Tår-kranen

Åh, det GICK att komma in här på bloggen!!! För ett par dagar sedan gick det inte, så jag trodde att "nu är det färdig-bloggat. Nu ska det här jävlas också..."

Sitter och småfryser lite. Längtar efter en kopp te och en brasa. Krypa ihop i en filt och läsa en spännande bok. Höra räven skrika utanför husknuten. Se månen lysa in genom fönstret...

Men men...Vem har sagt att det ska vara lätta att få som man vill? Och egentligen så kan jag ju göra just det jag skrev ovan. Men då måste Torpet först värmas upp och tömmas på lite muslortar. Får bli en annan helg.

Jag har en inre stress nu, å att hjärtat senar ibland. Balansen är som på en ettåring (eller 101-åring) och humöret pendlar upp och ner. Dels är det pengarna som spökar -som vanligt. CSN har nu skickat ett "beslut", men i "beslutet" står inte VAD de beslutat... Skitkorvar.

Sen är det ovissheten om jag kan fortsätta plugga. För får jag inget CSN -då går det ju inte. Då blir jag arbetslös igen, med en A-kassa som är slut.

Till råga på detta då, så dog min käraste Mormor för lite mer än en vecka sedan. Lite oväntat, eftersom hon var så pass pigg ändå och bodde själv -i hus- tills för någon månad sedan. Men hennes varma, fina och stora hjärta orkade inte mer. Det slog i lite mer än 87 år, för så många och så kärleksfullt för både djur och natur. Sedan tog det stopp.

Så på Torsdag är det begravning. Jag gråter så fort jag tänker på det. Har aldrig varit på en begravning för någon så "nära" . Så det blir nog lika jobbigt som fint. Ett nödvändigt ont. Usch.

Eftersom jag tar antidepressiva, så fungerar jag lite annorlunda på sorg, än vad jag skulle gjort annars. Jag kan låta bli att gråta i upp till 3 månader. Sedan är det som om någon vrider på en "tår-kran" och då kan jag inte sluta förrän alla tårar tagit slut. Kan liksom inte "skärpa mig" utan de bara rinner -för allt.

Nu har "tår-kranen" varit på i 10 dagar och tårarna verkar slå rekord i mängden. Grät till och med en skvätt på jobbet igår, då jag fick jobba extra. Det var lite av en chock att komma till ett ställe ed en massa gulliga gamla damer, så snart efter att mormor gick bort. Hålla handen, stryka någon på kinden och höra en dement säga "Du ser ledsen ut, jänta", kunde inte professionella jag hålla mig från att gå sönder lite.

Nä. Nu har jag öppnat tår-kranen igen. Får sluta här. Tangentbordet är inte av det vattentäta slaget ;-)

Kramisar