Barnfri och varulvsmåne

Vilken tystnad här hemma... Klockan tickar, kylskåpet brummar lite och jag knattrar på tangentbordet. Annars TYST.

Dottern har åkt till sin pappa över helgen och sambon jobbar kväll. Så ensam hemma är jag med doggar och kissekatter.

Känner mig lite: "Ah, vad ska jag göra nu?! Poppa musik? Kolla skräckfilm? Äta sockerkakssmet? Ta en månskenspromenad? Eller plugga inför omtentan om en vecka?".

Tror att det blir en dusch, mjuka kläder, fotbad, tända kandelabern, äta nåt gott och sedan kolla på någon film. Kravlöst. Lugnt. Slöa. Lägga skolan åt sidan, i alla fall för ikväll. Kanske skulle jag ut och smyga på den mystiske varelsen som vi har på gården? Sambon såg nåt grått, lurvigt (större än katt) som sprang bakom garaget. Och hundarna brukar morra mot ytterdörren på kvällarna. Är det en förvuxen korre eller en varulv? Det är ju fullmåne, host host.

Jag minns i början när jag och dottern flyttat från hennes pappa, och hon hade "pappa-helger". Jag var helt urlakad då jag kom hem efter att vi skjutsat henne "halvvägs". Till en början hade jag som vana att ta ett långt bad, vilket annars var svårt när man hade en kramande 2-åring runt sig om dagarna. Sedan brukade jag sova. Antingen i lägenheten eller uppe i Torpet. Rasta hundar och pussa mular. Sedan sova tills söndagen kom och ansvaret blev 110% tills dottern hade nästa pappahelg.

Lite så är det nu också. Luften går ur mig och de flesta "måsten" pausar upp. Oftast finns saker jag borde göra, måste göra och vill göra. Och de som jag vill göra är liksom det som jag får göra på dessa helger.

Jag kan inte fatta hur människor med många barn orkar? Helt klart är det i alla fall att jag inte är gjord för flera barn. Max ett till. Jag skulle aldrig orka fler än så. Hjärnblödning och hjärtinfarkt skulle komma som ett brev på posten. Och det är inte så att jag inte tycker om barn, för det gör jag. Bebisar är urmysiga, ettåringarna jättecharmiga, tvååringarna skojiga osv. Men min hjärna är nog helt enkelt inte gjord för att hålla reda på flera barn samtidigt.

Men hur var det nu...jag var barnledig i helgen. Ok. Dags att sätta igång och krama ur varje ledig liten stund. Njuta, småfisa, gosa ner mig, härska ensam över fjärrkontrollen, ensam rå om chipsskålen, prata högt med mig själv (utan att någon "Vad sa du mamma?"), inte behöva springa och passa upp...

Samtidigt så vet jag att runt 21-tiden så kommer jag att sakna den lilla fröken som kommer och trycker ihop sig med mig i soffan och gäspar. Fnittrar åt tv:n. Pratar om allt och inget. Och som ger mig en godnattkram.

Det är verkligen på 2 vis det där med "barnfria" helger...

Kramisar