Nä men jo...

Vet inte exakt hur jag ska skriva detta inlägg, men nåt måste jag skriva. För att få ur mig. Ventilera. Ordbajsa. Kräkas lite i skrift. För det är därför jag bloggar över huvud taget. Att få skriva av mig, som en slags terapi. Sedan är det upp till var och en om den vill läsa det jag skriver eller inte. Man har ett eget val. Om jag inte vill läsa om blåvalar som gör volter -då gör jag inte det. Samma egna ansvar finns hos Dig som läsare. Om du inte delar mina åsikter, tanke och tyck: klicka vidare.

Jag har sån jäkla migrän. Så där så att jag får kisa mot dataskärmen. Det molar och ilar neröver nacke och rygg. Var på skolan i dag och deltog i ett seminarie om "Våld i nära relationer". Intressant. Sedan strosade jag i stan ett tag, tills tåget skulle gå.

Hem med migränen, tog en tablett, lade mig för att sedan kunna plugga inför tentan i morgon. Har nu suttit här framför datorn och pluggat-betalat räkningar-prat/chattat med lite olika vänner osv. Som det känns nu så har ingenting av det jag skrivit fastnat i huvudet. Det får gå som det går, helt enkelt.

Hela tiden så störs mina tankar av en känsla av att jag måste fylla på min energi. Jag har flera saker som strular just nu och jag tror än en gång på vad ett "medium" sa till mig; "Du får som ett mörkt moln av stagnerad energi ovanför dig, ibland. Då är det lätt att det fastnar mer och mer energi i det där molnet och allt känns bara tyngre och tyngre". Nähä?! För som ett brev på posten så kom två skitbrev idag (räkning från det där blufföretaget, som jag redan betalat slutfaktura till) och krångel med dotterns folkbokföring i o m flytten. Såna där egentliga skitsaker som tillsammans med annat blir rätt så jobbiga.

Jag ska inte hänga ut någon/några, så jag säger inte plats eller sammanhang. Men i ett "sällskap" så upplever jag just nu ren utfrysning. Mobbing. Av vuxna människor som man tycker borde veta bättre. Alltså, de där blickarna, tisslet och tasslet och utfrysningen -det är värre än en flatnäve! Detta för att jag uttrycker mig här och på Facebook om vad jag tycker om dagens Sverige.

En liten snabb sammanfattning:
Jag tycker att:
-Sverige borde ta hand om sina egna, infödda och redan bofasta invånare -innan vi tar in massor av människor från en annan del av världen.
-De som nu kommer till vårt land ska ha viljan att lära sig våra regler, lagar och vilja anpassa sig till vårt samhälle.
-Kommer man till vårt land, får veta lagar -men begår grova brott mot dem, så ska man utvisas ur landet.
-Upplysa dessa flyktingar/invandrare om vår kultur och varför Sveriges könsroller ser ut som de gör. En svensk kvinna utan slöja är INTE en hora och därmed ett tillåtet byte för våldtäkt etc.
-Sålla ut de som VERKLIGEN behöver hjälp och hjälpa dem. Om det går i deras hemland, eller bistånd till flyktingläger i närliggande land.
-Minska risken för de personer som eventuellt ljuger om ursprung, ålder och avsikt för att vistas i landet.
-INTE glömma bort att vi människor är lika mycket värda. Åt alla håll. Inte skapa fördelar för dessa flyktingar/invandrare som inte kan erbjudas för oss svenskar.

Är detta konstigt att tycka?! Tydligen. För jag blir behandlad som om jag skulle ha styckmördat en hop människor. Som om jag är den som går och tänder eld på flyktingboenden, våldtar och rånar gamla tanter. För att jag tycker som jag tycker!!!

En sak som jag tycker är ytterst märkligt, är att om jag vore en kille/man/gubbe; Inte faan skulle jag väl bli bemött på detta sätt? Karlar dom säger på "skämt": "Hörrudu din främlingsfientliga svensk, kom så går vi och tar en jävla öl"-till sina vänner, arbetskamrater etc. Eller hur? Men kvinnor...

Yttrandefriheten i Sverige är åt helvete. Likaså demokratin. Och de som lade till bilden av en hand som sa "Vi tycker olika" på facebookstatusen -de är tamejfan de värsta att döma!

Nä. Nu lägger hjärnan av snart.

Kramisar på ER!              

                 

Stresstankar igen

Swosch -så var den här helgen förbi. Visserligen så var inget "spikat", men det hade känts bättre om jag hade fått lite mera gjort.

Eftersom jag är en sån typ av människa som samlar på mig stress och blir som en sprängfylld ballong, så har det denna helg känts som om jag har kommit ett steg i rätt riktning mot att bemästra stressen. Det finns en del saker som hänger över mig till vardags och jag känner att det är tid att reda ut dessa saker. Ta bort så många "stressorer" som möjligt, för att jag ska kunna landa någon gång.

I går vaknade jag upp på morgonen och hade drömt om en kanonlösning för hästarna! Det blir lite fix och trix, men med någon dags snickrande och svärande, så...

Jag måste fixa passet. Eller ett ID-kort. Just nu har jag endast ett snart 2 år för gammalt pass och jag sätter hjärtat i halsgropen varje gång jag måste visa leg (vid tentor, apoteket, paketutlämning etc). Det är en onödig stress som lätt kan åtgärdas.

En läkartid ska bokas.

Två "omtentor" ska göras för att jag ska "komma ikapp" på utbildningen. Den ena kan jag förhoppningsvis bocka av på Lördag, att jag i alla fall får Godkänt.

Några telefonsamtal ska göras.

För om saker ligger och "släpar" efter, så blir den släpande högen bara större och större. Mer tuff att ta i tu med och det innebär ju: mer STRESS.

Det ska bli mitt nyårslöfte i år; Minska stressen. Bemästra den.

Kramisar!

Barnfri och varulvsmåne

Vilken tystnad här hemma... Klockan tickar, kylskåpet brummar lite och jag knattrar på tangentbordet. Annars TYST.

Dottern har åkt till sin pappa över helgen och sambon jobbar kväll. Så ensam hemma är jag med doggar och kissekatter.

Känner mig lite: "Ah, vad ska jag göra nu?! Poppa musik? Kolla skräckfilm? Äta sockerkakssmet? Ta en månskenspromenad? Eller plugga inför omtentan om en vecka?".

Tror att det blir en dusch, mjuka kläder, fotbad, tända kandelabern, äta nåt gott och sedan kolla på någon film. Kravlöst. Lugnt. Slöa. Lägga skolan åt sidan, i alla fall för ikväll. Kanske skulle jag ut och smyga på den mystiske varelsen som vi har på gården? Sambon såg nåt grått, lurvigt (större än katt) som sprang bakom garaget. Och hundarna brukar morra mot ytterdörren på kvällarna. Är det en förvuxen korre eller en varulv? Det är ju fullmåne, host host.

Jag minns i början när jag och dottern flyttat från hennes pappa, och hon hade "pappa-helger". Jag var helt urlakad då jag kom hem efter att vi skjutsat henne "halvvägs". Till en början hade jag som vana att ta ett långt bad, vilket annars var svårt när man hade en kramande 2-åring runt sig om dagarna. Sedan brukade jag sova. Antingen i lägenheten eller uppe i Torpet. Rasta hundar och pussa mular. Sedan sova tills söndagen kom och ansvaret blev 110% tills dottern hade nästa pappahelg.

Lite så är det nu också. Luften går ur mig och de flesta "måsten" pausar upp. Oftast finns saker jag borde göra, måste göra och vill göra. Och de som jag vill göra är liksom det som jag får göra på dessa helger.

Jag kan inte fatta hur människor med många barn orkar? Helt klart är det i alla fall att jag inte är gjord för flera barn. Max ett till. Jag skulle aldrig orka fler än så. Hjärnblödning och hjärtinfarkt skulle komma som ett brev på posten. Och det är inte så att jag inte tycker om barn, för det gör jag. Bebisar är urmysiga, ettåringarna jättecharmiga, tvååringarna skojiga osv. Men min hjärna är nog helt enkelt inte gjord för att hålla reda på flera barn samtidigt.

Men hur var det nu...jag var barnledig i helgen. Ok. Dags att sätta igång och krama ur varje ledig liten stund. Njuta, småfisa, gosa ner mig, härska ensam över fjärrkontrollen, ensam rå om chipsskålen, prata högt med mig själv (utan att någon "Vad sa du mamma?"), inte behöva springa och passa upp...

Samtidigt så vet jag att runt 21-tiden så kommer jag att sakna den lilla fröken som kommer och trycker ihop sig med mig i soffan och gäspar. Fnittrar åt tv:n. Pratar om allt och inget. Och som ger mig en godnattkram.

Det är verkligen på 2 vis det där med "barnfria" helger...

Kramisar

Luktar bränt...

Åh vad jag önskar att jag kunde ställa fram klockan sisådär 26 timmar. Då har jag förhoppningsvis kommit hem från skolan och gjort Tentan. Jag är RIKTIGT nervös inför denna gång. Det känns som om jag har en liten aning om mycket, men inga fördjupade kunskaper. Och på Universitets-nivå, så förväntas det att man fördjupat sig. Gah!

Tentan handlar om droger och missbruk. Mest narkotika och alkohol. Det är ett otroligt intressant ämne och jag skulle kunna sitta och kolla på dokumentärer i ämnet i ett dygn i sträck. Har ganska bra koll sedan tidigare på de olika drogerna och hur de verkar, men nu ska man kunna olika diagnosinstrument, årtal, procent, lagar och stadgar. Dt är sånt som INTE fastnar i mitt huvud just nu.


Som jag så många gånger förr har tjatat om, så har jag ju varit "Utbränd". Utmattad. Legat och crawlat längst ner på måendets golv och kippat efter andan. Oh det är ju ingen "Quick-fix", som vissa gärna vill tro. Det kan ta upp till 10 år innan man är helt återställd efter "kollapsen". Om man nu blir helt återställd. Jag tror att man har en känslighet för stress efter detta. Resten av livet. Sedan kan man ju jobba på sin toleranströskel för stress, men det är det som är det jobbiga.

Jag har haft mycket runt omkring mig ett tag. Det strular både här och där. Fnurror som inte har varit så lättlösta. Flytten har ju varit positiv, men det är ju en stress det med! Och för någon (som jag då) som reagerar för mycket på denna stress, blir det som med en ballong. Man blåser upp den med "energi" och sedan bara "POFF" -så smäller det och så blir man som en sladdrig och tom, trasig påse.

Just nu så är jag som en ganska väll uppblåst ballong (ja, kroppshyddan också, jag vet!) som säkert kan blåsas upp lite till innan den spricker. Men denna ballong har spruckit förut -flera gånger- och varje ny lagning gör så att ballongen blir skörare och skörare.

Så jag pluggar som en tok till denna Tenta, samtidigt som jag "tvingar" mig själv att ta pauser varje timme. Annars grötar allt ihop sig. Men det som är otäckt, är att jag läser saker som jag inte känner igen efter ett tag. DET är inte likt mig! Även om jag inte kan memorera ordagrant, så brukar jag kunna komma ihåg bra. Eller "hyfsat".

Jaja. Det får bli som det blir. Man kan ju göra omtenta, om det kör sig riktigt. Och då vet man på ett ungefär vad som kommer med. Men eftersom jag redan ligger en tenta efter (sjuk före Jul), så vill jag inte ha mer på mina axlar. De brakar ihop då. Är jag rädd.

Nä. Nu ner i pannrummet och göra en brasa. Temperaturen sjunker och jag vet inte vad den ligger på nu. -20 nåt, tippar jag på. Tjocksockar på, ska leta efter en go tröja, äta en köttfärspaj och sedan läsa vidare.

Kramisar!

När man vill krypa ihop

I dag önskar jag att jag hade kunna få lega nedbäddad framför en varm brasa och sträck-tittat på en bra serie, eller försvinna ner i en bra bok. Är liksom...sur. Ingen migrän. Ingen mage som krånglar. Men likt förbaskat så mår jag lite halvskit. Det känns som om jag skulle behöva ha egen tid. Få vara tyst. Slippa serva andra och hela tiden tänka steget före.

I stället så har jag gått här och plockat. Blängt på flyttkartongerna -som inte vill tömma sig själv. Städat i kaoset på dotterns rum. Gjort färdigt en skoluppgift som nu är inskickad och klar.

Jag är hungrig -men orkar inte laga mat. Trött -men kan inte gå och lägga mig. Känner mig dyngig -men orkar inte duscha. Bläh.

Men jag vet ju att man får lov att vara så här ibland. Lite svårt är man bor ihop med andra, bara.

Åh! Nu har sambon börja med maten; köttbullar och spagetti. Ingen gourmet,, men jag orkar inte klaga eller ens tänka ut något annat. Det blir jättebra med köttbullar idag.

Ha det bra där te i kylan!

Kramisar

Flyttstök bland en massa tomtar

Det var ett tag sedan! Jag har verkligen saknat bloggandet och att få ventilera ur mig. Men dels så har inte tiden funnits, Internet har tagit tid att få till huset. Och nu sista dagarna så känner jag mig helt slut. Jag har gått på för hårt.

Lägenheten är tom och städad. Hela livet är nerplockat i flyttkartonger. Huset är ett enda stort stök med kartonger, påsar och säckar. Lampor. Kuddar. Kläder. Böcker. Tavlor. Ramar. Och alla dessa tomtar...

Just över Julen så hade vi det riktigt lugnt och skönt. I något dygn. Vi hade fått tapetserat i köket, hall och målat. Granen stod klädd i vardagsrummet och julgardiner och stakar i fönstret. Kylskåpet fullt med god mat. Städat och fint. Men det var nog bara 2 dagar, sedan var det dags att fortsätta tömma lägenheten. Så hallen är numera som ett förråd och klädkammare. Dammråttorna verkar har flyttat med från lägenheten. Och alla dessa tomtar...

Vi har redan möblerat om i sovrummet en gång. Sängen kändes felplacerad. Inte riktigt nöjd nu heller, för det känns inte helt ok. Och till råga i allt stök, så har jag filosofin "Feng shui" i åtanke hela tiden. Tycker att det är en spännande filosofi, där energiflödet i hemmet och i livet påverkas av hur man omger sig med saker, möbler, stök och kaos. Försöker att tänka att "Feng shui kan jag tänka på sedan". Men jag vill ju att det ska bli bra!

I går jobbade jag i alla fall. Trots trötthet. Ett kortpass och det var nog alldeles lagomt just då. Såg i morse att de ringt och sökt mig för jobb, men sov så hårt att jag inte hört telefonen. Visst pengar behövs, det är kul att jobba. Men nu startar skolan igen och det gäller att få pussla ihop allt så att det fungerar.

Så...Ni undrar kanske hur jag tycker/tänker/mår nu när vi ÄNTLIGEN bor i hus?!? Jo Det är bättre på alla sätt och vis. Eldningen gör mig inte så mycket (än) eftersom jag är van sedan tiden i Torpet. Då fick jag elda dygnet runt, på vintern. Trots att jag eldade som en tok i vedspis och kamin, så frös vattenflaskor till is på golvet. Det var liksom lite...kallt. Det känns liksom naturligt att elda för värmen. Och så passar man på att dra igång en tvättmaskin när man ändå är därnere.

Det är så tyst här. Man hör inga skrikande grannar, härjande barn, böneutrop, sladdande bilar, fyllestök eller nåt. Bara ett dovt mullrande om det åker förbi en bil. Och så räven så klart.

Nä. Nu ska jag göra lite skolarbete. Hoppas kunna åka in på föreläsningar i morgon. Tror att det blir spännande att lyssna på en engelsk polis som jobbat bland missbrukare.

Får se om jag orkar dra runt dammsugaren en sväng också. Kanske schasa undan lite tomtar. Fastän jag är väldig kär i Julen och känner vemod varje år då den ska plockas bort, så skulle det vara skönt att tomta av och göra plats för lite av de saker som fortfarande ligger i kartongerna. Men, men...Det är en dag i morgon också.

Kramisar!