Sioras Bravader: SÅ mycket man borde, ska och vill

Tänk så mycket man vill och så mycket man borde
Vad lite man måste
Och ganska mycket man kan
Men man äts upp av allt den man skulle
Fast inte gjorde
Så till slut är energin till det man verkligen vill slut
Och ingenting blir som det egentligen ska....

I dag har jag i alla fall jobbat några timmar. Men det räckte för att migränhelvetet skulle braka löst. Kände känningar redan hemma innan. Tankarna hann inte med och jag stressade så magen blev paj.
Så fastän det är både roligt och känns nyttigt att jobba, så är det som om min kropp inte tycker det.

På sistone så har jag mer och mer frågat mig själv VAD vill min kropp? Min hjärna? Min själ? Det brukar då komma upp liknande saker varje gång jag frågar mig det; Leva stillsamt på en gård. Plocka ägg. Rykta häst. Göra lite egen getost. Odla egna grönsaker. Rida barbacka i skogen. Sitta vid en eldstad och titta in i lågorna. Styras av ljuset, mörkret och årstiderna.

Att få till den där "livets cykel" där man odlar med sin egna händer, matar djuren som kan ge en mat, gödslar ut med dess skit. Visst jag tycker om att å stan och handla ibland. Tycker om fina saker och att gå på bio. Klä upp sig och gå på resturang. Känna lukten av en blandning av avgaser, resturang, parfym och "stad". Ibland. Mer sällan än ofta. Vet dessutom vad det innebär att bo både på landet och i storstaden, eftersom jag gjort båda.

Idealet vore att 1. Gå klart utbildningen. 2. Vila upp mig så pass under detta läsår att jag är riktigt piggelin efteråt. 3. Få en bra anställning inom det jag utbildas för. 4. Köpa en fin liten gård. 5. Starta upp en verksamhet i liten skala, men ändå lönsam. Med inriktning mot människa-djur-natur=må bra.

Det känns så hopplöst på nåt vis. Ända sedan jag fick "visionen" framför mig om detta (1999), så har jag känt att det ÄR detta jag vill! Men gång på gång så läggs käppar i hjulet och inget blir av. "Det har inte varit meningen än..", säger de kloka människorna runt mig. Men...när är det meningen då? Kan jag skynda på det? Ska jag över huvud taget göra det? Det kanske kommer så många käppar i mitt hjul, för att det inte ÄR meningen?

Tänk om jag ska jävlas, kämpa och sträva efter detta tills jag är...63 år. DÅ kanske jag kommer på att det är ju glasögon jag ska designa! Och så flyttar jag till Paris och designar glasögon. Gifter mig med en 25årig toyboy och lever lyxliv.

Och så har jag längtat efter getskit?