Jag orkar inte...

Jag är så trött att jag mår fysiskt illa. Maten som jag lyckades peta i mig åker hiss. Som o kroppen skriker "GÅ OCH LÄGG DIG!"

Just nu är jag så grymt utmattad utmattad, så jag orkar knappt andas. Tur att det går per automatik, annars vet det faan. Allt känns så motigt tungt och jobbigt, så utan ljusglimtar så fortsätter jag att sjunka allt längre ner i det mörka hålet.

Jag orkar inte klä på mig. Har fortfarande pyjamasen på mig och kommer snart att åka upp till hästarna iklädd den, dunjacka och skoterstövlar.

Skulle ha åkt på skolan idag, men jag tog mig helt enkelt inte upp ur sängen. Fick upp dottern vid 8 och skulle lägga mig en timme till. Sen försvann hjärnan in i nåt drömtillstånd. Nån konstig dröm om trappor och folk med hatt som röt åt mig. Men när jag vaknade till, så valde jag att fortsätta drömma fastän drömmen var lite otäck.

I morgon fyller jag år. Men jag orkar inte det heller. Sedan jag blev "stor" nog att baka tårta själv, så har jag alltid gjort det. Men inte i år. Orkar inte. Skiter i det. Städar inte tills i morgon, för det planeras ändå inget kalas. Fyller ojämnt och orkar inte med folk. Rädd för att det ska synas genom mitt leende att det är falskt. Att jag kanske inte ens ORKAR le?

Skickade in de hårt ihop jobbade poängen till CSN dag. Men orkar inte tänka på vad som händer nu. Jag ligger liksom 30 tusen kr back (om man räknar utebliven CSN o andra bidrag i höst) och törs inte ens tänka på Jul. Eller "törs" är väl fel ord. Orkar inte.

Jag hoppas att jag kommer iväg på skolan i morgon. Intressanta föreläsningar väntar. Men just nu så samarbetar inte min kropp med min hjärna, så det kan bli lite hur som helst med den saken.

För det känns som om jag har "jobbat" i 3 månader utan lön. Alltså studierna. Allt jag har "fått" är att kriga mot halva världen och blivit utmattad i mitt redan sköra tillstånd.

Lite komiskt egentligen, då jag läser "Psykisk ohälsa" och jag är ett vandrande exempel på hur man kan hamna i skiten. På ett vis tror jag att det är bra med egen erfarenhet, så att man kan bygga upp förståelse för människor man kommer att möta på i livet. Men att nästan gå under själv och ligga och visa strupen under en längre tid-vet det tusan om någon mår bra av det?

Jag har kommit bortom stadiet där jag "klandrar" andra. Är i något slags likgiltighets-hål. För känslorna är liksom...slut.

Hoppas att det vänder snart. Ett uppåtsving skulle inte vara helt fel. Lite klirr i kassan, eller värme på elementen räcker fint.. Kallt som en jordkällare här inne. Har aldrig på de 8 år vi bott i lägenheten haft så här kallt inne. Man går som en pinne.

Nä. Nu ska jag ut med hund-tussarna en snabbis. I pyjamas. Lär väl möta nån sån där som man absolut inte vill möta i detta mående. Men jag är ju dum, jag med. För jag borde ha en Oscar-statyett i att spela gladare än vad jag är. "Hur är det?" frågar någon "Jo men det är bara bra!" säger jag med ett leende. Och dum som jag är så tänker jag  inte på att personen i fråga kanske har läst min blogg, och VET att jag INTE mår så jäkla bra! Och ändå står jag där och lismar...

Finns en förklaring till det. Jag vill nog berätta för omgivningen, men ORKAR inte. För många lir rädd för en. Tror att man ska bli "kaninkokerska" (Farlig förbindelse, Glenn Close) bara för att man är totalt utmattad. Andra tror att man är som ett rispapper och inte kan nuddas. Eller en vanlig reaktion att man är "konstig" och "lite knäpp".

Oavsett vad man tror, så är man människa oavsett om man är utmattad eller överlycklig. Ett "hej, hur är det?" med värme i rösten, betyder så mycket mer än något annat.

Ska nu sätta punkt och ta på mig storstövlarna. Eller vänta!? Det luktar hundskit... Ena trasselsudden har gjort en krämig korv på hallgolvet, nääää. Jag orkar inte.....

Kramis