Höst och häst

Nu börjar det verkligen att bli höst ute. Det känns i luften, lukterna, löven gulnar och insekterna avtar hos hästarna. Och det sista är ju positivt!

Dottern börjar skolan nästa vecka och mitt vikariat går ut på måndag morgon. Så fastän jag är "säkrad" en lön även i september (augustis pengar), så känns det vemodigt och lite skrämmande. Lite vind för våg. Eller som ett löv som sakta dalar ner och ända hittar sin plats på marken, där det gör nytta.

Sökt 2 jobb idag. Hoppas på respons. Ett på nära håll och ett på akutpsyk på Sjukhuset. Olika fördelar med båda jobben, men nu vill jag ha ett arbete där jag kan göra nytta, är uppskattad och som ger mig ekonomisk trygghet. Det är dags för det nu.

Oavsett vad som väntar efter helgens sista jobbpass, så ska jag ta mig tid att vara uppe i Torpet och stallet. Mysa. Elda. Grilla. Gå lös med lien. Pyssla. Riva en boxvägg och bygga till för lösdrift (efter mått och regler till punkt och pricka). Klura över vatten, hage, el och allt som hör till. Flytta hem hästarna och påbörja träning av dem. Arbin ska köras in och ridas till. Timon ska köras in.

Arbin har på slutet blivit "grinig". Väldigt grinig, för att vara honom. Han har alltid varit en gogris, som har njutit av uppmärksamhet och klistunder. Nu går han undan. Går på som en ångvält och ser sur ut. Jag och dottern har kliat oss i huvudet och funderat. Men nu tror vi att vi kommit på vart skon klämmer; Han är HUNGRIG! Eftersom båda hästarna bantar, så får de begränsat med mat och en stor del halm. Arbin har ALDRIG haft begränsat med mat förr. Så han är nog mat-elak, som en gammal gubbe. Detta tillsammans med att flocken ändrades från 3 till 2, har nog inneburit en liten kris hos honom...

Apropå mat...nu ska jag göra älgskavsgryta. En favvo. Har en mat-elak dotter i rummet bredvid.

Kramisar!

Sova bör man...

Nu har det gått snart en vecka sedan min fina gamla Kidden fick lämna jordelivet. Det är tomt. Han var min första egna ägda häst som har lärt mig så otroligt mycket genom åren. Mitt hjärta har svämmat över av kärlek så många gånger av hans mjuka gnägg, försiktiga mule och gentlemannamässiga väsen. Så det är klart att det känns tomt!

Tårarna är slut för denna gång. Men inte sorgen. Inte minnena och tankarna. Saknaden lär sitta i resten av livet, för så är det ju med andra älskade 4-benta som gått över. Men livet måste gå vidare...

Jag är lite orolig för  mina två "småpojkar" som alltid förlitat sig på gammelhästarna. Nu har de 2 varandra och det står liksom inte riktigt solklart om vem av dem som ska vara herre på täppan. Far och son, där fadern haft fång och varit "svag". Därför försöker sonen att klättra i rangordning och har blivit en riktig bråkstake. Men det ska vi ändra på, jag och dottern, som blivit en riktig hästtjej.

Sitter nu på tåget hem från 2 nätters arbete. Trött är bara förnamnet. Och när jag lir så här trött, då blir jag pessimist. Har märkt det nu när jag jobbat nätter och de gånger jag slarvat med sömnen; jag ser problem större än vad de är och hamnar i en hopplöshetskänsla. Nästan som den "fylleångest" man någon gång har känt, när dagen efter känts svart.
Till detta då så kan tilläggas att vikariatet snart är slut och jag har ingen aning om framtidens ekonomi eller sysselsättning. Jo visst, kandidat kuren börjar i höst, men tills dess...

Äh. Efter sömn känns det nog bättre. Lite. Lär inte kunna göra några stordåd i världen idag, men i orgon ska vi försöka flytta hästarna från betet till stallet. Ingen av dem ska ju äta gräs, så...

Jaja. Nu börjar jag känna mig hemma utanför tågfönstret. Dags att släcka ner datorn.

Kramis!

Min älskade lilla fuskarab...

Till minne av Kidden <3

Jag har ända sedan jag började att älska hästar, önskat mig ett arabiskt fullblod. De är vackra, intelligenta, rör sig vackert och deras ögon är fantastiska.
När jag skulle köpa min första egna häst, då jag var 22 år, önskade jag så klart att jag kunde köpa ett arabiskt fullblod, men jag hade inte pengarna. Därför blev jag eld och lågor, när en vän visste av en "gammal travare" som SÅG UT som en arab! Till priset av "gammal travare".
Så en solig höstdag, när löven skiftade i färg, åkte jag för att titta på denna "fuskarab". I hagen stod han, en brun liten hästkille med svart man och svans. Hans ögon var de vackraste hästögon jag någonsin sett. Och hela han utstrålade "Ta hand om mig, så tar jag hand om dig".
Provritten var en jazzande tur på en liten skogsväg. Han var lätt att stanna och man behövde bara "tänka" framåt, så gick han. Att sköta om honom, var en dröm. Lugn och fin. Lyfte hovarna så fort man bara tittade på dem.

Så jag tog hem honom "på prov". Red lite lätt i skogen, men när jag skulle börja träna lite på banan, så blev han som ett monster. Det visade sig att han hade ont i ryggen, efter förmodligen, feltränad i travet. Jag försökte pruta på priset, men säljaren hotade med att slakta honom i stället. Så jag köpte honom...

I flera år byggde jag upp musklerna på honom och i ryggen. Klättring, tömkörning, markträning, promenader. Magnesium, vitaminer, massage, varma täcken. Han blev ridbar, men väldigt känslig för kalla väder och regn, då spände han sig och blev öm i ryggen igen.
Ingen häst har kastat mig i backen så många gånger. Men inte heller har någon häst fått mig att skina som en sol, som när han på lösa tyglar galopperade i form i skogen. Han krökte på nacken, dansade fram och drack vinden -såsom ett äkta arabiskt fullblod gör.

När jag blev tung, efter att jag fick barn, har jag låtit honom gå i pension. Dottern har ridit honom ibland, men annars fick han gå och ha det bra.

Under vintern så tunnade han ur och blev smal. Mager på vårkanten. Eftersom tänderna brukar kunna krångla på gamla hästar, så tänkte jag att det säkert behövdes en raspning. Så jag beställde tid på hästkliniken, fick skjuts av en vän och så åkte vi idag.

Jag var på gott humör och stolt över min fina gamla kille, som jag hade med mig. Han var pigg, gick på hästtransporten direkt och betedde sig som en nyfiken unghäst på kliniken.
Sen gick vi in på behandlingsrummet. Han fick en lugnande spruta. En grimma med "munstege" som gör att hästen inte kan stänga munnen. Veterinären började spola ur hans mun och plocka ut hörester. Sedan pillade och bökade hon länge och tog ut en...pinne? Nä, det var en tand!
Sen förklarade hon att hans tandstatus var som en gammal gubbes. Att de satt löst och han skulle bara kunna äta mald mat om han fick behandling. Att alternativet var...Avlivning!

Chocken...

Men samtidigt som jag ville ta hästens sömniga kropp i min famn och springa ut, förstod jag att det inte fanns något alternativ. Inte för hans skull. Han ville ju inte bli tandlös, äta gröt, bli ännu tunnare, bli klenare när mörka hösten kommer... Näe. Jag har alltid lovat honom att hjälpa honom över "regnbågsbron" den dagen han inte kan leva som en häst längre. Och en häst äter ju inte gröt...

Så med hjälp av en spruta, där på kliniken, fick han en biljett över regnbågsbron. Till de evigt gröna ängarna. Där hans parhäst Pärlan säkert stod och väntade med spetsade öron och ett mjukt gnägg. Där slipper han ont i ryggen, ålderskrämpor och tappade tänder. Där får han galoppera med nosen i luften. Medans hovarna lättar från marken, så dricker han vinden -Kidden, Min älskade lilla fuskarab...

Kramisar!

En riktig j:la bitch

Jag har en riktig "bitch" som gör mitt liv riktigt surt att leva.
Hon hänger efter mig vart än jag går. Sprider en massa falska rykten om mig. Missunnar mig att må bra. Säger att jag är fet, lat och trött. I stället för att stött mig, så bryter den här bitchen ner mig ännu mer.
Men nu på slutet, så har jag förstått att ja och bitchen pratar helt olika språk. Vi förstår helt enkelt inte varandra. Jag pratar "vanligt" och hon pratar min kropps språk. Och jag fattar ingenting.
Dags att jag lär mig lyssna på kroppen ännu bättre. För bitchen är min egen kropp...

Den senaste veckan har inte varit rolig alls. Jag längtar efter att få jobba, men hade i detta tillstånd inte varit nåt bra. Förutom njurbäckeninflammationen då, så har mensen kommit. För tidigt. Med tillbehörande migrän (trots piercingarna) och klenhet. Så jag har fått tagit 4 st migräntabletter i veckan, vilket inte känns så kul. Min kropp är ju så jäkla rolig, att när migränen lättar, så blir det autobahn i magen. Räserfart på toaletten tills jag är tom. Så detta har alltså gått i migränens fotspår hela veckan. Och så tröttheten på det.

Behöver jag nämna att jag är slutkörd? Men på samma gång så är jag otroligt uttråkad, eftersom sambon varit på jobbet hela dagarna o kvällarna. Och dottern + mina föräldrar är i fjällen. Jag har velat göra saker, men inte orkat. Så jag har fått nöja mig med vardagligt skit upphackat i små stunder.

I dag är sambon borta och fixar inför älgjakten. Samma i morgon. Så det är ensamt som gäller ii helgen också.

Vet inte vad jag ska göra heller, för orken tryter efter 5 minuter. Kanske plocka lite vinbär? Eller gå bort och gosa med mamma och pappas katter? Kolla tomatplanterna? Eller lägga mig och sova bort några timmar? Fast det senare klarar jag nog inte av, då det känns som om jag snart får liggsår efter senaste veckan.

Funderar på att nosa upp någon homeopat eller liknande, som kan nysta upp min kropps alla oharmoniska trådar. Kanske hittar en knut därifrån allt skit kommer?

Så. Nu har jag fått gnälla av mig.

Kramisar!

Klenkärring

Tack gode hen däruppe för penicillinet!(Eller Alexander Fleming som uppfann det 1928.) Om jag skulle behöva genomlida dessa njurbäckeninflammationer (eller urinvägsinfektioner) utan dessa piller, skulle jag nog kapa av mig de nedre regionerna i ren desperation.

Vissa symtom (de mest akuta) har lättat. Febern har gett sig. Men fortfarande finns en kramande smärta över njurarna och urinvägarna. Det krampar så att jag tappar andan ibland. Och varje steg så "skräller" det uppåt njurarna. Orken pendlar som berg och dalbana och jag får tvinga mig själv att försöka stanna  soffan. För om jag börjar med nåt, orkar jag i 5 minuter för att sedan bli andfådd och kallsvettig.

Dagens göromål är nu att:
1. Kliva upp. 2. Rasta hundarna. 3. Åka upp till hästarna och checka läget. 4. Försöka att reta fram någon aptit, så att jag får i mig något. 5. Göra små, små sysslor som kan styckas upp (dammsuga ett rum i taget/hänga en tvätt/plocka i diskmaskinen...). 6. Bedöva mitt dåliga samvete över att inte jobba.

Känner att påhittighet för att skriva sinar också. Åkte förbi golfbanan och fick nån superfyndig idé om vad jag kunde skriva om här, men det försvann lika snabbt. Äh, det var säkert bara nåt skräp.

Kramisar!

Pinka glas och änglakör

Jag mår piss -bokstavligt talat. Njurbäckeninflammation, ett satans verk är ett som är säkert. Det är en pina och allt blir jobbigt. Men jag tror också att det är min kropps sätt att skrika "Hallå!!!? Vila!!!". För det går inte att köra på i 100 knyck med denna åkomma i kroppen.

Det började på natten till lördag. Bara "pang" som en blixt från klar himmel. Min kropp är sån. I normala fall brukar det börja med urinvägsinfektion som antingen blir obehandlad eller svårbehandlad och går över i att bakterier sprids upp i njurarna. Men på mig så åker de där jäkla bakterierna räser-hiss rakt upp. På en gång.

Så lördagen satt jag på toaletten i nattlinne hela dagen. Frös. Svettades. Ångade. Lackade. Droppkissade "glasbitar" (det känns så). Diarré. Illamående. Kräktes. Kramp i njurarna som fick en att stöna som om jag skulle föda barn. Klev jag upp därifrån, så vred det om i urinblåsan och den skrek "Du kissar på dig!!!", fast det inte fanns något. Men det blir någon "felkoppling" i signalerna, tydligen.

Till slut var jag tom på ork, mage (och pink), så jag svalde en av de penicillin-tabletter som jag hade hemma (från förra svängen nj.b.infl). Kom på att jag läst någonstanns om att man kan "bedöva" urinmynningen vid katetersättning, med xylocain. Så min mamma fick leta reda på en tub och sedan lyckades jag somna...

Mitt i allt detta så går min älskade mamma och bryter vänster handled. Så medans jag satt och kved på toaletten, så skjutsade pappa henne till akuten och hon blev gipsad. När de kom hem, satt jag helt förstörd hemma hos dem på toaletten. Stackaren fick leta reda på xylocain-tuben med nygipsad arm.

Nu har de åkt till en fjällstuga och ska "bara vara" denna vecka. Min dotter är med, för det var ju meningen att jag skulle jobba. Men det blev som det blev med det. Jag sjukskrev mig för i natt och i morgon natt. Hoppas bli bra till helgen.

Var till Vårdcentralen i morse. Fick en AT-läkare som var noggrann som bara nya läkare kan vara. 45 minuter av hans tid fick jag! Hur många gånger händer det? Provtagning *2, kollade hjärta, lungor, klämde på magen, ryggen, urinblåsa. Konsulterade kollegor. Klämde lite till, knackade över njurarna. Det visade på det jag redan trodde; Infektionen hade stigit upp till njurarna. Voil'a!

Febern är inte lika illa idag. Den kommer och går. Mår bättre än i lördags, men inte bra. Och jag har så svårt att slappna av, känner bara att jag borde göra en massa. Så jag ligger i soffan, går ner och kör en tvätt, går upp och lägger mig, går ner och kör en ny tvätt. Går ut och hänger tvätt, går in och lägger mig en stund, sätter igång en älgstek, lägger mig igen...  

Men nu SKA jag vila. Och hoppas inte det dyker upp nåt strul åt nåt håll. Utan att jag bara får lata mig lite, krya på mig och sakta men säkert komma tillbaka till smärtfria toalettbesök. Så om du hör en änglakör i närheten av Ljungaverk- då är det förmodligen bara jag som sitter på toaletten och känner mig "normal" igen...

Kramisar!