Dags för ett inlägg

Det är dags för ett inlägg, känner jag. Sommaren bara rullar på och snart så sitter man på cykeln i höstvindarna och undrar "vart tog sommaren vägen?".

Jag har i alla fall kommit igång med jobbet. Jobbade över midsommar och tills i torsdags. Nu varit ledig sedan i fredags och det behövdes verkligen. Har flyttat hästar, stängslat, tvättat snart vartenda klädesplagg och mitt i allt detta så har jag nog den sämsta fysik som jag någonsin haft.

Jag mår skit.

Migränattackerna avlöser varandra och går småflummar på dessa triptaner (migränmedicin) mest hela tiden, känns det som. Jag vill helst inte behöva ta dem när jag jobbar, utan brukar antingen ta en tablett jättetidigt (om jag vaknar med dunkande värk o illamående) och "somna om" en stund. Då släpper det oftast. Ett tag. Om jag får denna vidriga värk på jobbet, så väntar jag helst med medicinen tills jag kommer hem.

Vet att man kan få "läkemedelsutlöst huvudvärk" om man tar medicinen för ofta. Och att man kan bli "beroende" av både triptaner och Treo. Men vad faan gör man? Om jag går till läkare så rycker de på axlarna och säger; "Du får lära dig att leva med smärta...".

I perioder så äter jag ingen Treo alls. Saknar den inte och behöver den inte. Det kan gå en vecka utan och sedan tar jag en. Och en vecka till utan. Samma med triptanerna. En frp på 18 tabletter (högst 2 tabl/dygn) kan räcka i tre månader. Andra gånger går det åt en frp på en månad.

Men nu går det inte längre.

Min mage är ju (som ni vet) ett kapitel för sig. Känslig, dum och pajar titt som tätt. Med pajar så menar jag att jag får ont, diarréer tills jag är "tom" och sedan så fort jag ätit eller druckit. Det har hänt att jag haft så mycket diarré att jag liksom "skitit sönder" mig. Blod. Ont. Aj. Men som det blivit nu; ujujuj. Det är inte normalt. Så i morgon ringer jag VC om jag har likadant som idag. Det ÄR INTE normalt att först ha sån migrän, äta så mycket mediciner (äter ju förebyggande också) och ändå ha så ont. Då är det inte underligt att en mage som strulat i 30 år pajar.

Tänk om man kunde få "bra" vård efter allt strulande i alla år. Om man kunde få träffa en läkare som lyssnar, förstår och kan magar och migräner. Som vet vilka prover, tester och remisser som behövs. Som är påläst och vidsynt. Som kan erbjuda en vård som man känner sig trygg i. En vård som omfamnar en med värme, kunskap och förståelse. Och kompetens.

För som det är nu så får man vara jäkligt påläst själv, man måste vara stark, stor i käften, veta sina rättigheter som patient och nästan lägga fram en lista på möjliga läkemedel. Hur trygg känner man sig i den vården?!?

En sak som jag är väl medveten om är att det är min "utmattningsdepression/tillstånd" som spökar. Den tar tid att bli fri. Man kanske aldrig blir helt fri. Man kommer förmodligen alltid att ha en minskad tolerans för stress. Och det är olika från person till person vilken sorts stress man är känslig för. För mig är det krav, som är boven.

När dessa "krav" hopar sig över mig, så blir det som en centrifug i min skalle. Det snurrar och kaosar. Utåt sett så är jag nog effektiv, glad och alert. Men inuti... Med åren så blir jag sämre och sämre på att hålla fasaden, på gott och ont.

Min "läkning" nr 1 är hästarna. När jag borstar, myser, umgås med dem så glömmer jag alla bekymmer. Tja förutom härvan i vintras då (anmälan om vanvård...). För den rädslan finns fortfarande kvar i bakhuvudet på mig. "Tänk om någon tycker att hästarna ser oborstade ut? Tänk om någon tittar på dom just när vattnet är slut och vi är en timme ifrån att fylla på 80 liter? Tänk om någon tycker att de har för mycket insekter på sig nu efter regnskuren?". Tja, vill man anmäla en djurägare för vanvård så är det bara att anmäla. Vad som sedan händer är upp till Länsstyrelsen, djurägaren och om man har turen/oturen på sin sida.

Så egentligen så är ju min största källa till "healing/läkning" sabbad. Överskuggad av stress. Stress som jag inte ska behöva utsättas för. Så jag klipper trollflätor (för den skrockfulla INTE bra) som kommer i svans och man på hästarna på en helg, nojar över insektsbett, är livrädd för att hästarna ska skada sig på något i hagen som JAG orsakat för att jag brustit i mitt hästägande.

Ja, ni här ju. Noja är ordet.

Men jag jobbar varje dag på att hästarna ska må tipp topp och få ha så härliga hästliv som möjligt går. Och om allt går som det ska, så cyklar jag och dottern upp i morgon och påbörjar inridningen av den yngre hästen -på nytt. Dottern tränar honom redan från marken och det är dags att vi får våra ridturer nu.

Eller ja, vi får se hur magen mår. Jag kanske hinner med båda; träna häst och dotter OCH åka till doktorn.

Får se. Men nu ska jag sova.

Kramisar! 

Kortaste somarlovet

Ja det var banne mig ett av de kortaste sommarlov som jag har haft! I morgon börjar jag med en introduktionsdag på demensboendet och sen är det full fart.

Trodde nog att jag skulle hinna"somra" denna vecka jag varit ledig, men solen har varit blyg. I går var den enda dagen jag haft kortärmat och den dagen spenderades med att hämta hö, jäklas med el-aggregat, batterier och att verka hästhovar. Idag är jag invalido. 

Eftersom jag var migränfri idag, så kom jag på den idiotiska idén att städa ur skrubben i hallen. Den har fungerat som en kombination av "möbel-har inte plats för-, vuxit ur kläder-, smutskläder- och annat smått och gott-"förvaring. Ett getingbo av allt möjligt. Nu är det halvfärdigt. Kläder sa tvättas (men är färgsorterade) och annat bäras ner i källaren.

Nu sitter jag och njuter av en scones. Visserligen glutenfri, men den duger. Rörde ihop en deg och gräddade, så att jag har nåt till frukost.

Kör på tills jag blir riktigt snusktrött, annars ligger jag bara och funderar på allt mellan himmel och jord innan jag somnar. Grämer mig över att jag inte gick ner de där 20 kilona innan sommaren, att jag inte tagit körkorten ÄN, att hästarna inte kommit på sommarbete ännu osv. Såna där saker som jag KAN göra något åt, om jag bara ger mig faan på det. Sommarbetet är snart fixat. Ingen omöjlighet. Bara ett nytt batteri, fix med hagen och 3 km promenad med hästarna. Värre med resten.

Äh. Nu ska jag hoppa i duschen och blaska av mig lite. Vill vara lite fräsch på jobbet i morgon. Och även om jag nu har många saker i livet som jag brister på, så försöker jag i alla fall. Det bästa jag kan efter min förmåga. Och trots att jag varit utbränd de luxé, så känner jag tillfredsställelse av att hjälpa andra -både människa och djur. Det är ganska stort för en liten människa! Eller jag drar ju 2XL, så "liten och liten". Men ni vet vad jag menar...

Kramisar!

Vardagsbekymmer

Känner mig halvt mosad -inget ovanligt, alltså. Hämtade ut migränmedicinen och tog den första tabletten på 1,5 veckor. Nu har migränen liksom svävat iväg. SÅ skön känsla! Men vad händer då? Jo då pajar ju magen... Toalettspring varje kvart tills jag är helt "tom". Så fort jag äter nåt nu, så vrider det om och jag får springa...

Man blir slut för mindre...

Dessutom då så hade jag fått i uppdrag att göra en tårta till skolavslutningen i morgon, då dotterns klass ska sälja fika. Mitt "bidrag" var gluten och laktos och nötfri tårta. Gjorde en här på kvällskvisten som säkert har en touch av sprit i sig. För jag har spritat mina händer säkert...25 ggr i kväll. Jaja.

Dotterns vill ha en rätt så...avancerad frisyr i morgon. Så klockan får ställas tidigt. Båda våra morgonhumör är som arga bin, så det kan ta sin lilla tid. Hon vill ha "som Elsa i Frost, men lite annorlunda...". Eh?

Så nu sitter jag här vid köksbordet näst intill dubbelvikt. Magen värker, brummar och svider. Mår lite illa. Köket är fyllt av bakredskap, smörpapper, strösocker som flygit omkring tillsammans med all denna j:la disk, som jag tyvärr inte kan skylla på någon annan än mig själv.

Tänkte färga håret kväll. Ser ut som en gråhårig tant uppe i mittbenan. Fattar inte vartifrån? Förut var kanske vart 100:e hårstrå grått/vitt. Nu är det vart 10:e... När jag visade min pappa förut, så sa han; "Du måste ha haft en jobbig vår...". Hm. Har jag?

Men nu orkar jag inte färga ikväll. Fuskar och tar ett sånt där "stift" som ska täcka som en toning. Annars får jag väl ta på mig ett huckle i morgon...

Dessa jäkla gråa hårstrån hjälper tyvärr till att spä på in begynnande 40 årskris. Känner att jag kommer ett steg närmare 40 för var dag. Det är liksom en ålder då man ska ha kommit dit man vill -har jag tyckt alltså. Man ska vara klar med barnafödande, bo på sitt ställe, ha sitt jobb, hittat kärleken och stadgat sig (sedan lääääänge), ha lite småkrämpor men ännu kunna svänga sina lurviga på en pubafton eller kryssning.

Och jag då...

Barn. Orkar jag fler? Vet ärligt talat inte. Alltså, jag toklängtar efter ett knyte att ha vid brösten. Se le första gången. Säger "mamma" första gången. Få sina första tänder. Osv i all oändlighet. Jag vill GE min sambo den "gåvan" och upplevelsen med ett eget barn. Klart han älskar min dotter och ser henne som sin på många sätt, men just det här med graviditeten, ultraljud, födseln, känna gen sina egna drag i bebisen och så. Och sedan vill man (jag) ju "avla" sig med den man älskar.

Boendet. Ja, ni vet ju...

Jobb. Ja, jag är på väg dit i alla fall.

Nä. Nu blir det nog en liten glutenfri macka innan jag hoppar in i duschen Är helt tom, så jag måste ha i mig nåt.

Kramisar! 

Husdrömmar...

Gah! Sitter här med en sockerspeedad hjärna och nästan hoppar på stolen. Jag kollar hus till salu, så ögonen blöder snart. Små hus, stora hus. Dyra hus, billiga hus. Hus med ladugård som behöver byggas om (ladugården, alltså) och hus med "färdiga" stall. Hus med mark, hus utan mark.

Fina hus. Fula hus...Hus, hus hus....

Det som känns så underbart nu, efter snart 6 år tillsammans; är att jag och sambon är eniga. 1. Vi ska flytta. 2. Närmare Sundsvall. 3. Med bra uppvärmning (bergvärme, vedpanna). 4. Med möjlighet att ha häst. 5. Med bussförbindelser.

Ungefär det är vi eniga om. Sedan är det resten... Vi har lite olika syn på husets/gårdens skick. Jag skulle älska ett 1800-tals ställe som är beboeligt, men kan fixas eftersom. Vad gör en ful spis och orangea badrumsväggar -om man har hästarna betandes utanför fönstret och kan mysa framför en kakelugn?

Min sambo tänker lite mer praktiskt och mindre "romantiskt". Han kan lika gärna lägga på några hundra tusen på priset, för att få huset i tipp topp skick och ett redan befintligt stall. Han vill ha mer klinker-stil-nyrenoverat. Medans jag då; fläckiga 1800-talstapeter och trägolv.

Men jag är optimistisk. Jag tror att vi ska hitta ett ställe som passar oss alla. Äldre ställe, nyrenoverat i äldre stil. Kanske finns nån gammal stuga på gården, som luktar unket och har gamla tapeter. Jag får väl sitta där och sniffa...

Men så är det ju detta med ekonomin. Nu har vi ju ändå en sådan tur att sambon har ett fast, statligt jobb. Jag dessvärre, studerar (med lån) och "säsongsarbetar". Om tidigast ett år kan jag få fast jobb. SÅ hur gör man med lån, borgen, vem står på kontrakt osv? Hur har Ni gjort?

För när jag ser mig om, så har var och varannan ung familj hus och långt ifrån alla har båda fasta jobb. Är det någon som går i borgen då?

Det absolut bästa, vore att hitta en liten gård några mil från Sundsvall, att hyra i 1-2 år. Sedan kan vi båda låna till köp av det. Alltså "hyres för senare köp".

Nä. Nu ut med hundarna en sväng. Sedan ska jag läsa. Passa på att njuta av min lilla ledighet.

Kramisar!

Varning för klagan

 

Idag känner jag mig lite som 10 år gammal. När man har "tråkigt" och inget känns som en bra id'e.

Regnet har öst ner hela dagen och först nu gett sig. Men det är grått. Och 9 grader. Blah.

Migränen har nu jäklas i över 2 veckor. Antingen vaknar jag med den, får den på dagen eller eftermiddagen. Värsta är att vakna på natten med den. Och när tabletterna inte hjälper. Fick ju några imigransprutor av en släkting, att prova (samma ämne som i tabletterna). Jag har velat spara de sista tills det blir så där vidrigt att jag måste ha solglasögon inomhus. Men funderar på att offra en, för att få stopp på skiten nu.

Det går inget vidare att läsa böcker, spela spel, gå ut (känner pulsen i skallen), titta på tv går sådär.

Sovit gjorde jag hela kvällen igår och tills 12 i morse. Så jag somnar inte om jag lägger mig nu. Rastlös de luxe. Önskar mer än någonsin den där lilla gården som jag drömmer om. Att kunna gå ut till hästarna, pussa mule, gå in igen. Sätta sig på en stubbe och andas friskluft.

Sambon sover och sover. Tar igen sig. Så nån helgutflykt lär det inte bli. Han lär nog vakna tills jag ska sova igen.

Nä. Vira in skallen i spikmattan, kanske?

Kramisar

Snart sommarlov för tanten...

 

Sitter nu på skolan och väntar på att sista "lektionen" ska börja. Vi ska examineras från första året, på ett seminarium. Där ska vi en o en prata om vår praktikplats och om den "vårddituation" som vi valt till rapporten.

Min skrivare hemma (eller vår) strejkar, så jag tänkte skriva ut ett ex av rapporten och ha framför mig, under seminariet. Men nu hinner jag inte skriva ut här på skolan. För biblioteket öppnar när seminariet börjar.

Så jag får köra "offroad" och ur minnet. Jihoo! Hoppas det funkar. Blir isåfall tredje "redovisningen" utan papper, detta läsår. Ujujuj.

Sitter nu och sippar på en Aloe-dryck. Lär bli lite färre av dem nu, eftersom jag köpt dem på skolan eller sjukhuset. Hur ska jag klara mig utan?

Nä. Skingra tankarna lite med candy crush innan allvaret börjar.

Kramisar!

Skitdag

Lite utav en skitdag idag. Tror att migränen suttit i två veckor. Eller är det en vecka? Nä, två tror jag. Och idag kollapsade magen igen. Ont ont ont...

Känner mig nere, riktigt nere för första gången på månader. Dels för måendet, dels för praktikens slut och sedan för en av byns fina buspojkar som omkom i en hemsk olycka. Eller av sviterna efter den.

Dottern, som är en känslig liten tös ( som sin mor) har tagit det hårt. Mycket tankar, funderingar och sorg. Hon har gått i skolan med pojken, så det är svårt att greppa. I morse hade de minnesstund på skolan och hon blev så ledsen, så fröken ringde och ville att jag skulle komma o möta henne. Så nu ligger hon under en gosigt i soffan o tar igen sig.

Jag fattar inte hur min mage ska lugna sig till i morgon, då det är examination. Fy... Migränen går ju att "dölja" bakom solglasögon, ett rör treo och en massa järntillskott. Men magen... Vill det sig riktigt illa, då skiter jag väl på mig! Vilket avslut på första läsåret "Psykisk ohälsa"; elevens kropp sönderstressad så hon sket på sig...

Nä. Nu sk as jag försöka hitta en ihoprullad ställning, tills Dimor-tabletterna börjar göra nytta.

Kramisar!

 

Provar att blogga från mobilen för första gången. Får se hur det går.

Lyckats läggs mig och orkar helt enkelt inte kliva upp efter datorn igen. Har varit som en iller ikväll. Som vanligt så vaknade jag med migrän -helvetet.

 Som bakishuvudvärk med pulserande över högra ögat. Efter att jag skickat iväg dottern till skolan, så sov jag några timmar till. Men migränen hängde på. Som en bult i huvet. Varje ögonrörelse gör ont. Ljus sticker i ögonen. Ljud blir alldeles för höga. Parfymer gör mig illamående.  Men det är tyvärr ett "normalläge" för mig. Skulle gissa på att av årets 365 dagar, så har jag huvudvärk säkert 350 av dem. Migrän 275. Uff.

Tig ett piller vid tre och somnade till. Vaknade med ett ryck då klockan ringde o jag skulle ner till sommarvikariat platsen och göra ett prov för läkemedels delegering. Sedan hem, diska, hänga tvätt, ut med vovvar, förhöra dottern på engelska, skriva en halv sida på examinationsrapporten, leta engelsk vetenskaplig artikel om verbal aggressivitet vid schizofreni...

Inte konstigt man stupar.

I mrg bitti ringer klockan 05.30. Praktik! En av de sista dagarna nu. Kommer att bli otroligt tomt. Men jag ska försöka få mig återhämtning mellan examination på fredag o Midsommar. Då är Jag ledig. Sen blir det jobb. Först en period med dagsturer, sedan en månad med bara nätter... Me like :-)

Nä. Nu ska jag slå igen de trötta blå och drömma om ett fint hus på en gård. Med hästhagen runt husknuten. Glada lösa hundar o katter. En dotter som kommer ridande. Grönskande skog. Gärdesgård. En glad karl. Och så jag då, migränfri och pigg...

Nattinattkramis