Överdos av endorfiner

Det håller på att hända något i min kropp och mitt sinne. Exakt vad det är får tiden utvisa. Men jag (ähum) svär fasktiskt mindre nu. Om det är för all religionsstudie eller om jag har "taggat ner" vet jag inte. Visst svär jag, oh ja. Men inte i samma utsträckning som för en månad sedan.

Sedan är det kroppen. Bara för att jag skriver det här, så får jag väl bakläxa... Migränen har varit "snäll" den sista veckan. Jag har varit migränfri i flera dagar. Kan känna att den är på "G", men då lugnat mig och fått den att gå tillbaka. Det är "WOW!"

Och så har jag känt en dragning till Yoga. Jag har provat alla möjliga typer av Yoga förut också, men då liksom inte "fastnat" helt. Känt att det varit bra för kroppen och så, men det har liksom stannat vid "prova" med olika program. Jag har en gedigen samling av Yoga-dvd:s i hyllan. OCH avslappning. OCH träning. Till och med "Lap-Dance med Carmen Electra-fitness". Men den senare gav mig ryggskott för några år sedan, så den står och dammar...

Läste om en viss form av Yoga, YinYoga, som ska vara lugn och skön. Den ska göra att man FÅR energi och läka stress och stressrelaterade åkåmmor. Det tyckte jag lät lysande, eftersom jag i nuläget inte FÅR träna med puls.

Så jag tog på mig mjukisoutfit, rullade ut Yogamattan (jo, jag har en sån med stora bitar borta ifrån...), tände ljus, dämpade belysningen och startade programmet på 20 minuter. Dottern var med och spexade på sin snöåkdyna bredvid. Jätteskönt pass för rygg och kropp! Länkar här;

Sedan när jag en gång var på YouTube och hittade en massa godsaker (trumresor, vägledda meditationer, schamanresor mm) så var jag ostoppbar. Jag körde, efter Yogan; en vägledd meditation (för önskningar), en läkande trumresa, en tibetansk energistund och en schamansk healingresa.

Gissa om det gav effekt? Hahaha, jag var som om jag fått en överdos efteråt. Hela kroppen vibrerade. Musklerna var mjuka och avslappnade. Det var svårt nästan att fästa blicken. Spänningshuvudvärken borta! Jag kände mina hjärtslag i hela kroppen och kände mig bara mysko...lugn.

Men jag rekommenderar INTE att köra ett sånt maratonlopp på en gång. Näe, ta ett Yogapass och kanske en meditation. Det räcker nog...

Jag har mediterat till och från sedan jag var...16 år. Min första reinkarnationsresa gjorde jag när jag var 17 år. Då fick jag "veta" att jag varit munk på Irland, år 1168. Jag hette Noriam. Blev kär i en tjej som hette Siora. Rymde från klosterlivet på en skimmel häst. Dog i en slags grotta när jag var en gammal man.

Fränt det här... För jag hade då ingen aning om klosterliv osv på Irland under den tiden. Men när jag senare sett filmer osv så har jag "känt igen" vissa saker, som latinska fraser och så. Och "munksång" är bland det vackraste jag vet -än idag. Och Siora...det namnet har jag använt som mitt "alias" ända sedan dess.

Men det allra fräckaste (och lite skrämmande) var när jag bodde i Stockholm. Jag följde med min dåvarande sambo till hans "stampub" som var en Irländsk pub med Guinnes och hela alltet. Så en kväll så firades "S:t Patricks day" och det var billigare öl, folk hade gröna hattar och sånt. Så står jag utanför toaletterna och väntar på mitt sällskap. Fram kommer en kille och liksom "borrar" in blicken i min. "Hej! Hur här det..."osv. Men det kändes inte som en vanlig "raggning". Jag trodde först att min sambo kände denna. Men när sambon kom och ställde sig bredvid, så kände de inte alls varandra. Killen som "borrat" in blicken, sa då till min sambo; "Du får inte tro att jag stöter på din tjej, men vi känner varandra. Eller, vi HAR känt varandra". "Va?" frågar jag. Han svarar då; "Ja, men det var lääääänge sedan. På Irland. Och jag var din tjej, då"".

Jag fick en elektrisk kram och sedan var han borta.

Än idag så kommer jag ihåg den där "blicken" och vad han sa. Tro´t den som vill, men jag tror att det var "Siora" jag mötte den kvällen...

Nä. Nu ska jag inte flumma iväg mer här. Ska åka och handla lite grejer och provbaka en sockerkaka (till tårta) sedan.

Kramisar!

Älskar sig själv?

Det finns en person som man ska vara speciellt snäll och omtänksam mot i livet. Denna person ska man leva med från första till sista andetaget. Det är denna person Du ska fatta alla beslut med, gå igenom alla kriser och skratta alla skratt med.

Ens eget JAG.

Men hur duktiga är vi på att vara snäll med oss själva, egentligen? Ja, jag är då inte så duktig på det även om jag tänker på det säkert varje dag. Tror att det är viktigt att stanna upp "ekorrhjulet" och sätta sig främst en stund varje dag. Känna efter hur man mår. Om man har ont någonstanns. Vilka bekymmer som tynger en just då och vad man kan göra åt dem? För de allra flesta bekymmer kan man göra något åt. Om inte annat så synen på hur man ser på det hela.

Detta jobbar jag med inom mig själv -varje dag. Jag kan nästan känna efter lite "för" bra ibland. Gå in i grubblerier och skena iväg i fantasin. Men då är det ju viktigt att tänka; "Ok. Nu är det si och så. Är det bra? Vad KAN jag göra åt det just nu? Inte göra nåt nu? Ja, men då släpper vi det för nu"...

Sedan är det ju det här med hur man "säger" till sig själv. Är jag snäll med mig själv? Näe, inte direkt. Om jag skulle vara min egen vän, alltså ha mig själv som kompis, så skulle jag se bortom den förstorade kroppshyddan. Jag skulle se min humor, mitt skratt, min empati för andra. Att jag kan både det ena och det andra. Att jag orkar med det jag gör trots att orken egentligen säger; "SOV" hela tiden.

En sak jag har börjat med är att jag "unnar" mig lite mer. Jag köper en present till mig själv då och då. Allt från hovverktyg till varg-fuskpäls-filt. Visst, detta lyser ju upp en grå vardag, men vad jag egentligen borde "unna" mig mer är att stå framför spegeln och SE den där tjejen som jag skulle kunna vara kompis med. Berätta för henne om det goda jag ser. Och lära mig att se det.

För att sparka på någon som redan ligger är bland det värsta jag vet. Men ändå gör jag det med mig själv. Varje dag. Flera gånger om dagen. Säkert varje timme så tänker jag "Tjockis. Nä ät inte det. Du MÅSTE göra nåt vettigt idag. Vad dålig jag är. Vad ful jag är" osv.

Så det som jag är så bra på mot andra -är jag helt usel på för mig själv. Och det som jag hatar att göra mot andra - DET gör jag mot mig själv.

Knäppt.

Vrickat.

Idiotiskt.


Kramisar

Idag är en dag som idag som en dag...

Jag är hemskt trött idag. Så där så att ögonen svider och huvudet susar. Men jag var ändå tvungen att kliva upp och göra Wilda klar för skolan idag.

Nyss slurpat i mig ett glas med laktos-sockerfri yogurt som jag smaksatte med hallon. Och hela raddan tillskott och vitaminer. Och blodtrycksmedicin mot migränen. Mina frukostar ser ut som på ett äldreboende, ungefär. Något lättdrucket och en hel rad piller... :-(

Ute är det vitt och vackert. Säkert bara för att jag skrev igår att jag inte har fått någon Julkänsla än, hehe. Det ser ut som ett vykort på träden och solen r på väg upp över bergen. Så jag pinar mig vaken ett tag till och ska gå ut med doggarna, när det blivit liiiiite soligare. Viktigt att tanka D-vitamin!

Sedan blir det nog en tupplur innan Wilda kommer hem igen. Om jag inte får nån energikick under promenaden, vilket jag tvivlar på. Allt är utmattande nu. Och inte av lathet, utan för att kroppen är "slut" helt enkelt. Ruschen som normalt ska komma lite då och då -uteblir. För kroppen har "ruschat" för mycket på egen hand i flera år och gjort slut på "piggelinet".

Ha en fin dag där ute!

Kramisar

Jul och Allah...Öh?

Har DU fått någon Julkänsla än?

Sett på Facebook att många redan fått det och är otåliga med julgardiner, tomtar och pynt. Men jag tycker att det är för tidigt. Men smaken är ju som baken på det med.

Men jag ska erkänna att jag snart är klar med Julklapparna. Inslagning och allt. Det är bara ett fåtal kvar att köpa. Men trots att jag har stått och knåpat ihop paket, så har ingen julkänsla sköljt över mig. Än.

Eftersom jag fyller år i slutet av November, så ligger det liksom inpräntat att jag ska äta upp tårtan i alla fall, innan det är dags för adventsstakar och så. Lär bli det samma i år.

Apråpå Julen, så håller jag nu på med Islam på religionskursen. Intressant. En av de religioner som jag valde kursen för. Jag har alltid velat veta skillnad/likheter mellan vår Bibel och deras Koran. Nu är jag förbluffad över likheterna. Och vetskapen över att det är sedvänjor som gör att muslimer bär slöja, omskärelse, hedersmord och allt som man trott varit skrivet i sten för muslimer. De har också sin "egen Jul" efter Ramadan. Då firar de i dagarna tre, med släkt och vänner. God mat och presenter. Så jag tycker inte så mycket synd om dem längre -för att de inte firar Jul :-)

Jag tvivlar på att jag kommer att få toppbetyg på den här kursen. Den är svår! Dels så är ju ämnet religion svårt. Sedan att det är på universitetsnivå, det är ju också...svårt. Och så har lärarna sagt att just denna kurs är en av de bästa i landet, på nivån av lärare. Och därför är kursen liiiiite svårare än på andra håll. Jahopp. Passar mig ju...inte direkt som handen i handsken.

Men även om jag får gråa hår och svär som en borstbindare, under tiden jag sitter med hemtentorna, så växer högen av böcker i de olika religionerna på bordet. Och ALLA har jag läst igenom! Så något fastnar ju. Och det är intressant. Se hur/om alla religioner och gubbar hänger ihop. Hur folk i historien har upplevt uppenbarelser och tagit sig igenom svåra ting med övertygelse om högre makter.

Men någon präst blir jag inte. Nä. Så övertygad blir jag nog inte, att jag tror att "Gud" har svar på allt. Och att allt har en mening -även det onda och svåra. Jo, det tror jag ju...men nä. Inte präst.

Nä, nu ska jag göra mig lite fika. Har en sjuk dotter hemma idag. Hon var kokhet i morse och hade ont i magen redan igår. Men nu verkar hon pigg som en mört igen.

Ha det fint!

Kramisar!

Tanka sol och vitaminer

Sitter här med ögon som går i kors. Skulle behöva tandpetare till ögonlocken och nåt starkt i kaffet. Fast jag dricker ju inte kaffe...

Somnade inte förrän vid 2-tiden i natt. Först såg jag och Älskling en film (dokumentär om nån far och son som var bittra fiender) och sedan låg jag och vände och vred mig länge innan jag somnade.

Vaknade i morse av att min pappa ringde vid halv 10. "Ska vi åka upp och rulla in en höbal till hästarna snart?".

Upp och på med skitiga brallor och hästjacka. Stövlar och fulla fickorna med morötter.

Nu sitter jag här och har intagit en "nyttig" frukost. Inga kolhydrater. Bara skinka, rödbetsallad, ägg, paprika och tranbärsjuice.

OCH alla dessa tillskott som jag börjat med. Ska bli spännande och se om jag märker någon förbättring innan Jul. För jag har satt "Jul" som en deadline för det här experimentet med LCHF (inga kolhydrater) och tillskott av D-vitamin, Magnesium, Linfröolja. Det som ska stötta binjurar och sköldkörtel. Få igång en sönderstressad kropp.

Om jag inte märker någon skillnad innan Jul, så ska jag höra mig för med en kinesiolog i Stockholm som ska vara "expert" på stressrelaterade sjukdomar, binjurar osv.

Förutom de tillskott som jag blev ordinerad av näringsfysiologen (som hjälpte mig med provet på binjurarna) så har jag nu börjat med MSM, Aloe Vera, och Gurkmeja.

MSM ska visst vara rena dundermedlet som har "trollat" bort migrän, trötthet, smärta i rygg, allergier med mera hos personer. Ska bli intressant att se. Tog första dosen för en timme sedan.

I denna trötthet så ska jag knåpa ihop en hemtenta om Islam. Tyvärr har jag inte hunnit få läroböckerna, så jag måste...tja...författa ihop något eget. Hur f:n ska det gå till? Om Islam? "Googla" får man inte heller göra på grund av felaktiga upplysningar. Öh?

Tänkte göra halva uppgiften nu och resten i morgon. Ska lämnas in på måndag -då mina läroböcker kommer att levereras.

Och så ska jag hinna med en doggpromenad i solskenet. Helt otroligt skönt ute idag! Blå himmel, ljumma vindar och solsken. Solsken och långsamma promenader -en del av ordinationen jag fick mot min stress.


Ses sedan!

Kramis

Hemma är där Hjärtat är...

Åh, vad jag önskar att jag hade en Trollstav. Vad jag skulle trolla! En av de första saker jag skulle ändra på är mitt/vårt boende. Jag vantrivs så fruktansvärt att jag skulle kunna flytta bums.

Men visst ligger det lite i "Hemma är där ens Hjärta finns..." Eller det ligger MYCKET i det. Sedan så kan så klart olika faktorer spela in i hur mycket man trivs på olika ställen.

Mitt "hemma"-ställe nr 1 är mitt Torp. Där har jag satt mina rötter och de verkar sitta kvar i stormar och oväder. Det var där jag blev "vuxen" på riktig och lärde mig att ta hand om mig själv. Det var där jag fick övervinna min rädsla för mörker, ensamhet, osäkerhet och björnar. Där lärde jag mig också att elda för att få värme, hugga ved för att kunna ens tänka "värme". Hinka vatten ur en brunn för att få vatten. Sitta på utedass i 30 minusgrader -och NÄSTAN- gilla det.

Med mera med mera...

Jag tror att vårt samhälle skulle se helt annorlunda ut om alla mellan 20-25 år fick bo så under några år. Ödmjukhet, tacksamhet och empati skulle växa. Ansvar skulle stå i pannan på var och varannan. Respekt för livet och naturen skulle inpräntas.

Men nu är vi ju alla olika. Och tur är väl det, kanske. På olika vis. Mitt "hemma" är inte detsamma som ditt. Eller som grannens. Eller ens som ens livspartner, kanske.

Varför är jag då så otroligt insnöad på hemma-bilden i Torpet då? Förutom att jag blev "vuxen" där och så?

Tja, jag ser framför mig de snötyngda granarna, det blåa ljus som blir av månen en vinternatt. En ljuslykta som trevligt brinner. Ett svagt ljus från stallfönstret och inifrån stallet hörs 4 mumsande halvsovande hästar. Ljudet av trevnad som bara sköljer över mig. Gående från stallet i pyjamasbyxor och storstövlar. En katt som spinner runt benen. Hundarna som vädrar något mot skogen. Ett ljud? Ylade det? Äh, hästarna är inomhus och vi ska gå in. Vargen kan väl få gå förbi, då...

Eller på sommaren, då Koltrasten sjunger hela natten. När man ska morgonkissa och går ut. Möter ett rådjur utanför stugan och blir alldeles varm inombords. Klockan bara är tidig morgon, men solen har nådd halvvägs upp och skimrar mot daggdropparna...

Folk tycker att jag är knäpp som trivs med utedass och skogens mörker. Men skulle de ha upplevt såna där magiska stunder så skulle vem som helst längta. Eller i alla fall de som uppskattar naturen. Enkelheten. Tystnaden. Djuren. Friden. Stjärnorna. Utedasset och isbitarna i röven, hahahahaha!

Kramis!

Min Mira

8 veckor...

Jag har ju skaffat "bebis" i format av liten hund, för snart 2 månader sedan. Mira. En bedårande liten blandrasvalp som ger mig och omgivningen många skratt.

Men vissa dagar så måste jag skylla på att min bekymmersrynka mellan ögonbrynen blir djupare -tack vare Mira.

Jag har varit med om att mina tidigare hundar har varit förtjust i hästbajs och kattbajs. En hund slukade allt äckligt så fort hon bara kunde -för att inte hinna bli "bannad". En gång spydde hon upp en låååång strumpa och en annan gång en hel rådjursskånk med klövar och allt.

Men ingen hund har varit så...äckelpäckel förtjust som min Mira. Det är få dagar som jag vill pussa henne i ansiktet. För ofta så har hon mojsat i sig något riktigt o-delikat under dagen. Så här efteråt så skrattar jag gott. Men när man står och har dragkamp med henne, om en rutten fågel som mörar isär, då kan till och med jag hålla mig för skratt...

12 veckor...

Miras -hittills- äckelpäckel 3 i topp:

1. Hade haft henne i en vecka när vi var ute och hon bland buskar hittade ett fågelkadaver. Ruttningsstadie 3. Det stank och liknade mest kycklingrens med fjädrar. Hon LÅSTE käkarna över denna godbit och jag fick bända upp käkarna med ena handen och dra ut fågeln med den andra. Tarmpaket och allt från fågel "ploppade" ut och till slut var det bara det som jag hade grepp om...

2. En kväll när vi var ute på kvällspinken, hittade Mira något på backen. Jag såg att hon bar "grejen" i mungipan. "Men vad är det där, gumman?" sa jag och tog tag i grejen och drog. SPLASCH!!! En ihopknyten kondom med oidentifierbart innehåll, sprack och stänkte ner mitt ansikte och händer. Gissa om handspriten tog slut den kvällen...

3. Samma fågel som ovan. Dock "mörat" till sig ytterligare ett stadie några veckor senare. Mira får tag i fågeln, springer allt vad hon kan över gräsplan. Jag efter -fast jag VET att man inte ska jaga en hund. Men jag tänkte på vägen vid andra sidan gräset. Hon stannar när hon snubblar på ett av fågelns ben och stannar till. Jag hade ett gammalt kvitto i fickan och prasslar för fullt. Närmar mig och tar fast henne. Låsta käkar även denna gång... Efter den dispyten finns ej ett större stycke fågel kvar...

15 veckor...

Sen har vi ju all bajs... Hon äter katternas bajs. Inne och ute. Gräver upp dem up sanden i lekparken -som om de skulle vara fina tryfflar. Mumsar i sig fort som bara den och bli opussbar för den dagen. Äter sin egen bajs och andra hundars bajs. Hur i h:ete kan det vara så gott med BAJS? Fy...

Visst, jag har bajshumor. Men där går gränsen.

Kramis

Ett steg i taget...

Goddagens!

Länge sedan? Ja, tar har varit lite berg och dalbana på både det ena och det andra sättet i livet. Som vanligt.

Från och med NU ska jag berätta här på min blogg om mig, mitt mående, mina djur, vardag och fest. Även om nu "fest" i min mening har kommit att bli en hemmakväll med något att äta som inte ger mig magknip ;-)

Vi börjar rätt och slätt med denna dagen, Tisdag som sådan. Vad har jag gjort?

7.45: Klockan ringde. Upp med dottern. Ett glas laktosfri yogurt, ut med vovvar, mötte en skabbräv och               sedan in och la mig igen.

13.00: Släpar mig upp igen, för att ta emot dottern efter skolan. Äter lite laktos/gluten/kolhydratfri                            broccoligratäng och beslutar mig för att ta upp Bloggen igen.

 Vilka planer inför kvällen då? Tja. Att duscha. Att dammsuga. Ut med vovvarna. Få EN strimma solljus på näsan innan den går ner. Har jag TUR så orkar jag med alla de sakerna. Förmodligen så kommer jag snart att stupa i säng igen.

Men vad är det med mig? Varför orkar jag inget? Ja, jag har väl "äntligen" fått veta vad det är i min kropp som har krånglat i alla dessa år. Efter att ha haft mina misstankar och betalat ett prov för 2000:- så har jag ett namn på skiten; Adrenal trötthet.

Kort förklarat så har jag stressat min kropp för mycket under en längre tid och mina binjurar och hormoner är nu slutkörda. De producerar inte längre den "piggelin"-hormon som egentligen ska produceras och jag går i en slags dimma. Trött jämt. Slut jämt.

Hemskt! Eller? Ja, visst är det hemskt! Men det är samtidigt underbart att veta vad det är med mig! Så att jag har svar på tal när omgivningen tycker och tänker om mig.

För visst finns det dem som tycker att jag har blivit väldigt fet, lat och bedrövlig. Varför börjar jag inte träna, sluta äta kakor och rycker upp mig? FÖR DET GÅR INTE!

Kroppen måste "vila" till sig. Med rätt kost. Med rätt sömn. Solljus. Lugn och ro. Positiva saker. Och att "träna" kan vara direkt farligt för mig i det här läget!

Det har jag ju känt, under ett par år. Hjärtat rusar, bubblar och protesterar. Andningen låter som hos en astmatiker. Huvudet snurrar. Allt detta vid snabb promenad osv. Och det är mååååånga som har fnyst och sagt; "Du har dålig kondis. Kom igen nu..."

Jag ska länka så att det finns att läsa om -för den som vill veta mer.
womentowomen.com/adrenal-health-2/adrenal-fattique

Jag har en sådan lust att starta en kampanj; JAG ÄR INTE FET FÖR ATT JAG ÄR LAT -MIN KROPP ÄR SJUK. För jag tror att SÅ många går omkring med detta. I olika stadier, så klart. Jag är stadie 3 -som tydligen är illa, men fortfarande går att göra något åt.

Nu tog visst energin slut. Ska hushålla liiiite på reserverna så att jag orkar gå in på min sida där jag pluggar. Ska kolla lite.

Ses ikväll!

Kramisar!