Längtan ut...

Jag tror att jag skiter i allt snart. Idag är det en sån dag. Och tyvärr har det blivit ganska många såna dagar.

Dagar som är fylld av tandagnisslan som leder till en explosion av migränattack, kaos och hårda ord. Och på något sätt så känns det som om jag är "kärnan" i detta kaos och därför den som är "skyldig" till allt kaos.

Jag tror att ingen i vår lilla familj, mår direkt bra just nu. Jag känner det som om jag både sitter fast och håller på att "växa ur kostymen" på nåt sätt. Har jag tagit mig vatten över huvudet? Läser ett universitets-program om psykisk ohälsa -för att kunna hjälpa andra. När det kanske i själva verket är mig själv som jag vill hjälpa mest?

Visst skulle jag kunna sitta och häva ur mig en massa om hur mina "familjemedlemmar" bidrar i kaoset, men jag vill inte hänga ut någon. Och inte kan jag ändra på någon annan heller.

Jävla bajs. Precis så känns det idag.

Är ledig förresten. Från "skolan". Från Psykisk ohälsa (fast inte min egen). Men religionen hänger över mig som ett stort åskmoln. Buddhismen är det nu, som jag sitter och tragglar med. Får ingen studiero alls. Allt bara geggar ihop sig i huvudet och på papperen.

Dottern är hemma från skolan idag. Hon mår illa och är blek och tyst. Men trots det, så har vi rykt i hop kanske...5? gånger hittills. Jag känner mig som världens sämsta mamma. Försökte förklara för henne att "Mamma måste få sitta i fred och läsa, just nu. Så hittar vi på något annat". Men då blir det ju EXTRA roligt att hoppa i nya soffan, retas med morrande hund och peta i mitt hår med en pinne. Och då brinner det för mig...

Resultatet? En utskällning av dottern. Och jag kontrar (omoget) med att jag tar snart mina studieböcker och rymmer till en liten skogshydda. För att jag inte orkar bråka och tjafsa. För att jag känner att jag blir alldeles tom inombords och bara trött. Och då kontrar hon med "Varför ska du gå en kurs i att hjälpa andra, när du inte kan må bra själv?".

Mm. Precis. Varför?

Fast nu tror ju jag att en som jobbar med människor, ska vara människa. Och ha eget i bagaget och veta vad de pratar om. För vad är en föreläsare om missbruk, om den inte själv tagit sig ur missbruk? Eller en föreläsare om panikångest, som inte varit mitt i sin egen attack av panikångest?

Åh, vad jag avundas alla älgjägare, just nu. Skulle SÅ gärna vilja sitta på ett pass i solskenet och lyssna, titta och lukta. Äta en gomacka, skruva upp termosen och ta en kopp choklad. Vara lite halvsunkig och gubbsnyta mig (fräsa ur ena näsborren på marken). Skita bakom en rotvälta och torka mig med en gammal sibyllaservett. Bara vara...

Tror jag ska ta jägarexamen jag med. Lämna den vanliga vardagen några veckor om året. Men jag skulle aldrig kunna skjuta en älg. Näe. Jag får väl låtsas att det inte kommer några. Men en bössa i handen kan vara bra om et kommer en ilsken björn. Annars får de också vara.

Naturen är läkande. Jag känner att jag måste få komma ut i den och läkas lite. Men när faan ska jag ha tid med det? Buddha väntar flinande åt mig från omslaget på boken. Fet, svettblank och flinande. Tänk om jag också kunde får hitta en sån ro i livet, så att jag kunde på sitta där fet, svettblank och flina. I skogen...

Kramisar!