Hemma är där Hjärtat är...

Åh, vad jag önskar att jag hade en Trollstav. Vad jag skulle trolla! En av de första saker jag skulle ändra på är mitt/vårt boende. Jag vantrivs så fruktansvärt att jag skulle kunna flytta bums.

Men visst ligger det lite i "Hemma är där ens Hjärta finns..." Eller det ligger MYCKET i det. Sedan så kan så klart olika faktorer spela in i hur mycket man trivs på olika ställen.

Mitt "hemma"-ställe nr 1 är mitt Torp. Där har jag satt mina rötter och de verkar sitta kvar i stormar och oväder. Det var där jag blev "vuxen" på riktig och lärde mig att ta hand om mig själv. Det var där jag fick övervinna min rädsla för mörker, ensamhet, osäkerhet och björnar. Där lärde jag mig också att elda för att få värme, hugga ved för att kunna ens tänka "värme". Hinka vatten ur en brunn för att få vatten. Sitta på utedass i 30 minusgrader -och NÄSTAN- gilla det.

Med mera med mera...

Jag tror att vårt samhälle skulle se helt annorlunda ut om alla mellan 20-25 år fick bo så under några år. Ödmjukhet, tacksamhet och empati skulle växa. Ansvar skulle stå i pannan på var och varannan. Respekt för livet och naturen skulle inpräntas.

Men nu är vi ju alla olika. Och tur är väl det, kanske. På olika vis. Mitt "hemma" är inte detsamma som ditt. Eller som grannens. Eller ens som ens livspartner, kanske.

Varför är jag då så otroligt insnöad på hemma-bilden i Torpet då? Förutom att jag blev "vuxen" där och så?

Tja, jag ser framför mig de snötyngda granarna, det blåa ljus som blir av månen en vinternatt. En ljuslykta som trevligt brinner. Ett svagt ljus från stallfönstret och inifrån stallet hörs 4 mumsande halvsovande hästar. Ljudet av trevnad som bara sköljer över mig. Gående från stallet i pyjamasbyxor och storstövlar. En katt som spinner runt benen. Hundarna som vädrar något mot skogen. Ett ljud? Ylade det? Äh, hästarna är inomhus och vi ska gå in. Vargen kan väl få gå förbi, då...

Eller på sommaren, då Koltrasten sjunger hela natten. När man ska morgonkissa och går ut. Möter ett rådjur utanför stugan och blir alldeles varm inombords. Klockan bara är tidig morgon, men solen har nådd halvvägs upp och skimrar mot daggdropparna...

Folk tycker att jag är knäpp som trivs med utedass och skogens mörker. Men skulle de ha upplevt såna där magiska stunder så skulle vem som helst längta. Eller i alla fall de som uppskattar naturen. Enkelheten. Tystnaden. Djuren. Friden. Stjärnorna. Utedasset och isbitarna i röven, hahahahaha!

Kramis!