Idag är det en "pissdag". Ja, ursäkta språket, men det känns faktiskt så. Det mesta (allt) känns motigt och tungt och jag tvivlar på mig själv på alla sätt och vis. Tror faktiskt inget skulle kunna få upp mitt humör.
Vart ska jag börja... Vädret. Det brukar ju vara enkelt att prata om, så jag börjat där. Det regnar. Är mörkt. Kallt. Ruggigt. Lerigt. Tråkigt.
Inne är det (som vanligt) en svinstia. Disk som växer, trots att jag diskar. Märkligt. Bananflugor som är tjurigare än talibaner. Golvet är fyllt av tussar som virvlar och fläckar som strumporna fastnar i. Därför har jag inga strumpor på mig...
Kläder, kartonger, rat överallt. Det bara ligger och dräller. Om jag får ett ryck och städar undan, ser det lika ut dagen efter.
Börjar tvivla på om jag gör rätt i att gå utbildningen. Har hittills känt mig 110% säker att jag varit på rätt väg. Men så körde jag på första uppgiften. Får göra om delar av den. Och jag fattar egentligen inte VAD jag ska göra om. Tycker att jag har med allt, men tydligen inte.
Om jag i gymnasiet bara hade vetat vad logiska uppgifter man fick på skolan, så skulle jag ha dragit järnet DÅ. Dessa uppgifter/tentor ska göras efter en mall. Vissa rubriker ska vara med och under de rubrikerna ska text beskrivas som ska vara så invecklad att man vrickar tungan av sig.
Jag antecknade som en slav under föreläsningarna, men verkar ha missuppfattat hälften. Instruktionerna har jag också fått om bakfoten. Därför tvivlar jag. Jag har nog inte hjärnan för detta.
Men jag vet innerst inne vad som gör att skon klämmer... Jag har ju läst en hel del om stress och den negativa sådana. Man har som person olika hög stresströskel och behöver olika mycket stress för att bli "stressad". Sedan skiftar det för en person, vid olika perioder i livet. Som om man haft en otraumatisk barndom, så klarar man mer i sitt vuxna liv. Men har man haft en hel del knaggel på sin barndomsväg, så är man känsligare.
Visst, det GÅR att gå i terapi och att jobba med sig själv, för att få "upp" känsligheten på sin stresströskel. Men gör man inget åt det, så är man mer känslig för depressioner, panikångest, utbrändhet och till och med psykoser.
Min tröskel är "låg". På grund av mobbing, svek, dålig självkänsla osv som bara snurrat på. Så en händelse som en annan person ruskar på huvudet åt -får mig att bli nere. Kommer det sedan en negativ sak till (inom kort) så ramlar jag ner ett svart hål.
Där är jag nu. I ett hål. Crawlar, skriker och klöser sönder naglarna mot leriga väggar. Vet inte om jag ska kämpa eller sätta mig och bli mossig.
I bland blir man kvar i dessa "hål" länge. Ibland kommer man upp efter en dag eller två. Men EN viktig sak har jag lärt mig; JAG är den enda som kan ta mig upp ur det. Även om någon hjälpande hand kommer fram till kanten, så måste JAG vara den som sträcker upp min hand, klättrar upp och ha viljan till det.
Äh. Djupdykning i en lektion av höstdeppighet.
Nu kom sambon hem. Mellanlandar i älgjakten, för att sedan åka igen. Vi ska väl hinna handla en sväng och äta nåt. Han får leda runt en zombie på affären, för jag både ser ut och känner mig som en.
Lika bra att stänga igen studieböckerna, för jag fattar inte ett skit av vad jag ska göra. Inte nu. Det är så mörkt i hålet...
Kramisar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar