Klant

Tur att man inte är en häst, eller en ko. Då hade väl någon ringt efter nödslakt och sen hade det varit över. Jag är så klumpig, så att jag skäms. Lycks alltid med det omöjliga, men får väl tacka min lyckliga stjärna att jag har ett starkt skelett. För jag har (hittills) klarat mig bra från benbrott. Vissa knäcker ben bara de vrickar till sig lite.

I dag skulle jag bära ner dotterns sängram och slänga den kasserade madrassen. Stod så duktigt och skruvade isär sängramen, när den "BOM!!!" åkte ner på min högra fot. På en minut svullnade den och blev blågrå. Och öm. När jag skulle rasta vovvarna, fick jag ta sommarsandalerna och spänna ut den högra till största.

Tidigare på dagen så var jag och sambon upp till hästarna, för att fylla vatten och pussa mule. Arbin (dotterns häst) är ju som en hund och snäll som en nalle. Men han fick för sig att mitt lila nagellack var ätbart och tog ett nafs. AJ! Resultatet? Blått finger.

Inte nog med det. Magen håller på att ge upp. Eller det är väl det som den INTE gör. Den överarbetar snarare. Så fort jag dricker eller äter något, så får jag ont. Knip, muller och ilande. Men jag tror att det är mycket stress över pengar och de uppgifter på religionen som inte är godkända ännu.

Nu hoppas jag på att vakna i morgon och vara fri från allsköns krämpor. För jag ska baka 2 tårtor och någon kaksort i morgon. Dottern fyller 10 år på söndag och min mamma har fyllt 60 år i veckan. Så det blir kalas för dem båda på söndagskväll.

Lite vemodigt och konstigt känns det, inte bara för att de båda blir äldre, utan för att det är första året som dottern inte har "kalas". Ända sedan hon fyllde 1 år, så har bekantas barn kommit och det har varit fiskdamm, disco och ballonger. Men nu har dottern kommit i ett "glapp" på kompisar. De hon varit med har blivit större och kommit in i en annan "fas". De är några år äldre. Och de jämngamla umgås hon inte så mycket med. Killkompisen som hon "kilade stadigt" med tills ifjol, har blivit retad av sina killkompisar och det har runnit ut i sanden.

Jättesvårt. Men jag känner inte för att bjuda in till ett kalas, bara "för att". Så det får bli som det blir i år.

Nä. Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla in nyaste filmen med Mikael Persbrandt. Sambon kom hem lite tidigare från jobbet och ska skippa älgjakten i helgen, så det blir första soffmyset sedan vi skaffade nya soffan.

Nattinatti och Kramisar!