Städning och pungkulor...

Det här med städning... HUR gör man för att lära sig att tycka om det? Jag har aldrig tyckt att det varit kul och kommer förmodligen aldrig heller att tycka det. Ett nödvändigt ont.

Drömkvinnan?

Mitt städförsök...

                                               


Både en och två gånger, så har jag känt att jag fötts i "fel kropp". Att man skulle ha varit en kille istället. Tänk er en kille som älskar djur, hästar, vill bo i ett Torp ute i skogen och snickra och greja. Vilken grej! Då kunde den killen ha en liten bondmora som gillade städning och pyssel.

Men nu ses man som lite..."speciell" och till och med knäpp, för att man vill ha sina gamla ök kvar, skita ner sig, gå på utedass och drömmer om att sätta upp taklister med krusiduller. För att jag är tjej/kvinna!

Jag är ju också nördigt intresserad av rovdjuren som tassar omkring i skogen runt omkring. Först var jag livrädd, när jag red ute i skogen och någon sett en björn i närheten. Men jag vände på rädslan till nyfikenhet och har läst och lärt mig en massa om både varg och björn. Så nu är det med skräckblandad förtjusning som jag studerar ett björn eller vargspår i närheten av hästarna.

Många gånger önskar jag att jag hade tagit jägarexamen. Inte för att "skjuta ihjäl djur" för det skulle jag ha svårt för, även på pass osv. Är oerhört blödig! Men OM det dyker upp en varg inne i hästhagen som attackerar djuren, så får man skjuta den. Om man har tagit jägarexamen och har jaktlicens.

Och det skulle kännas tryggare att vara däruppe. om man kunde försvara sig mot diverse stora lurvar som går och smyger runt. Alltså OM de attackerar. För jag tycker att skötsamma rovdjur som håller sig från människan, bebyggelse och tamdjur, ska få finnas.

Sedan har vi det här med motorsåg. Det skulle jag också vilja lära mig att hantera. Kunna kapa upp egen ved och nedfällda träd i hagen osv. Men nu måste man ju gå kurs för det också. Hm...

Ärligt talat så vet jag inte om det är pungkulor som håller på att växa ut på mig, eller om det bara är ett "breddande" av mig som person? Mognad som känner nåt sorts ansvar för "ett självförsörjande liv"? Att själv kunna skydda familjen osv? Äh.

Tillbaka till städningen. I går var jag på IKEA och handlade lite. För en gångs skull så hade jag lite pengar på kortet som faktiskt kunde spenderas. Älskar att gå och titta i de där montrarna där olika rum och möbler visas. Provsitta soffor. Känna på påslakan och kuddar. Drömma lite. Men varje gång blir jag lika trött när jag kommer hem med en IKEA påse eller 2. Vart faaan ska jag få plats med allt i lägenheten? Det är ju överfullt överallt! Svämmar över med skit. Nu överdriver jag lite, men det känns om att leka Lulu Carter i ett hem hämtat från "maniska samlare" eller "rent hus".

Man drömmer om det här...

och kommer hem till det här... (lånad bild)

                                  



 

Det slutar med att ett skåp till blir så överfullt att man inte kan öppna det igen; med risken för att bli attackerad av grejer. Och förrådet nere i källaren dammar man snart taket med grejerna. Och så inser man att 2 blommor redan dött på hemvägen. Suck...

Plötsligt så känns de där två tusen kronorna man spenderade på IKEA som VÄLDIGT onödiga...

Vart tog orken vägen? Och inspirationen? Och vad är det som trängs i skrevet på byxorna? Har dom här byxorna också blivit för små?

Eller håller det på att växa ut pungkulor???!!!

Kramisar!

Dags för retreat

I dag har jag en snuskigt stark längtan efter att greppa en hammare, en målarpensel eller en såg och "skapa" något. Se något sakta växa fram som JAG gjort. Dra fingrarna över den färdiga ytan och känna hur underlaget ändras.

MEN. Att göra det i lägenheten är omöjligt. Här får man inte måla, såga eller bygga om. Not. Jag har ändå tur som har Torpet, hur ska jag annars få utlopp för sån här energi? Och stallet också, för den delen. Där är det inte många spikar som är islagna av en man...

Jag har suttit och tittat på bilder med spröjsade fönster, breda brädgolv, takrosetter, snickarglädje osv. Det nästan "vattnas" i munnen ;-)

Strax åker vi upp till hästarna och ser till. Jag ska dra igång värmen i stugan, för jag tänker vara där i helgen. Läsa en hel bok till skolan, mysa med hästarna, fixa hovarna osv. Ved ska jag också fixa. Utan motorsåg, vilket lär bli spännande. Får se om sambon hakar på, eller hellre slappar i soffan med sitt playstation 3. Vilket som -JAG ska vara där. Dottern åker till sin pappa i morgon, så det blir lite friare att hitta på egna saker. Hoppas bara att kroppen är "med" mig.

Denna vecka har jag varit otroligt "disträ" i skallen, samtidigt som jag känner att jag vill göra något. Det varvas med bedövande trötthet. I förrgår skulle jag vara "duktig" och mixtrade med en kamera som det varit vajsing med batteriet på. Jag stoppade i laddaren i rätt hål och POFF! Eldlåga rakt ut och det small som faaan! Alltså, jag blev så rädd att jag skakade... Inget mer mekande för mig på ett tag. Inte med elektronik i alla fall.

I dag skulle jag vara duktig och laga mat, värma popcorn och diska samtidigt. En och en halv timme efter migräntablett intogs. Då är man ganska "lullig" i huvudet. Men det är ju SÅ befriande att smärtan lättar, varav jag oftast sätter igång med för många saker.

Vred på plattan, för pastakastrullen. Poppade popcornen i micron. Och diskade. Micron plingade. Jag hällde ut dem ur påsen i en plastskål. Ställde den på en KALL platta och ropade på dottern; "Nu är popcornen klara!". Ställer mig vid disken igen och ser i ögonvrån att popcornen fortfarande ryker. Hm... Efter 20 sekunder rykte de våldsamt och luktade skit! Gaaaah! Fel platta!

Viftade bort skålen. Botten hade smält fast på plattan. Popcorn över hela köket. Med blå plast på -som hundarna lyckligt tuggade i sig.

Så jag överdriver nog inte när jag påstår att jag behöver komma tillbaka till en jordande vistelse uppe i Torpet och skogen i helgen. Vargar och björnar kavlar jag gärna upp armarna för. Men när det osar bränt här hemma, DÅ blir jag skakis...

Kramisar!

Kaptensroll

Jag är en sån där om tittar på "Farmen" varje säsong och tänker; "Det där skulle jag faktiskt kunna klara av..." Så har jag tänkt sedan första säsongen. För utedass, fysiska jobbet och så är jag redan van. Jag har ju för fasen bott 3 år på gården vid Torpet, där jag fick hinka vatten från brunnen, gå på dasset året runt osv. Men det sociala spelet är ju lite knepigt i programmet. De verkar ta in lite av varje, bara för att få en spännande samling folk. Inte bara de som är lämpade... Äh. Jag får söka dit när Wilda är stor...

Den här helgen blir lugn, verkar det som. Inga planer. Tänkte ett tag på att sova uppe i Torpet, men det ska bli kallt. Så pass att man får griselda hela tiden, och stugan är inte uppvärmd. Näe. Så det får nog bli en annan gång.

Frågade dottern vad hon vill göra; "Hästarna. Rida. Pyssla. Fixa hovar." DET är min dotter, det!
Frågade sambon samma sak; "Vet inte." Som vanligt då.

Kom då att tänka på hur det är i förhållanden. Att oftast är det en som är dominant och den andra "följer" och stöttar den dominante. En brukar vara drivande i frågor som; när man ska gifta sig, HUR man ska gifta sig, vilken semester familjen ska åka på, hur man ska bo, vad man ska äta osv.

I det där har jag totalt misslyckats i mina förhållanden. Om jag träffat någon som låter mig sköta alla beslut, så tröttnar jag. Tycker att han är ett "mähä" och tappar allt intresse. Vet inte om jag varit tillsammans med någon "dominant"...Men dejtat har jag gjort. Då känner jag mig...kränkt och dumförklarad. Sparkar bakut som en åsna och sedan är det slut med den dejten.

Nä, jag är en "fridansare" i förhållanden. Tycker inte att någon ska styra mer än den andra, utan att man turas om och styr TILLSAMMANS. Visst låter det fint? Mm. Men det är ganska...jobbigt. Det blir liksom inget gjort. Se på oss. Efter 5 år tillsammans, så har vi inte flyttat, inte skaffat barn, inte förlovat oss, inte varit utomlands... Vi velar. Tvekar, Känner efter så till den minsta molekyl, så det blir inget gjort.

Vi kan ta det här med barn. Visst, vi vill väl båda ha en liten mysig bebis så här vid första tanken. Men börjar an tänka mer... Jag har ju mina krämpor, äter mina mediciner och vill bli "lättare" först. Men klockan tickar! Sambon är å slut efter sitt jobb att han tvivlar på att han skulle orka med en bebis.

Eller det här med flytt. Jag vill flytta till en gård där man kan samla djuren. Men gäststuga och utrymme för familj och vänner att sova över i. Helst ett gammalt hus, med mycket krusiduller, kakelugnar och högt i tak. I skogen för sig självt. Att renovera Torpet är för mig ett alternativ. Sambon vill flytta närmare jobbet -Sundsvall. Grejen är ju att priserna stiger till miljonen då. Han vill ha fräscht och inte behöva göra så mycket med huset. Han kan tänka sig ett 80-tals hus med garage. That´s it.

Och ingen av oss har "kaptensrollen", så därför driver vår skuta omkring och tar våg efter våg som de kommer.

Nu tappade jag tråden. Pratade i telefon med en som ringde angående ett extrajobb som jag sökt. Telefonintervju. Men jag tror att det gick bra. Jag lät så där äckligt självsäker som jag inte brukar annars, men man ska göra. Hoppas det gick bra!

Extrajobb i Sundsvall. Jag pluggar i Sundsvall. Sambon jobbar i Sundsvall. Dottern har sin pappa på andra sidan Sundsvall... Jag tror att det är dags för "någon" att ta på sig kaptensmössan och styra lite...

                                                                         Kramisar!

Huggorm och tjockstämpeln

Ett experiment.


Du ser de båda kvinnorna nedan och ser också mattallrikarna. VEM tror du har ätit VAD till middag?

Jag SLÅR VAD om att den spontana gissningen är att tjejen till vänster ätit maten till vänster. Och att knubbisen till höger har ätit maten till höger. Eller?
Jag ska inte "banna" dig om du gissade så, för så skulle jag också ha gissat för 10 år sedan. Innan jag visste bättre. För det MÅSTE inte vara så att en tjock/överviktig person lever på skräpmat och sötsaker och sitter hemma i soffan. För en tjock/överviktig person KAN faktiskt vara sjuk! Och inte då i "fetma" utan sådana sjukdomar som sköldkörtelsjukdomar, stress eller annat som stör kroppen i olag.

I dag har jag varit en riktig huggorm -på gott och ont. Jag tog i tu med en sak som länge legat och grott. Tog på mig jackan, kammad håret och gick för att göra något åt det. Det var ju bra! Men sedan missuppfattade jag ett sms och högg tillbaka även där. Inte så bra, då det var just missuppfattning.

Tänker tillbaka på "vattengympan" igår, som var mer aquaaerobic. Det var jättekul! Och jobbigt, så klart. Aerobics ska vara jobbigt. Hantlar under vatten, trampa vatten, vattensitups mm. Men en sak var lite...kul. Fast egentligen inte "kul" så. Jag är ju...tjock. Kanske en av de tjockaste som var där igår. Och en av de få nybörjarna. Många hade redan gått flera terminer. När en av damerna frågade mig "hur det kändes" efter ett tag, så svarade jag ärligt "kul!". När vi sedan körde på med hantlarna, så såg flera riktigt plågade ut. Medan jag körde på och funderade "Gör jag fel? Det är inte så jobbigt...". Men jag kollade noga och gjorde inte fel!

I slutet av passet så frågade damen mig igen om jag var "mör" så här efter första träningen? Men det VAR jag inte. Alltså, det kändes i kroppens muskler att jag tränat men inte att jag var nära döden, som tydligen förväntades. Jag svarade damen "Jo, lite mör, men inte så farligt. Skönt i vattnet när man inte är så tung". Då svarar hon; " Ja, men vänta tills du kan rörelserna riktigt. DÅ kommer det att kännas...".

Alltså...jag KAN ju vara en missuppfattande bitterfitta, men jag TROR att det är för att jag är TJOCK som hon sa så. Hade jag varit pinnsmal (jag för 15 år sedan) och svarat likadant, så hade hon säkert trott att jag rör mig varje dag och är ganska vältränad, därav ORKADE jag bra.

Jag vet att jag är stark. Karlar och bondgubbar brukar häpna och ge mig en klapp på axeln. Jag rullar 300 kg höbal själv, lyfter säckar med hästfoder och möbler som en flyttkarl. I grunden så är även kondisen bra. I grunden, alltså. Oh mitt "jävlaranamma" går inte av för hackor!

Men man måste tydligen vara "smal" för att vara stark... Som tjej i alla fall.

Synen på överviktiga idag är skrämmande. Man ses som mindre vetande, mindre värd och dum. Automatiskt så tror folk att om jag och sambon beställer en pizza och en sallad, så är det JAG (tjockisen) som ska äta pizzan... Vad de inte vet är att jag inte äter mjöl sedan 2 år tillbaka. Ätt kanske 5 pizzor på 2 år.

När jag vägde 45 kg och vantrivdes för att jag var smal, så hörde jag dagligen att jag hade snygga byxor, fin frisyr, fina örhängen etc. Nu hör jag det nästan aldrig. Om jag fixar iordning mig inför en middag eller fest, så får jag så gott som aldrig numera höra att jag är "fin". Det känns, kan jag säga. Eftersom jag VET skillnaden.

Jag har haft kontakt med en dietist, läkare och alternativare under de senaste åren. När jag berättar om vad och hur jag äter, så får jag beröm och de tycker inte att jag ska strypa så mycket mer i kosten. Dottern har ju blivit skickad till sjukhuset för sin mage och att skolan tidigare har sagt att hon äter för
 lite. Kostrådgivare, läkare och dietist där har berömt oss att vi har en god kosthållning.

När jag skulle teckna tandvårdsförsäkring och tandläkaren gick igenom min kost och vanor så fick jag även där beröm.

Fastän jag vet att jag inte kan göra så mycket mer med kosten, åt min kropp, så började jag för en vecka sedan att föra matdagbok. En app som räknar kalorier och träning. Man får i slutet av dagen n liten kommentar på om man ätit bra, dåligt eller så. 6av 7 dagar så har jag ätit för lite. Det brukar stå att jag ska "unna" mig ett extra mellanmål eller en chokladbit. Hm...

Så nu har jag snodd ihop en rulltårta. Gluten-mjölkfri. Så har jag något att tugga i mig på kvällarna...

Nu ska jag ta en migräntablett och lägga mig. Det kostar på att vara huggorm för en dag...

Kramis o god natt....

Från pinne till kaskelott på 10 år

Jahopp, å sitter man här och halvflinar och väntar på att 2 ägg har kokat färdigt. Det trodde jag aldrig för några timmar sedan, att jag skulle ens känna mig hungrig idag.

Började föreläsning klockan 13.15, så det blev lite sovmorgon och sent tåg. Eftersom min mage och kropp  är som den är, så började jag bi lite åksjuk i Stöde. Det är då ca 20 minuter kvar av resan. Illamåendet stegrade och jag satt till slut och kollade efter både påsar och närmaste toalett. Men jag hann av. Puh. Raglade ner till skolan och måste ha sett halvfull ut. Tänkte köpa mig en ramlösa och sätta mig och pusta ut. Men hela byggnaden luktade mat, både från 20 st microugnar och bespisningen. Så illamåendet eskalerade igen och jag tillbringade följande timme på en av skolans toaletter. Gah! Åksjuk så in i H:ete...

 

Tom, trött och blek var det sedan dags för kursstart; Sociologi.

Sedan hade jag turen att få åka med en kompis hem, som går på usk-utbildning på andra sidan ån. Hon samåker med några andra och jag fick plats. Skönt. Så slapp jag tåget...

Det är värre sedan de gjort om tågen till de här "mjuka" nyare modellerna. X2000 kan jag nästan inte åka alls. Samma med bilåkning, om chauffören kör "mjukt och snabbt". Då är det kört.

Kommer ihåg på den gamla tiden då jag hade "pojkvän" i Stockholm och jag fick åka buss eller tåg emellan. 45 mil/enkel resa. En gång hade vi varit ute och partajat i Stockholm och jag skulle åka hem dagen efter. Å herre vad jag mådde dåligt på bussen. Och så klart kom det en tant och satte sig bredvid, som åt makrillmackor och var pratsjuk! Ååååh... Den resan tillbringade jag nog 30 av milen på toaletten...

Uff. Mår illa bara jag skriver om det. Får äta mina smarriga äggmackor senare ikväll och ta lite soppa nu, bara. Ska nämligen på VATTENJYMPA md min barndomskompis ikväll. Lite kul, för i alla tider under uppväxten, så stod man med näsan tryckt mot glaset in till badhuset och tittade på "de tjocka tanterna" som hoppade omkring i bassängen och hade vattengymnastik. Och nu är det VI som är de tjocka tanterna! Eller jag, i alla fall..

Hatar att visa upp mig naken/i baddräkt på badhus sedan jag blev å här tjock. Förr brydde jag mig inte SÅ mycket. Eller...jo. Först tills jag var 20 år så kommenterade många "men guuuud vad smaaaal du är!". Sedan var det åren mellan jag var 20-25 som folk trodde att ag opererat in silikon i brösten. Bara för att jag bott i Stockholm och Mac Donalds-kilona satte sig just på tuttarna.

Vi 27 födde jag barn och blev valross. Nu är jag en kaskelott. Jaja, försöker allt vad jag kan att inte bry mig så mycket. Jag försöker i alla fall. Kanske är vattenjympa "the shit" för en fet halvtant som jag...

Nu ska jag surpla lite soppa. Törs inget annat för magen. an vill ju inte att kaskelotten ska börja blåsa luft under vattenjympan...

Kramis!

Migrän = djävulens klor

 

 

Det här jävla huvudet håller på att driva mig till vansinne. Migränen blir bara värre och värre, fastän jag äter mer än HUNDRA piller i månaden MOT migränen. Jag vet snart inte vad jag ska göra...

En del får migrän, åker till läkaren, får en tablett och så är det bra. Men inte här inte... Första gången jag pratade med en doktor om "huvudvärken" var när jag var 15-16 år. Sedan gick det många år, innan jag ens fick hjälp. De brukadse fråga mig vad jag gjorde när jag fick migrän "dubbel treo och vila" svarade jag. "Då gör du så", svarade doktorn.

Det är nu 5 år sedan jag fick börja med "förebyggande" blodtrycksmedicin, mot migränen. Första veckorna var som en dröm! Migränfri och endast lite spänningshuvudvärk. Sedan kom det tillbaka. Eskalerade. I och med en hopplös arbetsstituation (med stress mm) hade jag migrän flera gånger i veckan. Illamående, yrsel, ljuskänslig, luktkänslig, värme/köldkänslig, stresskänslig och ljudkänslig. Migränen slog till så fort jag gjorde annat än ligga hemma och läsa.

Tyvärr så körde jag mig i botten totalt, psykiskt och fysiskt. Blev avskedad från jobbet och hamnade i en ekonomisk kris. Depression, migrän och kollapsad mage. Det var så att jag "glömde bort" att jag har ont i ryggen (kotförskjutning av att ha fångat en gubbe som ramlade). Den andra smärtan "skuggade" ryggontet.

Jag fick "akutpiller" vid behov, för svåra migränattacker. Triptaner. Man känner sig som om man får feber, blir berusad, får kramp i halsen och sedan hemska svettningar. Men migränen släppte efter sisådär 30 minuter...

I  min journal står; "Lider av svår, kronisk migrän med aura. Maxmedicinerad".

Det var väl 4-5 år sedan jag började hos kiropraktorn. Hoppades att DET skulle kunna hjälpa både migränen och ryggen. Många går dit vid tex ett ryggskott och så är det klart. Andra går 5-6 gånger och så är de bra sedan. Jag gick varje vecka i 10 månader... När kotan var på plats, slutade jag. Ruinerad. Sedan har jag inte börjat igen. Har inte råd. Men kotan började smälla och hoppa ur, redan ett par månader efter sista behandlingen...

Hittade mitt i desperationen en ny metod som "garanterade bot mot migrän -eller pengarna tillbaka". 12 mil härifrån, enkel resa. Fick vänta några månader på tid. Sedan började jag att pendla. Efter 6 behandlingar, så ville inte terapeuten (massage, akupressur) behandla mig längre. Hon ville inte att jag skulle betala mer, eftersom det inte verkade hjälpa mig. Hon var övertygad om att det var min ämnesomsättning som spökade. Var sedan in på hennes hemsida och såg att hon ändrat i affärsidén. Från "garanterar dig migränfritt liv" till "Över 90% blir migränfria efter sina behandlingar".

Efter några månader så fick jag tid på "en av Sveriges främsta Migränkliniker" i Stockholm. Där gick hon igenom min kropp, sa att jag hade muskler som en atlet och sa att hon inte kunde hjälpa mig. Hon trodde att det var ämnesomsättningen i min kropp.

Nu är det ju så att ämnesomsättningen, sköldkörteln, är något av de första de tittar på vid ett besök på vårdcentralen om man söker för trötthet, övervikt, huvudvärk etc. Tog första provet vid graviditeten. Andra -06. Nytt -10. Visar inget avvikande. Men det finns en variant som "vanliga läkare" inte behandlar i Sverige. Något som inte syns i blodet, utan i cellerna.

Hittade så en av Sveriges enda läkare, som behandlar detta. Fick tid i Juni -14. Han undersökte mig och var helt övertygad om att att jag lider av "Hypo 2" som detta kallas. Han skrev ut Levaxin och Liothyronin åt mig. Det senare, Lio, är nästan omöjligt att få utskrivet.

Men migränen är INTE bättre. Han trodde att den skulle bli det, men inte än. Snarare sämre...

Provat några sprutor, alltså samma läkemedel som jag får i tabletterna, men de fungerar snabbare än tabletterna, men kan ge tillbaka migrän dagen efter, de också.

Nu efter sommaren, har jag börjat få "skov" av migrän. Första och längsta "skovet" var 17 dygn med migrän. Första sprutan bröt det "skovet". Andra skovet varade 12 dagar. Sedan har det varit några på 5-6 dagar. Nu är jag inne på 12:e dygnet igen.

Vill inte ta tabletterna stup i kvarten. Då kan man ju bli beroende. Sprutorna som är kvar vill jag spara tills det är "kris", alltså ett sånt anfall när det inte går att stå på benen.

2 gånger i höst har jag fått känselbortfall i halva ansiktet. Otäckt! Första gången trodde jag att jag fått en hjärnblödning, men jag läste mig till att det KAN förekomma vid svår migrän. Nästa gång tror jag tamejfasen att jag ska åka in på akuten. Aldrig gjort det för migränen, men det kanske är det som behövs?

För läkarna på vårdcentralen säger bara; "Lär dig att leva MED smärtan. Inte MOT den..." Pft! Vilket jäkla råd, va?!

Värsta just nu är att jag har en stor tenta på fredag. När jag sitter och pluggar så funkar inte hjärnan. Och orken att göra något är lika med 0,1. Jag reser mig, men sedan är jag helt utmattad. Sova är inte heller skönt, för hela tiden känner jag av migränen. I sömnen. Drömmer om blyhjälmar, borrar och lobotomi.

Jag önskar mig absolut ingen annan åkomma eller sjukdom, men snälla rara...låt mig slippa denna migrän. Tandvärk i huvudet är en underdrift.

Behöver ingen sympati eller medömkan. Bara förståelse över att jag fortfarande har en ljusstake i fönstret, en julstjärna, julgardiner och ett berg av disk. Min sociala förmåga är bortblåst och mitt barn kanske kommer till skolan med olika strumpor på fötterna...

Kramisar!

Julen ut och jag är slut

Uscha... jag tycker att det är lika vemodigt varje gång, när julen ska plockas bort. Det gör nästa lite ont i bröstet och ångesten griper nästan tag i mig.

En del plockar bort julen så fort nyåret har slutat slå i kyrkklockan. men jag är en sån som suger ur det sista dropparna glögg, låter vissnade hyacinter stå så länge de luktar liiiite och tomtarnas nyans går från röd till dammgrå.

Plockade av granen förut. Och tomtarna har fått krypa ner i julkartongen. Lite pyssel är kvar, men det tar jag i morgon. För då ska jag hämta ut nya vårgardiner som jag skickat efter. Och nya fönsterlampor och en ny pläd som jag dreglat på länge... Det låter säkert så exklusivt, men jag är en sån som passar på att handla på "julrean" på postorder. Väntar till slutet av rean, när man får de bästa fynden. Nu har jag lyckas hittat en snygg vinterkappa som egentligen kostade 1200:- Efter rabatter på rean, slutade den på 279:- SÅ ska man shoppa.

Ska försöka plugga nu. Tenta på webben på fredag. En timme på sig och ämnet är ALLT vi gått igenom hittills. Det är ju en del. Försökt läst, men hjärnan är som teflon. Bara rinner av. Fäster inte. Jobbigt. Men det kanske är normalt när man har en envis utmattningsdepression i kroppen och dessutom har haft migrän nästan varenda dag i år. I alla fall 10 av dagarna.

Nä. Tror jag letar reda på någon bra film, poppar lite micropop och myser ner mig. Lyssnar på kattens snarkande och dotterns surr. Förresten så är nog katten Skrållan den enda som riktigt uppskattar att julen plockas bort. För hon har blängt och trängts med tomtarna på hyllor och fönsterbrädor hela julen. Nu har hon massor av egna ställen att sitta på och behöver inte dela plats med några tomtar...

Kramisar!

Överhettad

Överhettad... Det är bara förnamnet på hur jag känner mig just nu. En skit-dag har det varit. Började redan i natt, när dottern var mammasjuk och jag följde med henne till hennes rum. Att låta henne sova med oss, är likamed att jag inte sover alls. Hon är som en bläckfisk i sömnen och sambon är som en väderkvarn. Försök att samsas med en av varje på en yta av 160 cm...

Så jag kröp ihop på hennes soffa och somnade. Vaknade. Gick tillbaka till sängen. Blev väckt. Somnade på soffan. Vaknade... Hade försovit oss!!! Sambon hade stängt av mitt larm och inte sagt nåt. Jag låg på dotterns soffa då. Men hon hann precis till skolan, puh!

Migrän höll i sig. Halsonten tog om. Febern spökar. Migränen ville inte ge sig med tupplur och treo. Eskalerade och blev hemsk. Så jag tog en migräntablett. Av dem blir man liksom...överhettad. Känns febrig, även om man inte är det. Så nu är jag äckligt överhettad. året svettigt, tröjan kletar och jag gick ut med uppknäppt jacka och utan mössa. Fastän termometern visar på nästan -10.

Var upp till hästarna och pussade mule och fyllde vatten. Ut med doggarna. Sånt ska ju göras fastän man är dålig, liksom.

En intressant grej som hände idag, var att jag blev uppringd av en "blivande psykolog". För ett par veckor sedan så utlyste min skola om att man kunde få delta i en "studie" där psykolog-studerande ska hålla en cirkel för 6-9 st, för att öka självkänslan osv. Med KBT (kognitiv beteende terapi). Eftersom jag läser om KBT överallt och det verkar vara det som fungerar bäst i de flesta tillstånd av depression, stress osv, så anmälde jag mig.

Så idag fick jag svara på en massa frågor via telefon, för att de ska få en blick över att man inte är för "frisk" eller "sjuk" för att vara med.  Vad som var lite kul, var att jag förstod vad de olika frågorna skulle visa. Det fiskades efter om man var psykotisk, tendens till schizofreni, manodepressiv, självmordsbenägen med mera. För ett år sedan hade jag ryckt på axlarna åt frågor som inte rörde mig, men nu vet jag ju VARFÖR man ställer dem.

I alla fall, så trodde han "nästan säkert" att jag skulle bli antagen och få börja i cirkeln antingen i slutet av Januari, eller i mitten av Mars. Spännande!!!

Den första grupp i Sverige de prövar just den varianten av KBT på!

Ja. Det var väl ungefär det mest spännande som hänt mig idag. Nu tar jag med mig lite yogurt, lägger mig i soffan och fortsätter flumma på...

Kramisar!

Stress

Fy faaan (rent ut sagt) vilket mörker det är att en gång ha blivit "utbränd". Eller utmattad med följande depression och kollaps, som man också kan säga. För när man en gång har suttit fast i det där nätet av utmattning, och både kropp och skalle låser sig i baklås -då har man oftast en sämre tolerans för stress. Antingen lär man sig att leva på ett sånt vis att stressen minimeras. Eller så gör man som jag; Stångar skallen mot den där jäkla väggen gång på gång.

Blir man "sjuk" av stress, så har det gått för långt. Då har man inte haft nog med återhämtning. Man måste tillåta sig själv att vila, minimera kraven och vara snäll mot sig själv. Det som många kanske inte vet, är att man får en "lägre" tröskel mot stress om man en gång varit vid "väggen". Kroppen vet vad det är frågan om och signalerar lättare, starkare och det kan bli allvarligare. Det är därför det är så otroligt viktigt att lyssna när man har återkommande huvudvärk, trötthet eller liknande. Att man redan i början (första symtom) nästlar ut de eventuella knutar som blivit i livet. Så att det inte blir fler och fler, så läkarna till slut suckar och säger att det är "psykiskt" och skriver ut antidepressiva. Locket på. Ond cirkel...

Många skulle skratta åt mig när de fick se hur en typisk vardag för mig ser ut. Tycka att jag är lat och inbillningssjuk. Men jag vet att det inte är så. Det är mitt sätt för min kropp att dra knacka mig på axeln och säga "Ta det lugnt nu. Vila en stund...". Om jag inte lyssnar så drar kroppen i handbromsen.

Det är då jag får migrän som kan hålla i upp till 17 dygn. Eller magkatarr from hell (bajsar blod ärligt talat. Inget "kurr" i magmunnen här inte...). Har jag än mer otur så åker jag på en njurbäckeninflammation. Eller så fångar kroppen in någon bacill och ger mig flunsan.

Magkatarr har jag nu. Och migrän. Men migränen är jag "så van". Kan inte medicinera just nu heller, eftersom jag satt på toaletten hela natten och magen svider av blåbärsoppa. Har fortfarande pyjamasen på mig och kom aldrig iväg till skolan i dag. Har fått klartecken från läraren att jag kan dyka upp i morgon i stället -om jag är piggare.

Återstår att se.

Som tur är så är Wilda hos mormor och "Oppar" (morfar) och äter och grejar. Så jag kan tänka på mig själv och ligga i soffan och bläddra på fjärrkontrollen.

Vad jag har legat och tänkt på idag, är hur jag ska kunna "vaccinera" mig mot såna här stresskollapser? Eller en hel del vet jag ju... Att flytta till en gård (alternativt renovera Torpet), ha djuren samlade, naturen utanför dörren, komma ut i skogen på hästryggen, påta på, tillsammans med sambon och dottern kunna ägna oss åt det vi vill på fritiden och ha en stabil ekonomi.

Minimera stressen.

Drömma bör man. Och det gör jag. Mellan stressen.

                                                                          Kramisar!

Nytt år

Nytt år, nya möjligheter. Visst är det så man säger? Jag hoppas då verkligen att det blir ett år med bättre ekonomi, mer liv och mindre död. För 2014 var inte roligt...

En liten nyårskrönika:

Mitt 2014

Januari: Sorg efter min älskade häst, Pärlan. Hennes och mitt hjärta hade klappat sida vid sida i...12 år. Vi galopperade över många ängar tillsammans och hon bar mig som en okrönt drottning, när jag red genom hela min graviditet. Hon buffade försiktigt på min gravidmage och när hon var dräktig, ställde hon sig och nästan klämde in mig mot boxväggen, så jag fick känna fölets sparkar för första gången...

Vår (februari-mars): Förlorar en morbror i cancer. Ett snabbt förlopp. Många tankar och rädslor dykte upp; Det kan hända vem som helst. Får min första njurbäckeninflammation för detta år.

April: Min älskade hund Nisse (Valli), blir under vinter o vår sämre och sämre. I mars fyllde han 14år. Efter att ha varit in trogne vän, kompanjon och följeslagare i 14 år, ser jag att livet slocknar för var dag i hans ögon. 28 april får han somna in...

Maj: Söker sommarjobb inom demensvård och får veta att jag ska få jobba hela sommaren. Söker utbildningar på Mittuniversitetet i Sundsvall. Mest med psykiatri-kriminologi inriktning.

Juni: Åker till Järna, neranför Stockholm och träffar en av Sveriges enda "Hypo 2-läkare". Blir tagen på "allvar" och påbörjar medicinering  för sköldkörteln. Släpper hästarna på bete, börjar jobba och känner positivt av medicinen.

Juli-Augusti: Jobb... Får veta att jag är antagen till en 2-årig utbildning!

September: Blir student och är jättenöjd över utbildningen. Men kroppen börjar strejka mer och mer. Utmattningen som suttit i några år, kommer ikapp....

Oktober: Min älskade mormors hjärta slutar slå, en dag i slutet av oktober. Att det kan göra så ont att mista någon! En som alltid "funnits där", finns nu inte längre... Åker på min andra njurbäckeninflammation för året. Känner mig sliten...

November: Alla fogar knakar... Jag har kommit efter med allt. Trött. Sliten. Utmattad. Ekonomin i botten, då CSN har krånglat med mig HELA hösten, utan utbetalningar.

December: Efterlängtad julledighet i 2 veckor. Rör inte skolböckerna förrän efter nyåret. Sover. Sover och sover. Migrän, ont i kroppen, ledsen och en depression som inte vill släppa taget...

Törs egentligen inte skriva "det kan inte bli värre i år" för det kan det ju alltid bli. Tyvärr. Mer blåögd än så, är jag inte. Men jag HOPPAS att det blir ett bra år. Stabilt år. Gärna "tråkigt" att det inte händer så mycket utanför ramarna.

Men det börjar ju sisådär...

I bland ångrar jag mig starkt för att jag "döpte" Torpet o stallet till "Ulvberget". För det verkar som om ulvarna vet det och tar det som ett...välkomnande. För nu är det dags igen...

Häromkvällen när jag varit upp och gett vatten osv, var det så halkigt på vägen att jag gick. Själv. Hörde när jag gick nerför den 300 meters skogsvägen, att "något" gick parallelt med mig en bit in i skogen. Jag stannade och hörde krasande steg. Eftersom det rör sig mycket djur där (älg, rådjur, räv...) så sa jag bara; "Jaja, håll dig där du, så går jag här, jag...". Inte mer med det.

I förrgår kväll såg jag tassavtryck utanför hästhagen STORA. Ingen räv och ingen av våra hundar har SÅ stora. Det var liksom större än en schäferhunds spår. Så vi tog in hästarna.

I dag fick jag höra att en av byns ryttarinnor, ridit upp (går skoterled bredvid gården) och sett ett "stort, mörkt djur springa från hästhagen och bakom Torpet". Hon hade reagerat på att det var så mörkt o stort och därför ingen räv...

Jag säger bara SUCK. Fasiken... Kan inte de vilda djuren äta vilda djur? Strunta i tamdjuren och bara äta frolic... Så nu får man oroa sig för de där tassedjuren. Igen.

I morgon ska jag börja Vårterminen på utbildningen, i alla fall. HLR -hjärt och lungräddning. Sån kunskap som ska förnyas med jämna mellanrum. Har gått den utbildningen säkert...5 ggr de sista 10 åren, så jag har ett hum om vad det är... Skulle nästan hellre vara uppe på Ulvberget och utföra HHRMH-räddning (Häst&HundRäddningMotRovdjur-räddning).

Men det blir nog bra.

Kramisar!