Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård del 3

Vi gjorde några ytterligare försök med appen på telefonen utan att får några intressanta svar. Så vi beslutade oss för att försöka sova i alla fall några timmar.
Klockan närmade sig nu 04 på morgonen och huset var alldeles tyst. Sambon började snart och snarka timmerstockar i sin säng och brorsdottern frågade lite skräckslaget; "Vad ÄR det som låter?" "Äh, han snarkar..."

Solen började stråla in genom fönstret till det blå rummet och det både kändes och såg så oläskigt ut som det kunde bli. Jag låg och myst. Lyssna på en blandning av ljud; snarkning, knäppningar typiskt gamla hus under uppvärmning av solen, sängfjädrar när man rör sig. Plötsligt hördes någonting mer.
" Donk." Donk" Donk" Donk" Donk" Donk" Donk" Donk". Det var som tunga fotsteg uppför trappen till övervåningen där vi låg. Jag tordes nästan inte andas. Sedan hördes en lättare möbel flytta på sig och sedan tyst igen.
Brorsdottern sa då; "Vem var det? Vem är det som är uppe?!" Jag svalde hårt men fnissade samtidigt och svarade; "Tror inte att det är någon uppe. Vi har juu inte hört någon av sovrumsdörrarna som knarrat..."

Efter det där lyckades jag somna. Jag vet att jag vaknade ett flertal gånger och tittade mig omkring utan att se nåt. Tänkte att; "Jaha, ingen som står och titta på mig..." En gång vaknade jag av en rejäl duns, men somnade om. Ett par gånger vaknade jag och hörde irriterat att någon gick med käpp ovanför vårat rum.

När klockan ringde vid 09, så kände vi oss konstigt nog ganska pigga. Förutom dottern, som såg lite glåmig ut. Hon kom och satte sig på min säng och frågade: "Hörde nån att det dunsade i morse från vårt rum?" Och det hade jag ju hört. Hon berättade då hur något tagit tag i hennes vrister och dragit ur henne ur sängen, ner på golvet! Men hon såg inget! Och det märkliga var att hon fick inte ut ett pip, det kändes som om hon tappat andan. Och när hon en gång låg på golvet så kändes det ännu märkligare, ingen direkt rädsla, utan bara "jaha, lägga sig och sova igen". Så det gjorde hon och somnade om igen. För att sedan vara med om exakt samma sak igen!
"Men blev du inte livrädd?" frågade jag. Då ryckte dottern på axlarna och beskrev det som om någon nästan "busat" med henne.

Vi började packa i hop grejerna och gick ut för att titta på kulramen. Den såg inte alls ut som vi lämnat den på natten! Någon/något hade fifflat med den!

När det var dags att lämna rummen så kändes det vemodigt. Inte alls så som många beskrivit det om att det var skönt att lämna det skrämmande spökhuset. Nä, vi trivdes alla vi 4 som var med, trots att 2 av oss var unga tjejer som brukar ses som mest "lättskrämda". Vi pratade med de andra som sovit över denna natt och de som sovit på samma våning som oss hade inte märkt av någonting. Inte ett ljud. De äldre damerna på nedervåningen, som tidigare sovit  blå rummet hade hört fotstegen i trappen, de också. Men annars inget. Men de hade varit med om exakt likadant med urdragning ur sängen på övervåningen. Och kunde inte heller få fram ett ljud...

Nere vid ingången finns gästboken där man kan skriva om man övernattat eller bara tittat in över dagen. Intressant läsning. Det finns även en bok om gårdens och kyrkans historia. När jag ögnade igenom den senare, så förstod jag att det måste ha varit kyrkans byggnadsherre som vi fick kontakt ed på natten. För han fick plåtar/plattor i betalning för sitt jobb och fick bära dem långt genom skogen när han skulle hem igen. Om han mötte någon som slog honom (kanske försökte råna honom?), vet ej.

Det var som sagt svårt att slita sig därifrån. Fint väder var det denna dag. På dagarna vid 11.00 bedrivs café och om man betalar 20:- får man gå runt i huset och titta på de olika rummen. Så vi hade ju liksom "checka ut" från våra rum och fikat vår medhavda frukost. Men satt ute i solen i trädgården och njöt. Provade appen ibland och fick lite kontakt och intressant information som jag ska pussla ihop till senare.

För JAG är inte färdig med Borgvattnet. Och jag tror inte Borgvattnet är riktigt färdigt med mig än heller.

I´ll be back!

Kramisar!

Vår natt på Borgvattets Spökprästgård del 2

Jag fick ta över telefonen, hörlurarna med appen lätt brusande och gick mot tavlan igen. Det var tyst, fram till jag kom alldeles nära tavlan igen då en ”pojkig röst” sa ordet ”ensam” och några otydliga ord. Jag berättade för min sambo och brorsdotter som blev alldeles paff! När vi gick med telefonen över det hela blå och gula rummet, fick vi en viss ”närvaro” men inget om ville kommunicera just då. Så vi gick in till det blå rummet igen.

Nu höll sambon i mobiltelefonen och jag hade satt mig på golvet med badbollen, som vi hade med som ett ”trigger object” (lätt för andarna att beröra eller flytta på). Min brorsdotter satte sig också ner på golvet. Jag sa på bästa pedagogiska sätt: ”Hej du lilla vän! Vi är här för att vi är nyfikna på dig och vill inget illa. Vi vill bara veta ve du är och om du vill berätta något för oss. Vi är snälla. Jag har en boll här som du kanske tycker om. Tycker du om att leka med bollar?” Appen var tyst i 10 sekunder sedan sa den med pojkrösten ”Saker…”

Då säger brorsdottern ”Ja och det här är BollBoll (jag alltså, mitt smeknamn) och hon vill leka med dig och är jättesnäll”. Appen är tyst i 10-15 sekunder och pojkrösten säger ”BollBooooll!”. Vi blev alldeles till oss och ville bara skrika rakt ut, men fick svälja upphetsningen, för annars skulle vi väcka de som eventuellt lyckats somna och skrämma bort spöket som vi spå gärna ville ha kontakt med.

För Er som är mina nya läsare och inte känner mig sedan tidigare, så är jag en brud som gärna släpper en brakare eller en rap i bekvämt sällskap. Det knusslas inte så mycket. Så  där och då på golvet så släpper jag en brakare så att det smattrande ekar i golvplankorna -rejält! Då säger den lilla pojkrösten i appen ”FIIIIS!” Alltså på så sätt kan ju inte appen ”härma vad man säger heller? För fis var ju inget vi sa…

Vi frågade sedan vad den lille killen ville? Då ville kan leka uppe på vinden. Men vi förklarade att vi inte vågade det. Och att andra låg och sov och att vi inte ville väcka dem. Men om han ville ha kaka, godis, mat, saft? Då svarade han ”Vatten”. Vi lovade att ställa fram ett vattenglas åt honom innan vi skulle sova. Så frågade vi om han vile säga något mer? ”Snälla” sa han. Vi hoppas han tyckte att vi varit snälla. Vi blev i alla fall rörda nästan till tårar…

Sedan försvann han. Närvaron försvann. Vi provade med appen vid pojktavlan flera gånger, men ingenting visade sig. Pojken hade sagt vad han velat säga till oss.

Efter detta var vi helt euforiska! Tårögda. Ett ”spöke” hade sagt mitt namn och fnissat åt min fis! Har någon någonsin dokumenterat det tidigare? Vilken bedrift, liksom, haha. Ja, vi satt på sängarna i blå rummet jag, min sambo och min brorsdotter och surrade. Överlyckliga. Men samtidigt lite ledsna över att min dotter inte fått vara med om just denna kontakt. Denna kontakt skulle nog fått de flesta att bli orädda och troende på det övernaturliga.

En stund senare kände vi oss redo för nästa ”session” med appen. Det kom nu fram en man men ganska rispig röst. Han pratade om en lång och jobbig väg genom skogen. Arkitektur. Tungt. Bära. Ryggen. Mötte ryttare som slog åt honom. Plåtar som var tunga. Ville hem. Kom hem.                        Vi var ganska trötta vid denna session och kände liksom ingen sammanhang med det vi hört eller läst om Borgvattnet heller, så vi satt mest och lyssnade och nickade. Jag svarade ”pedagogiskt” som jag är lärd ”mm, mhm, jaha, ja men oj…” Så han berättade sitt och blev sedan tyst. Vi tackade och sedan stängde vi av appen för natten.

Men andarna var inte klara med oss. Än skulle vi få vara med om fotsteg, möbler som flyttade sig, bli urdragna i sängen, få svar på vem han som ”pratade” med oss på slutet var och mycket mer.

Så det får bli en del 3 Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård!

Kramisar!

Vår natt på Borgvattnets Spökprästgård del 1

Så kom då äntligen den dagen då vi åkte till Borgvattnet Prästgård för att övernatta. Jag, min sambo, min dotter och brorsdotter. Jag har velat detta sedan jag var under tio år gammal, så jag hade fjärilar stora som drakar i magen. Eftersom jag har sett det tidigare i verkligheten, så visste jag hur det såg ut utvändigt, men hade ingen aning om invändigt och atmosfären. Förväntade mig så klart sprängande huvudvärk och panikångest -som många "känsliga" brukar få här.

Vädret hade placerat ett enormt svart regnmoln just över byn när vi anlände. Det öste ner regn, trots att det stod på alla väderappar att det skulle vara uppehåll. Vi satt och pep av upphetsning när vi körde in på gårdsplanen. Värden för huset stack ut huvudet och välkomnade oss. Jag gick ut och sa att vi var "Veronica med entouragé som bokat en natt". Sedan fick vi stiga på. Huset kändes mycket större än förväntat. Mindre läskigt. Högre i tak. Inte tryckande. Välkomnande. Mysigt. Hemtrevligt. Så fick vi se våra rum på övervåningen ; det blå rummet och det gula rummet. Det låg intill varandra med dörren öppen. Tjejerna hade läst m att det blå rummet var "värst" så de ville ligga i det gula. Guiden sa nästan på en gång; "Det blåa är det läskigaste rummet, helt klart!".

Efter rundturen fick vi bära in våra grejer och installera oss. Jag drogs på en gång till sängen vid elementet. Började att bädda där. Då kom tjejerna in i rummet och började stoja "Nä, vad läskigt det känns vid din säng! Där vill inte jag ligga! Det känns jätteäckligt. Känner inte du det?" Näe?!

I vårt rum hängde en omtalad tavla med en pojke. Den ska vara jättelikt en pojke som har bott på prästgården, men föreställer egentligen en annan. Men för 100 år sedan plus var det inte så lätt att få en tavla av sitt barn, så hittade man en målning väldigt likt, så kanske man hängde upp den? I alla fall så är denna pojke en av dem som sägs spöka i huset. Vissa säger att tavlan följer en med blicken, blinkar med ögonen, inte går att fotografera med mera. Och att pojken vill leka kurragömma med besökarna. Vi knäppte många foton på tavlan oh kände inget obehag alls. Senare under natten skulle det visa sig att vi faktiskt får kontakt med denna pojke !!!

Utanför våra rum fanns ett sällskapsrum med soffor, ett bord och en kulram man kan räkna på. Den sägs också vara "hemsökt" och att kulorna flyttas och rättas till. Kommer till detta senare. Mitt emot våra rum låg Gråterskornas kammare, där man kan höra gråt från tre kvinnor som mist sina barn. Det finns till och med nattgäster som sett dessa spökkvinnor sitta i soffan nedanför sängen och gråta. Där sov tre kvinnor natten vi var där-levande 😄.

På nedre våningen finns en sal med den berömde gungstolen som Påvel Ramel har ägt ett tag. Den sägs ha kastat ur präster som suttit i den. Men nu står den där med en varningsskylt om att den är skör och inte ska sittas i. Det finns även fler rum nere som man kan sova i, där det kan hända saker och vill man läsa om det så är det bara att googla fram Borgvattnet spökprästgård. Eftersom mina upplevelser handlade om 90% på ovanvåningen känns det inte rättvisa att skriva om det andra upplevt på nedre våningen. Tilläggas kan att  äldre damer sov här nere denna natt. De hade sovit i det blå rummet tidigare och det var en ruskig upplevelse!

Nåja, vi var alltså installerade i rummen. Klockan var runt 22.00, vi satt och pratade, åt godis, riggade en badboll på en tröskel (för att se om den "oförklarligt" ramlar ner" under kvällen). När vi suttit och pratat, lyssnat med öronen på spets en stund, så kom bollen rullande över golvet. Men vi vill ju vara "rationella" och tänkte att det KAN vara golvplankorna, någon som stänge en dörr hårt....

Vi bestämde oss för att gå ut en sväng på den närliggande kyrkogården klockan midnatt "bara för att". Så vi klädde på oss och försökte att smyga oss ut. Men de andra övernattarna hade inte lagt sig än, och tur var väl det. För jag har ALDRIG varit med om knarrigare dörrar! När tjejerna skulle å ut från sin dörr så gick det inte. Det var som om någon skulle stå med en fot nertill och hålla emot från utsidan! Ovandelen av dörren gav liksom med sig, men inte nedre. Sedan rätt som det var så voila! Dörren gick upp hur lätt som helst. Ok. Gamla dörrar... 

I gästböckerna på Borgvattnet så nämns ofta att det är läskigare på kyrkogården än i själva huset. Men jag vet inte det. Jag tycker det är något rofyllt och vackert över kyrkogårdar. Människors öden, liv, historier, kärlekar, tragik. Ja, jag hann fota lite på kyrkogården och så här efteråt vet jag inte om jag "hädade" eller inte...

Vid halv ett kom vi in igen, frusna eftersom det bara var ett par grader varmt ute och rejält daggigt. Vi smög omkring inne i huset lite och kikade på de olika rummen som ingen sov i. Kände av atmosfären, lyssnade, fnissade. Var avslappnade och myste och kände inte av något läskigt alls. Strax efter 01 somnade min dotter. Snarkade och pratade i sömnen. Vi hade pratat om att ladda ner ett slags "kommunikationsverktyg" i en app där man kan fånga upp röster från andra sidan. -DET KAN LÅTA JÄTTEKONSTIGT -JAG VET! - Därför förklarar jag en snabbis här:

Så länge man haft radiokanaler, så har man kunnat ställa in en frekvens mellan kanaler som ska kunna fånga upp den frekvens som andar befinner sig på. Detta finns det böcker och filer om och kallades förr för White noise. Oftast kommer bara något enstaka ord fram, men det brukar vara så pass i sammanhang att man förstår om det är någon anhörig etc som man fått kontakt med.

Spökjägare som vi ser idag (på TV, YouTube etc) har förfinat denna teknik så att man knappt hör något "brus" utan att det bara kommer ord.

MEN det finns n baksida med detta. En stor fara och det är ungefär som med Ouijaboards att det inte finns någon "filter" för det som eventuellt vill komma fram. Det är inte bara gulliga mormor och farfar som kan komma och säga hej. Det kan komma mycket mörkare saker än så... Filtret brukar annars "medier" eller "spåtanterna" stå för. Men om DU laddar hem en sån här app så är det DU som är filtret och DU bör därför veta vad DU har att göra med!

Ok. Tillbaka till Borgvattnet. Klockan var nog efter halv 2. Vi laddade hem en app som kostade pengar. Mer seriös. Jag gjorde en sorts "ljusritual" som skulle hålla oinbjudna filurer borta (hör av er om ni vill veta mer om det). Vi startade appen.

Hjärtat pickade på. Det brusade lite svagt och programmet sökte "närvaro". I säkert 10 minuter väntade vi. Så gick brorsdottern fram till pojktavlan med mobilen och "mätte" med appen. "NÄRVARO". En barnröst sa någonting. Hon hajade till så att hon spratt tillbaka på sängen...

Fortsättning följer....

 

Andningspaus

Somarvädret kom... Och idag har jag haft min första migränfria dag efter midsommar, tror jag. Blir lite lätt dagvill med skallen donkande och svidande ständigt. Men nu hoppas jag på bättring. Eller andningspaus.

En ny biverkning av nya medicinen har dykt upp; känselbortfall och stickningar i fötter och händer. Tydligen en vanlig biverkning. Hoppas den försvinner.

Nu väntar en vecka barnledigt, då dottern har följt med mormor och morfar till Norge i en vecka. Havsfiske och må gott i stuga. Jag och sambon ska vara i Torpet och påta på lite, ta det lugnt och försöka ha en snål-semester, då ekonomin inte tillåter några lyxvanor. Så vi tänker grilla av det vi har i frysen, göra pajer av egna bär, åka ut och åka och panta lite pantflaskor. Dricka källvatten, spela kort och kanske kanske blir det bilbingo innan dottern kommer hem :-)

Nä. Dags att leta reda på tandborsten och kudden.

Kramisar

Bakslag

Så klart att den här migränmedicinen skulle ha en baksida, det kunde man ju ge sig den på. Som med det mesta så är det väl ett steg fram och två steg bakåt. Då tar det ett tag att få resultat, suck.

Har nu haft migrän sedan i förrgår. Som kommit och gått. Höjde dosen på "epilepsimedicinen" i går morse, men känner ingen positiv förändring. Bara seg i huvudet och att migränen hänger sig kvar som en elak grävling i skallen.

Vill och kan inte ta "akutpiller" mot migrän för ofta och tar dem bara när smärtan blir högre än en 7 (på 10 gradig skala) och håller i sig. Tog en i förrgår och en nyss. Hoppas det släpper snart och att nya medicineringen börjar fungera snart. Positivt.

Det var det.

Kommer att tråka på denna blogg ganska ihärdigt med migrän och mediciner framöver, eftersom jag ska dokumentera hur det går. Skriver jag i ett löst block så slarvar jag bara bort det...

Nu önskar jag bara att bli migränfri under resten av semestern och att få lite värme och sol på kroppen. Kunna vara i Torpet och fixa lite. Har ju en hel del som ska grejas där är det tänkt. Fixa trätrappen, övervåningen, utrymme för torrtoalett, stallet osv... En liten mini gärdesgård skulle jag också vilja prova att göra. Så nu fattas bara lite sol och värme. Och migränfria dagar...

Kramisar!

Mystik och troll

Den som känner mig vet ju också att jag är nyfiken (okej, intresserad) av övernaturligt. Eller man kan kalla det naturväsen. Andar, spöken, energier, troll, tomtar, älvor, vittror, småfolk, de grå. De onda. Demoner.
Men när det tippar åt det "mörka" hållet ¨så är det lika otäckt som spännande. Jag håller mig medvetet på avstånd från sådan energi, eftersom jag tror att de kan göra skada på många fler sätt än vad vi vanliga mänskliga ens vill veta av.

Detta "intresse" krockar ju med vetenskap och det är inte helt konfliktfritt. Det märkte jag inte minst när jag började läsa på universitet och linjen ibland var hårfin mellan vad som var sett som galenskap och vetenskap inom psykiatrin. Och helst då inom psykoser och schizofreni (som jag arbetar med). Hur många filmer har man inte sett där en ung flicka plötsligt börjar tugga fradga, klättra på väggar, pratar på främmande språk och blir inspärrad på ett mentalsjukhus. Tills en katolsk präst blir ombedd att "rädda" denna flicka från en demon som besitter henne, genom att utföra en exorcism.

Ämnet är spännande, men inte så enkelt. Att skildra schizofreni som en skräckfilm är fel. Även om det säkert förekommer fall där man varken vet ut eller in.

I alla fall, tillbaka till mitt egna intresse för det övernaturliga, så har det väl funnits så längejag kan minnas. Huset jag växte upp  bjöd från start på steg i källartrappen (utan att någon människa gick där), spolande i toaletten (utan toagäst), dörrar öppnades eller stängdes, porslin skramlade, tidningar prasslade etc. Detta var VARDAGSMAT! Inget konstigt! Kompisar tyckte att det var läskigt och visst var det lite läskigt att vara ensam hemma när det var mörkt ute.
När jag och brorsan blev tonåringar så eskalerade detta. Det var inte kul längre och fenomenen växte. Jag såg en gestalt i fönstret en gång, som jag aldrig kunnat förklara. Brorsan med kompisar lyssnade på nån Death metal Music och plötsligt började lamporna blinka i huset och kasettbandet vände sida av sig själv. En kvinnoröst sa något i stil med "Lyssna aldrig mer på sånt här...". Sedan hittade de aldrig igen röstinspelningen igen. Jag och mina kompisar var ensam hemma en sommarkväll och satt i vardagsrummet. Det kändes som ett "vakum" i öronen plötsligt och när jag gick till köket så stod alla köksluckor och lådor öppna. Det kändes bara "fel".
Då fick jag hjälp av en "häxa" jag känner att läsa bort det som var hemma här. Och det lugnade sig.

Men på nästan alla ställen jag bott på, så har det hänt nåt. Men sällan obehagliga saker. Det är ällan jag blivit rädd, förmodligen för att jag är härdad...

I går var vi ute och åkte bil. Nåt som vi alla tycker om (jag, sambon, dottern och hundarna). Oftast åker vi ut i skogen och kolla efter djur och släppa hundarna i nån sandgrop. I går hamnade vi uppe vid Snödskallegrottan. För Er so inte vet vad det är, så är det en grotta vid gränsen mellan Medelpad och Jämtland. Enligt en sägen så försvann en tjej Kersti, för flera hundra år sedan i trakten. Det sägs att hon blev bergatagen av Snödskallefolket, en typ av troll eller vittror som bodde i en grotta där. Hennes skrik kan höras från vattnen i närheten och hon kan lägga krokben på besökare...


Vi har varit där flera gånger förut. Förra gången kände jag och dottern en konstig sorts parfym-blom-doft från ingenstans. Jättekonstig stark doft. I går hade vi laddat hem en "spök-app" som tydligen ska kunna känna av energier osv. Vi gör ju sånt här med glimten i ögat och en viss skeptis. Bara för att man "tror" på att något finns, så sväljer an ju inte allt med hull och hår.
Men vi körde i alla fall igång denna app och höll på att ramla baklänges när vi såg vad som rörde sig bredvid nedgången till grottan. Tro det den som vill!
Tänk på vissa saker när du tittar på bilden: när man får fram en "gestalt" så ser de olika ut. Det kan vara män, kvinnor, små, stora etc. Denna gestalt hade SVANS!!! Det har vi ALDRIG sett på en gestalt förut! Och...vad har troll i rumpan?

Ja, häftigt tyckte vi att det var i alla fall. Sen fnissade vi om troll och oknytt hela vägen hem. Innan vi riktigt gjorde kväll, så åkte vi upp till hästarna och pussade mule. Midsommarmule. Fyllde vatten med lite blommor i. Delade ett äpple. När vi skulle därifrån så såg jag i Timons man; Trollfläta!!! Den första på ett halvt år! Säger bara som jag sa lite längre upp:  tro det om du vill...

Förra troll-flätan på Timon.

Kramisar!

    

Sioras Bravader: Igång igen

Sioras Bravader: Igång igen: Abstinens efter att skriva, har bara varit förnamnet... Vilken vinter, vilken vår. Vilken försommar. Det går så snabbt att jag knappt hi...

Igång igen

Abstinens efter att skriva, har bara varit förnamnet... Vilken vinter, vilken vår. Vilken försommar. Det går så snabbt att jag knappt hinner vända blad i almanackan. Kommer på det en vecka för sent på väggalmanackan och får alltid en lucka i planering, då tiden springer ifrån planerna. Eller tvärtom...

Nu har jag semester i alla fall. Första semestern på många år. Så skönt och välbehövligt. Känner att jag kopplar bort jobbet, resorna, vardagsstressen och njuter av lugnet hemma. Ok. Det blir ingen flådig resa till nåt soligt land och inte heller någon lyxig husvagn. Men det blir fix på Torpet, bjudna på bröllop och övernatta i spökhus. Det är alltid nåt. Det är inte helt omöjligt att det blir någon mer tripp också.

Sedan jag sist skrev så har jag haft en berg och dalbana i mitt mående och liv. Som vanligt, egentligen. Men med skillnaden att jag bestämde mig för att verkligen göra något åt saker och ting. Reda ut mående, situationer, känslor, knutar osv.
Så jag sökte hjälp för min migrän -igen. Fick nobben för botox. De trodde att det skulle bli för dyrt "privat" eftersom jag hade så svår migrän och skulle kräva så många injektioner. Så jag fick hjälp at skriva en "egenremiss" till neurologkliniken. Kändes lite hopplöst, då jag gått med denna migrän i...27 år utan att få en riktig utredning. Men plötsligt kom ett brev från neurologen att jag blivit satt i kö och väntetiden var ca 6 månader (med viss förtur). Efter ytterligare en vecka fick jag ett brev och då fick jag en tid 2 v senare. Så nu har jag varit där. Blev insatt på en epilepsimedicin (Topiramat) som ska kunna hjälpa förebyggande mot migrän.
Läkaren tyckte att det var bra att jag hade semester under insättningen, då den kan ha jobbiga biverkningar. Hur jobbiga, höll jag på att få en chock av när jag läste FASS. Man kunde bli så gott som "dement", få krampanfall, njursten, muskelkramper etc. Och detta var de VANLIGA biverkningarna!

Första kvällen jag skulle ta piller nr 1 var jag livrädd. Velade länge och läste på olika migränforum på nätet om denna medicin. Fick rådet att vänja kroppen låååångsamt. Så, första pillret svaldes och jag sov ovanligt hårt dagen efter. Och morgonen efter det. Och morgonen efter det. Sedan har en underbar effekt kommit; Ingen migrän! "Bara" huvudvärk som kommer och går tillbaka efter en stund. Oh en jäkla energi. Igår städade jag huset OCH altanen. Idag gjorde jag flera maträtter till midsommarbordet -och tyckte att det var kul!
Visserligen så är jag liiiite mer trögtänkt än vanligt och tappar namn, men det ska visst vara övergående.

Det får räcka för nu. Hjärnan låste sig, hehe. Så går det när man skryter om "vad mycket man får gjort". Men jag har i alla fall skrivit ett inlägg igen! Skriver ett nytt i morgon, få se om jag törs skriva om "trollet" som vi lyckades knäppa kort på i skogen idag...

Kramisar!  

Efter regn kommer solsken?

Det var en bloggpaus som hette duga... Jag har suttit så många gånger och börjat på inlägg, som bara spårat ur. Och ännu fler gånger har jag suttit och sett markören blinka fortare än mina hjärnceller. För dom har inte fungerat sådär kvicktänkt denna höst och vinter, som jag önskade att de gjort.

Hade jag inte tidigare varit "utbränd", så hade jag förmodligen kunnat få den diagnosen hur lätt som helt denna vinter. Men jag har inte sökt någon läkarhjälp, psykiatrisk hjälp eller nåt. Jag har ju liksom vetat. Det har bara varit för mycket. Och visst har jag försökt att återhämta mig mellan "smällarna", men ibland räcker det inte med en helgs sömn och vila. Bekymren ligger liksom och gnager ändå.

Detta inlägg skulle bli alldeles på tok för långt om jag skulle beskriva allt om vad hösten och vintern strulat på med. Därför styckar jag upp det, så att jag helt enkelt ska "orka" komma igång med skrivandet igen. För det är en nyttig terapi.

Börjar med att beskriva hur mitt jobb faktiskt hållit igång mig i höst och vinter. Utan det skulle jag ha gått ner mig ännu mer. Tack vare det så har jag i alla fall känt mig som en "i samhället" som gör ett viktigt jobb. Träffat kollegor, tagit mig till och från jobbet och så vidare. Hade jag inte haft jobbet, så skulle jag nog ha gått hemma med flottigt hår och vänt in och ut på trosorna.

Så länge jag är på jobbet så fungerar jag. Jag har en roll att fylla. Men runt Jul, så kände jag att hjärnan inte riktigt ville vara med, jag tappade namn, ord. Så där skrämmande ofta och mycket. Men ofta skämtade jag bort det med "äh, jobbar man natt, så...". Mellan passen, så sov jag i vilorummet. I somras räckte det med 8 timmar mellan nätterna. Nu sov jag 12 timmar. Hoppade över att äta, för jag orkad inte kliva upp. Sen hemma å har jag kunnat sova hur mycket som helst. Obegränsat. Som en stock.

För några dagar sedan så fick jag svar på varför jag hamnat i detta sömntöcken. Eller ett svar. Eftersom jag har underskott på sköldkörtelhormon, så äter jag Levaxin och Liothyronin. Lio (förkortas så) är inte så vanligt i Sverige än och därför inte så lätt att få utskrivet. När jag för snart 3 år sedan, letade rätt på en läkare som skrev ut dessa, var det som om någon drog upp en rullgardin framför mina ögon. Jag "vaknade". Från att ha varit kroniskt trött sedan jag fick barn, och haft en strejkande kropp, så började jag leva igen. Jag klarade av att studera och kroppen och hjärnan "dog" inte efter lunch varje dag.
Därför var det konstigt när detta nu i höstas smög sig tillbaka, trots medicin. Men så såg jag att ett parti burkar med Lio, hade en defekt i dosen. Många hade hört av sig och blivit försämrade. Läkemedelsverket hade vetat om detta men hållit tyst om detta.

Jag kollade min senast urätna burk. Den var så klart en av dem med "defekt". Suck. Men samtidigt skönt att fått ett svar. Nu har jag öppnat en ny burk. Hoppas att hjärnan vaknar snart igen och att det senaste halvårets extrakilon "rinner bort" med tröttheten.

Sen kan jag fortsätta fightas med de motgångar som dyker upp igen. Fightas stående. Och inte knästående i kvicksand, som det känts som jag gjort den senaste tiden.

Nä. Nu lite nässpray, harkla sig och en halstablett. Sen umgås med sambon som nyss kom från jobbet.

Kramisar!