Ingen advent i sikte...

Jaha...nu är man 3 år från 40 bast. Ojojoj... Men egentligen så känns det som om jag haft 40-års kris sedan jag blev 30. Så...

Det blev en tårta i alla fall. En sån där maräng-mojäng med sockerkaksbotten. Som blev lite bränd i botten och därmed fick en...spännande smak.

Presenter blev x antal höbalar (av mamma o pappa), blommor och trisslotter av älsklingen, blommor av en vän  och en blomma till av min mamma. Och kanske det blir en present till från 2 av mina kurskamrater, men det får ligga på is ett tag. Kanske...

Jag har hittat tillbaka till en gammal "terapi" som är underbar; broderi! Jag broderade på 3 kvällar 2 st gardinomtag, till julgardinerna. Så skönt, för man tänker inte på nåt annat utan sitter med näsan nere i tyget och räknar stygn.

Tänkte börja med adventspyntet lite smått idag, men gick igenom obetalda räkningar, blev torr i halsen och betalade en brådskande räkning med de slantar som kommit in på kontot. Pengar som egentligen skulle gå till mitt barn...

Apropå pengar och barn och så... Denna Jul kommer nog att bli den jobbigaste på många år. Dels kommer saknaden efter en viktig person, min Mormor, att vara stor. Det var alltid dit vi åkte och träffades på Jul. Det blir träff och så, men utan Mormor...

Sen har vi det här med julklappar. Bara tanken på det ger mg ont i magen. Men jag har valt att lösa det på ett -kanske inte bästa sätt- men stressminimerande sätt. Jag kör på "konto" hos 2 st postorderföretag. Och betalar mer den dagen jag får bättre inkomst igen. Så på så sätt har jag nu skickat efter de flesta julklapparna.

En julklapp måste jag göra själv. Åt dottern. En specialare...Återkommer med detaljer.

Ja, vad jag egentligen skulle säga var att bläddret bland räkningarna tog bort allt vad adventsstämning heter.....

Tror jag tröstar mig med en skräckfilm. Japp, så får det bli.

Kramis

Novembersol

 

Novembersol 

 

Små kalla novemberstrålar,

letade sig in i mitt tunga hjärta.

 

De kämpade sig över berget,

över frost och kilometer. 

 

Fram till mitt fönster, ljudlöst igenom det.

Över mitt täcket och smygande sig fram till mitt ansiktet.

 

Trängande igenom tunga ögonlock,

som för att värma men inte väcka.

 

Värmde upp ända in i själen,

fastän jag sov...

Lite i diktar-tagen så här på förmiddagen. Bäst att passa på att göra ifrån sig lite, innan jag "kollapsar" igen. 
Sov som en björn i ide i natt. Ont i skallen när jag vaknade vid 5. Vinglig. Yr. Bestämde mig för att plugga hemifrån idag och "ladda batterierna".

 Pratade med pappa i telefon vid sex-tiden att jag inte skulle åka till tåget, men har inget minne av det telefonsamtalet. Det börjar bli illa nu, med minnet. Vet ju så väl att det beror på utmattning och att hjärnan "sållar" ut sånt som handlar om överlevnad och allt annat är liksom "överflödig" information.

Ungefär så här:
-Titta över axeln efter en björn i skogen=överlevnad. Den funktionen stannar aldrig av...
- Namn på skådespelare i favoritfilmen (som annars sitter gjutet) -borta!
- Har jag tagit medicinen? Näe? Eller joo...jag använde nog det där glaset då...
- Tvättid? Oj...det var i förrgår. Eller?

Ska försöka vara snäll mot mig själv idag. Korta upp det som ska göras och pausa mycket. Vila. Ladda. Plugga. Baka en tårta  -en enkel!

Nä. Nu ta lite fil.

Kramis!

Jag orkar inte...

Jag är så trött att jag mår fysiskt illa. Maten som jag lyckades peta i mig åker hiss. Som o kroppen skriker "GÅ OCH LÄGG DIG!"

Just nu är jag så grymt utmattad utmattad, så jag orkar knappt andas. Tur att det går per automatik, annars vet det faan. Allt känns så motigt tungt och jobbigt, så utan ljusglimtar så fortsätter jag att sjunka allt längre ner i det mörka hålet.

Jag orkar inte klä på mig. Har fortfarande pyjamasen på mig och kommer snart att åka upp till hästarna iklädd den, dunjacka och skoterstövlar.

Skulle ha åkt på skolan idag, men jag tog mig helt enkelt inte upp ur sängen. Fick upp dottern vid 8 och skulle lägga mig en timme till. Sen försvann hjärnan in i nåt drömtillstånd. Nån konstig dröm om trappor och folk med hatt som röt åt mig. Men när jag vaknade till, så valde jag att fortsätta drömma fastän drömmen var lite otäck.

I morgon fyller jag år. Men jag orkar inte det heller. Sedan jag blev "stor" nog att baka tårta själv, så har jag alltid gjort det. Men inte i år. Orkar inte. Skiter i det. Städar inte tills i morgon, för det planeras ändå inget kalas. Fyller ojämnt och orkar inte med folk. Rädd för att det ska synas genom mitt leende att det är falskt. Att jag kanske inte ens ORKAR le?

Skickade in de hårt ihop jobbade poängen till CSN dag. Men orkar inte tänka på vad som händer nu. Jag ligger liksom 30 tusen kr back (om man räknar utebliven CSN o andra bidrag i höst) och törs inte ens tänka på Jul. Eller "törs" är väl fel ord. Orkar inte.

Jag hoppas att jag kommer iväg på skolan i morgon. Intressanta föreläsningar väntar. Men just nu så samarbetar inte min kropp med min hjärna, så det kan bli lite hur som helst med den saken.

För det känns som om jag har "jobbat" i 3 månader utan lön. Alltså studierna. Allt jag har "fått" är att kriga mot halva världen och blivit utmattad i mitt redan sköra tillstånd.

Lite komiskt egentligen, då jag läser "Psykisk ohälsa" och jag är ett vandrande exempel på hur man kan hamna i skiten. På ett vis tror jag att det är bra med egen erfarenhet, så att man kan bygga upp förståelse för människor man kommer att möta på i livet. Men att nästan gå under själv och ligga och visa strupen under en längre tid-vet det tusan om någon mår bra av det?

Jag har kommit bortom stadiet där jag "klandrar" andra. Är i något slags likgiltighets-hål. För känslorna är liksom...slut.

Hoppas att det vänder snart. Ett uppåtsving skulle inte vara helt fel. Lite klirr i kassan, eller värme på elementen räcker fint.. Kallt som en jordkällare här inne. Har aldrig på de 8 år vi bott i lägenheten haft så här kallt inne. Man går som en pinne.

Nä. Nu ska jag ut med hund-tussarna en snabbis. I pyjamas. Lär väl möta nån sån där som man absolut inte vill möta i detta mående. Men jag är ju dum, jag med. För jag borde ha en Oscar-statyett i att spela gladare än vad jag är. "Hur är det?" frågar någon "Jo men det är bara bra!" säger jag med ett leende. Och dum som jag är så tänker jag  inte på att personen i fråga kanske har läst min blogg, och VET att jag INTE mår så jäkla bra! Och ändå står jag där och lismar...

Finns en förklaring till det. Jag vill nog berätta för omgivningen, men ORKAR inte. För många lir rädd för en. Tror att man ska bli "kaninkokerska" (Farlig förbindelse, Glenn Close) bara för att man är totalt utmattad. Andra tror att man är som ett rispapper och inte kan nuddas. Eller en vanlig reaktion att man är "konstig" och "lite knäpp".

Oavsett vad man tror, så är man människa oavsett om man är utmattad eller överlycklig. Ett "hej, hur är det?" med värme i rösten, betyder så mycket mer än något annat.

Ska nu sätta punkt och ta på mig storstövlarna. Eller vänta!? Det luktar hundskit... Ena trasselsudden har gjort en krämig korv på hallgolvet, nääää. Jag orkar inte.....

Kramis

Urk

Sitter här med vidrig migrän. Ångrar att jag tog en tablett och inte en spruta. Men jag trodde att det skulle avstanna i intencitet och inte öka.

Om jag graderar migränen från 0-10 så är 0 ingen och 10 ligger jag och gnyr och spyr. Nu har jag en 8. Men jag kan inte lägga mig nu, för jag måste på Apoteket och har vardagliga saker att göra, som ingen annan gör. Så det är bara att bita ihop, grimasera och stå ut.

Just nu så känner jag hur pupillerna drar ihop sig när jag tittar på datorskärmen och utvidgar sig när jag tittar på tangenterna. Dt nästan låter "bzzzt" som en automatisk kamera. Hänger inte med i dotterns samtal, utan svarar "mm", "jaa" och "jasså?" på måfå.

Var inte på skolan idag. Dels så hade migränen börjat i morse och så var dottern krasslig på morgonkvisten. Men hon gick till skolan efter lite ompysslande.

Har kikat om jag fått mitt sista poäng (för att CSN ska bli nöjd), men det lyser med sin frånvaro. Det tar sån energi!!! Fick barnbidragt idag och vet inte alls hur jag ska göra om jag ska "storhandla" (gluten o laktosfria produkter o sånt som dottern vill ha osv) eller om jag måst snåla för att poäng+CSN ska dröja ännu längre. Allt blir liksom lidande och om en stor bubblande stinkande soppa...

Nä. Tankarna står still. Återkommer.

Kramis

Sängen nästa...

I kväll ska jag göra något som jag sällan gör; lägga mig före 22.00. Eftersom jag är en "kvällsmänniska" så är jag som mest effektiv (ähum) efter 18-tiden på kvällen. Det är då jag är hungrig, det är då jag diskar, kommer på att det borde dammsugas, kollar film eller pluggar så där spontant.

Men igår och idag har varit påfrestande dagar. På olika vis, men både kropp och knopp är helt slut.

I går började dagen 05.30. Okristligt. Åkte till skolan och slog ihjäl en förmiddag på föreläsning om ångest.

Missade tåget som skulle gå 14.15. Fick gå tillbaka till skolan och sätta mig och plugga på egen i nästan 2 timmar. Väl på tåget hem, så hade jag inte nog med pengar på tågkortet. Tänkte lägga till resten i kontanter (snålade HELA dagen för att det skulle räcka hem) men det gick inte... Som tur var så var konduktören gullig (en tjej) så jag fick åka ändå.

Av på stationen så hade en lastbil kört in i en viadukt på vägen, så pappa kom inte fram till stationen för att hämta mig. Men efter en stund så...

Sen var det lite mer strul på kvällen, men inget värt att nämna.

Idag började det lika tidigt. Som tur var så hade jag löst tågpengarna (lånat av mamma...) och slapp tänka på det.

Förmiddagen bjöds på en riktigt intressant föreläsning om olika psykiska tillstånd bland patienter på Rättspsyk. En bra och påläst överläkare därifrån. Eftermiddagen fortsatte i samma anda, men en ny läkare som pratade om skattningsmetoder. Alltså hur man med hjälp av enkäter kan ställa en diagnos på en patient på tex Rättspsyk. Jätteintressant!

Orkar inte ens öppna dokumentet där jag skriver på min Utbränd-rapport. Helt slut i skallen. Dottern fick hjälp med matte-läxan förut och det var något i hästväg! Jag kom knappt på hur många centimeter det är på en meter. Tur man inte pluggar matte...

Laddar mig inför en heldag i morgon igen. Neuropsykiatri och Omvårdnadsforskning står på schemat. Spännande grejer.

Sen blir det tamejtusan en helg uppe i Torpet. Dags att mysa lite däruppe. Fixa ved inför vintern och skämma bort hästarna med lite putsning. Kanske våga mig upp på någon hästrygg. Känner att jag MÅSTE det. Ladda batterierna på bättre sätt, vet jag inte om det går.

Nä. Ska jag hinna på med nattskjortan innan 22 så får jag skynda mig!

Kramisar!

Bränna, brann, brunnit

Gäsp. Vilket tråkväder! Tunga moln som hotar med regn. Snön som kom och lyste upp, är snart helt borta. Bara nåt slask kvar.

Kaos i lägenheten. Kaos i min skalle och lite här och där dyker kaoset upp. Hela tiden. Funderar på att göra ett bål på mina "Tänk positivt! Lyckas i livet"-böcker. De är skit. Bajs. Avföring.

Jag har faktiskt ställt två stycken "positivt-tänkande"-gurus mot väggen, vid olika tillfällen och frågat dem; "Varför rasar mitt liv ÄNNU mer, när jag tar tag i mitt tänkande och jag verkligen anstränger mig till positiv förändring?".

Svaret har varit; "Tja...förmodligen för att du förväntar dig kaos. Då lägger ditt undermedvetna nog krokben för dig, för att du förväntar dig det..."

DET köper jag inte. Nä. För jag TROR inte att alla människor på denna jord som vänder sitt tankesätt och lyckas, redan från början är positiv. Nä. Bullshit.

En spådam sa att jag hade ett "moln" med negativ gegga runt mig, som gjorde att det mesta jäklas. Men hon visste inte hur jag skulle bli fri geggan. Har provat aurarening, healing, renande trumresor, gått "Må bättre kurs", andra kurser och verkligen försökt...

Just nu så orkar jag inte ens slå upp en bok i ämnet.

De enda böcker jag orkar bläddra i är de som hör till utbildningen. Och det är desto mer intressant. Fast de handlar om tunga ämnen så slukar min hjärna informationen. Härlig känsla!

Nu har vi ju börjat den nya kursen (nr 3!) som är Medicinsk vetenskap. Mycket sjukdomar, symtom, behandling osv. Mmm...me like!

Första uppgiften ska vara inlämnad i början av December. Individuell rapport om ett psykiskt tillstånd/sjukdom. 6-10 sidor. Vetenskapliga artiklar som referenser och kursböckerna. Valfritt ämne. Mitt valda ämne? UTBRÄND! Ha! Det är jag tyvärr "proffs" på. Insider-proffs. Men jag hoppas kunna hitta lite information som jag inte läst förut. Och kanske tips? Jag har lärt mig EN viktig sak i alla fall nom det ämnet;


 "Utbränd blir man om man har en hög stressnivå i sin vardag under en längre tid och man inte får den återhämtning man behöver..."

Mm. Återhämtning var det, ja. Det är ju den jag aldrig får fullt ut. Därför blir jag aldrig riktigt bra heller, från den här skiten som har spökat i 10 år. Vet att min bästa återhämtning är hästar, Torpet, skogen, läsa, sova. Men det verkar bara vara jag som dras till det stället. Ja, dottern i viss grad. Men hon vill mest vara med hästarna. Utedasset osv är väl ingen dröm för en 10 årig tjej...

Mer ego -mindre mes. Det ska bli mitt nyårslöfte.

Nä. Nu ska jag kolla på ett avsnitt av Sons of Anarchy. Sedan ner till tvätten.

Kramis!

Struts-tokig!

Om jag hade vetat hur svårt livet kan kännas, så skulle jag ha lått en annan spermie simmat om mig. Det är fan i mej mitt nya citat om livet -och jag har kommit på det själv.

Just nu känns det mesta skit. Som vanligt då? Nä. Värre.

Jag har i flera år varit duktig att hålla uppe en "fasad". Lurat folk att jag varit gladare, lyckligare och starkare än vad jag är. Och tro mig, man blir proffs på detta, när man blev mobbad i 7 år, haft panikångest sedan 15 års ålder (som ingen upptäckte), kämpat med depressioner, melankoli och allt skit däremellan.

Nu rasar fasaden, kan jag upplysa. Efter 30 år av skickligt döljande. Mungiporna pekar mest ner. Ögonen är blodsprängda. Hela kroppen gör ont. Minnet sviker. Hjärtat hugger av stress. Jag skriker och gråter varje dag.

Men jag är fortfarande skicklig på att gråta tyst. Proffs. Har alltid varit. I skolan. På väg hem från skolan. "Vad rödblommig du är?" fick jag höra. Hm. Rödgråten var ett annat namn på det.

Under alla år så har jag ofta gråtit mig till sömns eller i duschen. För där hörs det inte och man kan dölja det med kallvatten i ansiktet.

Men nu kommer tårarna när som helst och var som helst. Och inte bara dom, utan hela känsloregistret.

I morse ringde jag CSN. Efter strul och bortkoppling, så fick jag prata med en handläggare. Hon påstod att jag fått avslag på min ansökan om studiestöd, för att jag har "noll högskolepoäng registrerade".
- Nä, vad då noll? Jag har tjänat in 20 hp, läst 200% i höst och går på knäna! röt jag.
- Vänta nu...säger handläggaren.
Jag hör hur hon knappar nervöst på datorn.
- Du har då inte skickat in nåt bevis på det! säger hon surt.
- Jag har för faan skickat in under hela hösten för varje sketet poäng jag tjänat in! nästan skrek jag.
- Men lugna dig nu, säger hon. Du har bara 12 hp som är giltiga.
- Vad då "giltiga"?! Så du SÅG helt plötsligt dom där poängen? fortsatte jag.

Sen röt, skrek och snyftade jag omvartannat. Förbannad så hjärtat höll på att komma upp i halsen och hjärnan höll på att explodera.

Så de högskolepoäng som jag tog 2009 var helt plötsligt inte giltiga. De var de då tidigare i höst, men då hade jag inte nog många poäng.

Ja. Så är det. Bara att tjäna ihop fler poäng och sedan skicka in en ny ansökan. Ny väntetid. Ny vånda. Mer ångest o oro. Hjärtat kommer nog att springa ur bröstkorgen på mig innan dess.

Usch. Vill bara sova, men adrenalinet pumpar fortfarande i kroppen. Galopp i bröstet. Migrän som ebbade ut efter en och en halv migräntablett. Inte ens dåsigheten som man får av dem, infann sig idag. Snart är jag väl så förgiftad av mediciner så att jag går omkring och lyser grönt och har en varningstriangel på ryggen.

Nu har jag fått skriva av mig i alla fall. Terapi nr 1. Utan det skrivna ordet skulle jag inte alls hålla ihop. Men frågan är ju om jag gör det. I så fall hur länge?

Kramis   

Tår-kranen

Åh, det GICK att komma in här på bloggen!!! För ett par dagar sedan gick det inte, så jag trodde att "nu är det färdig-bloggat. Nu ska det här jävlas också..."

Sitter och småfryser lite. Längtar efter en kopp te och en brasa. Krypa ihop i en filt och läsa en spännande bok. Höra räven skrika utanför husknuten. Se månen lysa in genom fönstret...

Men men...Vem har sagt att det ska vara lätta att få som man vill? Och egentligen så kan jag ju göra just det jag skrev ovan. Men då måste Torpet först värmas upp och tömmas på lite muslortar. Får bli en annan helg.

Jag har en inre stress nu, å att hjärtat senar ibland. Balansen är som på en ettåring (eller 101-åring) och humöret pendlar upp och ner. Dels är det pengarna som spökar -som vanligt. CSN har nu skickat ett "beslut", men i "beslutet" står inte VAD de beslutat... Skitkorvar.

Sen är det ovissheten om jag kan fortsätta plugga. För får jag inget CSN -då går det ju inte. Då blir jag arbetslös igen, med en A-kassa som är slut.

Till råga på detta då, så dog min käraste Mormor för lite mer än en vecka sedan. Lite oväntat, eftersom hon var så pass pigg ändå och bodde själv -i hus- tills för någon månad sedan. Men hennes varma, fina och stora hjärta orkade inte mer. Det slog i lite mer än 87 år, för så många och så kärleksfullt för både djur och natur. Sedan tog det stopp.

Så på Torsdag är det begravning. Jag gråter så fort jag tänker på det. Har aldrig varit på en begravning för någon så "nära" . Så det blir nog lika jobbigt som fint. Ett nödvändigt ont. Usch.

Eftersom jag tar antidepressiva, så fungerar jag lite annorlunda på sorg, än vad jag skulle gjort annars. Jag kan låta bli att gråta i upp till 3 månader. Sedan är det som om någon vrider på en "tår-kran" och då kan jag inte sluta förrän alla tårar tagit slut. Kan liksom inte "skärpa mig" utan de bara rinner -för allt.

Nu har "tår-kranen" varit på i 10 dagar och tårarna verkar slå rekord i mängden. Grät till och med en skvätt på jobbet igår, då jag fick jobba extra. Det var lite av en chock att komma till ett ställe ed en massa gulliga gamla damer, så snart efter att mormor gick bort. Hålla handen, stryka någon på kinden och höra en dement säga "Du ser ledsen ut, jänta", kunde inte professionella jag hålla mig från att gå sönder lite.

Nä. Nu har jag öppnat tår-kranen igen. Får sluta här. Tangentbordet är inte av det vattentäta slaget ;-)

Kramisar

Deppig dé luxé

Det regnar ute så att jag tror snart att taket ger vika för dropparna. Det låter så i alla fall. Pissväder. Kallt i luften, dessutom. Det hade (enligt mig då) hellre fått komma i snö.

Känner mig deppig dé luxé idag. Allt är liksom skit. Eller nästan allt, i alla fall. Det är inte mycket som går smärtfritt i mitt liv, just nu. Det gnölas, gnälls, bölas och skälls. Hela tiden. Varje dag.

Det gäller i tunga tider att hitta saker att "ladda" upp sig med. Hitta andningshål och livbojar som man kan hålla sig flytande av. För ingen klarar av bara negativa händelser och känslor hela tiden, under en längre period. Då klappar man ihop. Eller går in i väggen.

Jag känner mig inmurad i väggen. Som om jag står ingjuten, med en bit av ansiktet framme och kan inte göra ett skit åt någonting.

Om man ska få en ljusare tillvaro, så måste man själv agera och vara kaptenen på skeppet mot förändring. Den biten är jag helt med på. Men jag ser mig själv stående på ett fallfärdigt skepp och styrratten bara fnasar sönder. Det går inte att styra eller manövrera...

Jag är "proffs" på positivt tänkande/utveckling/coaching GÄLLANDE ANDRA! Jag skulle nog kunna peppa en vän till mycket bra, men för mig själv är det katastrof.

Det tyngsta är att jag inte får någon "utdelning" på allt det jobb jag gör, för att få en drägligare tillvaro. Det ska jävlas, hela tiden! Ett exempel; jag köper nåt som går sönder efter 2 dagar. Lämnar in den för att få en ny. Men då gäller inte garantin för just DEN skadan, eller någon annan skitregel.

Om jag ringer någon myndighet för att "lösa en knut" på min livslina. Ja, då hamnar jag ALLTID hos någon som har ätit huggorm och snoppar av mig snabbare än jag sagt nåt. Eller så är det "Lunchstängt. Återkommer 16.00". Och då slutar dom.

CSN är ett exempel på...en grej jag håller på att stånga mig blodig inför. Först jäklades det med högskolepoängen. Nu ska CSN göra ett helt nytt ärende, som ska ta flera veckor, innan jag får bu eller bä. Har ringt och mejlat. Jag får svaret att de inte an skynda å ett specifikt ärende...

Energinivån ligger på "blinkande lampa" hos mig nu. Om jag var en gammal bil, skulle jag vara rostig och sursmälla. Hoppa fram på bensinångorna.

En positiv sak är att jag har fått hjälp att ta hem hästarna från beteshagen nu. Till "stallet". Så nu är vi uppe vid stallet varje dag, jag och den som hyr in sina hästar där. Surrar och donar. DET är laddande! Till och d i dag när det pissar ner, så värmer det i hjärtat att se hästarna och mysa mule.

Funderar starkt på att krypa ner under en filt och vila lite. Se en film eller två. Hoppas få lite medvind, så att jag får energi nog att kanske...dammsuga, eller så.



Kramisar!