Åter en dag av skolarbete hemifrån. Förberett presentation av vår grupps arbete i morgon. Är nervös för att postern (om kvinnovåld) ska se helt hemsk ut. För jag har haft huvudansvaret för den, så jag känner lite press.
Var ut på en liten promenad med vovvarna mitt på dagen. Gnistrande snö, frisk luft blå himmel och en vårsol som värmde. Härliga tider. Men när jag gick där i snön och njöt, kom en liten minnesbild genom hjärnan. Det var nog precis...23 år sedan som jag började att känna av panikångestens klor på riktigt. Just en sån här dag.
Min storebror hade nog nyss flyttat hemifrån till en lägenhet en bit bort. Han hade köpt en "värsting"-skoter som han var så stolt över. Det var vår/vintersol och mycket snö, så han bjöd med mig på en sväng upp över berget. Minns att jag blev vimmelkantig, hjärtat dundrade iväg och jag vart yr och konstig. Kom hem och kollade lite skidor på Tv. Fick en attack av stor sorg över att brorsan åkte hem till "sitt" och att det aldrig någonsin skulle bli som vanligt igen. Det knöt sig i bröstet och jag gick in på toaletten och grät. Sedan gick det över. Jag trodde där och då att jag höll på att bli "knäpp". Hade aldrig hört talas om "ångest" eller panikångest. Trodde att jag höll på att få en hjärntumör eller nåt, som gjorde att jag liksom "försvann" i 10-15 minuter. Lusläste mammas psykologiböcker som hon hade för att läsa till undersköterska. Där stod lite om ångest men det bakades in med psykiatriska sjukdomar, så jag vart livrädd. Men jag fick ändå ett litet hum om just "ångest" och att det inte handlar bara om att man "ångrar" något. Ångest är något helt annat.
Sedan tog det 6-7 år tills jag fick diagnosen av en läkare. Men då hade jag redan vetat om att det just var panikångest (och en och annan depression) som jag hade. Diagnosen fick jag också på vårvintern. Då jag var riktigt under isen och inte orkade annat än sova, djur, gråta och sova mer. Så det verkar som om den här tiden på året är den tuffaste för mig. Inte konstigt att jag känner av alla de påfrestningar som varit på slutet...
Nä. Gå in och sätta mig bredvid sambon i soffan i några minuter. Det får bli vårt umgänge idag.
Kramisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar