Vardagsbekymmer

Känner mig halvt mosad -inget ovanligt, alltså. Hämtade ut migränmedicinen och tog den första tabletten på 1,5 veckor. Nu har migränen liksom svävat iväg. SÅ skön känsla! Men vad händer då? Jo då pajar ju magen... Toalettspring varje kvart tills jag är helt "tom". Så fort jag äter nåt nu, så vrider det om och jag får springa...

Man blir slut för mindre...

Dessutom då så hade jag fått i uppdrag att göra en tårta till skolavslutningen i morgon, då dotterns klass ska sälja fika. Mitt "bidrag" var gluten och laktos och nötfri tårta. Gjorde en här på kvällskvisten som säkert har en touch av sprit i sig. För jag har spritat mina händer säkert...25 ggr i kväll. Jaja.

Dotterns vill ha en rätt så...avancerad frisyr i morgon. Så klockan får ställas tidigt. Båda våra morgonhumör är som arga bin, så det kan ta sin lilla tid. Hon vill ha "som Elsa i Frost, men lite annorlunda...". Eh?

Så nu sitter jag här vid köksbordet näst intill dubbelvikt. Magen värker, brummar och svider. Mår lite illa. Köket är fyllt av bakredskap, smörpapper, strösocker som flygit omkring tillsammans med all denna j:la disk, som jag tyvärr inte kan skylla på någon annan än mig själv.

Tänkte färga håret kväll. Ser ut som en gråhårig tant uppe i mittbenan. Fattar inte vartifrån? Förut var kanske vart 100:e hårstrå grått/vitt. Nu är det vart 10:e... När jag visade min pappa förut, så sa han; "Du måste ha haft en jobbig vår...". Hm. Har jag?

Men nu orkar jag inte färga ikväll. Fuskar och tar ett sånt där "stift" som ska täcka som en toning. Annars får jag väl ta på mig ett huckle i morgon...

Dessa jäkla gråa hårstrån hjälper tyvärr till att spä på in begynnande 40 årskris. Känner att jag kommer ett steg närmare 40 för var dag. Det är liksom en ålder då man ska ha kommit dit man vill -har jag tyckt alltså. Man ska vara klar med barnafödande, bo på sitt ställe, ha sitt jobb, hittat kärleken och stadgat sig (sedan lääääänge), ha lite småkrämpor men ännu kunna svänga sina lurviga på en pubafton eller kryssning.

Och jag då...

Barn. Orkar jag fler? Vet ärligt talat inte. Alltså, jag toklängtar efter ett knyte att ha vid brösten. Se le första gången. Säger "mamma" första gången. Få sina första tänder. Osv i all oändlighet. Jag vill GE min sambo den "gåvan" och upplevelsen med ett eget barn. Klart han älskar min dotter och ser henne som sin på många sätt, men just det här med graviditeten, ultraljud, födseln, känna gen sina egna drag i bebisen och så. Och sedan vill man (jag) ju "avla" sig med den man älskar.

Boendet. Ja, ni vet ju...

Jobb. Ja, jag är på väg dit i alla fall.

Nä. Nu blir det nog en liten glutenfri macka innan jag hoppar in i duschen Är helt tom, så jag måste ha i mig nåt.

Kramisar!