Mys, jägarfläsk och psykopater

I fredags var jag och dottern och hälsade på den nya skola som hon ska börja på, efter sportlovet. Det kändes jättebra och för först gången på ett tag så lyste hela ungen upp <3 Samtidigt ångrar jag mig för att inte ha gjort detta förut. Men det är inte lätt att vara mamma alla gånger...

Sedan åkte hon med mormor och min moster till Hälsingland. De skulle titta till min mormors gamla Torp, som var min mormor smultronställe på jorden, när hon levde. Så de har förhoppningsvis haft det gott i helgen.

Jag och sambon har haft det lugnt. På fredagkväll fick jag en bukett rosor -bara sådär! Han an om han vill, min älskling. Sedan fortsatte vi med hästmys i vårsolen igår, åkte ut en sväng i skogen för att kolla djur, men såg inte ens en ekorre. Lite spår såg vi i alla fall. Sen stannade vi på en bergsknalle och käkade jägarfläsk och drack en light-cola. Mysigt. Lördagen avslutades med 3-rätters och en norsk kriminalfilm.

Idag bidde det en rejäl sovmorgon och nyss en hundprommis. Har lovat mig själv att gå minst en promenad/ dag. Dels för vikten/kroppen men också för knoppen.

Nu ska vi pusta lite efter hundprommisen, invänta flickebarnet och sedan åka till hästarna. Hoppas att helgen slutar lika odramatiskt om den hittills varit. Så skönt med bara lugn och ro. Det enda av spänning har varit min kvällslektyr, som ligger på nattduksbordet och som jag läser nåt kapitel varje dag. Kurslitteraturen just nu...

Nä. Nu ska jag leka lite med mobiltelefonen.

Kramisar!

Förändring

Efter en kämpig vinter, fylld av tårar och ont i magen inför skoldagar, så börjar vi att se en liten ljusning på vårhimlen nu. Dottern ska byta skola. Det har länge funnits med i funderingarna, en hon har kämpat och hoppats på att allt ska bli bättre. Men det blev ju aldrig det. Så nu har hon fått plats på en friskola, från och med veckan efter sportlovet.

Hur går det för mig då? Tja, jag är ju vuxen och har inte gjort någon fel mot någon annan människa. Bara uttryckt mina tankar och åsikter, som vissa tagit avstånd ifrån. Visst! Gör det! Jag tar också avstånd från vissa människors åsikter och synsätt. Men det betyder inte att jag inte kan "dra jämnt" med dessa personer vardagen. Så jag fortsätter att ha mitt huvud högt, stå fast vid vad jag tror på och knagglar på därefter.

Fått lite "respons" på inlägget om Viktväktarna och det tackar jag för! Jag känner även att jag måste berätta varför jag kör Viktväktarna och inget annat. LCHF- fungerar inte på såna som mig, som har detta problem med sköldkörteln. Vår kroppar tycks "spara på sig" fettet och vikten går upp. Blodfetter kan bli höga, blodtryck spöka osv. Bra för de flesta -men inte för mig. "Riktig" bantning med minskat intag och mer aktivitet -fungerar dåligt då migränen kickar igång av för dåligt med mat. Och att motionera med migrän är ingen höjdare. Dessutom är min kropp så fram och tillbaka i orken.

Viktväktarna ger mig möjlighet att äta mig mätt. Det går bra ihop med min svaghet för pasta och bananer. Man kan äta ALLT -men inte jämt. Går att designa glutenfritt och vill jag äta en pizza, så går det faktiskt.

I dag har jag bakat en glutenfri sockerkaka med blåbär. Inget fett. Minimalt med socker. En bit är 3 Points (jag får äta max 36 points på en dag). Måste "avsockra" mig lite i taget.

Nä, nu ska jag kolla på Tv en stund. Vänta tills "spök-Tv" börjar och ta mig en bit sockerkaka och ett glas kall, laktosfri lättmjölk.

Kramisar!

Trött

Är så trött. Inte på något särskilt om jag kan sätta fingret på, utan mera att det är så här min kropp reagerar när det är för mycket saker runt mig. Det är som om kroppen kräver vila/sömn för att hämta igen sig. Läka. Ladda.

Det är klart att det tär på en i grunden utmattad person, när det händer tråkigheter, krav ställs och livet rullar på i lavinfart ibland. Men samtidigt som att jag vill krypa in i ett björnide och gömma mig, så tar jag på mig boxarhandskarna och vill "slåss" för mig och mina nära.

Fick "tummen ur" förra vecka och anmälde mig till Viktväktarnas onlineprogram. Nu jäklar! Viktväktarna är det ena som fungerat på mig, i att tappa vikt. Den variant de hade för 10-15 år sedan var bäst. För när jag provade för 5-6 år sedan, så gick jag UPP i vikt. De hade ett slags bonus-system som inte passade mig. Nu ska jag ge det en ärlig chans igen och köra "bonusen" på lördagar. Enbart. Stenhårt annars. Det jag "tjänar in" när jag rör mig, får bli en extra skjuts i viktnedgången och inte ätas upp" som man "får" göra. Jaja. Vi får se.

Äntligen har jag fått veta min praktikplats, efter påsk. Jag ska vara på en "sluten psykos"-avdelning. Där det är flest yngre patienter och ett antal platser reserverade för BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Spännande! Helnöjd med den placeringen.

Började utbildningens näst sista kursen igår. Det känns lite pirrigt att det snart är över! Men jag har funderingar på att läsa ett "påbyggnads-år", så att jag blir liiiite klokare och får den där titeln "fil.kand". Men vi får se.

Nu ska jag spåra min mobiltelefon (den "gädd-skadade") som jag skickade in på service igår. Jag har fått ett nr som ska visa hur servicen går. HOPPAS jag får en ny, eller denna lagad. Hoppas.

Nä. Nu mobilspårning.

Kramisar!

Vårsolens baksida

Åter en dag av skolarbete hemifrån. Förberett presentation av vår grupps arbete i morgon. Är nervös för att postern (om kvinnovåld) ska se helt hemsk ut. För jag har haft huvudansvaret för den, så jag känner lite press.

Var ut på en liten promenad med vovvarna mitt på dagen. Gnistrande snö, frisk luft blå himmel och en vårsol som värmde. Härliga tider. Men när jag gick där i snön och njöt, kom en liten minnesbild genom hjärnan. Det var nog precis...23 år sedan som jag började att känna av panikångestens klor på riktigt. Just en sån här dag.

Min storebror hade nog nyss flyttat hemifrån till en lägenhet en bit bort. Han hade köpt en "värsting"-skoter som han var så stolt över. Det var vår/vintersol och mycket snö, så han bjöd med mig på en sväng upp över berget. Minns att jag blev vimmelkantig, hjärtat dundrade iväg och jag vart yr och konstig. Kom hem och kollade lite skidor på Tv. Fick en attack av stor sorg över att brorsan åkte hem till "sitt" och att det aldrig någonsin skulle bli som vanligt igen. Det knöt sig i bröstet och jag gick in på toaletten och grät. Sedan gick det över. Jag trodde där och då att jag höll på att bli "knäpp". Hade aldrig hört talas om "ångest" eller panikångest. Trodde att jag höll på att få en hjärntumör eller nåt, som gjorde att jag liksom "försvann" i 10-15 minuter. Lusläste mammas psykologiböcker som hon hade för att läsa till undersköterska. Där stod lite om ångest men det bakades in med psykiatriska sjukdomar, så jag vart livrädd. Men jag fick ändå ett litet hum om just "ångest" och att det inte handlar bara om att man "ångrar" något. Ångest är något helt annat.

Sedan tog det 6-7 år tills jag fick diagnosen av en läkare. Men då hade jag redan vetat om att det just var panikångest (och en och annan depression) som jag hade. Diagnosen fick jag också på vårvintern. Då jag var riktigt under isen och inte orkade annat än sova, djur, gråta och sova mer. Så det verkar som om den här tiden på året är den tuffaste för mig. Inte konstigt att jag känner av alla de påfrestningar som varit på slutet...

Nä. Gå in och sätta mig bredvid sambon i soffan i några minuter. Det får bli vårt umgänge idag.

Kramisar!

Tom på energi. Full av känslor

Jag skulle behöva en månad på en öde ö. Bara få vara, vara tyst, inga krav ansvar eller måsten. Sova, lyssna på vågorna, fåglarna och veta att jag sitter där i en "bubbla" och veta att omvärlden klarar sig utmärkt utan min medverkan i en månad. Eller, nä. Jag skulle sakna mina nära o kära 2 och 4-benta för mycket då. Men lugn o ro vore fint!

Det har varit mycket nu och jag hinner knappt få tillbaka balansen, förrän mattan rycks bort under fötterna igen och jag faller pladask omkull igen.

Jag älskar mina djur min dotter, min sambo och min familj -ändlöst. Är så glad över att jag går en utbildning som jag är SÅ intresserad av. Dessutom är jag glad över att vi flyttat hit till huset och fått bort en massa stressorer från vardagen. Men på slutet har det "kostat" mer än det smakat. Först har vi flytten, som inte riktigt "landat" än. Känner stress över kartonger som ligger ouppackade. Dottern trivs inte i skolan och det sliter på både mig och henne. Jag har haft min turbulenta tid som "rasist" och fått försvara mina åsikter med näbbar och klor.

Till detta så blev gammelhästen krasslig för snart 2 veckor sedan och jag trodde allvarligt att han skulle dö ifrån oss, i mina armar. Men med lite kurering, så är han sitt gamla jag igen. Men rädslan finns där, varje dag. Rädslan att han sa ha gått undan och somnat in. Och som inte detta var nog, så rymde våra 3 buspojkar tidigt en morgon i förra veckan. Tidigt på morgonen ringde telefonen och vi fick hoppa in i två bilar och åka på "hästjakt". Jag var nästan svimfärdig, blir det när huvudansvaret ligger på mig. Får nästan panik. Vill bara gömma mig i en buske tills allt är lugnt och över. Men det går ju INTE när man är ägare till 3 egna hästar. Då är ansvaret mitt. Att inte hästarna eller någon annan skadar sig. Men det gick bra, peppar peppar. Efter lite kurragömma, bajsnödighet, timmerbils-rysare och uppskrubbat knä, så var hästarna åter i hagen igen på mindre än en timme. Jag ledde tillbaka alla 3 själv och de var som fromma lamm. Som tur var så behövde jag bara leda dem 50 meter. Men nerverna sitter utanpå skinnet ett bra tag efteråt. Min mage har varit "paj" sedan detta hände.

Och knappt hann man andas ut efter detta lilla drama, så fick ena katten (min som bor hos mamma o pappa) hosta, nysningar, rinn från näsan och "gick undan". Eftersom hon inte är försäkrad, så väntar man gärna en dag extra för att se om hon blir piggare. Men på lördagkväll gömde hon sig och blev krassligare. O vad händer på natten mellan lördag o söndag? Jo, mamma o pappas gamla hund blev dålig. Kräktes, flåsade, tog sig inte upp från golvet och fick "den där" blicken. Under förmiddagen blev hon sämre och sämre. Så vi ringde och bokade tid hos Djurkliniken i Sundsvall. För både katt och hund. En hemsk resa, med en hund som bara blev sämre och en katt som hostade och nös.

Väl hos veterinären så fick hunden bäras in. Hon ville/kunde inte gå. Blicken blev mer och mer "död". Ändå så undersökte veterinären katten först! Det var hemskt. Vi kände oss så maktlösa inne på behandlingsrummet, när kattens sedering skulle verka. Hunden fick små "anfall" då det syntes att hon hade ont och att det "hände" något i kroppen. Efter en timmes väntan, kom en ny veterinär in och Tack gode gud för det! Hon såg på en gång att det var bråttomt med hjälp för hunden, för hon plågades. Så hon fick somna in utan bråk och stök. Stilla och snabbt gick det.

Katten då... Jo, hon är ju 15 år och en riktig fräsching för sin ålder. Just ingen tandsten eller nåt. Veterinärern trodde knappt att hon var så gammal! Så de fick undersöka henne för att se om hon hade en halsinfektion eller främmande föremål i halsen. Strax kom veterinären tillbaka med ett decimeter långt höstrå som suttit inkilat bakom mjuka gommen; mellan näsa och svalg. Stackars kisse... Men nu har hon fått antiinflammatoriskt och fick åka hem med oss igen. Skönt! Var rädd att det skulle bli 2 djur färre igår...

Så nu är man slut. Känslomässigt utpumpad. Samtidigt på "vakt" om nåt mer elände ska hända. Om man bara kunde vrida på en "lugn" knapp och låta det vara lugnt nu för ett bra tag framöver.

Eller är det för mycket begärt?

Host host

Så där då. En sväng till doktorn på "min nya" Vårdcentral och fick utskrivet lite medikament för att skrämma bort hostan. Ingen lunginflammation. Influensa med tillhörande luftvägskatarr och misstänkt förkylningsutlöst astma. Hm.

Ska se till att vara snäll med mig själv i helgen. Se många skräckisar, äta gott, dricka varma teer, lite friskluft, tofflor, pyjamas, pussa mular. Smutta cocillana, acetylcystein och Alvedon.

Får hålla mig hårt i nackskinnet och låta bli att skriva blogginlägg om mina "starka åsikter". För jag orkar inte slita på det gamla uttrycket "Sparka inte på den som redan ligger". Och ligger -det gör jag.

Funderar på vad man ska äta? Orkar inte med nåt stort. Kanske en avocado. Sen soffan.

Kramisar!

Feber i Februari

VARNING! Bloggens innehåll kan upplevas som stötande, då jag skriver om egna erfarenheter, mina tankar och känslor. Vi är alla individer och upplever livet på olika sätt. Gillas det inte; klicka dig bort härifrån...

Åh ÄNTLIGEN fungerar bloggens inloggning igen! Sedan sist så har datorn "halvkraschat" så sambon uppdaterade och hade sig. Då försvann också inloggningen hit och jag kunde inte komma in. Fast jag egentligen verkligen behövd det...

Sedan sist då... Tja, förkylning de luxé (influensan?) med hosta som river i lungorna och spränger i huvudet. Ett bröst som piper och knorrar när jag andas. Feber och allmänt "bläh". I detta så har gammelhästen gått och blivit krasslig. Ålderskrämpor, så nu gäller det att stärka den gamle mannen och hoppas på att han får i alla fall EN fin sommar till. Mobiltelefonen dog. Så jag har lånat mammas gamla Doro, där jag i alla fall kan ta emot och ringa samtal.

Och sist men inte minst: jag har kommit på kant med en stor del av min klass på utbildningen. Tänkte inte vara så specifik och skriva ut det, men nu verkar det inte vara så noga med integritet osv, då mitt namn flashar runt med påstående om rasism, hemsk människosyn, kränker andra, icke påläst, osv osv.

Nu går jag aldrig ut med namn, så mycket har jag lärt mig i alla fall -påläst eller ej. Men jag har fått framfört att jag inte är omtyckt av majoriteten i klassen. På grund av min politiska åsikt. Som jag delar länkar om på min PRIVATA Facebook och PRIVATA blogg.

På föreläsningar säger jag ALDRIG nåt som kan styra åt min politiska syn. På praktiken när jag mötte patienter med utländsk härkomst, dömde jag dem INTE för det. Det var just de patienterna jag kom "närmast".

Jag "hejar" alltid på folk jag möter ute här på byn. Svensk eller inte. Jag har försökt att få flyktingbarn att "hälsa" på hundarna på ett bra sätt. I höstas såg jag en flyktingkvinna stå vid vattnet och blev livrädd att hon skulle hoppa. Jag och min kamrat stannade bilen för att gå fram och se hur det var med henne. Jag lider med dem som flytt från tortyr, krig, våldtäkter osv. Mår illa när jag ser filmklipp och bilder av denna verklighet som försigår därnere i de krigsdrabbade länderna.

Är jag rasist då?

Detta påhopp som jag nu fått, eller den vargkula jag hamnat i -jag mår ju inget bra av den. Jag är ju en kännande människa med nerverna och känslorna utanpå kroppen. Har blivit mobbad vid ett flertal tillfällen i mitt liv. Si sådär sammanlagt 10 år. Just för att jag har stått vid det jag tycker är rätt. I småskolan handlade det om att jag inte ville vara med på de lekar som pojkarna ville ha med oss flickor. Då var jag "konstig". Sen gick det ut över tänderna ögonen och allt man kan tänka sig. Ja, den där historien har jag ju tagit några gånger...

Man FÅR/SKA inte exkludera någon från en grupp på grund av att denne är annorlunda. Jag har ju inte gjort eller sagt något till någon person i min klass! Hittar inte på lögner, utan berättar av egna erfarenheter och delar med mig av dagens samhälles nyheter. Hur kan man säga att det är att "sprida skit"?

Jag sprider information om vad som händer ute i samhället just nu och att det till stor del är Sveriges styre som är ansvariga. Att de tappat kontrollen för ett säkert samhälle för oss att leva i. Vissa har siffror på att dagens Sverige är mycket tryggare idag, och att invandringen inte alls har medfört en ökad brottslighet. Jag vet att många såna mätningar är gjorda i "finare" kommuner där det inte tas emot så många flyktingar/invandrare etc. Där ökar mest bedrägerier (vissa högdjur) och kvinnomisshandel (som alla etneciteter kan begå). Inte märkligt att såna siffror mäter på ett "tryggt Sverige".

De som nu tycker att jag har åt helsike fel, jag skulle vilja åka ner till en av Stockholms förorter som har hög andel utlandsfödda. Eller Rosengård. Gå där med Er en fredag kväll. Se verkligheten med Er. Eller erbjuda Er att bo ett tag i den lägenhet jag bodde i, ha cykeln ute, gå ut med hundarna sent på kvällen lyssna på böneutropen i ett pågående migränanfall. Låta Er se den verklighet som gör att jag har den åsikt jag har!

För jag är inget monster. Jag är absolut inte en dominant, bufflig, rasist som inte låter andra prata. Den som påstår det känner mig inte. Dessutom kan jag inte nog många gånger skriva att läs INTE in blogg, om du störs av mina åsikter! Välj då en annan blogg. Skrolla förbi mina inlägg från kvällstidningarna. Det är valfritt att läsa. Så enkelt är det. Om du inte gillar S/M (dominans-sex), skor gjorda av krokodilskinn, fiske eller tjurfäktning -skippa de bloggarna då! Men människan bakom de "åsikterna" kan vara vem som helst din granne, kusin eller moster.

Hela den här "soppan" är ju egentligen så sjuk. För fastän jag förstått att många som läser min blogg inte gillar mig eller det jag skriver för att jag "ser ner på flyktingar/invandrare osv" -så är det tydligen helt tillåtet att SE NER PÅ MIG? Det där går inte ihop för mig. Var inte grejen "man ska inte se ner på en annan människa"?

Näe. Lägg ner. Jag är en människa. Vill att människor ska må bra. När jag ser att människor runt mig inte gör det, reagerar jag och vill veta "varför". Är det fel? Nu bor jag i en av de svenska kommuner som tagit emot flest flyktingar/invandrare, till sin storlek. Jag har bott mitt i ett bostadsområde med dessa. Jag råkar ha tråkiga erfarenheter av "krocken" mellan vårakulturer och levnadssätt. Så kom inte och säg att jag har "fel". Har DU inte bott vägg i vägg med ett flertal familjer med annan religion, dygnsrytm, syn på ditt och mitt -kom inte och säg att jag är rasist!

Nä. Nu har jag gjort mitt för idag. Kroppen kokar. Ska ta en Alvedon, en dusch och gå och lägga mig.

Tack o hej!

Kramis