mot väggen. Andas. Hämta tankarna. Tänka bortom det tjocka ogenomträngliga lager av betong, massa, problem, ångest och arbete som det krävs att komma på andra sidan. Det finns ingen manual till detta. Ingen bruksanvisning. Inga ledtrådar skrivna på väggen. Ingen trappa, ingen stege, ingen tunnel. Utan nu gäller det att andas. Klura ut vilka redskap jag behöver för att ta mig till den andra sidan...

För här är jag nu. I högen. Som en strandad val som behöver komma i vattnet igen. Man har 3 möjligheter; kämpa tillbaka till vattnet, vänta på hjälp eller bara ge upp. Och en strandad val som slår sin stora tunga kropp mot en betongvägg, kan vara en patetisk syn. Smått komiskt. Och det är väl detta som en del ser och tycker "hon får väl skylla sig själv, som satt sig i den sitsen".  Tja, kanske det. Men här är jag nu.

Samtidigt så skäms jag, eftersom det finns så mycket grymhet i världen som drabbar andra. Sjukdomar, krig, fattigdom och olyckor. Och här sitter jag med mat på bordet och tak över huvudet och "år så dåligt". Uhu, stackars mig, då. Nja, men man har ju olika krav och förväntningar på sitt liv. Jag tycker inte att jag har så särskilt höga krav, men livet är hela tiden noga med att påminna mig om att "det ska faan inte vara lätt"  . Och så läggs det ut snubbeltrådar, hinder och utmaningar av alla de slag. Jag hoppar, kryper, hukar och kämpar som en liten Super Mario-gubbe. Och i slutet av varje "bana" så kommer så en "vägg". Mer eller mindre svår att ta sig över för att kunna hoppa på den där flaggstången, där man klarat banan.

Önskar att jag kunde hitta "föstoringssvamp, eldklotsblomma" och kunna

hoppa över de flesta hinder ett tag... 

Jag kanske ska sluta att klaga, gnälla och oja mig. Hålla käft. Men nu är det här min verklighet, mitt liv och min blogg. Nu klagar jag här och beskriver mina innersta känslor för den som vill ta del av det.

Det är flera saker som bidragit till den här omgången av "väggtramping". Jag kanske ser ljust på framtiden om en vecka, en månad eller när jag bara fått sova av mig. Är riktigt övertrött just nu. Skyller inte på jobbet, som är toppen fortfarande, men orken att pendla och jobba samtidigt med att folk vill sätta käppar i hjulet för en... Det blir för mycket just nu.

Nä, nu ska jag steka en omelett. Vara snäll med sköldkörteln. Med kroppen. Sedan lägga mig igen och sova. Hoppas kunna ladda kroppen, knoppen och hitta andningen igen. Leta reda på de där klara tankarna och styrkan som jag vet att jag har. Någonstans långt inne...

Kamisar!

När det luktar räv

Det är fasiken inte roligt alla gånger, att ha en "supernäsa". Visst kan det vara bra, då man känner röklukt före alla andra och om mjölken ens funderar på att surna och skära sig. Men det är rätt så jobbigt också. När jag jobbat på äldreboenden, så har det oftast varit jag som känt före alla andra att någon av gamlingarna "gjort i byxan". Och jag kan inte ignorera sånt, för jag tänker mig själv in i situationen om jag skulle lukta kiss. Även om någon har urinvägsinfektion, har jag känt det snabbt på lukten.

Om nåt av mina djur har en obalans i kroppen, så känns det på andedräkten. Min dotter tycker att jag är jättejobbig som "tecknar" deodorantrullning till henne, då jag känner att hennes hormoner lever loppan under hennes armhålor.

Till och med i skogen, kan jag känna att det luktar "älg" eller räv. Eller nån "pisslukt" som inte är räv, älg eller rådjur. Utan "rovdjurspiss". Strax därefter brukar jag hitta ett spår eller nåt som bekräftar att jag faktiskt känt rätt.

Andra lukter jag kan känna, som folk runtomkring mig tycker är kul, är: skalbagge (luktar so under en sten med småkryp), bibliotek (gamla dammiga och underbara böcker), fylla (känner när jag kliver på en buss tex att någon druckit alkohol) osv osv.

I dag luktar det lik härinne hos oss. Mest i kylskåpet. Ett paket kotletter gick ut innan bäst-före-datumet och blev bortglömt över natten i kylskåpet. Surt griskött luktar som människo-lik. Så trots begravning på komposten av grisen, sprej med doftspray i hela huset och vädring, så luktar det lik. Uff.

Nä. Nu ska jag ta min supernäsa och lägga omkull mig en stund. Ska ut på natt 1 av 2 i kväll och jag vill inte vara trött innan jag sätter mig på tåget dit. Hoppas på 2 lugna (men givande) nätter, innan jag sätter mig på tåget hem på onsdag morgon och ska baka kaka till dotterns avslutning och fixa hår och naglar på henne. Får väl hänga ut klänningen hennes på altanen, så att det inte blir liklukt på den. Fast det kanske bara är jag som skulle känna av den, så vore det nog snällt att hellre låta den lukta blommor...

Kramisar!

Ur form

Usch, vad jag önskar att jag var starkare, hade större självkänsla och brydde mig mindre om vad omvärlden tycker och tänker. Tror (eller vet) att den större delen av denna söndertrasade självkänsla bottnar i de år av mobbing som jag gick igenom i småskolan. Att få höra att an var ful, fel och knäpp varje dag i 6 år, blir väl ingen människa "hel" utav. Tja, kanske om man är byggd från början att man är tuff och känner från start att man vill visa motsatsen.

Men sån var inte jag.

Är inte.

Jag tog åt mig och sparade på all skit i min emotionella ryggsäck i åratal. Ryggsäcken har jag kvar. Men jag rensar den ibland. Så ibland fylls den på av nytt skräp, som först tynger och tar plats och sedan tar energi att göra sig av med.

Från jag var liten tills jag var 20 år, fick jag höra att jag var "för smal". Att jag säkert åt för lite. Kanske hade ätstörningar? Jag bar dubbla långkalsonger under tightsen i högstadiet, för att benen var "för smala". Men det var bara sån jag var.

När jag fyllde 20 och flyttade till Stockholm, växte jag över bröst och lite rumpa. Genast gick ryktet om att jag nog hade opererat in silikon i brösten. Det hade jag inte!

Sedan runt 25 års åldern fick jag höra att jag var "vackert kurvig" och vägde kring 60-65 kg. När jag blev gravid och fick havandeskapsförgiftning, stannade vågen på strax under 3 siffrigt. Efter barnet var fött, var kroppen i obalans och är fortfarande. Jag äter inte mer än när jag var "för smal". Snarare mindre. Men ändå blänger folk på mig när jag handlar och rullbandet innehåller mer än gurka, sallad och tomater. Om det ligger en chipspåse på bandet "åh nej!, ska tjockisen äta sig fetare?!".

Jag önskar att jag hade fått fler aktiva hjärnceller på centrat för självkänsla och självförtroende. Eller att jag hade fått färre hjärnceller på centrat för "vad tycker andra om mig". Och det är INTE att jag är inbilsk eller paranoid. Näe, detta händer mig dagligen att jag för utstå blickar, kommentarer, skitsnack för att jag är fet, gammal eller fel. Varför? Är jag ett lätt byte? Eller är jag så otroligt provocerande att jag förtjänar detta?

Äh. Jag vet faan inte.

Orsaken till min ilska, knäck och negativa inlägg just ikväll, är att jag än en gång fått utstå att vuxet folk (på siffran i alla fall) blängt, ignorerat, pratat skit och till och med pekat "fuck you"-fingret åt mig, när min dotter var med! Vad jag gjorde? Tja, jag råkade vara nykter, fet, äldre, snärjt en snygg karl (för snart 7 år sedan) och vara FEL för det sällskapet. Inget annat. Jag hälsar. Jag söker ögonkontakt och försöker mig på konversationer. Ger folk en chans.

Och får FUCK YOU-fingret!

Alltså folk... De beter sig bättre inne på psykavdelningen. Där blir man inte dömd för att man är fet, ful, fel, gammal, ung eller ens skulle lukta illa. Näe, där blir man respekterad om man själv respekterar den andre. Om man lyssnar, så blir man lyssnad på. Om man hejar, så blir man hejad på. Hur sjuka patienterna än är! Fuck you fingret har jag inte ens sett inom psykiatrin. Och skulle jag göra det, så är ju den människan sjuk.

Men jag tror att en stor del av de personer som hamnar längst ner i måendet och under "marken", blir så psykiskt sjuk att de hamnar inom psykiatrin, är också de personer som ofta är känsliga, har dålig självkänsla, har ett trassligt förflutet och trasig själ. De har nog mycket i sin ryggsäck. Så mycket att den tynger och värker in djupa sår i kroppen på den som bär den. Därför tror jag också att även de mest trasiga själar, kan ta ett "Hej" och ett vänligt leende på rätt sätt. Sen spelar det ingen roll för dem om leendet eller "Hejet" kommer från någon som är fet, ful eller "fel" på ett ytligt sätt. För de vet att alla personer har ett djup. Ibland ett alldeles bottenlöst djup av känslor...

Äh. Det var några tankar. Ska tvätta av mig sminket, ta av mig klänningen i elefantstorlek och lägga mig och sova bort lite känslor. Hoppas jag.

Kramisar!

Dipp, utan chips

Första "dippen" på ett tag. Orken, glädjen och energin är borta. Puts väck. Jag skulle vilja rymma bort ett tag. I alla fall i en timme.

Det här med examensarbetet tog mer knäcken på mig än vad jag trodde att det skulle göra. För som en trist bieffekt, blev det ringar på vattnet och jag missade 2 jobbnätter, utan att jag har gjort den minsta lilla nytta. Ok, jag har städat här hemma och varit hemma när dotter kommit från skolan. Men vem tackar en för det?

Migränen håller sig fortfarande tyglad, efter piercingen. Det ligger som en svag huvudvärk och lurar, men orkar liksom inte riktigt blomma ut. Och det är ju underbart! Japp. Men när jag hanar i en sån här "dipp" så är jag så trött. Vill bara sova, göra nåt litet och sova ännu mer. Precis som om kroppen vill ladda så mycket som möjligt. Men trots att veckan varit löjligt lugn, känner jag mig inte uppladdad för fem öre. Tvärtom...

Liksom såna där småsaker hela tiden, som gör att man snubblar smått gång på gång. Elektriska saker som krånglar, glödlampor som smäller, kött som surnat innan "bäst-före-datumet", kläder som går sönder, vittvätt som lyckats dölja en röd strumpa innan tvätten... Ja, sånt. Och hund som lyckas rymma ut på vägen och skrämma grannarna. Och mig.

Nä, nu ska jag fortsätta se på "The last Alaskan" som handlar om de få personer som bor i ett reservat i Alaska. Björnar, vargar, -60 grader och ingen kommunikation med omvärlden. DET passar mig perfekt att dyka in i just nu...

Kramisar!   

En pära till morsa

Så var det dags för lite mothugg i livet igen... Tyckte väl jag med att det flöt på lite väl bra ett tag här. Men så hände en grymt irriterande grej med examensarbetet, B-uppsatsen. För när vi skickade in den, så kom den in "försent" och nu får vi inte göra examinationen förrän i Augusti! Buhu! Och så fick jag också veta idag att vi inte har en chans att bli antagen till C-kursen i Psykiatrisk Omvårdnad, för poängen kommer inte att räcka, innan B-uppsatsen är klar. Gah!

Det känns surt. Så surt så att jag liksom jagar bort tankarna på det och försöker intala mig själv att "jaja...det är inte hela världen". Nä, det är det ju inte. en det är så pissigt irriterande!

Hade det varit på en folkhögskola eller komvux, så hade läraren säkert kunna fixa så att vi fick examinera i morgon. Men Universitetets regler är något för sig själv, suck.

Så jag som hade tagit ledigt från jobbet för att storstilat examinera, med ny klänning och nya skor -blir hemma för att muttra och försöka ta nya tag. Och då ska Ni veta att jag bär inte klänning ofta... Surt också för att jag tog ledigt de här 2 nätterna till och från examen, och så blir det ingenting. Men de har säkert fått ut någon annan och jag vill inte ringa och krångla.

Jaja. Kanske man skulle ta och gräva ett pärland i morgon. Det är ju trevligt med hemodlat. Och någon meter med sallad. När man inte får leka examinerande universitetselev, så kan man väl leka bonde. För att ligga och mysa i solstolen blir svårt. För den pajade jag idag. Med buller och bong. Herregud vilket päron man är...


Dottern hade med sig en ny kompis från skolan. Jag hejade och de gick och hjulade och akrobatikade på gräsmattan. Jag satte mig i solstolen och tog en lycklig suck. "KABRAK!" Där låg jag som Märta i potatishandlaren, fast utan Rolf Lassgård på... Och jag kom inte upp! Jag var fastkilad mellan träramarna och kom helt enkelt inte upp eller ur! Så jag skratt-skrek-ropade på Wilda, som fick komma springande med sin nya kompis och hjälpa mig upp. Med hjälp av ett hundkoppel som jag kunde hålla i och en dotter, så kunde vi skrattandes få loss mig. Men solstolen blev kaffeved. Och sittyget sprack mitt i tu...

Så kan det gå. När man är för tung för att sola...

Ok. Piercingen då? Jo, den sitter där. Jag hr "bara" haft lättare spänningshuvudvärk dessa dagar, sedan jag gjorde den. Och huvudvärken kommer sent på eftermiddagen i stället för som tidigare att den ligger där mest hela tiden och går över i migrän om jag anstränger mig. Så jag är optimistisk, men ropar inte hej än...

Nä. Nu ska jag kolla om vi har grejer för att gräva ett litet land i morgon. Dags att smutsa ner fingrarna efter allt pappersvändande i 2 år...

Kramisar!