Det är dags för ett inlägg, känner jag. Sommaren bara rullar på och snart så sitter man på cykeln i höstvindarna och undrar "vart tog sommaren vägen?".
Jag har i alla fall kommit igång med jobbet. Jobbade över midsommar och tills i torsdags. Nu varit ledig sedan i fredags och det behövdes verkligen. Har flyttat hästar, stängslat, tvättat snart vartenda klädesplagg och mitt i allt detta så har jag nog den sämsta fysik som jag någonsin haft.
Jag mår skit.
Migränattackerna avlöser varandra och går småflummar på dessa triptaner (migränmedicin) mest hela tiden, känns det som. Jag vill helst inte behöva ta dem när jag jobbar, utan brukar antingen ta en tablett jättetidigt (om jag vaknar med dunkande värk o illamående) och "somna om" en stund. Då släpper det oftast. Ett tag. Om jag får denna vidriga värk på jobbet, så väntar jag helst med medicinen tills jag kommer hem.
Vet att man kan få "läkemedelsutlöst huvudvärk" om man tar medicinen för ofta. Och att man kan bli "beroende" av både triptaner och Treo. Men vad faan gör man? Om jag går till läkare så rycker de på axlarna och säger; "Du får lära dig att leva med smärta...".
I perioder så äter jag ingen Treo alls. Saknar den inte och behöver den inte. Det kan gå en vecka utan och sedan tar jag en. Och en vecka till utan. Samma med triptanerna. En frp på 18 tabletter (högst 2 tabl/dygn) kan räcka i tre månader. Andra gånger går det åt en frp på en månad.
Men nu går det inte längre.
Min mage är ju (som ni vet) ett kapitel för sig. Känslig, dum och pajar titt som tätt. Med pajar så menar jag att jag får ont, diarréer tills jag är "tom" och sedan så fort jag ätit eller druckit. Det har hänt att jag haft så mycket diarré att jag liksom "skitit sönder" mig. Blod. Ont. Aj. Men som det blivit nu; ujujuj. Det är inte normalt. Så i morgon ringer jag VC om jag har likadant som idag. Det ÄR INTE normalt att först ha sån migrän, äta så mycket mediciner (äter ju förebyggande också) och ändå ha så ont. Då är det inte underligt att en mage som strulat i 30 år pajar.
Tänk om man kunde få "bra" vård efter allt strulande i alla år. Om man kunde få träffa en läkare som lyssnar, förstår och kan magar och migräner. Som vet vilka prover, tester och remisser som behövs. Som är påläst och vidsynt. Som kan erbjuda en vård som man känner sig trygg i. En vård som omfamnar en med värme, kunskap och förståelse. Och kompetens.
För som det är nu så får man vara jäkligt påläst själv, man måste vara stark, stor i käften, veta sina rättigheter som patient och nästan lägga fram en lista på möjliga läkemedel. Hur trygg känner man sig i den vården?!?
En sak som jag är väl medveten om är att det är min "utmattningsdepression/tillstånd" som spökar. Den tar tid att bli fri. Man kanske aldrig blir helt fri. Man kommer förmodligen alltid att ha en minskad tolerans för stress. Och det är olika från person till person vilken sorts stress man är känslig för. För mig är det krav, som är boven.
När dessa "krav" hopar sig över mig, så blir det som en centrifug i min skalle. Det snurrar och kaosar. Utåt sett så är jag nog effektiv, glad och alert. Men inuti... Med åren så blir jag sämre och sämre på att hålla fasaden, på gott och ont.
Min "läkning" nr 1 är hästarna. När jag borstar, myser, umgås med dem så glömmer jag alla bekymmer. Tja förutom härvan i vintras då (anmälan om vanvård...). För den rädslan finns fortfarande kvar i bakhuvudet på mig. "Tänk om någon tycker att hästarna ser oborstade ut? Tänk om någon tittar på dom just när vattnet är slut och vi är en timme ifrån att fylla på 80 liter? Tänk om någon tycker att de har för mycket insekter på sig nu efter regnskuren?". Tja, vill man anmäla en djurägare för vanvård så är det bara att anmäla. Vad som sedan händer är upp till Länsstyrelsen, djurägaren och om man har turen/oturen på sin sida.
Så egentligen så är ju min största källa till "healing/läkning" sabbad. Överskuggad av stress. Stress som jag inte ska behöva utsättas för. Så jag klipper trollflätor (för den skrockfulla INTE bra) som kommer i svans och man på hästarna på en helg, nojar över insektsbett, är livrädd för att hästarna ska skada sig på något i hagen som JAG orsakat för att jag brustit i mitt hästägande.
Ja, ni här ju. Noja är ordet.
Men jag jobbar varje dag på att hästarna ska må tipp topp och få ha så härliga hästliv som möjligt går. Och om allt går som det ska, så cyklar jag och dottern upp i morgon och påbörjar inridningen av den yngre hästen -på nytt. Dottern tränar honom redan från marken och det är dags att vi får våra ridturer nu.
Eller ja, vi får se hur magen mår. Jag kanske hinner med båda; träna häst och dotter OCH åka till doktorn.
Får se. Men nu ska jag sova.
Kramisar!
Ja det här med anmälningarna som sabbar din häst-rekreation är ett jävla gupp att ta sig över. Och du ska veta det att så länge du gör det du ska med dem och att LS har kollat och att du har en dialog med dem och rättar till eventuella anmärkningar så kan inget hända. Och ditt jävlaranamma kommer att ta över och inte låta något förstöra din hästkänsla. Efter min FK anmälan vågade jag knappt ge hästarna mat eller rykta dem (när kroppen tillät) för jag tänkte "tänk om nån står och tittar på mig nu?" Men nu har jag gett mig fan på att jag står över sån låg skit och ingen ska ta ifrån mig det.
SvaraRaderaVad gäller Treo så ökar det u blödningsbenägenheten men det vet du säkert och som sagt - vad gör man? Om du orkar så KRÄV att bli remitterad till en migrän- eller huvudvärksklinik. Det finns sådana. Ingen ska behöva gå och lida så här. Och förmodligen är det väl så att kroppen skriker åt dig på grund av utmattningen som fortfarande är kvar. Börja med doktorjäveln och säg att du måste utredas ordentligt. Man ska inte "lära sig leva med smärta". Det är inte Hortons huvudvärk du har som det inte finns nån bot för ,det är jävla migrän. De ska hjälpa dig, PUNKT! =)